Trears-bloggileum for homopoliticus!!!

a dagen har det gatt exakt tre ar sedan jag  borjade blogga. xxx inlagg har det blivit. Manga amnen har avhandlats. Faktatunga langtradare och retoriska tjuvnyp. Tid har det tagit fran annat. En kommentator haromveckan anklagade mig for att sta pa "Roms" lonelista, eftersom jag inte holl med honom om att Juholtgate egentligen var en kommunistisk komplott (fraga inte mig hur det hanger ihop). Om en anda stod pa nagons lonelista, Roms eller nagon annans! Hade det varit pengar jag varit ute efter sa hade bloggandet varit det allra samsta valet. Noll komma noll kronor har denna hobby inbringat, och jag raknar inte med mer framover. Uppmarksamhet kan saklart ocksa vara hardvaluta. Vill en  ha av den varan sa ska en nog helst vara blond tjej som skriver om klader, killar och kukar. En vansterpartianknyten homo politicus (=politisk manniska)  som skriver om politik for andra homo politicusar far nog ha andra mal med sin blogg.

Nar jag borjade blogga for tre ar sedan sa var det efter ett anfall av det som Maria Sveland kallar politisk depression. Efter att ha varit borta fran Sverige fem ar kom jag hem till ett land dar 9/11, borgerlighetens forbruning, men ocksa vansterns misslyckande att gora nagot vettigt av den politiska makten nar de val fick chansen skapat ett klimat dar dumhet var hardvaluta. Visst kan man skylla tidsandan for mycket, men vansterns svar pa den var ocksa  klent. Efter att genom stod till Goran Perssons minoritetstregering ha regerat sonder sin trovardighet som radikalt alternativ till en hogergirande socialdemokrati sa brande (v) resten av sin goodwill pa internt kabbel. Det nya politiska verklighet dar natet blivit en sjalvklar kalla till politisk info  - speciellt for yngre - verkade ha gatt vanstern over huvudet. Det fanns ett fatal starka bloggare, en del var pa vag att do sotdoden och en del tuffar pa an idag. Homo politicus blev mitt stra till stacken. Sakert otillrackligt. Men min skrivklada och mitt engagemang ar de verktyg jag har. Forhoppningsvis hjalper de mig att inte sluta som Karin Boye, vart forsta fall av fatal politisk depression?

Nar partiet ska vakna upp och pa allvar borja ta tillvara pa de mojligheter som natet ger till kommunikation som nar manga ar en oppen fraga. Det klagas over att media ar till 90 procent borgerlig, med all ratt. Men vad gors at saken? Att samordna och battre dra nytta av oss som idag envist drar vara lansar for vanstern pa eget bevag skulle ju kunna vara ett forsta steg.

Tycker man inte att skrivandet ar en beloning i sig ska man inte blogga. Men forhoppningen ar saklart ocksa att en ska kunna vara med pa ett horn och gora skillnad. Om an pa marginalen, 0,001 procent. Ibland, nar Caremaskandaler, Juholtgatar, Mavi Marmara-massakrer, Greklandskriser eller den arabiska varen gor at besoksstatistiken rakar i hojden och inlankarna duggar tatt, da kanns det mojligt. Men oftare sa kanns det som att ropa ut i cyberrymdens avgrund. Vi drunkar i information, och varannan manniska har en blogg. Att gora ett verkligt avtryck hos lasarna kraver skicklighet och mojligen tur.

Som bloggare ar en saklart nyfiken pa vem du ar som kommer tillbaks och laser. Om du gillar bloggen tryck garna pa Fejsbooks gilla-knapp till hoger, sa kan du ocksa fa information den vagen. Eller slang ihop en kommentar. Lite uppmuntran kan en alltid behova, speciellt mitt i vintern nar krafterna sinar. Om du skulle vilja se att jag skrev mer om nagot amne sa sag garna det. Mitt dalig samvete ar utrikespolitik. Den arabiska varen och speciellt Libyen, tog upp ratt mycket av utrymmet forra aret vid den har tiden. Det finns ingen ursakt for att inte skriva om Assadasets harjningar i Syrien, eller Gufstaternas overgrepp mot sina befolkningar, eller Kinas slavarbetare som tillverkar vara billiga iphones... Ingen ursakt annat an att vanster ofta fallit i fallan att prata om saker langt bort som beror fa i var del av varlden darfor att skeenden i fjarran ofta far ett skimmer av romantik, medan kampen mot Caremas kissblojevagare kan forefalla bade oglamoros och fjuttig i en jamforelse.

å dagen har det gått exakt tre år och en dag sedan jag  började blogga. 543 inlägg har det blivit. Många ämnen har avhandlats. Faktatunga långtradare och retoriska tjuvnyp. Tid har det tagit från annat. Men kul har det (ofta) varit. Det firar vi med ett fyrverkeri tycker jag:




En kommentator häromveckan anklagade mig för att stå på hans fienders lönelista, eftersom jag inte höll med honom om något absurt påstående. "Om en ändå stod på någons lönelista!", tänkte jag men svarade inte. Hade det varit pengar jag varit ute efter så hade bloggandet varit det allra sämsta valet. Noll komma noll kronor har denna hobby inbringat, och jag räknar inte med mer framöver.


Uppmärksamhet kan såklart också vara hårdvaluta. Vill en  ha av den varan så ska en nog helst vara blond tjej som bloggar om kläder, killar och kukar. En vänsterpartiansluten homo politicus (=politisk människa)  som skriver om politik för andra homo politicusar får tukta sin inre narcissist hårt.

Nar jag började blogga för tre år sedan så var det nog efter ett anfall av det som Maria Sveland kallar politisk depression. Borgerligheten tävlade med extremhögern om vem som kunde gasta högst och låta mest korkad med media som megafon. Hur fan kan en tänkande människa undvika att bli deprimerad?


Men skam den som viker ner sig!


Homo politicus är mitt strå till stacken. Inte så märkvärdig. Men en gör vad en kan. Många små myror som släpar varsitt lilla strå kan till slut göra en hel stack. Av min skrivklåda och min politiska frustration blev det 543 inlägg. Och här kommer ett till!


Tycker en inte att skrivandet är en belöning i sig ska en inte blogga. Den saken är klar. Men förhoppningen är såklart  att en ska kunna vara med på ett hörn och göra skillnad. Om än på marginalen. 0,001 procent. Lyckas det? Det vette fan. Vi drunkar idag i information och desinformation. Speciellt nätet flödar över av den senare varianten. Vad gör en blogg till för skillnad? Påverkar den läsarna? Orkar de ta sig igenom de första paragraferna ens? Tänker de ett varv till? Vilka är de? Sånt kan en fundera på, när en sitter och hackar fram inlägg på tangentbordet om Caremaskandaler, Greklandskriser, Juholtgatar, Mavi Marmara-massakrer eller den arabiska våren.


Men en drar ändå sitt strå till stacken. Det känns viktigt. Ibland kul till och med!


Är du en regelbunden läsare som tycker att den här bloggen tillför något, ge mig gärna en värmande ryggdunk såhär mitt i blytunga vintern. Gilla bloggen på Facebook, t.ex. Gillaknappen hittar du i högerspalten. Du får veta den vägen när jag skrivit något lite extra läsvärt, och jag får veta att du gillar att läsa homo politicus.


Mitt mål är såklart att driva bloggen vidare ett fjärde år. Till och med finslipa den. Varför sluta just när man  börjar ana gryningens fingrar vid horisonten? För visst känns det lite som att det dagas efter en lång mörk natt?




Vårt första fall av fatal politisk depression måste väl för övrigt vara fina Karin Boye? Som på en kulle i Alingsås tog en överdos av sömnpiller. Året var 1941 och de mörka stormmoln som blåste in från Europa - nazism och fascism - verkade oövervinnerliga. Hade hon bara orkat hålla ut lite till! Där ligger väl lärdomen för alla som känner en hatisk och likgiltig tidsanda svida in på bara skinnet. Det är alltid mörkast precis innan gryningen! "Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr!":