Min bild av norrmännen som hurtiga fjällvandrare på ständigt glatt humör har fått en hårdhänt mangling av verkligheten på sistone. Att nåt står alldeles galet till i Danmark har vi vetat sedan länge. Även vårt västra grannland verkar ha smittats av denna variant av svinpesten; Siv Jensens främlingsfientliga Fremskrittspartiet ser där ut att bli Norges andra största parti med runt 20 procent av väljarna. Att var femte norsk säger sig vilja rösta på ett parti som hetsar mot muslimer och vill jävlas med lågavlönade är inte lätt att begripa. Norge är ett av Europas rikaste länder, inte minst tack vare sin olja. Varför människor i ett av världens mest välmående länder lockas av hatfyllda politiker som pekar ut etniska minoriteter som syndabockar är värt att fundera några varv extra över.

Oavsett hur det går är det viktigt att vi tar lärdom av Norge för att slippa en liknande urspårning. Även här börjar tecken synas på att etno-nojjan tar över det politiska samtalet. Här räcker det numera för några förortsungar att välta en soptunna för att det ska bli krigsrubriker på bästa TV-tid. Om de bor i rätt förort vill säga, den ska såklart vara "invandrartät". Tyvärr har urkukningen gått så långt att den enda möjliga inramningen vi orkar sätta på de flesta samhällsproblem är etnicitet. Men när de bråkande ungdomarna själva undantagsvis får komma till tals, som de gjorde i SVTs Debatt häromkvällen, är det inte raskrig de talar om utan en känsla av att inte få plats i samhället och inte bemötas på samma sätt som alla andra.

Som Anders Carlberg påpekar i en intervju i Metro är ungdomsbråk och kravaller inget nytt under solen. På åttiotalet utkämpade Stockholms förortskickers "slaget om Kungsan" med tusentals små fotsoldater som slogs och betedde sig allmänt asocialt. Det löste polisen och samhället genom att snacka. Paolo Roberto som då var den värsta värstingen av alla lagar nu italiensk mat på TV och får alla svärmödrar att smälta som smör. Går man tillbaks några årtionden till hittar man bataljerna mellan Stockholms olika stadsdelar. Söderglinen åkte till Östermalm och pucklade på dåtidens brats, och tvärtom. Alla stadsdelar hade något otalt med någon annan, och polisen var mycket bekymrad över ligisternas framfart. Eller varför inte byslagsmålen för hundra år sedan, då drängarna for över till grannbyn och muckade gräl.

Så istället för att ångestsvettas över vilka poäng som rasisterna ska kunna plocka på den senaste krigsrubriken måste vi förstå vad som händer, egentligen. Till att börja med; av med de bruntonade glasögonen som åker på allt oftare nuförtiden när samhällsproblem ska analyseras. För etno-nojjan ger inga förklaringar, bara motsägelser. Den erbjuder inga lösningar, bara slag i luften. De verkliga problemen i områden som Rosengård och Gottsunda är inte att ett ungdomsgäng får för sig att bränna ner soptunnor eller för den delen bilar. Det är bara ett symptom på att människorna som lever där känner hopplöshet. På att man känner sig utanför det övriga samhället. På att man har svårt att få ett jobb och därmed svårt att hitta en plats i samhället.

Vill man komma tillrätta med problemen så måste man prata om arbete, om diskriminering, om fattigdom, om utbildning. Kanske sommarens bråk leder till en sån debatt. Men risken är att de enkla lösningarnas män tar chansen att pissa in sitt etno-nojjiga revir lite till. Om extremhögerns svart-vita (på flera sätt) världsbild brer ut sig, så kommer saker garanterat att förvärras. Det är ju paradoxen; ju starkare extremhögern blir, desto snabbare accelererar de etniska motsättningarna som de får näring av.