Med (v) blir narkotikapolitiken normaliserad
S
>verige är när det gäller droger ett extremt land. Få andra stater ger sin polismakt så långtgående befogenheter att ingripa mot medborgare som misstänks vara i besittning av eller påverkade av illegala rusmedel. Under såval moderata som socialdemokratiska regeringar har tumskruvarna dragits åt hårdare och hårdare. Följderna av detta blir ibland absurda. Vem som helst som ser lite för glad i hatten ut, tuggar tuggummi lite för entusiastiskt, kramar sina vänner lite för hårt eller ser lite för skärrad ut kan bli inryckt för ett urinprov på närmaste polisstation av krogpolisen. Godtycket är totalt, och som vi såg nyligen så vet poliserna själva väl om hur de kan missbruka de uppblåsta befogenheter som knarklagstiftningen ger dem för att skrämma och jävlas med till och med journalister.Den knarkjagande Ravekommissionen lade på 90-talet en död hand över nöjeslivet i Stockholm och lyckades i sin jakt på inbillade och verkliga droganvändare helt avsiktligt krossa en hel kultur. Är det nåt att bry sig om för människor som inte gillar elektronisk musik och dansfester? Det borde det vara! Man kan dra paralleller till exempelvis jazzen, som när den kom också demoniserades som drogkultur och ett sätt för kokainhöga svarta män att försöka locka oskyldiga vita flickor i fördärv. Idag är jazzen finkultur, och den elektroniska musikscenen, techno, house, elektro, ambient, med mera är på god väg i samma riktning. Men inte i Sverige, där entusiasterna tvingats söka sig till oaser utomlands för att odla sitt intresse. Här lider vi fortfarande sviterna av 90-talets drogpanik och utbudet av renodlade dansklubbar för elektronisk musik är skralt.
Men det finns också ett klassperspektiv på narkotikafrågor. När lagar skärps och tumskruvar dras åt för att försöka straffa bort ett socialt problem är det helt förutsägbart arbetarklassens unga män som drabbas hårdast. Inte för att de nödvändigtvis knarkar mer (en nattlig sväng runt Stureplans vitpudrade toaletter räcker för att övertyga sig om motsatsen). Utan för att det är troligare att polisen ingriper mot de lägre samhällsklassernas bruk och missbruk än mot överklassen - precis som i USA där andelen svarta män som sitter av drogrelaterade straff i fängelse är skyhögt i jämförelse med andelen vita, trots att bruket och missbruket är fördelat ungefär jämt.
Polisen ägnar idag enorma resurser på att försöka lagföra lindriga förbrytelser mot narkotikalagstiftningen. Det är resurser som tas från andra brottsområden. Uppklarningsprocenten på våldsbrott och mord är inte imponerande hög, för att ta ett exempel. Frågan är hur många som anser det vara en vettigare prioritering att springa runt och jaga ringa missbruk än att jaga mördare och våldsmän?
Men trots att den svenska narkotikapolitiken är extremt hård i internationell jämförelse så uppnår den inte vad som borde vara det viktigaste målet; andelen som dör av ett missbruk brukar till och med vara något högre i Sverige än i drogtolerantare länder som Holland. Inte så konstigt egentligen. Komplexa problem som drogmissbruk har sällan enkla lösningar. Att ge polisen rätt att göra i princip vad de vill med vem de vill utifrån vaga misstankar om drogberusning hjälper knappast de som verkligen sitter i skiten. Och det är den lilla grupper, ungefär fem procent av de som någon gång provar narkotika, som riskerar att utveckla ett problematiskt beroende/missbruk av droger som vi borde satsa mest resurser på att hjälpa. Där når vi inte fram med Beatrice Asks polisbatonger, men kanske med en utsträckt hand och en ärlig vilja att förstå, istället för att bara fördöma?
Vänsterpartiets narkotikapolitik bygger på insikten att man inte kan straffa bort drogmissbruk, lika lite som man kan straffa bort alkoholism. För Beatrice Ask är det kanske en revolutionerande och narkotikaliberal tanke. För alla som lever i verkligheten är det sunt förnuft.
Uppdatering: Idag går den förra regeringens narkotikapolitiskt ansvarige Björn Fries och forskaren Björn Johnsson ut och ger ett försiktigt stöd till vänsterpartiets förslag. Det är intressant! De påpekar att polisens groteska befogenheter på det här området lätt kan missbrukas och föreslår en förutsättningslös utredning.
