Jag har med allt högre ögonbryn betraktat sossarnas interna konvulsioner den här gångna veckan. Sämre kunde väl en eftervalsdebatt inte skötas? Upphetsad krisstämning, personfixerat krypskytte och allmän förvirring. Men Sahlins avgångsbesked idag fick mig ändå att tappa hakan. De höjda ögonbrynen sitter nu nånstans i nacken. Som Jonas Wikström skriver:

"Man kan ha en riktig och bra eftervals- och framtidsdebatt utan att partiledningen släpper de kommunikativa spakarna och bara låter det negativa löpa amok. Här har man varit så ensidigt oroliga för att signalera för lite självprövning, att man inte sett konsekvenserna av att signalera för mycket."

Som jag skrivit tidigare så har jag aldrig varit ett fan av Mona Sahlins politiska linje. Hon skickades ut som pansarbryterska av högersossarna på 90-talet, när LO skulle knäckas och nedmonteringen av den socialdemokratiska välfärdsstaten inledas. Bilden av Mona som tittar in i kameran och talar om för oss att "vi har levt över våra tillgångar" sitter nog djupt etsad i många vänstermänniskors näthinnor. Vilka vi? Hur kunde ett arbetarparti hamna så snett?

Som partiledare har hon  inte profilerat sig lika tydligt som högersosse. Förmodligen har hon medvetet valt att vara diffus. Men chansen att hon som statsminster skulle ha valt att bryta med sin tidigare politiska linje -  högersvängen på 90-talet - får väl betraktas som minimal. Så rent politiskt sörjer jag inte. På ett personligt plan däremot känns det lite trist. Människan Mona Sahlin växte exponentiellt i mina ögon under valrörelsen 2010. Från att ha verkat osäker på om hon överhuvudtaget ville vara partiledare och statsminister klev hon definitivt fram och axlade den förvisso tunga manteln som socialdemokratisk partiledare med siktet inställt på landets tyngsta politiska ämbete. Hon lyckades till slut med konststycket att vara både människa - sårbar och ibland osäker - och megatung proffspolitiker. Vi behöver fler såna som Mona Sahlin, som visar oss att politiker är människor, inte bara maskiner.

Nu var inte svenska folket redo för henne, och uppenbarligen inte heller det socialdemokratiska partiet. Förhoppningsvis avvisades hon inte för sin mänskliga sårbarhets skull, utan för den politiska högerlinje som hon identifieras med. Blairismens tid är förbi, må den vila i frid. Ett socialdemokratiskt parti som glömmer sina egna grundsatser och ser som sin uppgift att rulla tillbaks sina egna sociala reformer har inget existensberättigande alls. Det finns redan liberala partier. Frågan är väl om det är den slutsatsen som sossarna i Sverige kommer att dra framöver. I en tid då tunga europeiska socialdemokratiska partier som det tyska och det brittiska insett att mittenvägen leder rakt ut i den politiska öknen verkar det svenska partiet fortfarande vara högersossarnas lekstuga. När det nu undantagsvis diskuteras politik, men för närvarande verkar debatten helt snöat in på personkonflikternas revirpinkande. Det är dåliga nyheter för hela den politiska oppositionen.

För vänsterpartiets del borde sossarnas eftervalsdebatt tjäna som exempel på hur man inte ska göra. Allmänt internt kaos gynnar bara våra politiska motståndare. Istället måste det ske en ordnad reträtt och snabb omgruppering. För vänstern behöver också politisk och organisatorisk förnyelse - för att inte tala om personell. Sverige förtjänar en stark och effektiv vänster som kan ta fajten för de arbetslösa, mot rasism, för en ekonomisk politik som gynnar alla, inte bara de rika och välmående. Ju snabbare arbetarrörelsens två partier kommer upp på banan igen, desto bättre för vårt land.

Ibland lättar dimridåerna något i den ekonomisk-politiska debatten och ett korn av sanning passerar filtren. Årets Nobelpristagare i ekonomi tillät sig ett ögonblick av krass ärlighet i tisdags. Jag har ingen aning om om det är karaktäristiskt för honom eller om det skedde i stundens Nobelberusning. Såhär lät det iallafall i Rapport i tisdags (inslaget börjar ungefär 22 minuter in i sändning):

Är det förvånande att USA spionerar på norska (och säkerligen också svenska) medborgare? Inte egentligen. CIA och andra amerikanska underrättelsetjänster har alltid varit paranoida och aldrig haft några betänkligheter mot att operera på andra nationers territorium. Fråga vilket land som helst i Latinamerika - det är svårt att hitta något där amerikanska agenter inte varit inblandade i störtandet av en folkvald president och regering, tortyr av politiska fångar och annan underminerande verksamhet. I Europa har man av tradition agerat lite mer diskret än i Latinamerika, Asien och Afrika. Inte minst eftersom den europeiska kontinenten ofta lierat sig med den amerikanska krigsmaskinen. Men även i nutid har man ägnat sig åt kidnappningar på europeisk mark, haft långt gångna planer på att mörda europeiska medborgare, och som nu Norge kommit på, en omfattande spionverksamhet riktade mot europeiska medborgare.

I USA beräknas 854000 människor jobba inom övervakningsstaten. Fast stat är en något missvisande term - mycket av jobbet är utlagt på privata företag som spionerar å regeringens vägnar. I den storm av paranoia som följde på 9/11-attacken i New York exploderade den redan överdimensionerade övervakningssektorn. Inte minst spioneriet på internet intensifierades. Jag har tidigare skrivit om Echelon-nätverket som både samlar information på nätet och ägnar sig åt annan signalspaning. EU-parlamentet utredde misstankarna om att USA använde Echelon för att spionera på europeiska medborgare 2001 och landade i en uppmaning att använda kryptering vid all elektronisk kommunikation för att skydda sitt privatliv.

Obama får skylla sig själv! Det är min enda känsla när nu republikanerna och de ännu mer extrema tea-partisterna tagit tillbaka makten över USAs representanthus i ett val där de amerikanska vänsterväljarna var så besvikna att många valde sofflocket. Valdeltagandet var lågt, som brukligt i USA där det bara finns två högerpartier att välja mellan. Men den extrema högern var mobiliserad och resultatet blev därefter.

Det är ju inte som att han och demokraterna använt sin sällsynta majoritet de gångna två åren till något vettigt iallafall. Glenn Greenwald räknar upp försyndelserna:

Hur länge ska svenska trupper stanna i Afghanistan och utkämpa ett hopplöst krig som för varje år vänder fler afghaner mot ockupationsstyrkorna? Ingen som vet, ingen som vet.

Det de rödgröna föreföll ha insett innan valet var viktigt: krig skapar bara mer problem. De enda som tjänar på krig är de mest våldsamma, sociopatiska elementen i både samhället som angriper och samhället som tvingas försvara sig. Högerns och USAs lögner om varför vi befinner oss i Afghanistan, för kvinnornas skull, för att barnen ska få gå i skolan, är patetiska. Krig har aldrig utkämpats för såna goda syften. Inget land riskerar sina trupper får att ett annat lands barn ska få gå i skolan. Krig handlar om makt över strategiskt viktiga regioner, makt över naturtillgångar och makt över människor. Sverige har en lång och stolt tradition av att inte kriga. I nutid är det bara vänsterpartiet som håller den vita fredsfanan högt. Uppenbarligen är sossar och miljöpartister mer sugna på att samkväma med borgerligheten än att bedriva oppositionspolitik. Ett svek mot afghanerna och ett svek mot den svenska neutrala traditionen. Men för all del, för vänstern kan det nog vara lyckat att vara det enda partiet som driver en konsekvent opposition mot vårt blågula krigsäventyr i fjärran land. Vad rasistpartiet tycker i frågan blir man ju inte klok på.