Det utmärkta nyhetsprogrammet Democracy Now hade igår ett inslag om Irak, ett land där enligt Amnesty 30000 personer sitter fängslade utan att ha åtalats för någonting. Amy Goodman intervjuade frun till en irakisk f.d. general som arresterades när han försökte få sin son, kidnappad av landets säkerhetsstyrkor, frigiven. Den tortyr som de båda utsatts för innefattar bland annat kvävning med plastpåsar, elchocker och anala våldtäkter. Vakterna tvingade bland annat fadern att våldta sin son med en gevärspipa. Det är en otäck berättelse om hur verkligheten ser ut i det Irak som styrs av den marionettregim som USA och resten av västvärlden håller under armarna. Den regim som Jan Björklund tyckte att vi skulle riskera svenska soldaters liv för att upprätta. Svenska högerpolitiker brukar aldrig missa en chans att slå sig själva för bröstet över hur de "hjälpte till att införa demokrati i Irak". Ett land som nu är på väg att slitas sönder. Ett land där den vidrigaste tortyr man kan tänka sig utövas rutinmässigt.

Här i Sverige hör vi förstås ingenting om detta. Vi hör heller ingenting om liknande fall i Afghanistan, Israel eller något annat av alla de länder som rutinmässigt kränker mänskliga rättigheter utan konsekvenser. Jag ger mig fan på att om man ställer frågan till en slumpmässigt utvald svensk om vilket land som har det svartaste registret i dessa frågor så blir svaret "Kuba". För Kubas runt 100 politiska fångar pratas det desto mer om.

Noam Chomsky skriver om detta. Han menar att det finns värdiga och ovärdiga offer. De värdiga offren är de som misshandlas och fängslas, kanske till och med dödas, av en regim som inte tillhör vår politiska vänkrets. Ett offer för kommunistisk brutalitet är värd mer än hundra, eller tusen gånger mer än ett offer för vårt eget brutala kapitalistiska system. Ett värdigt offer statuerar ett exempel, sänder rätt signal. Vilken signal sänder det egentligen att våra närmsta allierade, de som vi till och med riskerar svenska soldaters liv för, håller några av de värsta banditerna om ryggen, när de inte själva beter sig som rena banditer?

Men låt oss för all del inte gräva ner oss i tråkigheter som att fråga svenska högerpolitiker hur de försvarar sitt stöd till nutida skurkregimer. Nu tycker jag att vi låter Janne Josefsson köra den där om Berlinmuren en gång till istället!