Se SAABs kris som en möjlighet!

Genom bloggen Biology & Politics hittade jag en intressant debatt om något  jag själv skrivit om flera gånger: Att den bästa lösningen på SAABs kris vore att göra löntagarna tog över företaget och lade om produktionen för att möta de nya behov som klimatkrisen ställer på oss. Istället för fler bensinbilar, satsa på miljöbilar och bygg vindkraftverk, solpaneler och liknande.

Det är herrarna Bo Rothstein, statsvetare, och Lars Henriksson, Volvoarbetare
och medlem i Socialistiska Partiet, som lyfter frågan såhär i elfte timmen. Det jag inte begriper är varför det tagit så lång tid innan de här tankarna flutit upp till ytan. Som Rothstein påpekar så har både anställda och fack väntat tålmodigt på att en ny ägarkapitalist ska rida in på vit springare och rädda dagen. För det funkade ju så bra sist med GM, eller?

Möjligen ligger det något i det Rothstein säger, att vår svenska arbetarrörelse bär på ett inre motstånd mot idéer om ekonomisk demokrati och kooperativt ägande, den sossiga delen vill ju helst betona starka fackföreningar och starka kapitalister som motpart till dessa, och vänstern till vänster om sossarna har ju tidigare haft planekonomi som långsiktig ekonomisk vision. Men på andra håll i världen har löntagarstyrda företag och ekonomisk demokrati spelat en större roll: Argentinas ekonomiska kollaps för snart tio år sedan ledde till att anställda tog över vanskötta företag från kapitalisterna och drev dem själva, som Naomi Klein skildrat i dokumentärfilmen "the Take". Det baskiska Mondragonkooperativet har expanderat kraftigt på senare år, och framålls som ett gott exempel av David Schweikart, vältalig  förespråkare för ekonomisk demokrati. Även i Brasilien och USA finns intressanta exempel på löntagarstyrda företag; och de fungerar ofta väldigt bra, vilket kanske inte är så förvånande. Låter man de människor som har mest kunskap om företaget styra , alltså de som själva är inblandade i det dagliga arbetet, så kommer kloka beslut att fattas, effektivitetsvinster göras och arbetsmoralen vara hög.

Lars Henriksson har å sin sida en poäng när han påpekar att problemet i SAABs fall är just själva produktionen. Vad ska ett löntagarstyrt SAAB tillverka? Fler bensinbilar i ett läge där överproduktionen av just den produkten är stor, och det är ekologiskt oansvarigt att bygga fast sig än mer i fossilbränslesamhället? Kanske behövs det ett organiserat samarbete med staten om ett löntagarägt SAAB ska kunna ha någon framtid. Varför inte gemensamt ta fram en billig miljöbil, med statliga subventioner om så behövs? Och statliga beställningar av vind- och solkraftverk, som Henriksson menar att SAAB kan ställa om produktionen för?

SAABs kris skulle också kunna bli en möjlighet.
Istället för att låta den högteknologiska kompetens och allt kapital som redan investerats i företagets moderna tillverkningsanläggningar gå till spillo skulle vi kunna använda dem till att ta ansats för språnget in i det ekologiskt hållbara samhället. Nu blir det kanske inte så, eftersom vi har en regering som inte kan stava till visioner och bara ger läpparnas bekännelse till miljöfrågorna. Och om inte de SAAB-anställda själva börjar ta striden så är det såklart redan på förhand dödfött.

KATEGORI:Inrikespolitik

Ett till offer för "arbetslinjen"

Pressar man en människa som mår dåligt till bristningsgränsen, och sen pressar lite till, så kommer något att brista. Det brast till sist för Marie-Luise, ett till offer för regeringens "arbetslinje". Hon mådde både fysiskt och psykiskt dåligt och kände sig förnedrad av försäkringskassan som till varje pris ville tvinga ut henne på den öppna arbetsmarknaden, trots att både läkare, arbetskollegor och familj bedömde henne som för sjuk för att arbeta. Hon begick till sist självmord, omgiven av papper från försäkringskassan, läkarna och räkningar.

Jag ser människor som Marie-Louise som offer för ett institutionaliserat våld.
Jag har ingen aning om vad som från början fick henne att bli sjuk och må psykiskt dåligt. Men samhället, som borde ha stöttat, vred istället om kniven ytterligare. Hon är inte den enda. Många människor mår dåligt i Sverige. Ett hårdare samhällsklimat med nedskärningar i den offentliga sektorn och trygghetssystemen. Högre krav på att prestera och vara pefekt. En ensamhetsens kultur där vi har all TV och all opersonlig förströelse på internet man kan tänka sig, men där verkliga mänskliga kontakter blir en sällsynt bristvara. I takt med att allt fler människor knäcks rakar försäljningen av antidepressiva läkemedel i höjden. Under perioden 1992-2007 steg försäljningen av antidepressiva preparat med 700 procent.

Det är ingen överraskning för regeringen att deras nya linje, att ta i med hårdhanskarna mot de allra sköraste i vårt samhälle, kommer att få tragiska konsekvenser. Läkare och remissinstanser har redan varnat för just detta. Låt mig gissa att Christina Husmark-Perhssons dåliga minne återigen kommer att göra sig påmint. För om det är något som vår borgerliga regering excellerar i så är det ju att slå ifrån sig, skylla på andra och spela ovetande. Och vår fege statsminister gömmer sig nog som vanligt och låter enskilda ministrar ta smällen för den politik han utformat.

KATEGORI:Inrikespolitik

Maria Wetterstrands karisma och medias makt

Ingen kan väl ha missat att hon blivit mediadarling, miljöpartiets språkrör. Popularitetssiffrorna stiger i raketfart. Delvis är det såklart hennes eget arbete som ger utdelning. Hon har varit språkrör ett bra  tag nu och verkar göra ett hyfsat bra jobb. Hon framstår som helylle och rak, och verkar sakna utstickande kanter som man kan irritera sig på. Rent politiskt har den Wetterstrandska-Erikssonska epoken däremot inneburit ett idogt borthackande av utstickande kanter hos det egna partiet, som strömlinjeformats och baxats in i den politiska mittensörjan med milt våld, vilket fått gröna veteraner som Birger Schlaug att
förtvivlat slita sitt hår.



De forna pacifisterna står nu bakom det svensk-amerikanska krigsäventyret
i Afghanistan, vilket säkert är "förtroendeskapande", åtminstone hos den minoritet svenskar som tycker att Sverige ska springa USAs krigsärenden. De forna tillväxtkritikerna tycker nu att mer tillväxt ska lösa klimatkrisen, vilket säkerligen också är förtroendeskapande, speciellt hos de privata företag som byggt de produkter som drivit på den globala uppvärmningen. De forna EU-kritikerna är inte så kritiska längre, vilket säkert bygger broar till de som aldrig tyckte att det var problematiskt att montera ner Sveriges självbestämmande och skicka resterna till Bryssel.

Möjligen är det denna utslätning av miljöpartiets politiska profil som ger både partiet och språkröret fina opinionssiffror, men jag tror att det är en mindre viktig faktor. I en tid när miljöfrågorna hamnar högt på dagordningen får man god medvind bara av att heta miljöpartiet. Och när övriga partiledare framstår som ett rätt blekt gäng kan Maria Wetterstrand vinna hjärtan bara genom att vara en rak helylletjej som sticker ut från mängden.

Man ska heller inte underskatta den massmediala ekoeffekten. Våra nyhetsmedia är ju inte särskilt originella. Skriver en tidning upp Wetterstrand så är inte den andra sen att följa efter. TV hakar på. Rundgången i ekodalen blir total, och ingen kan undgå att se vem som är up&coming just nu.

Massmedia beter sig som en kull gäss som marscherar på
led efter gåsmor. Och ibland som vargar som jagar i flock. Man är präglad på själva flockmentaliteten så till den milda grad att det är närmast omöjligt att bryta led. Det får förödande konsekvenser för den politiska diskussionen. I en tid när medborgare får den absolut största delen av sin politiska information från massmedia blir nyhetsredaktionerna både kungamakare och storvisiren bakom tronen. Man styr det politiska samtalet och pekar ut för medborgarna var det intressanta händer, om det så är när man lyfter upp det lilla främlingsfientliga partiet på piedestal eller när man haussar Maria Wetterstrand. Och när man pekar skapar man mer buzz i en självförstärkande spiral. Avvikande perspektiv, som säger något annat än vad massmedia för tillfället vill höra, har väldigt svårt att bryta igenom.

Nog unnar jag Wetterstrand och miljöpartiet ett lyft i opinionen.
Hellre dem än en del andra. Men de kommer nog att märka, som andra gjort, att massmedias kärlek är ett övergående fenomen. Bara flockmentaliteten är konstant.

KATEGORI:Inrikespolitik

SAAB-nedläggningen ett gigantiskt slöseri!

Till att börja med alla anställda som nu tvingas ut i arbetslöshet. Alla underleverantörer som ryker med på kuppen. Hela samhället runt SAAB som nu får ta en hård smäll. Förlusten av en av Sveriges viktigaste tillverkningsindustrier.

Men även en förlust för framtiden. Vad hade SAABs högklassiga tillverkningsanläggningar
kunnat göra för oss, om regeringen hade varit beredd att smutsa ner händerna genom att gå in som ägare? Eller erbjudit generösa lån till de anställda så de kunnat driva verksamheten vidare på egen hand? Jo man hade kunnat tillverka bra miljöbilar, vindkraftverk, solceller, bussar och tåg. Vi kommer att behöva ställa om stora delar av våra transport- och energisystem framöver. Då behöver vi en tillverkningsindustri som kan förse oss med de produkter vi behöver för det. SAABS nuvarande ägare GM har förvisso inte de visioner som krävs för en sådan omläggning. Privata kapitalister har varken intresse av eller förmåga till den sortens långsiktiga tänkande. Men det gör inte behovet av långsiktigt tänkande mindre, tvärtom.


Är det regeringens marknadsfundamentalistiska ideologi eller ren dumhet som gör att de vägrar gå in och göra det andra länder nu gör; rädda sin bilindustri, frågar sig Aftonbladet idag i en besk kommentar. Jag skulle vilja påpeka att det ena inte utesluter det andra.

KATEGORI:Inrikespolitik

Husmark-Pehrssoneffekten kickar in

Uppenbarligen tyckte inte väljarna att det var en bra idé att tvinga ut svårt sjuka på den öppna arbetsmarknaden. Nu börjar effekten av de senaste veckornas debatt om regeringens försämringar av sjukförsäkringssystemet slå igenom på allvar: Oppositionen leder i den senaste opinionsmätningen med elva procent!

Att socialförsäkringsminister Husmark-Pehrsson
försökt skylla ifrån sig på Försäkringskassan, och ljugit oss  rakt upp i ansiktet, har nog inte gjort saken bättre. Det är en jävligt märklig ordning; vi har en högerregering som systematiskt klipper sönder trådarna i det alltmer trasiga sociala skyddsnätet, och när de konfronteras med effekterna av sin politik; cancersjuka som tvingas avbryta behandlingar för att börja söka jobb, så skyller de på tjänstemännen. Som såklart svarar att de bara genomför den politik som regering och riksdag klubbat igenom.



Hade vår statsminster haft lite stake
så hade han ryckt ut till sin ministers försvar i det här läget, inte bara gömt sig och låtit henne ta smällen för den politik som alla högerpartier gemensamt beslutat om.

Lite trist att vänsterpartiet inte gynnats av debatten om den försämrade
sjukförsäkringen, med tanke på att det var Lars Ohly som tryckte på larmknappen till att börja med, och att det är vänstern som har den vettigaste politiken på området. Sossarnas Veronica Palm har visserligen gjort ett bra jobb med kritisera högerregeringens dumheter, men frågan är vad partiet egentligen själv vill göra med sjukförsäkringen?

Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren passar på att påminna om att sjukförsäkringssystemet faktiskt är ett försäkringssystem, som löntagarna själva betalat för, och som dessutom går med överskott. Vilket kan behövas. Många har nog en felaktig bild av ett system som dignar under bördan att försörja en massa lata simulanter som hellre är ute och promenerar med jycken än går till jobbet. En bild som regeringspartierna såklart gillar, eftersom den underlättar för dem att hacka på med storyxan.


KATEGORI:Inrikespolitik

En opinionsmätning som nog passerar obemärkt

Enligt Demoskops senaste opinionsmätning som publiceras i dagens Expressen skulle vänsterblocket få egen majoritet, moderaterna backa kraftigt och extremhögern stanna kvar i den politiska öknen, om det vore val idag.

Tre faktorer som gör den ointressant för etablissemangsmedia, med andra ord. Räkna med att den passerar relativt obemärkt.

KATEGORI:Inrikespolitik

Monatrötthet

Jag har försökt gilla människan lite iallafall. Förtränga minnena av höger-Mona som skickades fram i debatterna med vänsterpartiet på 90-talet för att försvara välfärdsslakt och systemskiften. "Vi har levt över våra tillgångar"-Mona. Tänkt att hon kanske lärt sig några läxor av gatloppen i media, och att till och med en vindflöjel kan svänga rätt när vinden blåser bort från nyliberalism och marknadsfundamentalism.

Men dagens utspel om att samarbeta med något av högerpartierna om det lilla främlingsfientliga partiet kommer in i riksdagen som vågmästare var faktiskt droppen. För det första är det politiskt vansinnigt att redan nu sitta och skissa upp förlorarscenarion. Den opinionsmätning som får Mona Sahlin att börja spinna ser rätt bra ut för det rödgröna blocket, med 48,7 procent är det inte många röster som fattas för egen majoritet. SD är däremot nära riksdagsspärren, som de varit i de flesta mätningar.

Att i det läget fokusera diskussionen på hur man ska agera
om allt går åt pipsvängen är totalt vansinne. Vänsterblocket ska satsa på egen majoritet och förutsätta att det går vägen. Det bästa sättet att vinna val är att upplysa väljarna om skillnaderna mellan höger och vänster och låta dem tänka själva.

För det andra ger Mona Sahlin det lilla främlingsfientliga partiet en makt och en plats i diskussionen som de inte klarar av att erövra på egen hand. Precis tvärtemot Ulf Bjerelds kloka strategi för hur partiet ska hanteras. Att göra dem till en politisk stridsfråga mellan blocken, och putsa på deras martyrgloria, spelar dem såklart rakt i händerna.

Jag önskar att jag kunde skriva att jag inte kan tänka mig
att Mona Salhin är så dum att hon inte begriper att detta utspel är en storstilad julkpapp till extremhögern. Men efter att ha sett henne argumentera för sig i Gomorron Sverige vet jag inte. Hade hon tänkt sig att splittra den borgerliga alliansen genom taktikspel? Ett barn borde förstå att de bara skickar tillbaks bollen till vänsterblocket genom att bjuda in miljöpartiet. Och om Mona inbillar sig att hon kan samregera med de allt nyliberalare f.d. mittenpartierna så är det ju uppenbart inte vänsterpolitik hon vill bedriva som statsminster. Kanske när hon förhoppningar om att kunna dumpa vänsterpartiet och istället bilda en mittenkoalition? Om det är målet så finns det smartare taktiker än den hon valt, som återigen bjuder extremhögern på en plats i solen.

Tyvärr verkar statsminster Reinfeldt ha en avsevärt mycket klarare analys än Mona Sahlin och påpekar helt korrekt: " I flera länder har vi sett hur extremistpartier vuxit när det uppfattats som att alla andra sätter sig i samma båt och man tar bort konflikterna ur politiken."

Antingen har det största partiet på vänsterkanten
en partiledare med förbluffande svagt politiskt handlag. Eller en partiledare som hellre samarbetar med nyliberaler än socialister. Båda alternativen är deprimerande.

Andra skriver om samma sak.

KATEGORI:Inrikespolitik

Låt jobbarna ta över SAAB och bygga miljöbilar

När nu affären med den adliga lyxbilstillverkaren, med kineser och ryssar i bakgrunden, spruckit, som många förutsagt, så är sanningens timme slagen för SAAB. Maud Olofssons märkliga hantering av affären har bara gjort saken värre, och det verkar nu troligt att även denna borgerliga regering kommer att få avvecklingen av en till  viktig svensk basindustri på sitt samvete. Men regeringen är inte SAABs enda problem. Man har inte gjort bilar som tillräckligt många velat köpa, och de amerikanska ägarna General Motors har tillräckligt med problem på sin egen tallrik och orkar nog inte släpa på ytterligare ett dotterbolag som misslyckas med att  göra vinst.

Istället för att lägga ner den högkvalitativa tillverkningsindustrin som SAAB förfogar över är det dags för politikerna att spänna musklerna. Världen kanske kan klara sig utan en tillverkare av konventionella bensinbilar i den högre prisklassen, men vi behöver verkligen bra miljöbilar! Låt staten köpa loss företaget från GM (det går säkert att förhandla fram ett bra pris) och låt de anställda själva driva SAAB. Förutsättningen ska vara att de koncentrerar verksamheten på att ta fram koldioxidneutrala bilar till överkomliga priser. På det sättet slår vi två flugor i en smäll; dels räddar vi tusentals jobb i Sverige, och dels får vi en högkvalificerad biltillverkare som enbart inriktar sig på miljöbilsmarknaden, annars rätt styvmoderligt (i vissa fall rent fientligt) behandlad av bensinbilstillverkarna.

De kapitalistiska biltillverkarna har gång på gång bevisat
att de inte har de visioner och den insikt som krävs för att på allvar starta miljöomläggningen av fordonsindustrin. Men verkligheten väntar inte på att myntet ska trilla ner i skallen på bildirektörerna. Bilismen är ett av våra största miljöproblem, ett som bara kan fixas om samhället är villigt att gå in och bidra med ett långsiktigt perspektiv, bortom kvartalsrapportstyranniet. SAABs nuvarande situation är pinsam och dyster, men den kan också bli en möjlighet. Om våra politiker vågar ha visioner. Men klart, med Maud Olofsson på näringsdepartermetet kanske man inte ska hålla andan medan man väntar...

KATEGORI:Inrikespolitik

(mp)s obegripliga svek om Afghanistan

Vänsterpartiet röstade i veckan som enda parti mot en upptrappning av de svenska militära insatserna i Afghanistan, sa nyhetsuppläsaren, och jag trodde att jag hört fel. Miljöpartiet kom ju nyss ut ur bunkern och krävde ett slut på det svenska deltagandet i USAs krig, vilket gav värdefull exponering på bästa sändningstid.

Eftersom media har beröringsskräck inför vänsterpartiet (som motsatt sig kriget hela tiden) så är det såklart bekvämare för dem att låta miljöpartiet vara rösten för fred i Afghanistan. Kanske det var den cyniska kalkylen som miljöpartisterna gjorde? Hur kan man annars förklara att partiet röstar mot sig själv? Röstmaximering genom att inta alla ståndpunkter samtidigt?

Miljöpartiets kappvänderi har satt myror i huvudet på fler. Birger Schalug skriver:

"Blir du förvirrad över hur ett parti kan tala så vackert sedan rösta emot sig själv så är det förståeligt. Det var exakt den sortens hyckleri som miljöpartister under hela 80-talet häcklade socialdemokrater för att ägna sig åt - säga ett, göra tvärtom. Storebror har lärt lillebror hur det går till. Både att blåsa sina medlemmar och publiken. Det är politik när den är som sämst.

Det känns tragiskt för en grön själ
att behöva konstatera att det enda parti som i just denna fråga betett sig rakt hela vägen är Vänsterpartiet."

KATEGORI:Inrikespolitik

Centern går från klarhet till klarhet

Det är mycket Maud just nu. Näringsministern valsar runt i media och ser mer stressad ut för var dag som går. Att hon känt till att Vattenfall satts i pant i händelse av en olycka i de tyska kärnkraftverk man investerat i, och dessutom i efterhand försökt påstå  att hon inte visste om det, är såklart allvarligt. Men lika allvarligt är att statliga Vattenfall tillåtits fortsätta sina vansinniga investeringar i smutsig kolkraft och farlig kärnkraft, såväl under centerpartiets tid på näringsdepartementet som sossarnas.

Kampanjen för att försöka framställa sig själva i bättre dager genom att hata på vänsterpartiet har inte heller fallit i god jord. Centerpartiet har själva många många skelett i den ovädrade garderoben. Man var under 30-talet, och fram till Hitlers fall, det svenska parti som gladast hånglade upp den tyska nazismen, i hård konkurrens med högerpartiet (moderaterna). DN hänger ut några av de smutsigare byken till beskådan, och påminner om att centern, till skillnad från vänsterpartiet, aldrig utkommit med några vitböcker eller gjort någon ansats överhuvudtaget till att göra upp med sina historiska misstag. Den anklagelsen kan riktas mot fler av våra högerpartier.

Jonas Sjöstedt påminner om att centerpartiet var de som, tillsammans med högern, hårdast drev kravet på att förbjuda kommunistpartiet.
Under andra världskriget hängde hotet om partiförbud som en giljotin över SKP, vänsterpartiets föregångare. Partiets tidningar beslagtogs regelbundet, medlemmarna åsiktregistrerades och fängslades i arbetsläger, där de sattes att gräva diken och skyffla igen dem igen, i väntan på en tysk inmarsch i Sverige, då de skulle lämnas över till Hitler som en fredsgåva. Inte bara kommunister fängslades där på Hitlertysklands inrådan, utan också socialister och andra radikala nazikritiker.

Möjligen känner dagens centerpartister inte till sin egen historia.
De har kanske förläst sig på Per Ahlmarks revisionistiska historieskrivning, där allt är svartvitt. Eller så hoppades de att den sortens gruppsykologiska mekanismer som funkar på skolrasterna, när alla får chansen att höja sin egen status i gruppen genom att slå några slag på den mobbade killen, skulle kicka igång även denna gång. Nu blev resultatet mer tragikomiskt. Daniel Scythe ger en målande beskrivning:

"Centern är ju faktiskt ett av de partier i Sverige som främst skulle kunna tänkas försöka glömma vad som hände kvällen innan men nej då, de har helt förträngt vad de själva sa och vem de hade sex med och drar likt sällskapets kamikazepiloter upp sin digitalkamera med festbilderna i ett större sällskap utan att ha tittat igenom dem först."

Vänsterpartiets historia har tröskats igenom till leda. Folkpartiet har länge haft smutskasting som profilfråga. En taktik som under Lars Leijonborg ledde partiet till nya opinonsmässiga bottennapp (tills man kom på att man kunde vinna nya väljargrupper genom att flörta med främlingsfientlighet). Högerpartierna har däremot länge klarat sig undan granskning. Det gäller inte bara centerpartiet. Även om moderaternas motstånd mot rösträtten och  varenda demokratisk reform och välfärdsreform blivit någorlunda belyst, så återstår mycket att säga om partiets internationella kontaktnät under kalla kriget, och idag. Vad tyckte högern egentligen om Pinochets statskupp i Chile, om apartheidregimen i Sydafrika? Vilka samarbetar partiet med idag?
Folkpartiet villl gärna framställa sig själva som demokratins riddare på vit springare. En historia som bångstyrigt krackelerar vid närmare undersökning.

När kommer böckerna som synar högerns historia i sömmarna?
När gör Janne Josefsson ett program som granskar folkpartiets stöd till Irakkriget och advokatyr för Israels statsterror mot en försvarslös palestinsk civilbefolkning? Kontakterna med Colombias blodbesudlade regim? För i folkpartiets fall handlar det inte om synder och misstag som förlorar sig i historiens dimmor. Synar man partiets nutid hittar man skamfläckar som vida överträffar allt man kan anklaga vänstern för.


KATEGORI:Inrikespolitik

Det verkliga problemet med politisk TV-reklam

TV4s beslut att tillåta politisk reklam inför valrörelsen har skapat en del debatt, men kanske inte lika mycket som det borde. Vinkeln har varit om det är rimligt att låta just ett utpekat politiskt parti köpa reklamtid. Det är ett stickspår. Problemet med politisk TV-reklam är större än så.

Politik handlar redan alltför mycket om pengar.
Högerpartierna har sina trogna sponsorer; näringslivet och rika bidragsgivare. Självklart kommer de partier som representerar de som har det bäst ställt i samhället att ha fickorna fulla av pengar. Sossarna har mäktiga LO i ryggen som sponsrar med många fina miljoner. Till och med det lilla främlingsfientliga partiet har åtminstone en Krösus Sork (knäckebrödsmiljonären) som gödslar partikassan. Men vilka ska sponsra de partier som slåss för de med tunnast plånbok? Vilka intressegrupper kan finansiera de som stödjer framtidens energikällor, framtidens företag?

I USA är politisk TV-reklam redan väl etablerat.
Partisystemet där är i mångt och mycket kampanjkommitteer för pengainsamling. Resultatet blir att det parti och den kandidat som samlar in mest pengar vinner. Senast Barack Obama, som fick många sköna slantar bland annat från Wall Street och de privata sjukförsäkringsföretagen. Det är inte särskilt hårddaget att säga att amerikansk politik handlar om att köpa sig segern. Där spelar TV-reklam en avgörande roll.

Föga förvånande då att amerikansk politik domineras av två högerpartier.
Föga förvånande att inget av dessa vill eller vågar lagstifta mot Wall Street, trots de vidlyftiga spekulationaffärer som nyss drog ner världsekonomin i ett svart hål. Föga förvånande att den nya sjukvårdsreformen inte gör något för att hålla nere de privata försäkringsjättarnas premier, men däremot tvingar alla amerikaner att lösa en privat sjukförsäkring.

Politisk TV-reklam kan bara innebära en sak; amerikanisering
av den svenska politiken. Det är ett mycket värre scenario än att det ena eller andra högerextrema partiet kan köpa sig några reklamsnuttar.


KATEGORI:Inrikespolitik

Politik är att vela?

Kollade lite på sossekongressen idag på SVTs löpande sändningar. Det såg både proffsigt och lite småtrevligt ut. Men skenet kan bedra, partikongresser brukar vara rätt ruffiga tillställningar under ytan. Det märkligaste med den här kongressen var annars förhandssnacket. Mats Knutsonarna, förståsigpåarna, förklarade att det här var Mona Sahlins Waterloo. Hennes sista chans. Om hon inte gav partivänstern på nöten skulle bilden av henne som en svag ledare etsa sig fast (och ingen vill ju rösta på en sån). Mer konkret rörde det frågor som om det är rätt att friskolor tar ut vinst ur verksamheten när det är skattebetalarna som står för notan. Mats Knutsonnarna ansåg det vara helt avgörande för det fortsatta förtroendet för Sahlin att partivänstern skulle få sig en smäll på sina klåfingriga, vinstkritiska labbar.

Lägligt nog så publicerade SVT samtidigt en ny
opinionsundersökning som mätte svenska folkets inställning till att betala privata vinster med sina skattepengar. 52 procent var emot. Bara 30 procent var för. En inställning som bekräftar vad som framkommit tidigare. Man kan bara gissa vad detta innebär för  Mats Knutsons förtroende för svenska folket.

I det alternativa universum som jag bebor har det snarare länge sett ut som att svenska folket tappade förtroendet för SAP när partiet började föra en politik som mest gynnar medelålders välbärgade Mats Knutsonnar, förmodligen mer liberaler än socialister. Om detta stämmer så kunde man ju tänka sig att vägen till återvunnet förtroende skulle gå via en vänstersväng. Frågan är om den svenska sossehögern, med Mona Sahlin vid rodret, är beredda att kasta Tony Blair i papperskorgen, eller om det stannar vid lite frasradikalt munväder från talarstolen.

  • Hur det gick i friskoledebatten? Såklart gick kongressombuden partiledningens linje och motade vänsteroppositionen i grind. Det ska vara fritt fram även i fortsättningen för privata övervinster i skattefinansierad verksamhet. SAP kan därmed glädja sig åt Mats Knutssons fortsatta förtroende. Dock kan svenska folket möjligen ha vissa reservationer.
  • Expressen är rolig ibland.

KATEGORI:Inrikespolitik

Härliga tider, strålande tider!

Kommer ni ihåg dom där idiotsäkra kopparkapslarna som vårt livsfarliga förbrukade uran skulle kapslas in i de 100000 år som det tar för kärnavfall att sluta vara livsfarligt? Den idén kanske inte var så idiotsäker iallafall.

 

 

 

 

KATEGORI:Inrikespolitik

Och Birgitta Rydberg hon tiger...

På nåt sätt förvånas man inte. Peter Magnusson, undersköterskan på Södertälje sjukhus som slog larm om det rasistiska bemötandet av patienter på sin avdelning får sparken. Så behandlar sjukvården sina hjältar. Skjut budbäraren som kommer med de dåliga nyheterna. De som borde fått sparken för länge sedan är Magnussons chefer, som bröt mot lagen om meddelarskydd när de skällde ut och hotade honom efter att han modigt berättat om missförhållandena på Södertälje sjukhus i SVTs Debatt.

Största möjliga tyssstnad... är visst det som ska råda på våra arbetsplatser
i det borgerliga Sverige år 2009. Sopa alla problem under mattan och sparka den som törs kritisera. Och ansvarigt landstingsråd Birgitta Rydberg, folkpartist, hon tiger. Som vanligt.


KATEGORI:Inrikespolitik

Det står en elefant i vardagsrummet

Forum för levande historia är en statlig propagandamyndighet som ska undervisa svenskarna i att kommunistiska och nazistiska brott mot mänskligheten är dåliga, men att kapitalistiska är helt i sin ordning. Nu är de på tapeten igen efter att ha hängt Pol Pots svenska medlöpare, bland annat Jan Myrdal, i spottstocken.
Diktatorn Pol Pot hann på några korta vansinniga år ha ihjäl uppskattningsvis 2 miljoner (siffrorna varierar något) kambodjaner. Innan han tillträdde hade USA bombat landet sönder och samman, med uppskattningsvis 600000 döda som resultat.

Anledningen till att Forum för levande historia finner det viktigt
att påminna om de som föll offer för Pol Pot, men ger blanka fan i de 600000 som dog på grund av USAs anfall kan man ju fundera över. Är det så att det finns viktiga, "pedagogiska" lik, och oviktiga sådana? Eller "värdiga" respektiva "ovärdiga" offer, som Noam Chomsky och Edward Herman skriver i boken "Manufacturing Consent". En människa som mördats av en kommunistisk regim är ett värdigt offer, ett pedagogiskt lik. En människa som mördats av USA eller dess allierade fyller ingen pedagogisk funktion.

Totalt kostade USAs härjningar i Kambodja, Laos och Vietnam,
det som en gång i tiden kallades franska Indokina, 4 miljoner människor livet. Låt mig gissa att forum för levande historia inte kommer att sätta det folkmordet under lupp. En sån granskning vore ju meningslös, det är inte historiska insikter som Forum för levande historia producerar, utan propaganda.

Åsa Linderborg skriver briljant om ämnet i Aftonbladet:


"Det är också därför man inte gör utställningar över alla svenska resenärer som frotterat sig med diktatorer. 1977 åkte handelsministern och folkpartisten Hadar Cars till Indonesien för att äta middag med Suharto, som vid det laget hade lågt räknat en miljon avrättningar på sitt samvete: kommunister, fackföreningsledare, radikala präster, jordlösa, medborgarrättsaktivister, nunnor och östtimoreser. Med sig hade Cars ett gäng hungriga vapenkrämare från bland andra Bofors. Man kan säga mycket om Jan Myrdals resa – vi har pratat om den i 31 år nu – men han har trots allt inte levererat några vapen eller slutit några handelsavtal med en massmördare."


KATEGORI:Inrikespolitik

Media fortsätter curla banan åt extremhögern

Den här gången var det Belinda Olsson som från sin plattform i SVTs Debatt gjorde sitt allra bästa för att normalisera främlingsfientlighet och ösa sympatipoäng över Jimmie Åkessons Sverigedemokrater. Åkesson själv satt mest och såg mätt och belåten ut. Det är lätt att förstå. Maken till medial framgångsvåg hade väl högerextremisterna inte i sina vildaste drömmar hoppats kunna surfa på.

Anledningen till att Åkessons lilla parti denna gång gavs tillträde till TV-publiken
på bästa sändningstid var att Aftonbladet undanbett sig annonser från ett högerextremistiskt parti på sina annonssidor. Vilket fått många proffstyckare att gå i spinn. En tidning som väljer att tacka nej till vissa annonser är tydligen ett hot mot yttrandefriheten. Undrar om samma mediaetablissemang skulle publicera annonser även från nynazister, förintelseförnekare eller antisemiter, i yttrandefrihetens namn?

Som Lena Sundström försökte infoga i den upprörda men ofokuserade diskussionen är problemet ett annat: om vi sätter likhetstecken mellan annonsplats och yttrandefrihet, vad säger det då om hur yttrandefriheten fungerar i praktiken? Hur många har råd att köpa sig annonsplats i Aftonbladet? Har vi graderad yttrandefrihet i det här landet? SD har sin knäckebrödsmiljonär i ryggen och har därmed råd att köpa annonsplats. Andra partier har inte den möjligheten. Ta FI till exempel, i storlek ungefär jämförbara med Åkessons främlingsfientliga parti. Inga miljoner till annonser. Och ännu värre, inga urspårade journalister som beredvilligt curlar banan för dem ändå in i riksdagen.

Faktum är att det lilla högerextrema partiet SD favoriserats exempellöst
av massmedia sedan valrörelsen 2006. Någon gång måste väl någon mediaforskare ändå kliva fram och reagera mot denna totalt sanslösa brist på proportioner? Ett litet ytterkantsparti som gång på gång misslyckats med att ta sig in i riksdagen dominerar nu de facto den svenska politiska debatten. Inte i kraft av sin egen styrka eller väljarstöd. Utan tack vare att svenska massmedia ger dem en plats i solen, upphöjda på en piedestal där de slipper svara på obekväma frågor, men kan plocka många poänger på att framstå som martyrer, jokrar i leken och obekväma sanningssägare.


KATEGORI:Inrikespolitik

Borgarna bashar Ohly - en riskabel strategi?

På högeralliansens valupptaktsmöte i Stockholm hanns det inte bara med att presentera högerns nya skattesänkargiv: fjärde steget i det så kallade "jobbavdraget" som ska betalas genom att staten lånar pengar.
Maud Olofsson och Jan Björklund passade på att ge vänsterledaren Lars Ohly en taskspark:
- Lars Ohly har aldrig kunnat skilja mellan demokrati och diktatur.

Att Ohly skulle bli föremål för riktade attacker var väntat.
Säkerligen anser borgarna honom vara den svagaste länken i den rödgröna alliansen. Kommunistspöket kanske tappat det mesta av sin förmåga att skrämmas nuförtiden, men alltid biter det väl på någon, tänker man nog. Risken med den strategin är att den faktiskt också ger Ohly chansen att bita tillbaks. Vänsterpartiets dilemma är inte att partiets politiker har någon hemlig antidemokratisk agenda för införande av kommunism smygvägen genom rödgrönt samarbete. Det fattar alla utom högerns mest indoktrinerade stödtrupper.
Partiet har tvärtom varit med och bygga upp den svenska demokratin, exempelvis genom att stödja rösträtten, vilket är mer än man kan säga om alla högerpartier. Vänsterns problem är istället att man står i ständig mediaskugga, utan möjlighet att nå ut genom egna tidningar eller andra media. Den här typen av riktade attacker kan därför snarare ge en skjuts framåt. För oavsett vad man anser om Lars Ohly så är han en skicklig debattör som vet hur man vänder en attack till en fördel.

På samma sätt vände Gudrun Schyman folkpartistiska attacker
på hennes påstådda kommunistsympatier till en fördel. Faktum var att ju vildare högern jabbade, desto högre opinionssiffror för vänsterpartiet.

Förra valrörelsen bevisade Lars Ohly att han är en utomordentlig politiker,
duktig i debatter och utfrågningar. Är han den partiledare som vänsterpartiet behöver för att nå ut till nya väljargrupper? Tveksamt. Valet 2010 kommer nog för vänsterpartiets del inte att innebära några stora genombrott, om inte nåt oförutsett händer. Men ju mer borgarna pekar ut Ohly som svart får, desto fler chanser får han att replikera, och möjligen briljera.


KATEGORI:Inrikespolitik

Folk och rövare i Stockholms stad

Sverige är, trots många år av högerpolitik bedriven av socialmoderaterna ett rikt land. En viktig del av denna rikedom är den offentliga sektorn; uppbyggd av våra skattepengar och till skillnad från privata företag ställd under demokratisk kontroll. Att en huvudprioritet för den nuvarande högerregimen i såväl regering som lokalt blir att sälja ut, eller rättare sagt dumpa, våra gemensamt ägda verksamheter i armarna på några få lyckligt lottade som snabbt kan tjäna multum, är inte förvånande. Det är fullt konsekvent av högern att vilja sälja ut vår offentliga sektor, till vilket pris som helst. Om samhället gör en brakförlust är inte viktigt. Det viktiga är överföringen; av kapital från gemensamt till privat och av makt från offentlig demokrati till företagsdiktatur.

De senaste exemplen på röveriet av våra gemensamt ägda
och uppbyggda tillgångar ser vi nu i Vantör, där hemtjänsten slumpades bort för 69500 kronor till ett företag som ett år senare tog ut en vinst ur verksamheten på 3,2 miljoner kronor. "Avknoppning" kallar de ansvariga politikerna detta. Röveri vore väl mer passande? När småungar sitter hemma och laddar ner film och musik och därmed kostar de privata företagen en hacka finns det ingen ände på borgerlighetens harm. Där ska polis och åklagare sättas in och jaga småbrottslingar utan pardon. När det däremot är det offentliga som plundras är det borgerligheten själv som blir påkommen med handen i syltburken. Gång på gång.


KATEGORI:Inrikespolitik

The gift that keeps on giving

Jimmie Åkesson, partiledare för den svenska främlingsfientlighetens flaggskepp, har "svårt att definiera Nordiska rikspartiet och Nationaldemokraterna". Anledningen till denna plötsliga förvirring är TV8 avslöjat att tre av hans kandidater till kyrkovalet har en bakgrund i dessa grupper; en i öppet nazistiska NRP och två i hårdhänt rasistiska ND. Få se om Jimmie kommer att ha tillfälle att bättre på sitt dåliga minne inför riksdagsvalet eller om vi kommer att vara tvungna att påminna honom igen.


KATEGORI:Inrikespolitik

Norge smittat av den bruna svinpesten - Sverige på tur?

Min bild av norrmännen som hurtiga fjällvandrare på ständigt glatt humör har fått en hårdhänt mangling av verkligheten på sistone. Att nåt står alldeles galet till i Danmark har vi vetat sedan länge. Även vårt västra grannland verkar ha smittats av denna variant av svinpesten; Siv Jensens främlingsfientliga Fremskrittspartiet ser där ut att bli Norges andra största parti med runt 20 procent av väljarna. Att var femte norsk säger sig vilja rösta på ett parti som hetsar mot muslimer och vill jävlas med lågavlönade är inte lätt att begripa. Norge är ett av Europas rikaste länder, inte minst tack vare sin olja. Varför människor i ett av världens mest välmående länder lockas av hatfyllda politiker som pekar ut etniska minoriteter som syndabockar är värt att fundera några varv extra över.

Oavsett hur det går är det viktigt att vi tar lärdom av Norge för att slippa
en liknande urspårning. Även här börjar tecken synas på att etno-nojjan tar över det politiska samtalet. Här räcker det numera för några förortsungar att välta en soptunna för att det ska bli krigsrubriker på bästa TV-tid. Om de bor i rätt förort vill säga, den ska såklart vara "invandrartät". Tyvärr har urkukningen gått så långt att den enda möjliga inramningen vi orkar sätta på de flesta samhällsproblem är etnicitet. Men när de bråkande ungdomarna själva undantagsvis får komma till tals, som de gjorde i SVTs Debatt häromkvällen, är det inte raskrig de talar om utan en känsla av att inte få plats i samhället och inte bemötas på samma sätt som alla andra.

Som Anders Carlberg påpekar i en intervju i Metro är ungdomsbråk och kravaller inget nytt under solen. På åttiotalet utkämpade Stockholms förortskickers "slaget om Kungsan" med tusentals små fotsoldater som slogs och betedde sig allmänt asocialt. Det löste polisen och samhället genom att snacka. Paolo Roberto som då var den värsta värstingen av alla lagar nu italiensk mat på TV och får alla svärmödrar att smälta som smör. Går man tillbaks några årtionden till hittar man bataljerna mellan Stockholms olika stadsdelar. Söderglinen åkte till Östermalm och pucklade på dåtidens brats, och tvärtom. Alla stadsdelar hade något otalt med någon annan, och polisen var mycket bekymrad över ligisternas framfart. Eller varför inte byslagsmålen för hundra år sedan, då drängarna for över till grannbyn och muckade gräl.

Så istället för att ångestsvettas över vilka poäng som rasisterna ska kunna plocka på den senaste krigsrubriken måste vi förstå vad som händer, egentligen. Till att börja med; av med de bruntonade glasögonen som åker på allt oftare nuförtiden när samhällsproblem ska analyseras. För etno-nojjan ger inga förklaringar, bara motsägelser. Den erbjuder inga lösningar, bara slag i luften. De verkliga problemen i områden som Rosengård och Gottsunda är inte att ett ungdomsgäng får för sig att bränna ner soptunnor eller för den delen bilar. Det är bara ett symptom på att människorna som lever där känner hopplöshet. På att man känner sig utanför det övriga samhället. På att man har svårt att få ett jobb och därmed svårt att hitta en plats i samhället.

Vill man komma tillrätta med problemen så måste man prata om arbete,
om diskriminering, om fattigdom, om utbildning. Kanske sommarens bråk leder till en sån debatt. Men risken är att de enkla lösningarnas män tar chansen att pissa in sitt etno-nojjiga revir lite till. Om extremhögerns svart-vita (på flera sätt) världsbild brer ut sig, så kommer saker garanterat att förvärras. Det är ju paradoxen; ju starkare extremhögern blir, desto snabbare accelererar de etniska motsättningarna som de får näring av.

KATEGORI:Inrikespolitik