Flumhögerns myter
F
ör ett par dagar sedan var det Lars Calmfors, tidigare ordförande för regeringens finanspolitiska råd, en av Sveriges tyngsta nationalekonomer, som avlivade en av flumhögerns allra heligaste kor: inflationsmålet på två procent. Den fixa idén har i tjugo års tid stått i vägen för en ekonomisk politik som kan bekämpa den svenska massarbetslösheten.Vänsterpartiet har kritiserat den enögda jakten på inflationsspöken, både under socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Tanken att det skulle vara OK att låta inflationen stiga en eller ett par procent, om man i utbyte kan pressa ner arbetslösheten, har av våra motståndare stämplats som hädisk, landsförrädisk. Men som alla fixa idéer spricker det snäva inflationsmålet i solljuset. Det är i grunden ologiskt och kan bara försvaras genom att motargument tystas ner. Det blir dock svårt för flumhögern att tysta Calmfors, till alldeles nyligen deras favoritekonom. Att socialdemokraten Anne-Marie Lingren, som kallar sig själv "inflationsskeptiker", gör samma u-sväng som Calmfors gör inte saken sämre. Som jag skrev i ett annat inlägg: Vänsterpartiets ekonomiska politik brukar förlöjligas av våra politiska motståndare. Tills facit kommer. Då muttras det mest i skägget.
Idag är det en annan helig ko som avlivas, av inte direkt vänstervridna SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle): Hur fantastiskt effektivt och bra det blir om man privatiserar gemensamt ägda välfärdsverksamheter som skola, vård och omsorg. Vi som var med på åttio- och nittiotalet minns hur det maldes på. I all evighet. Om de enorma offentliga byråkratierna. Den "ofantliga" sektorn. Höhö. Hur det slösas med skattepengar. Hur mycket nöjdare personalen och kunderna i den privata vården påstods vara. Hur anställda i den "ofantliga" sektorn bara gick och pillade sig i naveln på dagarna. Etc. Etc. Etc.
Svenskt Näringsliv (tidigare SAF) ville kunna tjäna en hacka också på våra skattepengar och kapitalistklubbens knähundar - de borgerliga politiska partierna - satsade själ och hjärta på att övertyga oss om att lösningen på alla problem låg i att sälja ut det som vi tidigare ägt gemensamt till privatpersoner. Mot den anstormningen av flumhögerpropaganda hjälpte inga argument. Det enkla påpekandet att privata företag måste ta ut en vinst, till skillnad från offentliga verksamheter, en vinst som rimligtvis måste dras från samma budget, och alltså kräver att verksamheten skärs ner och att personal avskedas eller tvingas jobba under sämre villkor, bet inte. Det borde egentligen räcka med att ta sig en titt på USA, det enda industrilandet i världen med ett i huvudsak privat sjukvårdsystem. Är deras sjukvård billigare och effektivare? Tvärtom! Man spenderar dubbelt så mycket av sin BNP på sjukvården som Sverige, och får ut sämre resultat folkhälsomässigt, nyckeltal jämförbara med u-länder. Ta dig en titt på det här diagrammet! - det säger egentligen allt. Inte så konstigt kanske när de privata vårdförsäkringsföretagen i lägger ner så stor möda på att fundera ut sätt att slippa betala ut försäkringspremierna när folk väl blir sjuka. För privat företagsamhet handlar - newsflash - inte om välgörenhet utan om att tjäna pengar! Även på grundläggande mänskliga behov som vård och omsorg! I USA inser nu allt fler behovet av en radikal vårdsreform, inte Obamas fjuttiga halvmesyr. Landet har inte längre råd med privat sjukvård. I Sverige har pendeln länge gått åt motsatt riktning. Privatiseringsféerna har svingat sina trollspön över de där gråtrista offentliga monopolen. Underverk har utlovats. Låtom oss höra vad SNS har att säga om resultatet:
"Utifrån befintliga studier kan vi inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna om att ökad konkurrens skulle leda till förbättringar av välfärden har infriats."
"Studier från andra länder visar samtidigt att valfriheten tenderar att främja segregation"
"Att 20 år har gått utan en systematisk utvärdering av privatiseringspolitiken är oacceptabelt. Många av välfärdens klienter befinner sig i en utsatt position och de har rätt till bästa möjliga service inom ramen för de mål och resurser för välfärdspolitiken som vi gemensamt satt upp. För att uppnå detta räcker det inte med ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag."
Den offentliga sektorn kan förbättras. Inte genom att säljas ut till privata företagare som letar efter snabba sätt att göra sig en hacka. Utan genom att personalen som jobbar där ges den avgörande makten över sina arbetsplatser. Släpp lös den kreativitet och den kunskap som finns hos de anställda själva! Att arbetsplatsdemokrati, till skillnad från privatiseringar, ger både effektivare och mer mänskliga arbetsplatser vet vi redan.
Bloggat: Alliansfritt Sverige, Jonas Sjöstedt, Kaj Raving, Marika Lindgren-Åsbrink,
Arena fattar precis vad det handlar om!
AB 1, SvD 1,
