Det andra är från Marie-Luise Enderleit, tidigare SD-kandidat som efter att ha uttryckt sin önskan om att rada upp invandrare mot en vägg och skjuta dem nu hoppat av partiet och tänkt om:

Det är många som kliar sig i skallen nu och försöker förstå fenomenet Sverigedemokraterna. Ibland framställs deras väljare som förvirrade stollar som inte riktigt vet vad de röstat på. Många vill nog inte se det hat och den rasism som faktiskt motiverar både partiets hårda kärna och många av deras väljare. Vi vill kanske inte tro att det finns såna människor i det här landet. Men det gör det, och de har alltid funnits.

Länge fanns det nån slags skamgräns i det offentliga samtalet, som man inte passerade. Det parti vars medlemmar drog vitsar om "djungelnegrer" eller ville ställa upp invandrare mot väggen och skjuta dem kunde kyssa allt hopp om framgångar farväl. I politiken fanns det en slags gentlemens agreement om att man inte smekte rasistiska fördomar medhårs för att vinna väljare. Den skamgränsen har korsats, och det har varit det politiska etablissemanget, med folkpartiet som banerförare, som pekat ut den nya riktningen. Med ett batteri av förslag som snarare syftade till att hjälpa folkpartiet självt än invandrare, pekades de senare ut som lovliga slagpåsar i det offentliga samtalet. Ytterst polerat och med behjärtansvärda intentioner. Precis som Lars Leijonborg och Nyamko Sabuni säger sig ju också Jimmie Åkesson bara vilja invandrarnas allra bästa.

Och när politikerna sänker ribban för vad som kan sägas i det offentliga samtalet, halkar den såklart ner ytterligare några snäpp i det halvoffentliga, som utspelas till stor del på nätet.

De kommande fyra åren kommer Sverigedemokraterna att polera på sin image, samtidigt som deras nätaktivister och sympatisörer fortsätter böka runt i kloakernas dynga. Partiet hämtar sin näring ur ett geggigt, monotont hat. Mot muslimer, "kolsvarta djungelbarbarer" och politiska motståndare som är "niggerhoror" som ska våldtas. En antirasistisk rörelse kan inte nöja sig bara med att slå in en kil i Åkessons välpolerade fasad i politiska debatter. Den måste också nå ut till människor som Marie-Luise Enderleit, som sugits ner av en murken rasistisk underström i samhället, till en plats där hat inte bara är OK, utan premierat.