Nog för att jag kan förstå att våra nyhetsredaktioner och politiska kommentatorer inte är inspirerade alla dagar på jobbet. Men hallå; NÅN gång kan väl infallsvinkeln när en ny opinionsmätning rapporteras få vara någon annan än Sverigedemokraternas sniglande kring fyraprocentspärren?
De senaste 3 åren har det lilla främlingsfientliga partiets opinionssiffror varit den självklara fokuspunkten för alla politiska kommentatorer och förståsigpåare. Varenda gång partiet lyckas sega sig över fyra procent (det har hänt ett otal gånger) lyckas massmedia presentera det som en stor nyhet! Man skulle ju nästan kunna tro att våra nyhetsredaktioner tycker att det är intressantare att rapportera om ett litet parti med få sympatisörer, men hög skandalfaktor, än vad 96-97 procent av övriga väljare tycker.

Det som förvånar mig i ljuset av den specialbehandling som SD åtnjutit de senaste 3 åren är inte att de i vissa undersökningar lyckas masa sig över småpartispärren, utan snarare att de inte går bättre. Massmedia gör ju ett idogt jobb med att peka ut var intresset ska fokuseras och vilket parti det är som är den nya rookien, underdogen, jokern i leken. Med det inte sagt att massmedia därmed gör ett särdeles imponerande jobb med att granska Sverigedemokraternas politik. Jag kan inte på rak arm minnas när någon senast försökte ge väljarna en ordentlig genomlysning av vad detta främlingsfientliga partis genombrott skulle få för effekter på svensk politik. Tror någon att de som uppger sig vilja rösta på extremhögern idag har en susning om vad detta parti skulle betyda för fördelningspolitiken, den offentliga sektorn, miljöpolitiken, arbetslösheten eller bostadsbristen?

Jag skulle påstå att två trender går igen i massmedias politiska rapportering. Dels tendensen att favorisera det borgerliga blocket (2006 surfade "alliansen" fram på en smaskig mediahype). Dels tendensen att snuttifiera den politiska analysen och fokusera på ett eller ett par partier som lyfts fram som mest intressanta. Den första trenden utestänger vänsterblocket från kommunikationen med väljarna, som tyvärr i allt högre grad sker via massmedia. Den senare signalerar för väljarna vilket parti som är i ropet. Och eftersom en annan rätt väldokumenterad tendens hos oss människor är viljan att vara med i det senaste, den rörelse som har vind i seglen just nu, blir det en självuppfyllande profetia när massmedia upphöjer ett parti på piedestal.

Möjligen kommer valåret 2010 innebära en uppryckning för vår politiska journalistik. Möjligen kommer även andra infallsvinklar, förutom SD:s vara eller icke vara att återupptäckas. Men jag är långt ifrån säker på det. Det är dags att vänstern i Sverige lär av den amerikanska vänstern och börjar ägna en del av sin energi åt seriös mediakritik. Massmedia är helt enkelt för viktigt för vår demokrati för att tillåtas spåra ur.

Frågan som debatterades i Aktuellt var alltså det bisarra bonussystem som utvecklats på Huddinge närakut, där läkarna får extra betalt för att beta av så många patienter som möjligt på så kort tid som möjligt. Filippa Reinfeldt ville helst prata på om andra saker och gjorde ett otroligt klent intryck, medan Josefin Brink regerade. Kolla gärna själva, bonusarna kommer runt 16 minuter in i sändningen.

I samma fräscha företagaranda jobbar även privata Praktikertjänst, där läkarna får mer betalt för att ta emot fler patienter och göra färre prover på dem. Det privata företaget tillämpar ett system där kostnaderna för provtagningar dras från samma konto som läkarna tar ut sin lön från, snacka om goda incitamentsstrukturer! Alla vi som funderade över hur privatiseringar skulle skapa en "effektivare" vård behöver inte undra längre.

IIgår visade sig vår regering återigen från sin sämsta sida. Småpartierna som plaskar i moderaternas bakvatten fick chansen att snickra vidare på sina respektive nischer; folkpartiets främlingsrädsla och centerpartiets marknadshallelujah. Jan Björklunds utspel om att tvinga alla elever att delta i all undervisning, även de vars religiösa föräldrar kan ha problem med exempelvis sexualundervisning och skolgympa, hade kunnat vara grunden för en intressant diskussion. Om det inte så uppenbart var en flört med muslimrädslan som blivit de svenska "liberalernas" signum. Björklund var uppenbarligen rädd för att budskapet inte riktigt skulle gå hem om han inte skrev det på tittarnas näsa, och påpekade ett par gånger att det var just muslimer som var problemet.

När jag gick i skolan hade vi inga muslimer som trilskades, däremot ett par barn från Jehovas Vittnen som inte ville delta i skolgympan. De slapp. På den tiden var folkpartiet en (över)entusiastisk förkämpe för olika religiösa minoriteter. De införde till och med det vidriga systemet med religiösa friskolor, där eleverna matas med diverse religiösa gruppers skeva världsbild och man kan anta att inte bara sexualundervisningen och skolgympan brister. Om folkpartiet verkligen oroade sig över att barn och ungdomar berövas viktiga delar av en allsidig undervisning enligt läroplanen skulle skolminister Björklund istället göra ett utspel om religiösa friskolor. Men det ger såklart inte lika mycket röster som det direkta pockandet på muslimrädslan. Visst tycker jag att skolan ska erbjuda alla elever en allsidig undervisning, inte ett smörgåsbord där föräldrarna tillåts välja och vraka efter sin egen ideologi. Men vägen dit går knappast genom stigmatiserande utspel som hänger upp speficika grupper på skampålen, och bara driver fler att söka sig till de direkt segregerade friskolorna, som Björklund inte vill eller vågar angripa.

Näst på tur var Maud Olofsson, som återigen fick chansen att briljera i Milton Friedmanism. Kommunerna ska inte bedriva verksamhet som kan konkurrera ut privata företag, meddelade hon trosvisst. Varför kom inte riktigt med, utan det bara var så. Så alla ni som tränar på ett kommunalt gym som både är bra och billigt, sötebrödsdagarna är räknade nu. Att erbjuda friskvård till rimliga priser ingår uppenbart inte i kommunernas mandat, i centerpartiets Sverige. Jag undrar bara vilka de här "kärnverksamheterna" som kommunerna ska koncentrera sig på enligt Maud är, eftersom hon ju mer än gärna säljer ut både sjukhus och skolor. Vi som varit med ett tag och hört privatiseringsvalsen dras varv på varv minns nog hur det lät i början. Då skulle allt bli både billigare och bättre, bara de stela offentliga monopolen avskaffades. Den glättiga världsbilden kolliderade sedan med en verklighet där privatiseringar innebär både försämringar och fördyringar.

Tänk på saken; de kommunala gymmen "konkurrerar ut" de privata, enligt Maud. Hur konkurrerar en verksamhet ut en annan? Genom att erbjuda billigare och bättre tjänster, såklart. Kommunal verksamhet har lägre vinstkrav, eller inga alls, och kan därför vara billig. I Stockholm kostar de kommunala gymmen ibland hälften så dyrt som de privata. Det de saknar i flashiga lokaler och hurtiga privata tränare kompenserar de med att erbjuda bra utrustning till vettiga priser. Men i centerpartiets marknadsfundamentalistiska värld är det såklart ett stort problem att privata företag inte kan skinna medborgarna till sista kronan, hela tiden. Det stör balansen och sänker vinstmarginalerna. Så håll i plånboken, Maud är i farten igen!

Slutligen var så radarparet Reinfeldt-Sahlin upplagda för en till holmgång i Agenda. Är jag den enda som tycker att debatterna mellan dessa två känns som ritualer, upprepningar av saker som redan sagts 100 gånger och en massa tröttsamma elakheter som inte ens avsändaren egentligen verkar ta på allvar? Statsministern såg för kvällen ut som ett sömnpiller, måhända är det valrörelsen som tar ut sin rätt. Jag börjar dock ana en latent elakhet under den sömniga ytan. Reinfeldt ser mer och mer ut som företrädaren Göran Persson; en arrogant ulv som försöker inbilla oss att han är ett mjukt får.