För min del har det alltid varit ett medvetet val att undvika det alltför personliga. Homo Politicus är praktiskt taget anonym (nåja, en och annan känner nog igen mig på bilden) och det är inte framför allt av rädsla för det näthat som Elin skriver om. Bloggosfären svämmar över av människor som berättar om sina privatliv; modebloggare, familjebloggare, ADHD-bloggare, HBT-bloggare... Och det allra mesta är, åtminstone i mina ögon, rätt tråkigt.

Det är svårt att skriva personligt och vara intressant utanför den smala krets människor som faktiskt vet vem jag är och kan relatera till mig personligen. En del lyckas, inget snack om den saken, men de flesta ramlar igenom. Kanske är det svenskens janteryggsäck som gör sig påmind, men något  inom mig protesterar mot överdriven personfixering. Det ska väl vara tanken som räknas, argumentets hållbarhet, den välslipade formuleringen? Är det typiskt manligt att tänka så?

Det hänger nog lite på vad man skriver om också. En blogg som kretsar runt könsrollsfrågor och genus mår säkert bra av många praktiska exempel plockade från min egen privata vardag. Men en vänsterblogg som framför allt kommenterar dagsaktuella politiska händelser och tendenser i Sverige? Ska man slänga in lite hänvisningar till sin solida arbetarklassbakgrund och uppväxt i miljonprogramsområde  bara för att liksom?

I slutändan måste man nog göra den blogg som man själv skulle vilja läsa. Försöker man göra något annat blir  det troligen pannkaka av allt. Fördelen med att blogga idéellt är ju att man kan vara så kompromisslös man vill. Själv har jag inget problem med om min blogg ses som lite halvnördig och smal, även om det såklart vore kul att vara bred och folklig och ha fler läsare än Blondinbella.

Vad tycker du som läser? Ska politiska bloggar vara mer personliga?