En intressant artikel om det tyska vänsterpartiet Linke hittade jag på Znet. För den som inte vet så är Linke en sammanslagning av det gamla östtyska vänsterpartiet PDS, som i sin tur bildades ur spillrorna av DDRs gamla kommunistparti, och ett vänstersocialdemokratiskt parti från västra Tyskland. Partiet har haft ett delat ordförandeskap för att jämka ihop de skilda partikulturerna. En östtysk, Gregor Gysi, och en västtysk, den före detta socialdemokratiske finansministern Oscar Lafontaine.

Det som slår mig när jag läser är hur många paralleller det finns till Sverige. Linke gjorde ett imponerande starkt val förra året, med nästan tolv procent av rösterna. Det var i sin tur en följd av den tyska socialdemokratins högersväng och regeringssamarbete med kristdemokraterna. Någon mer som tänker svenskt 90-tal?

Det finns också starka slitningar internt, mellan "realister" och "radikaler". Intressant nog så kommer "realisterna" ofta från den gamla östtyska kommunistiska vänstern, och "radikalerna" från väst. Och de senare har kunnat räkna med Lafontaine som galjonsfigur. Lyssna på vad artikeln säger om partiets diskussioner om regeringssamarbete:

"Before the new party was formed, criticism of participation in government was largely limited to a small left wing, often ridiculed as a bunch of unrealistic radicals whose talk about winning socialism only antagonized people.  But then along came Oskar who moved sharply towards this same standpoint.  Die Linke, he insisted, should never join a national government unless the other parties accepted certain principles: withdrawal of German troops from Afghanistan, no further military ventures in other countries; an end to privatization of public utilities and housing; a minimum wage; pension age lowered back to 65 (from 67); a repeal of legislation weighted heavily against the jobless.  Although some of these positions are being rediscovered by Social Democrats after their loss of 6 million votes, others would be difficult to swallow.  The probable result: Die Linke remains in the opposition where it belongs, in the view of its left wing, because there it can fight the whole bankrupt system without all the compromises which would only tame and weaken it."

Nu har iallafall Lafontaine avgått från partiledarposten, enligt honom själv av hälsoskäl. Vilket mycket väl kan vara dåliga nyheter. Frågan är vad det kommer att betyda för partiets strategi framöver? Den svenska vänstern borde  iallafall följa den tyska noggrant, för det är precis samma knäckfrågor som står i centrum där som här: Hur mycket kompromisser tål ett socialistiskt vänsterparti? Är det bättre att vara i opposition och framstå som ett tydligt alternativ, eller i regering och riskera att uppfattas som det kapitalistiska systemets försvarare?