I början av valrörelsen såg det ut som att högern skulle koncentrera angreppen på vänsterpartiet och Lars Ohly, med samma billiga retorik som alltid. Men sen lugnade det ner sig. Förmodligen insåg borgarnas strateger att man genom att göra vänstern till huvudmåltavla därmed bara gjorde partiet en tjänst. Påhopp från höger har aldrig skadat vänsterpartiet, tvärtom. Men de rödgrönas beslut att lämna Afghanistan verkar ha fått högerns strateger ur balans. Kanske i ren förbittring utmålas beslutet som en kapitulation för vänsterpartiet (även om det mer liknar miljöpartiets linje).

Det är såklart ett guldläge för vänsterpartiet. Varje attack från Bild och Björklund ska vi vara tacksamma för. Vore jag strategisk rådgivare åt Lars Ohly skulle mitt råd bli; var inte rädd för att ta ut svängarna lite! Var inte rädd för att bli kallad populist av högern! En tendens de senaste åren är att borgerligheten blir alltmer populistisk och förenklar sitt politiska budskap. Jan Björklunds sliriga utfrågning i SVT i söndags var ett prima exempel på en politiker som inte plågas alltför mycket av det där vi kallar samvete. Förstå att karln till och med satt och beklagade sig över att det blev så mycket ståhej över folkpartiets burkatjafs, när vi alla vet mycket väl att Jan Björklund kallt räknar med ståhejet, planerar för ståhejet, älskar ståhejet!

Medan borgerligheten blir alltmer högerpopulistisk tycks vänstern inta rollen som finliraren med klass och stil, den som  inte sänker sig till motståndarens nivå. I debatten mellan Ohly och Bildt hade det varit lätt att torpedera utrikesminsterns tomprat om "demokratisk trovärdighet" bara genom att säga "Sudan!".

Mona Sahlin har utsetts till måltavla i sportgrenen "kast med liten toblerone" i sommar, inte bara av nazister utan till och med av borgerliga ministrar. Och inte vilka minstrar som helst: Mats Odell  och Sven-Otto Littorin. Hur svårt är det för sossarna att ge igen med samma mynt, med tanke på alla ministerkatastrofer vi sett passera i revy med regeringen Reinfeldt?

Sven-Otto Littorin avgick efter fyra års tjat om "arbetslinjen" till ett liv som bidragsmiljonär, han kommer säkerligen att följas av fler om borgarna förlorar om tre veckor. Christina Husmark-Persson har gjort sig helt osynlig sedan sjukförsäkringsdebatten. Varför kastar ingen alvedon över henne, åtminstone verbalt? När borgarna pratar om tobleronepolitik, svara med alvedonpolitik! Istället för att besvara tjuvnyp med tjuvnyp har vänstern och socialdemokraterna hittills nöjt sig med rollen som lekledaren på dagis, som tar bråkstaken åt sidan och pratar förstånd med honom. Det är inget fel med att vilja hålla hög klass och diskutera sakligt, men när motståndaren hela tiden sluggar under bältet kan det vara läge att bita ifrån.

Det är intressant att arbetarklassens och vänsterns politiker verkar vara mer måna om att hålla god ton och föra ett sakligt samtal än borgerligheten. Kanske politiker med arbetarklassbakgrund som Ohly och Sahlin känner sig pressade att bevisa att de platsar i de politiska finrummen?

Uppgiften för vänstern den här valrörelsen är att bli rösten för det stora folkliga missnöje som finns med den här regeringen. Ett missnöje som än så länge är stumt och knyter handen i fickan. En anledning till att många som drabbats av den borgerliga politiken; arbetslösa, sjuka och lågavlönade, än så länge hellre väljer sofflocket än arbetarrörelsen kanske är att de inte hittar någon på vänsterkanten som riktigt ger uttryck för den ilska som de känner? Vänstern har politiken för dem, men pratar vi deras språk? Här ligger uppgiften, men här ligger också möjligheten. Vänstern har alltid haft duktiga retoriker i sina led. Lars Ohly kan vara en lysande talare och agitator, när han tar på sig den mössan.

En slutsats man kan dra av alla opinionsmätningarna de senaste dagarna är att det finns ett tomrum på vänsterkanten som bara väntar på att fyllas. Kanske dags att lämna över det väluppfostrade finliret till sossarna och bli den sortens vänsterpartister som högern ändå alltid anklagar oss för att vara, såna som de drömmer mardrömmar om?