Helt plötsligt ville centerpartiet och folkpartiet, som i regeringsställning drivit igenom FRA- och IPRED-lagen med näbbar och klor och stenhård partipiska, vara fildelarens och integritetens bästa vänner. Gunnar Hökmark sade sig inte vilja skicka polisen på unga fildelare, trots att det är en lagstiftning som gör precis det som hans parti genomfört. Man tar sig för pannan och undrar om det finns någon måtta för hur röstkåta politiker kan vränga in och ut på sig själva. Deras hyperkänsliga väderkorn plockar upp hur valvinden blåser, och den egna politiken göms undan eller hårdsminkas till oigenkännelighet. Tills valrörelsen är över och den vanliga manglingen återupptas.

Jag tror tyvärr inte att den vanlige väljaren blir så mycket klokare på såna här debatter, när politruker säger det de tror att tittarna vill höra, och debattledaren inte har pondus eller sakkunskap nog att ta dem i örat. Det är ett verkligt problem för demokratin, som förutsätter att väljarna faktiskt ska kunna få reda på vad de olika partierna står för i olika frågor för att sedan kunna välja ut vilket av dem som förtjänar hennes röst.

Lena Ek framstod återigen som högersidans verkliga stolpskott, hon svamlar vitt och brett men säger lite. Moderaten Hökmark stod å sin sida för debattens riktiga skamgrepp när han försökte omtolka vänstersidans oro för lönedumpning till främlingsfientlighet; "skyll inte på utlänningarna som kommer till Sverige"! Whaaat? Nej, skyll inte på dem. Ge dem istället ordentliga löner och arbetsvillkor, din gamle skojare!

På vänsterkanten var Marita Ulvskog i högform. Jag har alltid gillat henne, hon är en bra sosse. Och den här valrörelsen verkar hon ha hittat en form som passar henne, hon kändes aldrig som gjuten i rollen som partisekreterare. Men det är ju ärligt talat ett rätt trist jobb. Vänsterpartiets Eva-Britt Strandberg gjorde ett hyfsat jobb men kom inte riktigt till sin rätt den här gången, hon har varit skarpare i andra debatter. Viktiga pluspoäng plockar hon dock alltid genom sin sunda inställning till EUs svindlande löner och traktamenten.

Miljöpartiets Carl Schlyter är lite för trixig och fixig för min smak, men jag tror nog att hans stil tilltalar många av miljöpartiets möjliga väljare. Och Sören Wibe säger nästan alltid rätt saker, men får nog svårt att vända skutan, för Junilistan är på väg att segla ut från Bryssel.