Flumhögerns myter


F

ör ett par dagar sedan var det Lars Calmfors, tidigare ordförande för regeringens finanspolitiska råd, en av Sveriges tyngsta nationalekonomer, som avlivade en av flumhögerns allra heligaste kor: inflationsmålet på två procent. Den fixa idén har i tjugo års tid stått i vägen för en ekonomisk politik som kan bekämpa den svenska massarbetslösheten.


Vänsterpartiet har kritiserat den enögda jakten på inflationsspöken,
både under socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Tanken att det skulle vara OK att låta inflationen stiga en eller ett par procent, om man i utbyte kan pressa ner arbetslösheten, har av våra motståndare stämplats som hädisk, landsförrädisk. Men som alla fixa idéer spricker det snäva inflationsmålet i solljuset. Det är i grunden ologiskt och kan bara försvaras genom att motargument tystas ner. Det blir dock svårt för flumhögern att tysta Calmfors, till alldeles nyligen deras favoritekonom. Att socialdemokraten Anne-Marie Lingren, som kallar sig själv "inflationsskeptiker", gör samma u-sväng som Calmfors gör inte saken sämre. Som jag skrev i ett annat inlägg: Vänsterpartiets ekonomiska politik brukar förlöjligas av våra politiska motståndare. Tills facit kommer. Då muttras det mest i skägget.




Idag är det en annan helig ko som avlivas,
av inte direkt vänstervridna SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle): Hur fantastiskt effektivt och bra det blir om man privatiserar gemensamt ägda välfärdsverksamheter som skola, vård och omsorg. Vi som var med på åttio- och nittiotalet minns hur det maldes på. I all evighet. Om de enorma offentliga byråkratierna. Den "ofantliga" sektorn. Höhö. Hur det slösas med skattepengar. Hur mycket nöjdare personalen och kunderna i den privata vården påstods vara. Hur anställda i den "ofantliga" sektorn bara gick och pillade sig i naveln på dagarna. Etc. Etc. Etc.


Svenskt Näringsliv (tidigare SAF) ville kunna tjäna en hacka också på våra skattepengar och kapitalistklubbens knähundar - de borgerliga politiska partierna - satsade själ och hjärta på att övertyga oss om att lösningen på alla problem låg i att sälja ut det som vi tidigare ägt gemensamt till privatpersoner. Mot den anstormningen av flumhögerpropaganda hjälpte inga argument. Det enkla påpekandet att privata företag måste ta ut en vinst, till skillnad från offentliga verksamheter, en vinst som rimligtvis måste dras från samma budget, och alltså kräver att verksamheten skärs ner och att personal avskedas eller tvingas jobba under sämre villkor, bet inte.


Det borde egentligen räcka med att ta sig en titt på USA, det enda industrilandet i världen med ett i huvudsak privat sjukvårdsystem. Är deras sjukvård billigare och effektivare? Tvärtom! Man spenderar dubbelt så mycket av sin BNP på sjukvården som Sverige, och får ut sämre resultat folkhälsomässigt, nyckeltal jämförbara med u-länder. Ta dig en titt på det här diagrammet! - det säger egentligen allt. Inte så konstigt kanske när de privata vårdförsäkringsföretagen i lägger ner så stor möda på att fundera ut sätt att slippa betala ut försäkringspremierna när folk väl blir sjuka. För privat företagsamhet handlar - newsflash - inte om välgörenhet utan om att tjäna pengar! Även på grundläggande mänskliga behov som vård och omsorg! I USA inser nu allt fler behovet av en radikal vårdsreform, inte Obamas fjuttiga halvmesyr. Landet har inte längre råd med privat sjukvård. I Sverige har pendeln länge gått åt motsatt riktning. Privatiseringsféerna har svingat sina trollspön över de där gråtrista offentliga monopolen. Underverk har utlovats. Låtom oss höra vad SNS har att säga om resultatet:


"Utifrån befintliga studier kan vi inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna om att ökad konkurrens skulle leda till förbättringar av välfärden har infriats."


"Valfrihet för medborgarna kan naturligtvis betraktas som ett egenvärde. Men det kan ifrågasättas hur väl den fungerar på marknader där kunden ofta har svårt att bilda sig en ordentlig uppfattning om de tjänster olika utförare erbjuder. Drivkrafterna är starka för utförarna att prioritera marknadsföring och trivselfaktorer eller pressa ned kostnaderna, i synnerhet när det inte är tillåtet att ta extra betalt för högre kvalitet."

 

 

"Att skolor – både offentliga och privata – får motiv att konkurrera genom att sätta för höga betyg är ett bra exempel på hur fel drivkrafterna kan slå. Till detta kommer att priset för att byta skola eller omsorgsgivare ofta är högt för kunden då relationens kontinuitet i sig utgör ett viktigt värde. I vissa fall kan även det geografiska avståndet till alternativa utförare eller platsbrist utgöra en barriär."

 

 

"Studier från andra länder visar samtidigt att valfriheten tenderar att främja segregation"

 

 

"Att 20 år har gått utan en systematisk utvärdering av privatiseringspolitiken är oacceptabelt. Många av välfärdens klienter befinner sig i en utsatt position och de har rätt till bästa möjliga service inom ramen för de mål och resurser för välfärdspolitiken som vi gemensamt satt upp. För att uppnå detta räcker det inte med ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag."


Den offentliga sektorn kan förbättras. Inte genom att säljas ut till privata företagare som letar efter snabba sätt att göra sig en hacka. Utan genom att personalen som jobbar där ges den avgörande makten över sina arbetsplatser. Släpp lös den kreativitet och den kunskap som finns hos de anställda själva! Att arbetsplatsdemokrati, till skillnad från privatiseringar, ger både effektivare och mer mänskliga arbetsplatser vet vi redan.


Bloggat:
Alliansfritt Sverige, Jonas Sjöstedt, Kaj Raving, Marika Lindgren-Åsbrink,


Arena fattar precis vad det handlar om!


AB
1, SvD 1,

KATEGORI:Inrikespolitik

Med Annie Lööf mot botten?


I

en tid när nyliberalismens ekonomiska fundament, tron på självreglerande marknader, rasat ihop med ett brak så väljer centerpartiet en övertygad nyliberal - Annie Lööf till kronprinsessa. Annie gillar Ayn Rands elitistiska ideologi, där "entreprenörer" utmålas som övermänniskor och arbetarna som en korkad pöbel.


Personlig integritet och frihet sägs vara viktigast för nyliberaler. Och det kanske gick att hävda fram till 2008, då den övertygelsen ställdes på prov i FRA-omröstningen i riksdagen. Vi vet hur det gick: Annie Lööf och Fredrik Federley, riksdagens malligaste frihetskämpar, böjde sig för partpiskan och tryckte på JA-knappen, efter en liten mediapiruett som var tänkt att rädda ansiktet på dem. Och tack vare Ayn Rands lärljungar i centerpartiet så lever vi idag med statlig massövervakning av vår elektroniska kommunikation. Frihetliga väljare får leta efter ett annat parti än centern.


Frågan är hur mycket av den rent ekonomiska nyliberalismen som Annie Lööf vill skriva in i partiprogrammen? Plattskatt, alltså att skatterna ska sänkas radikalt för de rikaste, har hon ju tidigare tyckt verkat väldigt bra. Är bondepartiet redo för en sån omsvängning? Eller frågan är kanske felställd: Kan man tänka sig något annat parti än centern med så lite fingertoppskänsla att de bordar nyliberalismens Titanic i den stund som till och med råttorna övergett skutan?


(Enligt AB så har Lööf inte sett några problem med att förse sig med extra skattepengar genom att trixa med mantalsskrivningen, trots att "skatt är stöld", enligt nyliberaler. Men å andra sidan hade inte heller förebilden Ayn Rand några problem med att bidragsparasitera på det allmänna som hon samtidigt hatade.)



DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, AB 1, Arena

KATEGORI:Inrikespolitik

Ska sossarna välja en sosse den här gången?


J

ag har inte lagt mig i och kommenterat sossarnas jakt på ny partiordförande, eftersom jag inte är sosse. Det blir lätt lite vridet och hycklande när andra partiers inre göranden ska kommenteras av motståndare och konkurrenter. Ungefär som när SVTs marinblå politiske kommissarie Mats Knutssson ska leverera en förment objektiv "analys" av socialdemokraternas eller vänsterpartiets inre angelägenheter. Handen som ska svinga yxan blir lätt så svettig av iver att den slinter.


Men låt mig ändå gratulera Berit Andnors valberedning, som idag nog tog alla - inte minst det politiska kommentariatet - på sängen genom att föreslå Håkan Juholt och Carin Jämtin till partiordförande respektive partisekreterare för de sociala demokraterna. Vem hade kunnat ana att sossarna skulle lansera vad som förefaller vara två äkta socialdemokrater till de tyngsta ledarposterna, när folkpartister i fårakläder som Mikael Damberg och Thomas Östros lurade i vassen? Törs vi verkligen tro på att detta kan innebära slutet på två årtionden av högervridning av det socialdemokratiska partiet, som väl tydligast illustreras i just dess val av partiledare under perioden: först kamrer, sedemera godsherre Persson, sedan Sahlinskan, vars enda försonande drag väl var att hon väntade med att avslöja hur långt åt höger hon faktiskt stod tills efter att hon kastat in handsken och meddelat sin avgång.


Valförlusten verkar uppenbarligen ha sparkat igång socialdemokratins grå celler. För den här ständiga ökenvandringen högerut som resulterat i en rekordsvag socialdemokrati har inte varit följden av någon direkt tankemöda, bara ett tankeslappt flytande med strömmen. Men precis som dess syskonpartier på andra håll i Europa verkar den svenska socialdemokratin nu insett att de inte vinner val genom att omvandla sig själva till ett moderaterna light. Det syntes i Kriskommissionens rapport, och det syns i att den socialdemokratiska valberedningen navigerat skickligt mellan blindskären Damberg och Östros, för att slutligen angöra en tryggare brygga. Mats Knutsson och resten av de politiska kommissarierna lär inte bli glada.


AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11,


KATEGORI:Inrikespolitik

Varför propagerar svensk militär för kriget i Afghanistan?

När blev det försvarsmaktens uppgift att sälja in kriget i Afghanistan? Att man försökt döda utredningen om de två svenskar som sköts ner av de egna trupperna visar ju att försvaret inte bara är en neutral utförare av de politiska beslut som riksdag och regering ålägger dem, utan en aktör med en politisk agenda. Den här gången att undvika att den svenska insatsen ifrågasätts på grund av militärens egen klantighet.



Ett annat tecken på försvarsmaktens tilltagande politisering är den annonskampanj man genomförde för något år sedan, där man i princip idiotförklarade den halva av svenska folket som inte tycker att fortsatt krigande i Afghanistan är väl använda skattepengar som bidrar till en fredlig utveckling. "Din kusin är inte särskilt intresserad av att upprätthålla fred utomlands". Kyss mig i arslet. Vad sägs om "Din kusin är inte särskilt intresserad av att skicka fler soldater till ett idiotiskt krig som inte kan vinnas, och som dessutom gör Sverige mer osäkert"? För det är ju den lilla detaljen också. Den misslyckade självmordsbombaren på Drottninggatan var uppretad som fan över att Sverige krigar i Afghanistan. De flesta krigsmotståndarna är såklart inte lika tokiga, men det går inte att förneka att det svenska krigandet sätter civila liv på spel på hemmaplan.


Om militären tog sin uppgift på allvar - att försvara Sverige - skulle de snarare sälla sig till de som vill se ett snabbt slut på svenskt deltagande i kriget.


Senaste nytt från kriget i Afghanistan är för övrigt att "the good guys", NATO-styrkorna som vi slåss tillsammans med, haft ihjäl 65 oskyldiga civila i en attack i Ghaziabadområdet, varav mer än 30 barn och 22 kvinnor, och sedan försökt skylla på offren, vilket inte är första gången:


"To the shock of President Hamid Karzai’s aides, Gen. David H. Petraeus suggested Sunday at the presidential palace that Afghans caught up in a coalition attack in northeastern Afghanistan might have burned their own children to exaggerate claims of civilian casualties, according to two participants at the meeting.

[Unnamed sources in the room for the conversation] said Petraeus, the top U.S. commander in Afghanistan, dismissed allegations by Karzai’s office and the provincial governor that civilians were killed and said residents had invented stories, or even injured their children, to pin the blame on U.S. forces and force an end to the operation."



Jag vet inte hur det är med er andra, men jag är inte helt OK med att mina skattekronor används till den här sortens krigståg. Inte heller gillar jag att försvarsmakten använder mina pengar till annonskampanjer som idiotförklarar alla kritiker, eller att de saboterar polisutredningar för att sopa undan spåren. Nyligen rapporterades det att vår militär storsatsar på så kallade psy-ops, psykologiska operationer för att manipulera mottagaren. Man undrar ju hur stor del av deras resurser som ska användas inom Sveriges gränser, för att påverka den inhemska opinionen?


DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5, Exp 1,


KATEGORI:Inrikespolitik

Ta tillbaks hela skiten!


D

et var en gång ett land nära polcirkeln som hade Europas lägsta elpriser. Invånarna i landet hade med skattepengar byggt upp en effektiv och billig elproduktion, med miljövänlig vattenkraft och inte riktigt lika miljövänlig kärnkraft som bas. Det var ett kallt ställe, med långa mörka vintrar. Men ingen behövde frysa eller sitta i mörker, för det fanns ju billig el att driva både värmeelement och glödlampor med.
Sen kom någon på en idé: Ska vi inte ta och släppa in de privata bolagen på elmarknaden? Det borde ju bli både billigare och bättre för kunderna! Exakt varför det skulle bli billigare och bättre för kunderna om man släppte in aktörer med vinstmotiv framgick inte riktigt, men sådan var nu tidsandan - allt privat troddes vara billigt och bra, och allt statligt eller kommunalt gammalmodigt och föråldrat.


Åren gick, turbinerna rullade, vintrarna blev kallare och, för att göra en lång historia kort, så började svenskarna frysa igen. Landet som en gång hade Europas lägsta elpriser hade nu helt plötsligt Europas högsta elpriser. Och de privata bolagen som kastat sig över landet Sveriges elmarknad med mord i blick var de enda som levde lyckliga i alla sina dagar. Snipp snapp snut, så var sagan slut.


***



Ni missar väl inte E24s fantastiska journalistiska avrättning av den svenska eljuntan? På deras webplats kan man bland annat läsa om:
  • hur de marknadsliberala fantasierna som man tillämpar på elmarknaden resulterar i att den dyraste kraftproduktionen, kolkondens, får sätta priset även för den billigaste, vattenkraften,


Nu får det fan vara slutlekt! På område efter område havererar högerns fantasier om den fria marknadens förträffligheter. Det enda vi kan vara hundra procent säkra på när vi säljer ut tidigare välfungerande samhällsfunktioner till privata företag är att de kommer att tillföra ett vinstintresse till ekvationen, som i slutändan medför både prisökningar och nedskärningar i verksamheterna. Det gäller för såväl elmarknaden som sjukvården, äldreomsorgen och vilken annan samhällstjänst du vill.


I arabvärlden fick privatiseringar, prisökningar och nedskärningar ut folk i massprotester på gatorna. Vad krävs det för att få svenskarna tillräckligt förbannade för att börja protestera? Var håller industrilobbyn hus, som brukar varna för domedag och jordkulor när kärnkraftens vara eller icke vara diskuteras? Övertrumfar marknadsliberalismen de egna medlemsföretagens behov av billig el? Och vad krävs det för att få den politiska vänsteroppositionen att komma upp på banan och börja föra lite oväsen när dess hjärtefrågor stöts och blöts i media dagligen, vilket de knappast är bortskämda med? Vad krävs det för att Lars Ohly (och Mona Sahlin om hon har en röd dag) ska ställa sig upp och ropa "ta tillbaks hela skiten!"?


DN 1, 2, SvD 1, 2, 3, 4, 5,


KATEGORI:Inrikespolitik

Vår Vise Statsminister


V

år statsminster är  inte bara en Väldigt Allvarlig Man, han är också Väldigt Vis. Igår valde han att dela med sig av några insiktsfulla pärlor om varför Stockholms innerstad förvandlats till ett vitt moderatghetto för rika:


"En förklaring till den ökade segregeringen har varit omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter, menar vissa. Det gör att bara de som har råd att köpa kan flytta till innerstan. Nu är andelen hyresrätter innanför Stockholms tullar nere på 36 procent.

 

Fredrik Reinfeldt försvarar ombildningarna – och är skeptisk till hyresrätten som idé i city.

 

– Det har funnits en efterfrågan från fler att äga sin bostad och den har varit rätt att bejaka, säger han.

 

– Alla som varit i närheten av Stockholms innerstad vet att hyresrätten som idé inte funkar där. Hyresrätten ska man lämna över till nästa hyresgäst, men i realiteten har det blivit en svart marknad."

 

Så sant. Vi vet ju alla att Stockholms hyresmarknad haltat sig fram på kryckor de senaste åren. Det blir lätt så om man (moderaterna) medvetet knäcker hyresrättens knäskålar genom att sälja ut majoriteten av hyreslägenheterna på bostadsrättsmarknaden till vrakpris, tar bort statsstödet till nybyggande och låter bli att bekämpa oligopolen i byggbranschen. Finns det inga hyresrätter att hyra så fungerar så klart hyresmarknaden dåligt. Så kan man (moderaterna) komma tillbaks några år senare och gråta krokodiltårar för att det system man medvetet saboterat inte fungerar så bra längre och som lösning föreslå ytterligare försämringar av de återstående resterna av hyresrättsystemet. Marknadshyror nästa!

 

Det fina i den här kråksången är att den fungerar lika bra när det gäller sjukvården, barnomsorgen, äldrevården, skolorna, ja vilken välfärdsservice som helst som moderaterna helst av allt skulle vilja slakta direkt men inte vågar kan privatiseras sönder, knoppas av, eller upphandlas till ruinens brant. Sedan kan vår Vise Statsminster med bekymrad blick meddela att den tyvärr visat sig inte fungera tillfredsställande och föreslå ännu mer marknadslösningar.

 

AB 1, DN 1, 2, 3,




KATEGORI:Inrikespolitik

Den stora elsvindeln


S

edan elförsörjningen till hushållen övergick från att vara ett statligt åtagande till att skötas av privata företag har priserna tredubblats, enligt SVTs Aktuellt 2011-01-10. Var detta oväntat?


Möjligen tog det Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin och andra som hjärntvättats av den nyliberala tidsandan på 90-talet på sängen. Enligt högerns ekonomiska doktriner ska ju privat ägande med automatik vara bättre och billigare än statlig och kommunal drift. Men verkligheten passar ungefär lika väl in i de nyliberala ekonomiska doktrinerna som Göran Persson passar i stringbadbyxor. Den som lever i verkligheten borde kunna räkna ut med arslet att privata företag, som ju per definition måste vara vinstgivande, till skillnad från statliga och kommunala, därför har en drivkraft att höja priserna - och fördubbla priserna, och tredubbla priserna - som statliga och kommunala saknar. Statlig och kommunal verksamhet kan nöja sig med att leverera exempelvis el till självkostnadspris. Det här gäller såklart oavsett om produkten som levereras är en vara, som el, eller en tjänst, som sjukvård. Det amerikanska privata sjukvårdsystemet kostar nästan dubbelt så mycket som det svenska (16 procent av den amerikanska bruttonationalprodukten), och levererar mycket sämre hälsoresultat än både det svenska och andra offentligt ägda och drivna sjukvårdsystem. Ändå finns det fortfarande människor på högerkanten som inbillar sig att den amerikanska modellen skulle göra nytta om den importerades till Sverige. Ideologin och doktrinerna övertrumfar verkligheten.


Den konstiga är inte att gemensamt ägda verksamheter blir dyrare och att kvalitén försämras när man säljer ut dem till privata företag. Det konstiga är att det fortfarande finns människor som tycker att det är konstigt. Maud Olofsson, näringsminstern, är väl den i regeringskören som högst och gällast sjungit de  heliga marknadskrafternas lov de senaste åren. Skriv gärna på Aftonbladets upprop mot de höga elpriserna, men håll inte andan medan du väntar på att hon ska göra något åt det. Den mest effektiva åtgärden för ett lägre elpris vore ju att återförstatliga hela skiten. Och en marknadsfundamentalist som Olofsson skulle hellre sälja sitt förstfödda barn.


Uppdatering: Maud vet råd. "Byt glödlampor" är hennes förslag till elsvindlarnas kunder. Sveriges svar på Marie Antoinette?

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, DN 1, 2, 3, SvD 1, Exp 1, 2, 3, 4,


KATEGORI:Inrikespolitik

En politisk stjärnsmäll!

Jag har med allt högre ögonbryn betraktat sossarnas interna konvulsioner den här gångna veckan. Sämre kunde väl en eftervalsdebatt inte skötas? Upphetsad krisstämning, personfixerat krypskytte och allmän förvirring. Men Sahlins avgångsbesked idag fick mig ändå att tappa hakan. De höjda ögonbrynen sitter nu nånstans i nacken. Som Jonas Wikström skriver:


"Man kan ha en riktig och bra eftervals- och framtidsdebatt utan att partiledningen släpper de kommunikativa spakarna och bara låter det negativa löpa amok. Här har man varit så ensidigt oroliga för att signalera för lite självprövning, att man inte sett konsekvenserna av att signalera för mycket."


Som jag skrivit tidigare så har jag aldrig varit ett fan av Mona Sahlins politiska linje. Hon skickades ut som pansarbryterska av högersossarna på 90-talet, när LO skulle knäckas och nedmonteringen av den socialdemokratiska välfärdsstaten inledas. Bilden av Mona som tittar in i kameran och talar om för oss att "vi har levt över våra tillgångar" sitter nog djupt etsad i många vänstermänniskors näthinnor. Vilka vi? Hur kunde ett arbetarparti hamna så snett?


Som partiledare har hon  inte profilerat sig lika tydligt som högersosse. Förmodligen har hon medvetet valt att vara diffus. Men chansen att hon som statsminster skulle ha valt att bryta med sin tidigare politiska linje -  högersvängen på 90-talet - får väl betraktas som minimal. Så rent politiskt sörjer jag inte. På ett personligt plan däremot känns det lite trist. Människan Mona Sahlin växte exponentiellt i mina ögon under valrörelsen 2010. Från att ha verkat osäker på om hon överhuvudtaget ville vara partiledare och statsminister klev hon definitivt fram och axlade den förvisso tunga manteln som socialdemokratisk partiledare med siktet inställt på landets tyngsta politiska ämbete. Hon lyckades till slut med konststycket att vara både människa - sårbar och ibland osäker - och megatung proffspolitiker. Vi behöver fler såna som Mona Sahlin, som visar oss att politiker är människor, inte bara maskiner.


Nu var inte svenska folket redo för henne, och uppenbarligen inte heller det socialdemokratiska partiet. Förhoppningsvis avvisades hon inte för sin mänskliga sårbarhets skull, utan för den politiska högerlinje som hon identifieras med. Blairismens tid är förbi, må den vila i frid. Ett socialdemokratiskt parti som glömmer sina egna grundsatser och ser som sin uppgift att rulla tillbaks sina egna sociala reformer har inget existensberättigande alls. Det finns redan liberala partier. Frågan är väl om det är den slutsatsen som sossarna i Sverige kommer att dra framöver. I en tid då tunga europeiska socialdemokratiska partier som det tyska och det brittiska insett att mittenvägen leder rakt ut i den politiska öknen verkar det svenska partiet fortfarande vara högersossarnas lekstuga. När det nu undantagsvis diskuteras politik, men för närvarande verkar debatten helt snöat in på personkonflikternas revirpinkande. Det är dåliga nyheter för hela den politiska oppositionen.


För vänsterpartiets del borde sossarnas eftervalsdebatt tjäna som exempel på hur man inte ska göra. Allmänt internt kaos gynnar bara våra politiska motståndare. Istället måste det ske en ordnad reträtt och snabb omgruppering. För vänstern behöver också politisk och organisatorisk förnyelse - för att inte tala om personell. Sverige förtjänar en stark och effektiv vänster som kan ta fajten för de arbetslösa, mot rasism, för en ekonomisk politik som gynnar alla, inte bara de rika och välmående. Ju snabbare arbetarrörelsens två partier kommer upp på banan igen, desto bättre för vårt land.


Många bloggar bra om det här idag: Motvallsbloggen, Jens Holm, Jinge, Lasses blogg, Politik och poesi, Alltid rött, Johannes,

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, Exp 1, 2, 3,




KATEGORI:Inrikespolitik

Sofia Arkelsten partisekreterare 4-ever!

Det finns moderater och så finns det moderater. Det finns moderater som statsminster Fredrik Reinfeldt, finansminster Anders Borg och propagandaminister Joseph Goeb... förlåt Per Schlingmann. Moderater belagda med ett tjockt lager teflon. Inte en stavelse, inte ett kommatecken verkar passera över deras läppar utan att först stötas och blötas i timmar av PR-byråer och passera genom minst fem olika fokusgrupper för grönt ljus. Med ett tjockt lager honung på sina kluvna tungor kan de sälja in tomma fraser som "arbetslinjen" och "det enda arbetarepartiet" som om de faktiskt betydde något.


Sedan finns det moderater som Sofia Arkelsten och Carl Bildt. Moderater som blir bjudna på lyxresor av Shell eller sitter i styrelsen för Lundin Oil. Som inte ens förstår att det skulle kunna uppfattas som problematiskt att hora för företag som går över lik för marknadsandelar. Som Shell i Nigeria och Lundin Oil i Sudan. Företag vars själva affärsidé är att kränga miljöförstörande skit.

Själv föredrar jag såklart den senare sortens moderater. Man anar hos dem den historiska kontinuiteten från högerledaren Hjalmarsson som ville "mala sönder den demokratiska ideologin". Han skulle nog också tyckt, som Carl Bildt, att fler borde låta sig bjudas på lyxresor av oljebolag med blod på händerna.

Inte för att teflonmoderaterna heller har något principiellt emot att hora för storföretag och den rika eliten. Det är ju trots allt moderaternas själva affärsidé. Men de fattar vad som ser snyggt ut, och vad som inte gör det. En hel del väljare tycker ju fortfarande - omodernt nog - att politiker inte ska sitta i knäet på de rika och mäktiga som första klassens nickedockor, köpta med hotellsemestrar i Frankrike och styrelsearvoden.

Visst vill även teflonmoderaterna att oljebolagen också i fortsättningen ska kunna lita på sitt partis obrottsliga lojalitet. Visst tänker de se till att behålla sin ställning som miljonärernas favoritparti genom att fortsätta gynna de rikaste på övrigas bekostnad. Visst vill moderaterna även nästa väl kunna räkna med miljoner och åter miljoner i hemligt partistöd från... ja från vem vet vi ju inte riktigt eftersom de är hemliga. (Valet 2006 fick de drygt 30 miljoner i hemligt partistöd). Men Reinfieldt och Schlingmann förstår att vissa saker snackar man inte högt om. Vissa människor dinerar man långt borta från kamerablixtarna. Vissa resor betalar man själv. Eller åtminstone låter man bli att blogga loss som en ivrig tangentbordsbäver om dem. Det förstår däremot uppenbarligen inte Sofia Arkelsten. Därför tycker jag att hon skulle bli en utmärkt partisekreterare för moderaterna. Lite hederlig naivitet skulle inte skada, efter år av strömlinjeformad schlingmannisering. Och ärliga politiker är väl bättre för demokratin än teflonmänniskor? Om än inte för moderaternas opinionssiffror.

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, SvD 1, 2, 3, 4, 5, Exp 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9,




KATEGORI:Inrikespolitik

Full sysselsättning blev lite pysselsättning

Full sysselsättning är målet för regeringens ekonomiska politik, sade finansminster Borg och presenterade en budget som inte innehåller några åtgärder för att höja sysselsättningen. Där finns dock lite extra resurser till arbetsförmedlingen, vars "jobbcoacher" ska bli ännu bättre på att förmedla jobb som inte finns. Arbetslösheten i augusti uppgick till 7,4 procent.

Enligt Riksrevisionen finns det inte några belägg för att regeringens politik de senaste fyra åren skapat nya jobb. Men med tanke på att det recept som doktor Borg skrivit ut till ett land drabbat av åkomman massarbetslöshet är samma som föreskrevs också då patienten hade full sysselsättning - sänk skatten, mest till de rikaste - så kanske det inte är något att förvånas över.

KATEGORI:Inrikespolitik

Sluge Schlinge slutar

Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann avgår från sin post. I skrivande stund inte klart vad han avgår till, men förmodligen har Reinfeldt vikt en ministerpost till sin trogne vapendragare. Schlingman har som partisekreterare varit en av nyckelfigurerna i moderaternas make-over och att han bara skulle försvinna från politiken är nog lite för mycket att begära.

Partisekreterarna är lite av politikens doldisar, de är i högsta grad maktspelare men syns inte så mycket. Schlinge såg vi dock en del i valrörelsen; ett prov på hans PR-isering av politiken bjöds bland annat när han mötte sossarnas kampanjgeneral Bo Krogvig i envig i SVT. Schlingman hade en enda prioritering i den debatten - att nöta in termen "det enda arbetarpartiet". Det enda arbetarpartiet det enda arbetarpartiet det enda arbetarpartiet det enda arbetarpartiet... Tror han hann med att säga det 15-20 gånger i en diskussion som varade i kanske tio minuter. Krogvig verkade helt tagen och missade (om jag minns rätt) att påpeka att  moderaterna tvärtom är det enda miljonärspartiet.

Ett annat exempel på Schlinges innötningsstrategi såg vi under eurokrisen i våras, som Reinfeldt och Borg snabbt döpte om till en kris för "socialdemokratin", istället för för den valuta som de själva brinner för och vill påtvinga även Sverige.

Nu är såklart inte moderaterna de enda som låter PR-byråer vara med och utforma det politiska budskapet, men de är det svenska parti som gått längst i PR-isering. Schlinge och Reinfeldt pratar politik som om de talade till ett barn. När de bygger sina retoriska luftslott är verkligheten ointressant, resultaten oviktiga. Orden är allt. Arbetslinjen innebar i praktiken massarbetslöshet. "Det enda arbetarpartiet" genomför en politik som ger kassaklirr i villorna på Lidingö, och barnfattigdom i miljonprogramsområden. Det är förenklat, stundtals ohederligt, det sprider dimridåer. Men det funkar. Förhoppningsvis finns det ändå fortfarande rum inom politiken för ett ärligt samtal med väljarna. För om Schlinge tillåts göra för den politiska debattnivån vad socialförsäkringsminister Christina Husmark-Persson gjort för cancersjuka så är vi djupt fuckade.

(Det betyder inte att jag inte tycker att även vänstern ska ta sig en noggrann titt på Schlingmanns knep. Inte för att kopiera de värsta delarna, men för att lära sig att kontra dem.)

Efterträdaren heter tydligen Sofia Arkelsten. I en miljödebatt nyligen filosoferade hon om att det bästa sättet att stoppa nedsmutsningen av världshaven vore att låta privata företag stycka upp dem mellan sig. För man vill väl inte smutsa ner något man själv äger...eller?





KATEGORI:Inrikespolitik

Gudrun Schyman och retoriken

Jag stod i valstuga idag, som många andra dagar. Just idag fick vi celebert besök. Vänsterpartiets förre partiledare ställde sig precis utanför vår stuga med högtalaranläggningen på hög volym och hötte med näven mot oss aktivister från andra partier. Vi fick oss en uppläxning minsann. Det var ingen skillnad på de två politiska blocken. Feministiskt Initiativ är det enda feminstiska partiet i Sverige. Det är fräckt att uppmana väljarna att tänka efter på söndag innan de lägger sin röst på ett parti som inte har någon som helst chans att komma in i riksdagen, istället för något av de rödgröna partierna som har det. Nog för att Gudrun kan slugga under bältet ibland, men det här var nog den billigaste retorik jag sett henne leverera någonsin.

Jag gick efter apellen fram till henne för att prata lite. Det blev ett rätt märkligt samtal. Gudrun upprepade sitt bisarra påstående att det inte finns någon skillnad mellan de politiska blocken i Sverige. Jag kontrade med att säga att hon kanske inte skulle säga något sånt om hon var sjuk och utförsäkrad från sjukförsäkringen, vilket bemöttes med en fnysning. Och när jag påpekade att det faktiskt finns två feministiska partier i Sverige, "det borde väl du veta Gudrun som var med och drev igenom att vänsterpartiet skulle bli det!" så fick jag svaret att hon lämnade partiet på grund av att det inte gick att driva feministiska frågor där. Så nu vet vi det. Schymans skatteaffärer hade inte med saken att göra, eller att hon vägrade spela andrafiol och behövde ett nytt parti att leda.

Jag har länge hållit Schyman högt. Tidigare inlägg på den här bloggen vittnar om det. Inget mer sånt nu. Det finns faktiskt gränser. Nu tycker jag bara synd om de entusiastiska unga partiarbetare som ser upp till henne som någon slags ikon. Jag pratade med några idag. Sakpolitiskt är skillnaderna små. Deras naivitet däremot vet inga gränser.
Sveriges kan få sin första kvinnliga statsminster på söndag. Gudrun Schyman, feminsten, kan stoppa henne. Hade det funnits någon tillstymmelse till chans att F! skulle komma in i riksdagen hade jag inte använt det argumentet. Men nu har vi inte råd med illusioner.


KATEGORI:Inrikespolitik

Så vinner vänstern valet!

J

onas Wikström har ett bra förslag på hur vi ska kunna blåsa nytt liv i valrörelsen 2010, som gått ner sig i dumheter, personfixeringen Sahlin-Reinfeldt och nu dagens fluga: Spelteori och taktiska rävspel.

Det handlar om jobb, jobb jobb!

Det är faktiskt för mig obegripligt, hur kan den här regeringen undgå att ställas mot väggen för att
arbetslösheten nästan fördubblats under deras regeringstid? Den har här gjort ett sämre jobb än de flesta andra regeringen i EU, speciellt när det gäller att skapa jobb åt unga. Bara två länder i EU har en värre ungdomsarbetsöshet än Sverige. Inte ens i sina (över)optimistiska prognoser räknar finansminster Borg med någon ljusning på mycket mycket länge.

När regeringen själva får bre ut sig så påstås det såklart att de skapat en massa nya jobb. Reinfeldt vrängde ut och in på sanningen rejält i sin utfrågning, allt för att undvika att medge att arbetslösheten faktiskt exploderat under regeringens tid vid makten. Läs gärna Jonas genomgång av hans luriga retorik.

RUT-jobben, regeringens paradnummer, har kostat samhället 800000 skattekronor styck. Detta för att välbärgade familjer ska slippa städa sina hem själva. Det hade räckt till två anställda i hemtjänsten som hjälper någon som har mer ömmande behov.

Som bloggen Storstad påpekar så har regeringens så kallade jobbskapande åtgärder varit svindyra och ineffektiva. Den enda slutsatsen man kan dra av Borgs och Reinfeldts egna beräkningar är att en rödgrön regering hade kunnat skapa minst dubbelt så många nya jobb genom att direktanställa i den offentliga sektorn, som istället med högern vid makten skurits ner med 30000 tjänster och börjar likna en ihålig schweizerost.

Inte presenterar högern något nytt för framtiden heller. Till skillnad från de rödgröna, som konkret berättar vilka nya jobb som de ska satsa pengar på att skapa. Det är inte kattskit: 100000 nya jobb, praktik- och utbildningsplatser! 10000 nya byggjobb, det finns ett skriande behov av nya bostäder, inte minst för unga. 5000 nya jobb skapas med investernigarna i nya, bättre järnvägar. Det finns många arbeten som behöver utföras idag. Sverige behöver ställas om, moderniseras och byggas till. Men det görs inte, för att regeringen hellre sänkte skatterna, mest för de rikaste!

Massarbetslösheten borda få en skammens rodnad att sprida sig på regeringens kinder. Men de har ingen skam i kroppen, istället pratar de mer om nya jobb än de rödgröna. Det ligger ganska väl i linje med moderaternas propagandastrategi; det viktiga är inte verkligheten och resultaten, utan orden. Kan (m)iljonärernas parti kalla sig Sveriges enda arbetarparti så kan de såklart också vända ut och in på verkligheten genom att agitera livligt mot den arbetslöshet de själva bär ansvaret för.

De tio dagar som är kvar till valet borde alla rödgröna politiker och kampanjarbetare bita sig fast i jobbmisslyckandet som ilskna terriers. Som Jonas skiver:

"Ett grundkrav på de rödgröna i valrörelsens slutspurt är att de (vi) lyckas pressa fram debatten till just detta "ja ja, men KRISEN". Alliansen kommer att försöka stoppa jobbdiskussionen redan utanför planen genom att dribbla med de olika statistiska måtten, precis som Reinfeldt i SVT. De kommer till varje pris försöka undvika en debatt som grundar sig på fakta: 8% öppen arbetslöshet och en sysselsättningsgrad som minskat från 74,7% till 67,6% (här utan hänsyn till ändringen i sättet att räkna). Desperationen med vilken de försöker dölja fakta motsvaras förstås av hur de gått all-in på jobbfrågan. Det är deras starka kort, där har de hög trovärdighet - förnyat förtroende hänger uteslutande på om väljarna kan förledas tro att de har levererat."

AB 1, 2, 3, 4, Exp 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2,

KATEGORI:Inrikespolitik

Moderaterna och miljonärerna

Moderaternas bisarra slogan det här valet är "det enda arbetarpartiet". Med samma logik skulle centern kunna kalla sig "det enda Stockholmspartiet", kristdemokraterna "det enda feminstpartiet", och vänsterpartiet "det enda miljonärspartiet". I verkligheten är moderaterna miljonärernas parti: när den exclusifva tidnigen "Connoiseur", som bara skickas ut till miljonärer, lät sina läsare välja så vann moderaterna överlägset med 77,8 procent av rösterna. Det är siffror som talar sitt tydliga språk: Miljonärerna röstar enligt sitt klassintresse. Moderaterna är partiet för dem, just eftersom de inte är ett arbetarparti.

När högern kommer till makten kan man alltid räkna med vissa saker. Det kommer att ske en omfördelning i samhället av pengar från de som har lite till de som har mycket. Skatterna sänks, mest för de rika, och det betalas med lånade pengar och med nedskärningar. Den offentliga sektorn, som levererar vård, omsorg, skola, dagis och annat nedrustas och det drabbar framförallt de som inte kan betala för privata alternativ eller köpa sig förbi köer genom gräddfiler. De som står allra längst ner på samhällstrappan; lågavlönade, sjuka, arbetslösa, invandrare, halkar ner några trappsteg till.

Även denna gång har moderaterna, "det enda arbetarpartiet", genomfört en politik som tar från de fattiga och ger till de rikaste. Detta belönas de för av samma rika knösar som alltid. Sveriges rika elit har alltid sett till att Sveriges högerparti haft fulla kassakistor. Men de vill inte riktigt synas. Donationerna sker anonymt och genom hemliga stiftelser. Det är bra att den frågan kommit upp i valrörelsen, för i längden är det ett demokratiskt problem. Pengar är nämligen en maktfaktor i politiken.

I USA är sambandet väldigt starkt: Den presidentkandidat som har mest pengar i kassakistan är också den som blir vald. Obama fick mer pengar från Wall Street, men också mer från vanliga fattiga människor som donerade det de kunde, än McCain, och vann presidentvalet. Så brukar det gå, i USA. Jag vet inte om det finns en undersökning av hur starkt sambandet mellan pengar och politisk makt är i Sverige, men ingen kan tvivla på att det existerar.

Inför EU-omröstningen var det en rätt het debatt om att ja-sidan hade 20 gånger så mycket pengar att kampanja för som nej-sidan. Men sen dess har diskussionen om pengar i politiken varit lågmäld. Jag förstår inte riktigt varför: det enda partiet som gynnas av den den nuvarande ordningen är väl moderaterna?  När till och med Europarådet kritiserar Sverige och varnar för korruption så börjar det väl bli pinsamt?

Det är svårt att hitta några hållbara argument för att mångmiljonärer ska kunna snedvrida vår politik genom att donera pengar till partier som gynnar deras intressen på vår bekostnad och inte ens behöva redovisa det öppet. Vem vet vilka politiska tjänster svenska kapitalister och multimiljonärer köpt sig genom åren? Bara misstanken om att det kan ha skett, och kan ske i framtiden, är tillräcklig för att inse att lagen om kampanjbidrag måste ändras. Att det dessutom kommer att försvåra för "Sveriges främsta miljonärsparti" att köpa sig valsegrar är bara grädden på moset.

En nygammal moderat:

KATEGORI:Inrikespolitik

En partiledare i högform

Lasse gjorde ett snyggt jobb i SVTs utfrågning tycker jag. Det var inte oväntat, han är vass i såna sammanhang. Frågorna han fick var väl lite småtrista och kanske inte lät honom utveckla de delar av vänsterpartiets politik som man själv tycker är viktigast som medlem. Men om man ska vara ärlig så kan nog alla partiledare klaga på samma sak: Utfrågarna fokuserar på de områden där de tror att de kan hitta en motsättning eller avslöja en logisk kullerbytta. Inte de som partierna själva vill prata om. En duktig partiledare kan både svara på jobbiga frågor och ta chansen att vrida frågeställningen i rätt riktning.


Massarbetslösheten är elefanten i vardagsrummet i den här valrörelsen; den alla ser men inte pratar om. I utfrågningen passade Ohly på att lyfta frågan, även om programledarna inte verkade alltför sugna på att gå i den riktningen. Förhoppningsvis kommer valdebatten de sista två veckorna att fokusera mer på det faktum att den här regeringen inte gjort ett skvatt för alla arbetslösa förutom att sänka deras a-kassa. Att de, som påstår sig värna om "arbetslinjen" och oroa sig för "utanförskapet", bara suttit och tittat på när alltfler svenskar slagits ut från arbetsmarknaden och utanförskapet (som man inte pratar om längre) vuxit.

(Om man ska klämma in någon kritisk synpunkt så undrar jag vem som gett Lasse rådet att bära grå kavajer jämt? Det ser lite färglöst ut. Det svider att erkänna, men högerns partiledare är ofta bättre klädda, åtminstone männen.)

F.d. folkpartiledaren Maria Leissner verkade både missnöjd och oroad när hon fick chansen att kommentera utfrågningen i Agenda. Det är ett gott betyg!


Bloggat: Jens Holm, Alltid rött alltid rätt, Alf Norberg, Johannes,

KATEGORI:Inrikespolitik

Sossarnas gubbgäng vässar knivarna

På ett sätt är det logiskt att KO Feldt går ut och hugger kniven i ryggen på sin partiledare (om han fortfarande röstar på sossarna) mitt under brinnande valrörelse. Ingen annan socialdemokrat, ingen annan svensk politiker överhuvudtaget, har väl gjort den svenska överklassen så många tjänster! Och än är det liv i gubben! Feldts kanslihushöger avreglerade den svenska kapitalismen under 80-talet,

vilket ledde till spekulationsbubblor, börsvalpar och så småningom den svenska modellens fall. Som inbiten bilkramare har Feldt länge lobbat mot miljöförbättringar. Som inflytelserik högersosse är han i högsta grad medansvarig till socialdemokratins ideologiska förvirring och dess svårigheter att behålla sin roll som Den Breda Folkrörelsen som dominerar det svenska politiska landskapet. Mona Sahlins problem är åtminstone delvis ett direkt arv från KO Feldt.


Så visst är det logiskt att han och ett annat gäng högervridna föredettingar går ut och ger sin partiledare dödskyssen. Men inte fan är det vackert! Och Charlotte Marteus slår faktiskt huvudet på spiken i en ledare i Expressen: Om det är detta vi ser på ytan, vad har inte Mona Sahlin fått stå ut med bakom kulisserna?

Utan tvekan är det ett element av kvinnoförakt i spel. Gubbgänget hade knappast satt dolken i Göran Persson eller Ingvar Carlsson bara tre veckor innan valdagen. Sveriges första kvinnliga statsministerkandidat däremot får äta upp deras skadeglädje och "vad var det vi sa!". Men det finns också något annat. För första gången på länge behöver dessa farbröder oroa sig över att den ideologiska högerkurs som partiet under deras ledning stakade ut kan vara på väg att läggas om. Samarbetet med miljöpartiet och vänstern förändrar den politiska tyngdpunkten även inom socialdemokratin. Det kommer inte att ske mirakel över en natt. Men i allians med den nya unga generation socialdemokrater som verkar gilla Olof Palme mer än Tony Blair skulle vänstern kunna forma en politisk rörelse för en stark och väl utbyggd välfärdsstat, ökad rättvisa genom omfördelning och kanske till och med åter börja nosa på idéerna om ekonomisk demokrati. Den utvecklingen skrämmer förmodligen herrar som KO Feldt och Björn Rosengren mer än fyra år till med ett högerstyre i färd med att avveckla det som återstår av den gamla socialdemokratiska välfärdsmodellen. Egenintresset ljuger ju aldrig.

För Mona Sahlins del kan jag bara beklaga att hon har så ruttna partikamrater. Jag har lärt mig känna både sympati och respekt för henne under den här valrörelsen, trots att jag aldrig gillat det hon står för politiskt och antagligen aldrig kommer att göra det. Men att fortsätta med huvudet buret högt, och göra bra insatser som den i SVTs utfrågning, trots att det regnar småspik och spottloskor, är ett tecken på en riktig fighter. Hon och sossarna är nu inne i en negativ spiral, där dåliga nyheter föder ännu sämre nyheter. Jag tror att hon kan bryta den, med hjälp av de övriga rödgröna partierna. Helt avgörande blir vad debatten kommer att fokusera på de sista tre veckorna. Kom igen nu: Jobb! Jobb! Jobb!


KATEGORI:Inrikespolitik

Skön valvind ute i verkligheten

Det kommer nya opinionsmätningar varje dag nu. Att säga att de duggar tätt är en underdrift. Det börjar likna en opinionsmätningsmonsun. Och egentligen är de ju låtsasnyheter. Som jag skrev i söndags så verkar de flesta av förändringarna ligga inom felmarginalen och alltså inte betyda någonting. Men det ser ut att väga nästan kusligt jämt. Idag kommer också den förstas mätningen på länge som ger de rödgröna ett litet övertag. Den blå trenden kan vara på väg att brytas.

Jag stod mitt första pass i vänsterpartiets valtsuga igår.
Det är kul att komma ut och träffa vanligt folk och prata politik med andra än de som redan är övertygade och har sina lojaliteter huggna i sten. Vanligt folk är oftast väldigt vettiga och har sunda åsikter om det mesta. Att de sedan inte vet vilket parti som ligger i linje med deras åsikter är ju en annan femma, och i min erfarenhet vänsterpartiets stora problem. När folk får klart för sig vad vi tycker så gillar de oss. Men vi har inga stora dagstidningar på vår sida, eller Svenskt Näringslivs kampanjmiljoner att köpa annonsplats för. Alltså får det bli mun-mot-munmetoden. Den är ju trevlig även i andra sammanhagng.

När man tittar runt på vissa delar av internet,
kloakregionerna, kan man bli lite trött och less. Det verkar finnas en väldig massa människor som är rasister, homofober, kvinnohatare, för barnaga, klimatförnekare. Ja ta vilken stollig människo- och miljöfientlig idé som helst och du kan komma på, och det går att hitta anhängare på nätet. Ofta kommer de i svärmar när de får blodsvittring, som ilskna myggor. I det verkliga livet lyser dessa människor med sin frånvaro. Trollen spricker i solen? Eller kanske de skäms, och sparar sitt hat till de forum där de gömma sig bakom anonymitet?

Det känns som att det är bra drag
i valrörelsen för vänsterns del just nu. Många nyfikna och många som redan bestämt sig för att rösta på oss. Kom ut och känn på den sköna valvinden du med!

KATEGORI:Inrikespolitik

Slutlekt i skolan för marknadsliberalerna?

Den svenska skolan är en lekstuga! Nej, det är inte Jan Björklunds senaste fånerier om att föräldrar till skolkande barn ska tvingas sitta med på lektionerna jag hakar på. (Även om det förslaget onekligen väcker en del funderingar...)


Sedan friskolereformen på 90-talet har den svenska skolan blivit ett vilda västern där marknadsliberaler fått härja fritt. Där finns en massa fina skattekronor att mjölka ur verksamheten för privata ägare, och utländska företag köper upp svenska skolor för att göra vinst på dem, inte som välgörenhet, om nu någon trodde det. Få andra länder har låtit privata företag sätta tänderna så djupt i den offentligt finansierade skolan som Sverige. Och den svenska skolans resultat har sjunkit stadigt i takt med privatiseringarna. De kommunala skolorna går på knäna när de privata friskolorna suger upp resurser och de mest studiemotiverade eleverna. Vi har fått religiösa friskolor där elever undervisas i en världsbild präglad av gammal vidskepelse, bekostat av skattepengar. Friskolor manipulerar kvalitetsbedömningar och micklar med betygen för att  för att se mer framgångsrika ut, samtidigt som de skär ner på antalet lärare för att gå med vinst. Om Nationaldemokraterna får som de vill får vi till och med rasistiska dagis. Vad barnen får med sig därifrån kan man ju lätt föreställa sig.

Om Jan Björklund vore allvarligt intresserad av en bättre skola för alla elever skulle han såklart börja där skon verkligen klämmer. Men det är väl roligare att jaga eleverna med majorsbajonetten. Tur att vänsterpartiet har duktiga  skolpolitiker som Rossana Dinamarca. Debattartikeln i DN idag luktar sunt förnuft, och frågar man väljarna så gissar jag att en massiv majoritet ställer sig bakom kravet på att sätta stopp för de privata företagens vinstbonanza, på skattebetalarnas bekostnad. Skolor ska inte drivas av privata företag som ser varje resurskrävande elev som ett minustecken i bokföringen. Målet måste vara att ge alla elever, även de med särskilda behov och de från mindre studiemotiverande hem, en fullgod utbildning.

Visst finns det lyckade exempel på friskolor som gör ett bra jobb och som förtjänar cred. Men det finns andra sätt att uppmuntra skolpersonalens kreativitet och prova nya undervisningsformer än att håva ut skattepengar som vinstregn över privata ägare.


KATEGORI:Inrikespolitik

Än blåser ingen tydlig valvind

Nu börjar opinionsmätningsterrorn komma igång på allvar efter en semesterpaus. Idag kom det en från SIFO, som jag litar mer på än en del andra mätinstitut. Enligt den noteringen leder högeralliansen något över de rödgröna, men alla förändringar ligger inom felmarginalen. Centern och rasistpartiet ligger och skvalpar runt fyraprocentspärren. Det är ett spännande läge när 2010 års valrörelse går in mot slutspurten. Men fortfarande känns det inte riktigt som att man kan ana en tydlig riktning. Valvinden kan blåsa åt vilket håll som helst.

Det märks på debatten också. Det saknas en röd tråd fortfarande. Även om valrörelser alltid handlar om 100 saker samtidigt så brukar man kunna ana ett eller några teman som dominerar. Partierna gör såklart sitt allra bästa för att spika fast sina frågor överst på dagordningen. Förra valet lyckades till exempel högeralliansen rätt bra med att låtsas som att de brydde sig om de som står utanför arbetsmarknaden - även om receptet för dessa i praktiken var hårdare tag och lägre ersättningar från a-kassa och sjukförsäkringar. Många trodde nog på den bild av de nya, medkännande moderaterna som Fredrik Reinfeldt projicerade med sitt prat om "utanförskapet". Utanförskapet (som vuxit rätt betydligt sedan dess) kommer nog inte att bli högeralliansens tema den här gången. Det skulle skorra rätt falskt när arbetslösheten nått rekordnivåer och desperata utförsäkrade sjuka tar livet av sig för att de inte ser någon utväg och pressas allt hårdare från myndighetshåll.

Säkerligen kommer de borgerligas valbudskap vara att allt är tip-top och det som inte är tip-top är på väg åt rätt håll.

De rödgröna däremot skulle ju kunna plocka upp den tappade bollen och bita sig fast i diskussionen om utanförskap. Även om termen är luddig, avsiktligt så eftersom det blir lättare att bolla med siffror om man inte riktigt definierar vad man pratar om. Man kanske vill välja ett annat begrepp än de borgerligas gamla avlagda. Men poängen är viktig: väldigt många människor står ofrivilligt utanför arbetsmarknaden idag. Fyra år med Reinfeldt och Borg har inte gjort livet lättare för dem. Vem tror att fyra år till kommer att hjälpa?

Jag har inte sett vänsterpartiets kampanjmaterial än men jag gissar att arbetslösheten och de växande ekonomiska klyftorna mellan fattiga och rika i Reinfeldts Sverige kommer att vara ett huvudtema. Det är som sig bör. Vänstern är den enda politiska rörelsen med full sysselsättning på programmet och de enda som tar klassklyftor på tillräckligt stort allvar för att faktiskt vilja göra något åt dem. Förhoppningsvis drar partiet också nytta av att vara de enda som vill avsluta Sveriges krigsinsats i Afghanistan.

EU-frågor brukar vara stendöda i svensk inrikespolitik när det inte är val till Europaparlamentet, men kanske en diskussion om eurosamarbetet (som högern vill ansluta oss till även om de inte törs säga det högt för tillfället) vore på sin plats? Med tanke på att Sverige dragit så stor nytta av att ha en egen valuta nu under den ekonomiska krisen som straffat euroländerna så hårt, så kanske det vore läge att sticka hål på finansminister Borgs pösballong? Hade svenskarna lytt moderaterna och folkpartiets uppmaning och röstat ja till euron för några år sedan hade vi suttit betydligt värre i klistret.

Förhoppningsvis kommer inte främlingsfientlig symbolpolitik att vara ett genomgående tema den här gången, trots Jan Björklunds stinkbomb häromdagen. Folkpartiet kommer säkert att göra sitt bästa för att mota in debatten i de murknare farvattnen. Och de riktiga rasisterna har ju aldrig något bättre för sig än att försöka underblåsa fördomar och misstänksamhet. Men väljarna brukar vara klokare än så.

En dryg månad kvar till valet, och fältet är alltså vidöppet fortfarande. En rysare kommer det nog att bli. Så nu är det dags att lägga in ett kol!


KATEGORI:Inrikespolitik

Valtekniskt samarbete (v)-(f!)?

E xpressens ledarskribent Johannes Forssberg verkar vara en trevlig sorts liberal. Så trevlig faktiskt att man ibland undrar om han gillar de rödgröna bättre än högeralliansen. Det kan ju inte vara lätt för en äkta socialliberal att rösta på folkpartiet idag. Ibland kan man tvingas hålla för näsan när man röstar. Men inte ens en stor klädnypa stänger väl ute lukten av marknadsfundamentalism, rasistflörtar och nykolonialism från Jan Björklunds parti.


I dagens ledare argumenterar han diskret för ett valtekniskt samarbete mellan F! och något av de rödgröna partierna (vänsterpartiet ligger väl närmast till hands). En tanke som jag själv varit inne på. När läget är så osäkert som det verkar vara för tillfället räknas varje röst. Och F!-väljarna är kanske inte alltför talrika, men de som röstar på Gudrun Schyman kommer knappast från högerblocket.

Forssberg nämner de självklara invändningarna mot idén. Inget rödgrönt parti är så värst suget på att ge ett konkurrerande parti en friresa. I politiken bjuds det sällan på några gratisluncher. Men frågan är om inte fördelarna här uppväger riskerna?

Gudrun Schyman som politiker är magnituder större än sitt parti. F! är i mina ögon ett rätt hopplöst projekt som fristående parti. Jämställdhet mellan könen, och mellan människor av olika sexualitet, är ett viktigt politiskt perspektiv, men det kan inte vara det enda. För vänstern är det ett ben att stå på, tillsammans med den antikapitalistiska kritiken av förtryckande ekonomiska maktstrukturer och orättvisor och det ekologiska perspektivet.

Att Gudrun Schymans parti av egen kraft tar sig in i riksdagen kan nog uteslutas. Och F! kan nog svensk politik faktiskt vara utan. Men Schyman är en politisk begåvning som inte borde gå till spillo. Frågan är om hon, och vänsterpartiet, är redo att göra något som bryter dödläget?

KATEGORI:Inrikespolitik