Skön sommarmätning från SCB

G

oda nyheter från SCBs stora sommarmätning: de rödgröna har egen majoritet i opinionen, och de borgerliga har fortfarande problem. Det går på tvärs mot flera mindre tunga mätningar på sistone, men SCB har fler deltagare och spänner över längre tid. Tydligen så har det block som lett i SCBs sommarmätning också vunnit valet varenda gång sedan 1973. Jag håller tummarna hårt för att den trenden håller i sig!

På högerkanten så håller de tre mindre partierna helt på att försvinna i moderaternas skugga. Inte så konstigt. Om jag vore borgare skulle jag också föredra moderaterna framför något av de tre mindre partierna som desperat letar profilfrågor för att framställa sig som mer till höger än det stora  högerpartiet. Att sälja sitt partis själ är ett vågspel som kan gå helt galet. Det har nog både Maud, Jan och Göran funderat en del på de senaste 4 åren. Men de driver vidare på sin inslagna högerkurs som isbjörnar på ett smältande isflak. Frågan är hur länge den borgerliga alliansen kommer att överleva? Det enda parti som har någon anledning att vara nöjd med denna konstruktion idag är moderaterna.

Framöver kommer högern säkerligen att trumma in budskapet vi redan hört till leda: att de tagit god hand om Sveriges ekonomi under en svår kris. Men kan de verkligen slå sig nöjt för bröstet?

Hade det varit för högern så hade vi redan varit
medlemmar i katastrofprojektet EMU och haft euron som
valuta, och därmed suttit i samma knipa som de länder som nu krisar i efterdyningarna av finanskrisen. Det faktum att vi behöll vår svenska krona (tacka vänster- och miljöpartiet för det!) har räddat många svenska jobb och många fina skattekronor till staten. Men ändå vill borgarna, speciellt folkpartiet, köra över den förra folkomröstningen och utlysa en ny. Riktigt varför vi ska gå med denna gång kan de inte förklara.

Arbetslösheten är rekordhög och ungdomsarbetslösheten (som Reinfeldt tror är en hallucination) är en praktkatastrof. Regeringen har hållit hårt i plånboken och inte velat satsa pengar på att växa oss ur krisen. Det kanske ser kortsiktigt bra ut i budgeten, men på lång sikt är det ekonomiskt vanstyre. Arbetslöshet är dyrt för samhället med den mänskliga resursförstöring den innebär.

Högerregeringen ärvde ett flott budgetöverskott på 70 miljarder som det tidigare rödgröna samarbetet gnetat ihop under många år. Istället för att satsa dessa pengar mot arbetslöshet och för nyinvesteringar på kommunikationer, bostadsbyggande och annat som skulle kunna sparka igång hjulen i ekonomin har man sänkt skatter massivt, mest för de rika. Direkt oansvarigt.

Vad hände egentligen med det berömda "utanförskapet" som moderaterna pratade så mycket om 2006? Anledningen till att de inte pratar om det längre kanske är att det faktiskt blivit ännu större under deras ledning?

Svenska folket är hårt skuldsatt privat.
Det gör oss väldigt känsliga för kommande räntehöjningar och oro på finansmarknader. Den privata skuldsättningen kan vara en bomb som exploderar i ansiktet på nästa regering, oavsett vilka det blir.

Det finns såklart mer att säga om detta, och det kommer säkerligen att stötas och blötas fram till valet. En sak är säker: Anders Borgs gloria sitter på sned. Och det redan innan han uttalade sig för lönesänkningar som framtidens modell.

 

Uppdatering: Om man tar arbetslösheten som mått på hur väl EUs regeringar hanterat krisen så hamnar Sverige på en föga smickrande 16:e plats av 27.

 

 

Bloggat: Mer vänster i Uppsala, Jonas Sjöstedt, Krassman

KATEGORI:Inrikespolitik

Bakslag för mittenpolitik och triangulering?

E

n till opinionsmätning idag, enligt denna har regeringen kört om oppositionen. Som alla vet så ska man ta enskilda undersökningar med en nypa salt. Men man anar ändå en uppåtgående trend för regeringen i flera mätningar. Egentligen inget att förvånas över. Svenska val brukar vara rysare och det har stått helt klart att det här kommer att avgöras på upploppet.

Den stående kommentaren från höger är såklart
att "nu har de rödgröna presenterat sin politik, vänsterpartiet har fått för mycket inflytande, och väljarna flyr skeppet som råttorna Titanic." Om det bara vore så. Sanningen är ju att det rödgröna budgetförslag som presenterades nyligen var en mycket försiktig historia, som inte rullar tillbaka högerregeringens skattesänkningar för de rika. Att ett förslag som faktiskt inte innebär några större förändringar presenteras som en skattechock i media säger en del om det politiska klimatet i Sverige.

Frågan är om de rödgröna inte skulle vinna på att våga mer. Utmana regeringen till en hårdare ideologisk fight. Som det ser ut nu så presenterar sig både alliansen och de rödgröna åtminstone när det gäller den ekonomiska politiken som två mittenblock som tävlar om mittenväljare, och som verkar förutsätta att svenska väljare hatar skatter.

Tvärtom vet vi att skatteviljan är god i Sverige.
Folk gillar tanken på en väl utbyggd och väl fungerande välfärdsstat och är beredda att betala för den. Om skattesänkningar vore nyckeln till väljarens hjärta så skulle regeringen Reinfeldt inte ha legat i strykklassen i alla opinionsmätingar sedan 2006. Väljarna har inte varit dummare än att de sett vilka som fått betala skattesänkarkarnevalen: sjuka, arbetslösa, alla som är beroende av offentliga trygghetssystem.

De rödgröna måste våga tala visioner. Var tog den fulla sysselsättningen vägen? Är den fortfarande begravd i ruinerna av Carl Bildts ekonomiska härdsmälta på 90-talet? Klassklyftorna har ökat stadigt i vårt land sedan 80-talets yuppieera. Jag tror säkert att alla tre rödgröna partier vill mer rättvisa; men hur formuleras den viljan konkret? Höjd skatt på inkomster över 40000 är ett steg i rätt riktning, men räcker inte för att rätta till effekterna av årtionden av högerpolitik.

Var tog de stolta socialistiska målsättningarna vägen,
nu när kapitalismen krisar runtomkring oss? I Tyskland föreslår de konservativa en skatt på valutatransaktioner, något som högern avfärdat som utopiskt och dåraktigt när vänstern väckt frågan. En rödgrön regering borde vara pådrivande för att reglera och beskatta finansmarknaderna, inte minst för att det är strategiskt viktigt: makten över ekonomin måste tas tillbaka från giriga spekulanter och bankirer.

Ekonomisk demokrati var ledordet för vänstern under löntagarfondsstriden, men vem pratar om det idag? Den för vänstern avgörande frågan om vem som har makten i samhället verkar ha reducerats till en kamp för att slippa mer privatiseringar. Ändå finns det saker en rödgrön regering skulle kunna göra som inte behöver föra på direkt kollisionskurs med storkapitalet. Inrätta lånefonder för arbetare som vill ta över väl fungerande företag som är på väg att läggas ner eller säljas ut. Ett löntagarägt SAAB hade väl varit att föredra framför ett som ägs av rysk maffia? Ge rejäla ekonomiska fördelar till kooperativa företag. Diskutera hur LAS kan stärkas istället för monteras ner. Ta tillbaka bortslumpad offentlig service som visat sig bli dyrare och sämre när den övergått i privat regi: elmarknaden är väl ett bra ställe att börja på.

Politik är som bäst när den är ideologisk och visar på de enorma skillnaderna som finns mellan höger och vänster. Tyvärr verkar både moderaterna och socialdemokraterna fortfarande sitta fast i trianguleringstänkande och vilja spela mittfältare. Alltså kommer valrörelsen 2010 att bli en nagelbitare, och väljarna har det inte lätt när de ska orientera sig.

 

 

 

Bloggat: Jens Holm, Jonas Sjöstedt, Wonder Warthog, Krassman

intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

KATEGORI:Inrikespolitik

Religiösa friskolor en skamfläck!

I

SvD idag recenseras en bok om Livets Ord, Ulf Ekmans skogstokiga högerkristna sekt i Uppsala (med förgreningar på andra håll i landet). Det har varit rätt tyst om sekt-Sverige på senare tid. Lite lustigt med tanke på att det liberala mediaetablissemanget upphöjt kampen mot "religiös fanatism" till det nya politiskt korrekta. Men det finns väl fanatism och fanatism. Den religiösa fanatism som praktiseras av vita människor, som heter Ulf Ekman, är inte så mycket att orda om. Han är ju nästan som oss. Mycket värre då med fanatiska bruna människor som heter Hassan. Vem vet vad de kan hitta på?

 

 

 



Tyvärr är det inte så mycket ett tolerant samhället
kan göra för de olyckliga människorna som fastnar i sekternas garn. Man kan erbjuda en väg ut för de som orkar bryta sig loss. Men inte förbjuda manipulatörer att utnyttja andra människors svaghet. En sak som samhället emellertid kan göra är att inte med en endaste krona sponsra religiösa sekters verksamhet. Det borde vara en självklarhet.

Idag kan sekter som Livets Ord, och nazistgrupper
som Nationaldemokraterna, starta skolor och daghem bekostade av våra skattepengar. Vad som försegår där behöver man inte någon större fantasi för att begripa. Religiös och politisk indoktrinering, riktad mot barn och unga vuxna som ännu inte lärt sig tänka kritiskt själva. Jag känner inte till något annat land som har en liknande ordning. Men vi kan ju tacka folkpartiet liberalernas friskolereform för även detta.

En rödgrön regering måste riva upp friskolereformen.
Ett minimikrav är inga mer skattepengar till religiösa friskolor. Om miljöpartiet inte vill gå med på detta, låt dem ta debatten innan valet. Svenska folket förtjänar att få veta att de gröna tycker att det är helt i sin ordning att Ulf Ekman även fortsättningsvis ska ha en skattebekostad direktkanal in i unga människors hjärna och hjärta.

 

KATEGORI:Inrikespolitik

SD:s spruckna ballong, regeringens nya taktik

E

nligt den senaste SKOP-mätningen rasar Sverigedemokraterna långt ner under riksdagsspärren. Regeringen Reinfeldt gör inte heller särskilt bra ifrån sig. Jag är lite förvånad.

Att Sverigedemokraternas ballong har spruckit
har vi väl redan kunnat ana, de har i flera opinionsmätningar krupit tillbaka ner mot de nivåer där de hör hemma. Men i SKOPs mätningar har de hållit ut rätt länge. Man kan ju fundera på varför luften gått ur nu. De snurrar fortfarande runt i massmedias politiska bevakning på ett sätt som inget annat litet parti utanför riksdagen kan drömma om. De får antagligen mer medieutrymme än flera av våra riksdagspartier också, för den delen. Normalt borde en sån favorisering ge säkra väljarvinster och ett självförstärkande buzz.

Men i Sverigedemokraternas fall
har svenska folket visat sig vara rätt svårövertalat. Trots att massmedia sedan valet 2006 meddelat oss väljare att det är längst ut på extremhögerkanten som det intressanta händer - titta noga! förfäras! förtjusas! - så förblir främlingsfientlighet en perifer subkultur. Mest tilltalande för flashbackmän med muslimskräck och dragning åt revirpinkande.

Mer förvånande är att oppositionen håller ställningarna. Regeringen Reinfeldt har varit på hugget på sistone, och inte missat en enda chans att försöka plocka poäng på eurokrisen. Anders Borg har drillat övriga ministrar hårt: skyll arbetslösheten på finanskrisen! Påstå att Sverige klarat sig bättre än alla andra EU-länder! Koppla ihop oppositionen med den ekonomiska politik som förts i Grekland och Storbritannien! Rätt smart, om än ohederligt.

När nu Reinfeldt och Borg putsar på sin gloria som statsfinansiella genier så kan det ju vara läge att påpeka att de kom till ett dukat bord efter valet 2006, med rekordöverskott som de snabbt slarvade bort genom massiva skattesänkningar, mest för de rika. Hade vi haft en regering med andra prioriteringar än att berika överklassen under den här perioden så hade vi kanske sluppit segla om Finland i arbetslöshetsligan. Och, eftersom skattesänkningar till de rika är ett dåligt sätt att spendera budgetpengar om man vill få ut en ekonomisk stimulanseffekt, så hade säkerligen en vänsterregering hanterat den ekonomiska krisen betydligt bättre. Men det är klart, med tanke på borgerlighetens historia av självförvållade ekonomiska härdsmältor så kanske massarbetslöshet ska ses som ett framsteg?

Såna poänger skulle ju den rödgröna oppositionen kunna göra.
Men å andra sidan verkar det ju inte hjälpa hur mycket Reinfeldt, Borg och Odell spinner. Svenska folket kanske har bestämt sig redan?



 

KATEGORI:Inrikespolitik

Små små steg i rätt riktning

Den rödgröna skuggbudgeten är väl inte pjåkig. Skatter på koldioxidutsläpp, alkohol och tobak, förmögenheter och inkomster över 40000 i månaden. Skaplig satsning på utbildning och praktik. Dubbelt så många hyresrätter som den här mandatperioden. Rejäla investeringar i höghastighetståg och kollektivtrafik. Förbättringar av a-kassan och sjukförsäkringen. Några rätt försiktiga reformer med en rättvis fördelningsprofil. Men det räcker inte!

Det är oroväckande att de borgerliga skattesänkningarna
inte rullas tillbaka. Den nuvarande  regeringen har med sin politik medvetet vidgat klassklyftorna. De har nu nått sin högsta nivå sedan SCB inledde sina mätningar. En helt logisk följd av fyra års manisk skattesänkarpolitik från de borgerligas håll, som gett mest till de som har mest, och låtit de lågavlönade och de som är beroende av de offentliga trygghetsssystemen ta smällen.

Om den här utvecklingen ska kunna vändas måste de rödgröna
ha större ambitioner än så här. Anser man det politiskt olämpligt att rulla tillbaka borgarnas så kallade jobbskatteavdrag så får man höja andra skatter. De rikaste och den övre medelklassen, har gödslats med pengar det senaste årtiondet. De kan vara med och bidra mer till vår gemensamma välfärd!

Det har från vänsterpartiets sida sagts
att man inte vill ställa några ultimatativa krav i det rödgröna samarbetet. Men några principer bör partiet hålla heliga inför en regeringssamverkan:

  • Att inte medverka i en regering som låter klassklyftorna växa mer, eller för den delen nöjer sig med att de står stilla på dagens nivå. Det krävs en offensiv fördelningspolitik för att rulla tillbaks de orättvisor som 20 års högerpolitik skapat och förstorat.

  • Det ger också att man inte kan acceptera en politik som passivt förvaltar massarbetslöshet. Borgarna må ha misslyckats kapitalt med sin "arbetslinje". Men tidigare socialdemokratiska regeringar har vägletts av samma nyliberala doktriner som Reinfeldt och Borg, som ser en "jämviktsarbetslöshet" på runt fyra procent som en nödvändighet. Målet måste vara full sysselsättning, varken regeringens massarbetslöshet eller Tomas Östros 6,7 procent.




PS: Regeringen och dess nyttiga idioter
försöker redan spinna det här till en kamp mellan "bidragslinjen" och "arbetslinjen". Det är ju rätt fläskigt, från en regering som gett oss en massarbetslöshet på snart tio procent...

Bloggat: Ett hjärta rött, Politik och Poesi

intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

KATEGORI:Inrikespolitik

Maud Olofssons oljevurpa

Häromdagen tog regeringspartierna chansen att försöka skrämma slag på väljarna apropå att de rödgröna föreslår en höjning av bensinskatten med 49 öre. Maud Olofsson kommenterade:
- Det här drabbar landsbygden, basindustrin och skogsindustrin. Ajaj då.

Problemet var visst bara att centerpartiets egen skattegrupp
föreslagit en koldioxidskattehöjning på 36 öre, som omräknat i bensinpris blir 1,05 kronors höjning.
Oops.

 


Fulspel kring bensinskatten är förvisso inget nytt för borgarna. Nån som kommer ihåg kristdemokraternas betongsäkra "garanti" att de skulle sänka bensinskatten om de vann valet 2006? Den sänkningen blev en höjning istället.

Borgerliga miljövänner (en utrotningshotad art)
inser såklart lika väl som vänstern och de gröna att en bensinskattehöjning är nödvändig. Vi måste fasa ut olja och bensin ur våra energisystem. Vi kan inte vara beroende av ett så smutsigt drivmedel. Förutom att oljan är orsaken till vår tids stora ekologiska katastrof, den globala uppvärmningen, så är den en av vår tids stora konfliktgeneratorer. Hur många krig har inte utkämpats om oljetillgångar? Hur många människor har inte dött? Hur många skurkregimer lever inte gott på oljepengar?

Den nu pågående katastrofen utanför USAs kust är bara den senaste påminnelsen om hur destruktivt vårt oljeberoende är. Igår täcktes en yta motsvarande halva Sverige av oljespill. Lägligt nog kom oljeriggshaveriet bara några veckor efter att Barack Obama svikit sitt vallöfte att inte öppna några fler oljefält utefter kusterna. Drill baby drill!

Politiker som Obama, och Maud Olofsson, kommer aldrig att ha modet
att göra det rätta, även när det blir övertydligt vad som måste göras. De är fega försvarare av status quo och alltför trogna sina vänner storföretagarna. Gott så, det har alltid varit borgerlighetens roll att agera bromskloss. Men kan de åtminstone sluta ljuga och sprida dimridåer?

 

 

 

Mer: Alliansfritt Sverige



intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

KATEGORI:Inrikespolitik

Skitstövelpolitik?

Att Mats Odell är regeringens dramaqueen var väl ingen nyhet, men utbrottet om "tobleronepolitik" når väl nya tragikomiska nivåer? Till att börja med kan man tycka att det är rätt svulstigt att en representant för en regering som på ett par år vänt ett rekordöverskott i statskassan till ett avgrundsdjupt gapande underskott har mage att med gälla övertoner anklaga någon annan för att "ta det på kortet och skicka fakturan till svenska folket". Jag kan inte tänka mig en mer träffande beskrivning av den politik Mats Odell själv står för.

Men visst, det kanske är en viss skillnad mellan att

  • sänka skatterna för överklassen på lånade pengar och skicka fakturan till svenska folket
  • sponsra svindyra pigjobb med lånade pengar och skicka fakturan till svenska folket
  • skapa vårdnadsbidrag som ska uppmuntra svenska kvinnor att gå tillbaks till hemmafrurollen för lånade pengar och skicka fakturan till svenska folket
och det Mona Sahlin och de rödgröna vill göra. Förmodligen vill de rödgröna faktiskt göra något vettigt för pengarna istället. Något som betalar sig självt, som en investering brukar göra. Men för säkerhets skull så kanske Mats Odell bör undvika att gå in på detaljerna.



Själv tänkte jag inte vara sämre än Mats Odell. Tobleronepolitik? Det borgarna sysslar med är ren skitstövelpolitik. Och då snackar jag inte bara om Mats Odells MVG i härskarteknik som kampanjledare för Mosa Mona-initiativet. Förra veckan attackerade högern miljöpartiet på bred front: vulkanen på Island var visst om inte de grönas fel så åtminstone en bild av hur vi skulle få det om de fick något att säga till om. Jordkulor någon? Idag går arbetsmarknadsminister Littorin, lika charmig som Mats Odell, ut och meddelar att arbetslösa ungdomar är lata TV-spelare. Vad socialförsäkringsminister Husmark-Pehrsson anser om sjuka vill man nog inte ens veta, men hon har kanske vett att inte låta käften glappa? För ett tag sedan gick flera moderata riksdagskan



KATEGORI:Inrikespolitik

Rödgrön ledning i Stockholm!

Äntligen lite glada nyheter från huvudstaden: med hjälp av miljöpartiet seglar vänsterblocket om borgarna! Såna mätningar har vi inte varit bortskämda med på sistone. Högern har en stark ställning i stan, åtminstone moderaterna (kristdemokraterna och centern utraderas i den senaste mätningen). Stockholm har blivit en rätt småborgerlig stad, full av karriärbyggande bostadsrättsägare som gjort sig en tjusig hacka på att köpa sin lägenhet till underpris av det offentliga. Såklart en tacksam grogrund för ett parti som inriktar sig på att smörja över- och medelklassen.

Men här finns också många trendkänsliga, miljömedvetna
och hyfsat socialt engagerade väljare, som nog känner sig skapligt vänster, även om de byter parti som en annan byter kalsonger. Sossarna går fortsatt dåligt och vänsterpartiet står och stampar, långt borta från de nivåer de hade för några val sedan. Miljöpartiet däremot skräller rejält, 18 procent är inte fy skam!

Frågan som inställer sig är ju vad de här siffrorna skulle innebära
för politikens innehåll om de också blir valresultat? Om sossarna blir mindre än miljöpartiet och vänstern tillsammans, kan de fortfarande gå vidare med dumprojektet förbifart Stockholm som planerat?

Jag är rätt dåligt insatt i vad miljöpartiet vill göra på lokal nivå här i Stockholm; men jag läste i ETC att de inte står bakom vänsterpartiets förslag om nolltaxa på SL. Bland annat oroar de sig, lustigt nog, över att det skulle leda till  "överutnyttjande".

Som vanligt så efterlyser man ett klassperspektiv som aldrig riktigt vill infinna sig i deras analyser. Helt skattefinansierad kollektivtrafik skulle innebära en omfördelning från de rikaste och bilåkarna till de mindre rika som tvingas åka kollektivt vare sig de vill eller inte. Dessutom innebär det att man kan spara en massa pengar som idag läggs på onödiga kontrollanter, biljettförsäljare och vaktbolag. Om dessa argument inte är tillräckliga för miljöpartiet så borde verkligen miljöargumentet vara det. Men istället oroar de sig för att folk ska börja åka för mycket kollektivt. Var inte målet att få folk att ställa bilen hemma?

Jag undrar också hur miljöpartiet ställer sig till utförsäljning
av kommunal verksamhet och tillgångar. Stockholm har drabbats svårt av borgerlighetens privatiseringsmani den här mandatperioden, vilket lett till många avslöjanden om hur vår gemensamma egendom slumpats bort för småslantar till privata investerare som gjort sig snorrika på allas vår bekostnad.

Istället skulle Stockholm behöva en rejäl investering
i vår gemensamma infrastruktur: fler bostäder måste byggas, kvalitén i vården, skolan och omsorgen måste höjas, kollektivtrafiken måste byggas ut rejält och bli om inte gratis så billigare! Det krävs med andra ord politiker som har visioner och vågar använda de medel som står till deras förfogande för att genomföra dem, inte bara rycka på axlarna och önskedrömma om att privatiseringar ska lösa problemen.



intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

KATEGORI:Inrikespolitik

Reinfeldts spinnhybris

Som man kunde ana hade vi inte hört det sista om valfusket inom moderaterna. Jag skrev i februari att "de i all hast hopslängda fuskutredningarna väcker mer frågor än de besvarar." TV4 verkar till deras cred inte med hull och hår svalt den friserade version av vad som hänt som moderaternas partihögkvarter slängde ihop i all hast. Den "utredning" som bara lyckades kontakta 117 av 514 nyrekryterade medlemmar och frikände tunga politiker som landstingrådet Christer Wennerholm och borgarrådet Ulla Hamilton från alla misstankar. Nu återkommer Wennerholms namn, men inte bara det, två före detta aktiva moderater  berättar att Reinfeldts närmaste man, HG Wessberg, uppmuntrade valfusket.

Dementimaskinen Renfieldt går såklart igång på högvarv, ständigt allvarsam och högtravande: "ord står mot ord", "det var länge sedan". Men HG Wessberg verkar inte förneka att han redan 2001 blev underrättad om valfusket genom en skrivelse från partimedlemmen Fatima Nur. Före detta moderata landstingspolitikern Ibrahim Adan berättar om ett möte där Wessberg avfärdat Nur och uppmanat honom att "fortsätta göra ert arbete". Och det fortsatte ända fram till alldeles nyligen, då media fick upp vittringen.

Jag tror att moderaterna drabbats av nån slags spinnhybris.
Påkommna med fingrarna i kakburken försöker de slingra sig med undanflykter, istället för att lägga alla korten på bordet och be om ursäkt. Det är en riskabel strategi, inte minst gentemot massmedia, eftersom undanflykter och slingranden brukar trigga ettriga reportrar att gräva djupare. Men jag får känslan av att Reinfeldt är så säker på sin förmåga att handskas med trilskande media, läxa upp olydiga reportrar och vinkla nyheter på ett för moderaterna fördelaktigt vis, att han tar chansen. Han börjar likna Göran Persson på det sättet, lite för självsäker för sitt eget bästa.




Men å andra sidan, varför skulle han inte ta massmedias lojalitet för given?
Han och moderaterna har ju genomfört ett systemskifte i det tysta den här mandatperioden, som inneburit bisarra skattesänkningar för rikt folk på lånade pengar, nedskärningar i den offentliga sektorn, mer ojämlikhet mellan könen och en galopperande arbetslöshet. Och kan ändå beskriva sin egen politik som att den skulle  handla om rättvisa, stark offentlig sektor, jämlikhet och full sysselsättning. Utan att bli utskrattade, eller åtminstone få sina floskler hårdgranskade. Förmodligen är det Reinfeldt och Schlingmann som gapflabbar, i det tysta.




intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

KATEGORI:Inrikespolitik

Moderaterna för trixiga för sitt eget bästa?

Ett av de stora mysterierna i svensk politik är varför de borgerliga, speciellt moderaterna, anses vara lite bättre på det där med ekonomi än vänsterblocket. Inte bara för att deras standardsvar - nästan deras enda svar - på alla problem är "sänk skatten". De gånger borgarna fått chansen att styra och ställa så har resultatet, med ekonomiska mått mätt, varit katastrofala. 90-talets lågkonjunktur lyckades de förvärra till en regelrätt depression genom att göra precis fel saker vid precis fel tillfälle. Efter det borgerliga äventyret på 70-talet fick vi devalveringarna. 80-talets katastrofala avregleringar, som visserligen genomfördes av sossarnas kanslihushöger, påhejades ivrigt av borgerlighetens ekonomiska "expertis".

Sedan 2006, då alliansen anlände till ett dukat bord,
dignande av överflöd i statskassan, har den svenska ekonomin rasat ihop som ett korthus. Enorma överskott har genom ofinansierade skattesänkningar bytts till enorma underskott och den svenska ekonomin krympte 2009 med hisnande 5,7 procent.

Och vi ska inte ens snacka om hur "arbetslinjen"
landat i massarbetslöshet som snart når tvåsiffriga belopp.

Frågan är vad borgerligheten alltså anses vara bra på? Välja rätt slipsar till middagsbjudningen med Wallenbergarna? Eller är det här bara ett till fall av politiskt spinn som överröstar verkligheten?

Förmodligen det senare. Och frågan är om inte moderaterna drabbats av spinnhybris.
Deras förvalskampanj ska visst kretsa kring "rättvisa". Man ser framför sig hur Schlingmann, Borg och Reinfeldt kläcker idén på krogen en sen blöt kväll:

- Reinfeldt: Vad säger ni om att verkligen reta upp rödingarna i år, och genomföra en förvalskampanj på temat "rättvisa"?
- Borg: Me like, det är stake i det.
- Schlingmann: Är det inte lite grann att utmana ödet? Nog för att journalisterna låtit oss komma undan med "arbetslinjen", men rättvisa? Tänk om nån gammal proggare på Rapport börjar gräva fram inkomststatistik?
- Reinfeldt: Väljarna bryr sig för fan inte om statistik! Det är kommunikation det handlar om! Jag lägger mitt huvud lite på sned och tittar allvarsamt in i kameran. Murvlarna blir så till sig att de glömmer sina följdfrågor.
- Borg: Höhö Freddan, du är grym på det där. Jag drar till med några lösryckta ekonomismer. Ingen jävel törs ifrågasätta en finansminster på hans eget område.
- Schlingmann: Det är ballsy, inget snack om det. Men jag är lite orolig över en backlash ändå. Gatloppet efter sjukförsäkingsreformen har vi inte råd med en gång till. Folk är förbannade.
- Reinfeldt: Äh, folk! Let them eat cake! Folk i det här landet är mentalt handikappade, det har jag sagt länge. Vi måste se till att förvirra dem tillräckligt mycket bara. Vad tror ni om ett namnbyte: "Gröna Arbetarpartiet Moderatdemokraterna (de sociala)"? 
- Borg: GAM(s)? Ja nog fan är det förvirrande. Men inte så catchy. Vad sägs om gamla hederliga "Socialmoderaterna"?
- Schlingmann: Nää, för urvattnat. Det måste vara längre och krångligare, så att folk ger upp halvvägs. Ungefär som när Borg pratar ekonomi.
- Reinfeldt: OK killar, då uppfattar jag det som att vi är överens: Vi snor en till av rödingarnas paroller mitt framför näsan på dem, och byter namn! Lyckan ler mot den djärve har jag alltid sagt! Glömskan ska vara vår vän. Det brukar den vara!

 




intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

KATEGORI:Inrikespolitik

Näe, verkligen? Vem kunde anat?

Facit efter snart fyra års moderatstyre: klyftorna ökar i Sverige, och de allra rika rikaste blir ännu rikare. Enligt en utredning som sossarna beställt av riksdagens utredningstjänst så har regeringens politik resulterat i att den rikaste procentenheten i Sverige, som tjänar ungefär 50000 i månaden, fått lika mycket som de 25 fattigaste procentenheterna tillsammans. Enligt en utredning som regeringen själv gjort favoriserar dess ekonomiska politik medel- och höginkomsttagare.

Vår finansminster kommenterar: "Vi kan konstatera att i Sverige har inkomstskillnaderna inte ökat under senare år, vilket har hävdats i debatten, utan tvärtom har de minskat och vi har den minsta inkomstspridningen i världen alltjämt."

Ali Esbati går igenom Anders Borgs nyspråk.

Det är såklart klassisk högerpolitik det handlar om:
att omfördela pengar i samhället från fattiga till rika, från botten till toppen. Moderaternas säregna twist är att krydda sin högerpolitik med vänsterljudande retorik. "Arbetslinjen" ledde som bekant till massarbetslöshet och förföljelse av sjuka och arbetslösa. "Minskade inkomstskillnader" är finansminsterns ord för en politik som lett till de största inkomstklyftorna i Sverige sedan SCB inledde sina mätningar. Nu ska tydligen de "nya" moderaterna blir "feminster" också. Tur att man inte är kvinna...

 

 

 

KATEGORI:Inrikespolitik

När media bestämt sig för något...

Såg nyss debatten i TV4 mellan Mona Salhin och Fredrik Reinfeldt. En jämn och småtrist tillställning, som blixtrade till ibland när de blev förbannade på varandra. Sahlin fräste åt Reinfeldt några gånger, och det kändes faktiskt helt äkta. Hon tjänar på att bli förbannad. Reinfeldt kontrade med några morr han med, men var annars noga med att hålla sig till hundögonrutinen och den falska ödmjukheten. Som vanlig var det mycket politikersnack och lite substans. Men för all del, de är skickliga retoriker båda två och rätt jämspelta.


Dock har ju media bestämt sig för vilken story den vill berätta; nämligen att Mona Sahlin har dåliga förtroendesiffror för egen del och att Reinfeldt är statsmannen i sammanhanget, så det temat introducerades både i debatten (måste varit kul för Sahlin att kommentera det, snacka om att Kvällsöppet erbjöd en ojämn spelplan) och i kommentarerna efteråt. Förmodligen kommer debattledare och kommentatorer fortsätta gnugga förtroendesiffror i ansiktet på Sahlin fram till valdagen. Väljarna verkar vara klokare än journalisterna då eftersom "statsmannen" Reinfeldt ligger under rätt rejält mot underdogen Sahlin. Kanske det sunda förnuftet ute i stugorna säger att politik inte är en tävling om vem som är mest poppis, utan om vem som vill göra rätt saker?

Det enda intressanta jag har att säga om Sahlins och förtroendet är att hennes dipp verkar ha sammanfallit med försöket att slänga ut vänstern ur samarbetet. Förmodligen har många på vänsterkanten inte glömt sossarnas högersväng på 90-talet, och att Sahlin skickades fram av den sluge Ingvar Carlsson som posterflickan för nedskärningar, EU-medlemskap och nyliberalism i sossetappning. Om det orsakssambandet stämmer så gäller det för henne att bevisa att hon faktiskt är vad väljarna vill ha; en riktig sosse, och inte en till i raden av visionslösa mittenpolitiker i fårakläder.

Ingen politisk debatt är komplett utan att rasistpartiet ges gratisreklam och de förekom såklart även idag. Där får jag ge Reinfeldt lite cred för att faktiskt våga ifrågasätta den mediala agenda som genom att ha SD som stående inslag curlar banan. För trots att svenska folket visat sig vara förvånansvärt motsträviga mot övertalningsförsöken så har uppenbart våra massmedia bestämt sig för att fokus ska ligga på extremhögern i detta val. Alltså haussas ett parti som har uppenbara problem med att klättra över spärren till riksdagen, trots massmedias benägna hjälp. Belinda Olsson drog också sitt strå till stacken i dagens Debatt i SVT, för vilken gång i ordningen kan man ju fråga sig.

KATEGORI:Inrikespolitik

Verguenza ajena...

Dagens politiska nyhet om regeringshaveriet, att man nu sådär lagom till valrörelsen bestämt sig för att putsa till arbetslöshetssiffrorna genom att trycka in 65000 praktikanter i statens myndigheter med vilja, våld och vaselin, får mig att tänka på ett spanskt uttryck: Verguenza ajena. Det betyder ungefär "att skämmas å någon annans vägnar".

Efter att i tre år inte lyft ett finger för att motarbeta det där "utanförskapet"
som de pratade käften ur led om innan valet 2006 (men däremot gett arbetslösa och sjuka fingret upprepade gånger), så är det nu dags för en avledande manöver. För det ser ju inte bra ut att gå in i en valrörelse med en arbetlöshet som är på väg mot tvåsiffriga tal. För att inte tala om ungdomsarbetslösheten.

Alltså en brandkårsutryckning i mandatperiodens sista skälvande timmar, med en timing lika subtil som en elefant i en porslinsbutik.

Man kan ju hoppas, för de arbetslösas skull, att praktikplatserna
faktiskt ger några en chans att göra en inbrytning i arbetslivet. Men de lär knappast få fast anställning på myndigheterna efter avslutad praktik. Frågan är om de ens får plats i lokalerna? Och kvalificerade arbetsuppgifter kommer det väl inte att bli frågan om. Kaffekokning och kopieringsmaskinen kanske, om det nu dricks så pass mycket kaffe och kopieras så mycket papper i våra myndigheter...

Ett annat alternativ hade ju varit att lägga pengarna på att skapa riktiga jobb
där de behövs, i den anorektiskt nerbantade offentliga sektorn. Och att sluta föra en ekonomisk politik som använder hög arbetslöshet som ett medel för att hålla nere inflationen. Tills dess får vi väl fortsätta skämmas å vår regerings vägnar. Det börjar likna bananrepublik det här.

 


Mer: Ett hjärta rött, Alliansfritt Sverige

 

 

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om

, ,

,

KATEGORI:Inrikespolitik

Moderaternas krishantering en skandal i sig!

Idag fortsätter huvudena att rulla i moderaternas fuskskandal. De i all hast hopslängda fuskutredningarna väcker mer frågor än de besvarar. Uppenbarligen blev det lite för brått på partihögkvarteret i Gamla Stan. Operation Rädda Moderaterna verkar snarare handlat om att lägga locket på än att vaska fram sanningen:

  • Varför lyckades man intervjua bara 117 av 541 nyrekryterade medlemmar? Finns det anledning att misstänka att människor rekryterats mot sin vilja eller utan vetskap? Tio av de som krishanterarna lyckades nå sade sig inte vara medlemmar i partiet. Finns det rentav, som Hanne Kjöller skriver, skäl att misstänka att det finns påhittade personer bland de nya medlemmarna?
  • Uppgifterna om att landstingsrådet Christer Wennerholm och borgarrådet Ulla Hamilton ingått i valkartellen som köpt röster verkar stödjas av röstsiffrorna i de valkretsar där fusk förekommit, men partiet har avfärdat alla misstankar mot dem. Försöker man som i schack skydda sina drottningar genom bondeoffer? Släng ut några riksdagskandidater till vargarna och hoppas att de lämnar de tunga stockholmspolitikerna ifred?
  • Har partiet använt Medborgarskolans med skattepengar finaniserade verksamheter som en rekryteringsbas? En hemspråkslärare där har erkänt att han skickade ut brev till elevernas föräldrar med erbjudanden om gratis partimedlemskap.

Det är lite anmärkningsvärt att de mediavana moderaterna glömt krishanteringens A och O
här: Lägg alla kort på bordet så fort det går. Försök inte vilseleda media och väljare, då blir det bara etter värre. Förmodligen kommer den här skandalen att rulla vidare, trots att moderatledningen trycker emot av alla krafter.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att det mest störande med den här skandalen är den människosyn den avslöjar. Den här cyniska rekryteringen i invandrartäta förorter, där människor lockas eller luras att bli partimedlemmar för att sedan användas som röstboskap i interna maktkamper tyder på en skev inställning till demokrati och politiskt arbete. En extra osnygg skruv är att just gruppen invandrade somalier verkar ha varit högprioriterade i partiets rekryteringskampanjer. Om jag inte missminner mig är just den invandrargruppen den hårdast drabbade av arbetslöshet och det beryktade "utanförskapet", och alltså de som borde ha minst anledning att stödja regeringspartiet moderaterna. Än mindre låta sig användas som brickor i det fula spel vi fått en insyn i de senaste dagarna; när partiets maktelit delar upp välavlönade riksdagsplatser och andra förtroendeuppdrag mellan sig.







Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om
, ,

KATEGORI:Inrikespolitik

Operation rädda moderaterna!

Tmoderater till ser sina Riksdagsdrömmar grusas idag när partiet presenterar resultatet av två undersökningar (en intern och en extern) av valfusket. Det är skademinimering som gäller nu. Partiledningen vill visa att man agerar snabbt och beslutsamt, och på så vis förekomma ytterligare kritik. Men lyckas inte räta ut alla frågetecken.

Till att börja med det mest anmärkningsvärda: Fusket har tydligen pågått en längre tid och varit känt inom partiet. Varför blev det bråttom att utreda först när massmedia fick upp vittringen? Vidare har det moderata landstingsrådet Christer Wennerholm enligt DN av "tio av varandra oberoende, högt uppsatta källor" utpekats som deltagare i en valkartell. Men sitter kvar. Varför?

Och hur trovärdiga är själva undersökningarna? I onsdags skrev DN att "ett flertal moderater på valbar plats i Stockholms stad" ringde runt till partimedlemmar och uppmanade dem att säga att de betalat in sina medlemsavgifter själva, trots att de inte gjort det. Alltså att ljuga. Den externa utredningen har dessutom haft stora problem med att kontakta de nya partimedlemmarna, av 541 nyrekryterade har man bara lyckats fråga ut 117. Hur är det med de tidigare cirkulerande uppgifterna om att nya partimedlemmar fått betalt, inte bara en betald medlemsavgift?

När åskmolnen samlas kan man iallafall alltid lita på Henrik Brors på DN. Alliansens trotjänare är alltid redo att sudda, sudda, sudda bort våra sura miner. På frågan om moderaterna nu rensat upp i valfuskträsket svarar han:

"Det var i alla fall en imponerande självspäkning som Stockholmsordföranden Sten Nordin utförde när han redovisade de båda granskningar av provvalsfusket. Det framstod som att partiet verkligen försökt gå till botten med vilka som varit inblandade och vad som hänt."


Nja, Henrik Brors, än kan du nog inte andas ut.

Vad är det förresten dealen med att tidningarna intervjuar sina egna
politiska kommentatorer? Ids dom inte skriva själva längre?







Uppdatering: Fler avhopp idag. Christer Wennerholm och Ulla Hamilton är tydligen inte misstänkta eftersom de inte värvat några medlemmar i år. Dock har de fått många röster från en valkrets där fusk förekommit. Och man undrar ju vad de de "tio högt uppsatta källorna" pratade om?

KATEGORI:Inrikespolitik

Våra fegaste ministrar utpekade

Jag har skrivit tidigare om den här regeringens rädsla för att debattera med oppositionen. Man ställer allt oftare krav på att slippa debattera och istället få framträda i ensamt majestät, med bara journalisten som motpart. Justitieminster Bea Ask sägs till exempel vara paniskt rädd för att möta Thomas Bodström, och med tanke på hur snabbt gårdagens debatt mellan dem i Agenda urartade i pajkastning så ligger det nog något i det.

Föreningen Grävande Journalister har gjort ett utmärkt grävjobb
och pekar ut tre ministrar vars feghet står ut från mängden: Såklart statsminster Reinfeldt, som gillar att liksom sväva ovanför den politiska debatten i en statsmannalik pose som väl skulle kännas mer trovärdig om han inte gång på gång blev påkommen med att ljuga sig blå i ansiktet. Maud Olofsson, som hellre skickar fram någon olycklig statssekreterare för att hantera besvärliga nyheter och kritik. Och sist men inte minst sjukförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrsson, som enligt FGJ "konsekvent vägrat infinna sig till höstens mest omdebatterade fråga som angår vanligt folk: utförsäkrandet av sjuka".

Synd bara att nyhetsredaktionerna går med på att låta sig hunsas.
Politikerna ska inte kunna diktera villkoren för det politiska samtalet, och definitivt inte kunna slingra sig ur ett möte med de människor som drabbas av deras politik. Hur var det där med "verklighetens folk" nu? Var inte regeringen intresserad av att möta dem?

KATEGORI:Inrikespolitik

Vilt svängande opinioner

Opinionsmätningarna börjar dugga tätare nu, och värre lär det väl bli framåt valet. Man ska alltid ta dem med en nypa salt. Vilda svängningar i opinionerna, som är svåra att förklara utifrån det politiska skeendet, handlar nog troligare om problem med mätmetoderna än väljarströmmar. Idag i Demoskop har till exempel de rödgröna nästan tappat sitt tidigare imponerande försprång på dryga nio procent. Vilket nog snarare handlar om att den tidigare siffran var tilltagen i överkant, eller att den nya förändringen är det, eller både och.

En intressant tendens som anas i flera mätningar är
att rasistpartiet nu, när de för tillfället inte står i daglig fokus i nyhetsbevakningen, kryper tillbaks under fyraprocentspärren där de här hemma. Sverigedemokraternas framgångar förra året var en mediabubbla. När bubblan imploderar pyser också en stor del av väljarstödet bort. Men lita på att rasistpartiet och deras nyttiga idioter i media kommer att göra sitt bästa för att återföra dem till strålkastarljuset; med burkadebatter, förfuskade  nätomröstningar, kissnödiga förfäranden om att partiet "utesluts" från debatter med riksdagspartierna, och TV-reklamkampanjer specialdesignade för att väcka anstöt och därmed mer buzz.

Striden är inte på långa vägar vunnen än. Men en fråga jag ställer mig är;
när fick senast ett parti den sortens mediaplattform som rasisterna getts sedan 2006, UTAN att det ledde till ett lyft i opinionen som åtminstone garanterade en riksdagsplats? Kanske det svenska folket faktiskt inte vill ha extremhögern i riksdagen, även om media insisterar?

Annars verkar centerpartiets kräftgång intressera både media och bloggare. Jag tror att vi kan se fram emot ett utomordentligt dåligt val för centern den här gången. Partiet har förlorat sin själ. Dess ministrar kompromissar bort hjärtefråga efter hjärtefråga och ljuger friskt för att täcka över. Partiets frihetligt profilerade unga stjärnor grät krokodiltårar och tryckte på JA-knappen vid FRA-omröstningen. Partiledaren framstår som osympatisk och feg, och lovar att hon ska "ta hand om" riksdagsledamöter som vågar tänka självständigt. Vad finns det att gilla, ärligt talat? "Stureplanscentern"?

KATEGORI:Inrikespolitik

Burkadistraktions-masturbation

Tydligen upptogs en stor del av radiodebatten mellan Sahlin och Reinfeldt häromdagen av en skuggboxning om burkans vara eller icke vara. Det kunde nog inte ha blivit på något annat sätt, med tanke på hur mycket stryk den borgerliga regeringen fått på sistone. Jag säger inte "sjukförsäkring" så har jag ingenting sagt.

Som vänstern väl vet så har högern en dålig vana.
När argumenten tryter så växlar de gärna spår, och för in otippade bubblare i diskussionen. Det kan vara t.ex. "Stalin", "Nordkorea", "Bin Laden", eller något annat lika rysligt som ovidkommande. Så istället för att diskutera regeringens politik, som drabbar miljoner människor genom ökade klassklyftor, arbetslöshet, nyfattigdom och arbetstvång även för döddsjuka, så hamnade nu visst burkorna högst på agendan. Där känner regeringen tydligen att den spelar på hemmaplan.

Jag vet inte hur många som bär burka idag i Sverige. Förmodligen kan de räknas på den ena handens fingrar. Det finns nog 10000 gånger fler nudister. Antagligen skulle de flesta medelsvenssons sätta i vrångstrupen om de mötte en livs levande nudist, näck som moder natur skapade honom. Men av någon anledning känner inte Reinfeldt att han måste markera mot att folk tar av sig kläderna och visar hela härligheten. Däremot mot den handfull kvinnor som vill gå omkring insvepta från topp till tå i tygsjok.

Nå, från mina sporadiska nedslag i Stockholms fetischvärld har jag lärt mig att inte moralisera över vad någon väljer att bära för kläder, hur mycket eller lite kläder någon väljer att bära, eller att vissa inte vill bära några kläder alls. Jag har inga svårigheter med att översätta den toleransen till muslimska kvinnor, oavsett vad jag själv tycker om estetiken. Whatever floats your boat, liksom. Men det kan vara bra att hålla jämförelsen i huvudet: Idag är moralisterna ute efter muslimerna. Imorrn kan de finnas på en klubb nära dig och leta något annat att markera mot, för att ställa medelsvenssons mot en utpekad minoritet och raka in billiga politiska poäng på den äldsta taktiken av dem alla: Söndra och härska!

KATEGORI:Inrikespolitik

Privat arbetslöshets-förmedling, läppstift på grisen?

Hur man än vänder sig har man rumpan bak, heter det ju. Ett parti som vrider och vänder sig som en amfetaminpåverkad breakdansare är centern, som igår kläckte en till snilleblixt: Privatisera arbets(löshets)förmedlingen, så blir allt mycket bättre och roligare. Den som nån gång nyttjat Arbets(löshets)förmedlingens tjänster kanske tilltalas av tanken. Inte vet jag vad för nytta den gör, förutom att föra register och ge a-kassan en hjälpande hand. Jobb brukar man få leta rätt på på egen hand.

Men i rättvisans namn; sedan borgarna och socialdemokraterna i oskön förening
lade om de grundläggande prioriteringarna för den svenska ekonomiska politiken på nittiotalet - från full sysselsättning till inflationsbekämpning - har det ju inte funnits så värst mycket jobb att förmedla. Arbetslösheten har kommit för att stanna verkar det som. När Anders Borg igår nöjd presenterade sin glädjekalkyl lagom till valåret så lovade han att arbetslösheten skulle stanna på nio procent, inte de tolv prpcent som man tidigare fruktat. Vi får väl se hur det går med det, men dock: En arbetslöshet på nio procent hade varit tillräckligt för att fälla en regering under en stor del av den svenska efterkrigstiden. Nu är det en siffra som ska muntra upp oss!

Borgarna kan trixa hur de vill med Arbets(löshets)förmedlingen. De kommer inte undan själva grundproblemet; det finns inte några jobb att förmedla. Och inte fan kommer vi att bli privata arbetsförmedlare allihopa. Så länge den ekonomiska politiken som bedrivs är borgerlig, byggd på nyliberala grundfundament som inflationspanik, att den offentliga sektorn inte får växa, skatterna måste sänkas, och att pengar ska omfördelas från trygghetssystemen och botten i samhället till toppen, så kommer vi att ha en hög arbetslöshet i Sverige. En arbetslöshet som skapar personliga tragedier, utslagning, klassklyftor, etniska motsättningar och ett arbetsliv där de som har turen att få ett jobb sliter ut sig i förtid på sina arbetsplatser eftersom de får jobba dubbelt. Det du, Annie Johansson, kan inga privata arbetsförmedlingar i världen ändra på!

KATEGORI:Inrikespolitik

Se SAABs kris som en möjlighet!

Genom bloggen Biology & Politics hittade jag en intressant debatt om något  jag själv skrivit om flera gånger: Att den bästa lösningen på SAABs kris vore att göra löntagarna tog över företaget och lade om produktionen för att möta de nya behov som klimatkrisen ställer på oss. Istället för fler bensinbilar, satsa på miljöbilar och bygg vindkraftverk, solpaneler och liknande.

Det är herrarna Bo Rothstein, statsvetare, och Lars Henriksson, Volvoarbetare
och medlem i Socialistiska Partiet, som lyfter frågan såhär i elfte timmen. Det jag inte begriper är varför det tagit så lång tid innan de här tankarna flutit upp till ytan. Som Rothstein påpekar så har både anställda och fack väntat tålmodigt på att en ny ägarkapitalist ska rida in på vit springare och rädda dagen. För det funkade ju så bra sist med GM, eller?

Möjligen ligger det något i det Rothstein säger, att vår svenska arbetarrörelse bär på ett inre motstånd mot idéer om ekonomisk demokrati och kooperativt ägande, den sossiga delen vill ju helst betona starka fackföreningar och starka kapitalister som motpart till dessa, och vänstern till vänster om sossarna har ju tidigare haft planekonomi som långsiktig ekonomisk vision. Men på andra håll i världen har löntagarstyrda företag och ekonomisk demokrati spelat en större roll: Argentinas ekonomiska kollaps för snart tio år sedan ledde till att anställda tog över vanskötta företag från kapitalisterna och drev dem själva, som Naomi Klein skildrat i dokumentärfilmen "the Take". Det baskiska Mondragonkooperativet har expanderat kraftigt på senare år, och framålls som ett gott exempel av David Schweikart, vältalig  förespråkare för ekonomisk demokrati. Även i Brasilien och USA finns intressanta exempel på löntagarstyrda företag; och de fungerar ofta väldigt bra, vilket kanske inte är så förvånande. Låter man de människor som har mest kunskap om företaget styra , alltså de som själva är inblandade i det dagliga arbetet, så kommer kloka beslut att fattas, effektivitetsvinster göras och arbetsmoralen vara hög.

Lars Henriksson har å sin sida en poäng när han påpekar att problemet i SAABs fall är just själva produktionen. Vad ska ett löntagarstyrt SAAB tillverka? Fler bensinbilar i ett läge där överproduktionen av just den produkten är stor, och det är ekologiskt oansvarigt att bygga fast sig än mer i fossilbränslesamhället? Kanske behövs det ett organiserat samarbete med staten om ett löntagarägt SAAB ska kunna ha någon framtid. Varför inte gemensamt ta fram en billig miljöbil, med statliga subventioner om så behövs? Och statliga beställningar av vind- och solkraftverk, som Henriksson menar att SAAB kan ställa om produktionen för?

SAABs kris skulle också kunna bli en möjlighet.
Istället för att låta den högteknologiska kompetens och allt kapital som redan investerats i företagets moderna tillverkningsanläggningar gå till spillo skulle vi kunna använda dem till att ta ansats för språnget in i det ekologiskt hållbara samhället. Nu blir det kanske inte så, eftersom vi har en regering som inte kan stava till visioner och bara ger läpparnas bekännelse till miljöfrågorna. Och om inte de SAAB-anställda själva börjar ta striden så är det såklart redan på förhand dödfött.

KATEGORI:Inrikespolitik