Berlinmuren och andra murar

När det som stalinisterna kallade den "antifascistiska skyddsvallen" föll i Berlin var jag en ung nybakad socialist. Det var en förvirrande men hoppfull tid. Politiska realiteter som verkat gjutna i betong skiftade och förändrades från dag till dag. Politbyråer och partikoryféer vacklade och föll. Jublande folkmassor skanderade "vi är folket" och fick det självutnämnda avantgarde som regerat i folkets namn att skämmas. Den mur som skilde familjer, vänner och älskande åt, som aldrig borde byggts, revs.

Självklart var min lojalitet hos folkmassorna på gatan. Inte hos politrukerna
och deras fossilerade  statsapparater, oavsett vilken etikett de ville klistra på sig själva. Kanske insåg de själva att utvecklingen hade sprungit ifrån dem. På många håll bakom den forna järnridån höjdes röster för en demokratisk socialism, välfärdsstater av skandinavisk modell, reformer för arbetarstyre i de byråkratiska statliga företagen. Få kanske minns det idag, men när Gorbachev lanserade glasnost och perestrojka var det inte rövarkapitalism han eftersträvade. Snarare en socialism värd namnet. Nu hade historien en annan plan. Istället för välfärdsstater belönades de protesterande folkmassorna med sociala härdsmältor och istället för demokratiserade arbetsplatser bara ett vaktskifte (eller för all del en chans att dela erfarenheten av arbetslöshet med sina kamrater i det västerländska proletariatet).

Men några euforiska månader 1989 verkade det mesta möjligt. Om korrumperade makteliter kunde rasa ihop som korthus i de forna kommunistländerna, var inte fredliga samhällsomvandlingar för fördjupad demokrati möjliga även hos oss? Om murar mellan människor kunde rivas så lätt och så självklart i öststaterna, vem kunde väl i framtiden med hedern i behåll försvara en enda mur någonstans i världen?

Med facit i hand är det lätt att bli cynisk.
Istället för fördjupad demokrati
fick vi "marknadens" diktatatur. Ett fåtal finanskapitalister och globaliseringspräster dikterade de nya villkoren för kuvade politiker. När kommunistländerna fallit fanns inte längre något alternativt system att konkurrera med, och västerländska kapitalister ansåg inte längre sig behöva dela med sig av en bit av kakan för att hålla arbetarna lugna. Istället för Berlinmuren fick vi en mur i Palestina, en runt EU, en mellan USA och dess sydligare grannar. För människor kommer alltid att vilja fly från orättfärdiga samhällen, förtryck och ekonomisk misär.
Men idag saknar jag de röster som då höjdes i självklara fördömanden av Berlinmuren. Vad säger de om Israels "skyddsmur"? Om de spökskepp fyllda av döda flyktingar som flyter runt EUs kuster? (En flyktingvåg som vi själva skapar genom att slå ut våra fattiga grannars jordbruksnäringar med våra statssubventionerade produkter.)

 


Var det bara Berlinmuren som skulle rivas?
Är det bara rätt att utmana auktoritära, förtryckande system när de kallar sig kommunistiska?

Kommentarer


Kommentera inlägget här:







Twingly Blog Search link:http://homopoliticus.blogg.se/ sort:published


Netroots - Socialdemokraterna



Politik bloggar