argit Silberstein, SVTs politiske kommentator/valarbetare åt alliansen snurrade till det igår när hon skulle kommentera regeringens sänkta krogmoms som s och v vill höja. Ur Aktuellt:

 

 

 

 

 

Till att börja med: alliansens sänkning av krogmomsen gav inte lägre priser. McDonalds och andra hamburgerkedjor som kampanjat hårt för alliansen som tack för momssänkningen sänkte visserligen priserna precis efter momssänkningen, men höjde dem lika snabbt tillbaka igen. När tidningen Arbetet granskade effekterna på priserna av regeringens sänkning av krogmomsen, en reform som kostade 5,4 miljarder kronor, så fann de en blygsam prissänkning på 0,1 procent.

 

 

Menade Silberstein att det fruktansvärda hotet om en prishöjning på krogen på 0,1 procent (1 krona dyrare om du handlar för en tusenlapp) skulle avgöra valet 2014 till alliansens fördel? Finns det verkligen socialdemokratiska topptjänstemän som resonerar så idiotiskt? Ja, det är tyvärr alltför lätt att tänka sig. Men lika lätt att tänka sig att Silberstein drar de källor och fakta hon behöver för att kunna göra sitt jobb som alliansens valarbetare på Aktuellt ur röven. Det var ju så hon gjorde under Juholtaffären och det var ju så hon skrev sin bok full av faktafel om samma Juholtaffär.

Uppdatering: Idag skriver Aftonbladet om lobbyisterna som fick igenom sänkningen av krogmomsen.

"Har du något ­exempel på en lag där ni har varit med och påverkat?

– Ja, vi jobbade till exempel för några år sedan med Sveriges ­hotell- och restaurangföretagare kring den här momsfrågan som ju sedan blev politik i verkligheten. Det var ju ingen lag, men det var ju en skatt kan man ­säga.

Första januari 2012 sänktes momsen på restaurangtjänster från 25 till 12 procent."

 

 

 

ossarna har fått mer välförtjänt skäll sedan jag skrev sist. Dels för de märkliga turerna kring Omar Mustafas petning ur partistyrelsen och de interna maktstriderna i Stockholmsdistriktet. Men inte bara det. Före detta s-tungviktaren Tomas Bodström levererade ett brett angrepp i SvD riktat mot socialdemokraternas odemokratiska partikultur:

 

 

    "Det märktes väldigt tydligt under den senaste partikongressen i Göteborg. 450 ombud från hela Sverige hade valts med stor omsorg från alla partidistrikten. De hade tagit ledigt från jobb, satt sig in i detaljnivå i de olika frågorna och var beredda att i fyra dygn stå till tjänst för att fatta beslut om vilken politik Socialdemokraterna ska föra inför det viktiga valet nästa år, då partiet inte har råd att förlora en gång till.

 

    Men de 450 ombuden fick inte vara med och bestämma. Det var inte i den stora kongressalen som besluten fattades. I stället avgjordes framtiden av en liten klick personer som gjorde upp det här på egen hand.

 

    Den oerhört spännande debatten om vinster i välfärden, där det verkligen finns både fördelar och nackdelar med systemet med friskolorna, uteblev helt. I stället fördes hätska debatter mellan meningsmotståndare där också retoriken och anklagelserna blir mycket grövre än de skulle ha blivit i en offentlig debatt, vilket får konsekvenserna att bitterheten och motsättningarna ökar och där förlorarna nu ruvar på hämnd i framtiden.

 

Likaså frågan om partiet ska driva frågan om en ytterligare pappamånad trycktes ned i en kompromiss. Jag lyssnade på många kloka inlägg i den debatten, men vad var det för mening att diskutera den frågan när det bara fanns ett enda alternativ att ta ställning till för kongressombuden? Att bara ha ett enda alternativ att rösta på är en förolämpning mot de personer som ska vara den yttersta demokratin i partiet."

 

 

    Bodström brukar inte vara en av mina favoriter men här säger han precis det jag skrev efter s-kongressen: "Varför är socialdemokratin så rädd för en ärlig och öppen debatt också i de mer kontroversiella frågorna? Det är inte ett tecken på styrka utan svaghet när en partiledning vinner en kongress genom att strypa debatten."

 

    Sossarna har så länge jag kan minnas varit ett auktoritärt parti där medlemmarna förväntar anpassa sig efter ledningen och partiordföranden istället för tvärtom. Man kommer att tänka på Bertoldt Brecht: "Skulle det inte vara bättre om regeringen avskedade folket och valde ett nytt"? Kanske denna auktoritära och odemokratiska partikultur varit en av förklaringarna till att SAP varit så framgångsrikt historiskt sett? Många väljare uppskattar "starka män" av Göran Perssons, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfvéns sort. Speciellt, inbillar jag mig, de äldre väljarna. I takt med sossarnas vandring mot mitten så har det lilla utrymmet som fanns för gräsrötterna att påverka partiets politik försvunnit. Till exempel förklarade Stefan Löfvén innan s-kongressen att det numera är Anders Borg som bestämmer  sossarnas skattepolitik.

 

    Mitt i allt välförtjänt skäll på auktoritära sossar, låt oss inte glömma att det ser precis likadant ut i det andra stora maktpartiet: moderaterna. Den före detta riksdagsledamoten och nationalekonomen Anne-Marie Pålsson - hjärnan bakom moderaternas hjärtefråga RUT-avdraget - kom för några år med en frän kritik  mot Fredrik Reinfeldts auktoritära ledarstil: partiets riksdagsgrupp är bara röstboskap, ett knapptryckarkompani, som hålls i lika strama tyglar som vilken sovjetisk partikongress som helst. Kritik och uppstudsighet bemöts med karaktärsmord. Hon citerade Reinfeldt: ”Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat.” I sin bok avslöjar hon bland annat om hur EUs Lissabonfördrag - den nya grundlagen - kuppades igenom på moderaternas partistämma genom att ingen fick läsa beslutsunderlaget.

 

 

    Minns Fredrik Reinfeldt och PR-gurun Per Schlingmanns omläggning av moderaternas framtoning över en natt - såväl det politiska budskapet (utanförskap! arbetslinjen!) som vilka ord moderaterna fick använda ("knoppa av" istället för "privatisera") och vilka kläder moderater får ha på sig (absolut inga pärlhalsband!).

 

 

    Moderaterna är också det parti som - tillsammans med SD -hårdast motsatt sig öppenhet kring de

ekonomiska bidrag som partierna mottar. Ingen vet idag hur mycket pengar moderaterna mottagit från privata företag och enskilda donatorer, eller om dessa donationer använts för att köpa politiska beslut av moderaterna. Sverige har fått kritik av korruptionsbekämparna Transparency International för hemlighetsmakeriet runt donationerna till våra politiska partier. Idag skriver Aftonbladet om en moderat politisk lobbyist som säljer påverkan på riksdagsledamöter för 50 000. Ett annat prima exempel på moderat korruption var när moderaterna i Stockholms stad köpte PR-tjänster för 155 625 kronor av den likaså moderata PR-byrån Kreab för att hantera Caremaskandalen. Stadsledningen använder alltså skattebetalarnas pengar för att dölja skandaler för samma skattebetalare i PR-dimmor. Totalt rör det sig om miljoner kronor. Kopplingarna mellan Carema och Attendo och moderaterna är många.

 

    Statsvetare brukar säga att moderater och socialdemokrater är svensk politiks centralstyrda kolosser. Jag skulle tro att också sverigedemokraterna, som toppstyrs av "de fyras gäng" och där lokala politiker rensas ut på löpande band när de säger emot ledningen, är ännu mer auktoritärt och odemokratiskt. Tyvärr är det knapptryckarkompanierna s&m - alltmer lika varandra också rent politiskt - som dominerar svensk politik och utvecklingen med "alliansen" och "de rödgröna" som mer integrerade samarbeten har förstärkt tendensen till tvåpartisystem. Som inte minst haverierna under och efter s-kongressen visar så skulle svensk politik och demokrati må väldigt bra om de stora kolossernas dominans bryts. På den rödgröna sidan vore det bra inte bara för politikens innehåll utan också för den demokratiska vitaliteten om vänsterpartiet växte sig starkare på socialdemokratins bekostnad. För, som Jonas Sjöstedt påpekade i Gomorron Sverige idag: I vänsterpartiet åker faktiskt partiledningen på däng med jämna mellanrum på kongresserna och det är ett tecken på en fungerande demokrati! Förhoppningsvis är projektet "de rödgröna" från valrörelsen 2010 nu tillbakarullat så de rödgröna partierna kan gå till val på sin egen politik och låta väljarna bestämma vilken politisk mix de föredrar.

 

    Kolla på hela inslaget med Jonas Sjöstedt, Tomas Baudin från LO och Michael Oscarsson, kd:

 

 

    På högersidan vore det förmodligen också bra ur en rent demokratisk synvinkel med en större röstspridning mellan borgerlighetens partier. Jag vet rätt lite om folkpartiets, kristdemokraternas och centerpartiets interna partikulturer men gissar att de är sundare än moderaterna. Men tvärtom verkar moderaterna vara på väg att äta upp de mindre partierna på högerkanten.

 

 

Uppdatering: Aftonbladet hänger ut de sex partier som röstade nej till en granskning av lobbyismen i svensk politik.

 

 

Bloggat: Osunt om lobbyisterna

 

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SvD 1, 2, DN 1, 2, 3, 4, 

 

istorien om det lilla räknefelet som är på väg att förstöra EU - åtminstone hela Medelhavsregionen - skulle vara komisk om den inte drabbade så förbannat många människor in på bara skinnet. I korthet handlar det om att man inte kan spara sig ur en ekonomisk depression. En läxa som världen en gång lärde sig efter den stora depressionen på 30-talet men sedan glömde igen. Om staten drar åt svångremmen när hela ekonomin störtdyker så blir läget etter värre. Fråga Grekland, Spanien, Italien, Portugal...

 

 

De många sparpaket som EU, Europeiska Centralbanken och IMF tvingat på krisande EU-länder har varit giftininjektioner i en redan sjuk patient. De som fått betala priset är de vanliga medborgarna i dessa länder: lönesänkningar, rekordarbetslöshet, vräkningar, nedlagda sjukhus och skolor, privatseringar och politiskt kaos. I Grekland, det land som drabbats hårdast, marscherar nazisterna på gatorna och dödar återigen invandrare och vänstersympatisörer. Och inte minskar statsskulderna. Tvärtom, i krympande ekonomier ökar skuldernas andel av BNP. För att bli skuldfri krävs ekonomisk tillväxt, inte svält och sparpaket.

 

 

Detta borde, enligt den ekonomiska teori som EUs högerledare opererar efter, inte ha hänt. Istället borde nedskärningarna och den sociala härdsmältan fått ekonomin att vända uppåt. För farligare än sparpaket och ekonomiska svältkurer var, enligt Harwardprofessorerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff att vara skuldsatt. Deras avhandling ”Growth in a time of debt” - som påstod att en statlig skuldsättning på över 90 procent av BNP var skadlig för den ekonomiska tillväxten - användes som argument när EU tvingade land efter land att snabbt slakta sina offentliga utgifter för att komma ner till de önskvärda skuldnivåerna. För att vara skuldsatt, det vet ju varje hemmafru att det är en dålig idé, menade Angela Merkel. Men nu funkar inte offentlig ekonomi på riktigt samma sätt som hushållsekonomi. En stats utgifter är många hushålls löner och likaså inkomster åt det privata näringslivet. Om både stat, företag och privathushåll försöker spara samtidigt så rasar samhällsekonomin i botten.Vilket är precis vad som hänt i EU alltsedan de första sparpaketens dagar.

 

 

"Räddningspaket från EU" har de kallats, men de enda som räddats har varit banker som gjort gruvliga misstag och borde fått gå omkull. Nu visar det sig alltså att hela den ekonomiska teori som EUs högerpolitiker lutat sig mot - Reinhardt och Rogoffs - byggde på ett räknefel eller möjligen en medveten manipulering av data. Det var en student på Harward - Thomas Herndon - som upptäckte felet när han fick i uppgift att replikera avhandlingen. 

 

 

 

 

 

 

Nu tror jag inte att den lilla detalj att de ekonomiska argument som EUs högerledare lutat sig mot för att motivera svångremmar åt redan svältande länder är resultatet av ett räknefel kommer att förändra något. Som Katrine Kielos skriver i Aftonbladet: Anders Borg, Angela Merkel, David Cameron med flera trivs så bra med den moraliska berättelsen om "Spara vs Slösa". Den kanske inte längre vinner några ekonomiska debatter, men nog kan den vinna val, åtminstone i de länder som inte drabbas av konsekvenserna. Alla minns väl Anders Borgs uppläxningar av grekerna, som bara gick och latade sig nere i solen. Om man ska vara noga så jobbade de visst hårdare än tyskarna, men varför låta fakta komma ivägen för en bra story som får oss att känna oss överlägsna våra grannar? Att Anders Borgs mästrande uppläxningar lett till social och ekonomisk katastrof i utlandet hindrar honom inte från att fortsätta posera som expert på hemmaplan.

 

 

Peter Woodarski skriver bra om saken i DN. Och Cervenka i SvD. Och denna svidande uppgörelse med svältkurspolitiken, också ur SvD: "Åtstramningspolitiken är katastrofal".

 

 

SvD 1,   AB 1,

 

 

en här veckans mest underrapporterade nyhet är Annie Lööfs näringsdepartements myglande  med dokument för att smita undan en granskning av skattefinaniserade spritfester och Lööfs lögner när ärendet granskades i Konstitutionsutskottet. Tidningen Medievärlden skriver om detta under rubriken "Skattefinansierat sabotage av journalistik":

 

 

"En reporter på Aftonbladet begärde ut uppgifter om näringsdepartementets internrepresentation. Då skickade Annie Lööfs pressekreterare dem till Ekot och TT, som inte hade frågat efter dem.

 

Dessutom lämnade Annie Lööf felaktiga uppgifter till KU när hon nekade till att handlingarna skulle ha skickats till Ekot.

 

"Jag beklagar det inträffade och konstaterar att näringsdepartementet borde ha säkerställt att handlingen hade lämnats ut till reportern som begärt ut den innan den lämnades ut till någon annan", skriver Lööf nu i ett brev till KU.

 

Det här handlar om rent sabotage av viktig samhällsbärande journalistik, och de som saboterar är folkvalda och tjänstemän som ska jobba för landet och demokratin för sina skattefinansierade löner."

 

Medievärlden skriver om hur regeringen Reinfeldt satt i system att sabotera för granskande journalister och tar granskningen av vapenaffären till Saudiarabien som exempel:

 

 

Att vår högerregering beter sig så här - samtidigt som det självgoda liberala etablissemanget läxar upp debattörerna Åsa Linderborg och Ali Esbati för att de inte vill "ta debatten" med extremhögern är bisarrt, men ingen nyhet. Jag skrev redan före valet 2010 om Reinfeldts  mediestrategi - att till varje pris undvika att hamna i en debattsituation med företrädare för oppositionen. Får inte Reinfeldt och hans ministrar bre ut sig i ensamt majestät så ställer de in inplanerade medieframträdanden:

Läs hela inlägget om "en regering som satt i system att vägra debattera".

Så nästa gång Esbati och Linderborg blir attackerade av liberaler som säger sig vara för en öppen och "mustig" samhällsdebatt så kan de väl fråga dem var de är när vår regering, som faktiskt - till skillnad från enskilda samhällsdebattörer - har en förbannad skyldighet att ta debatter om sin politik på alla områden, smiter?

 

Annie Lööf vill uppenbarligen inte "ta debatten"om det glada näringsdepartementets skattefinaniserade fylleslag. När spritnotorna uppgår till 600 000 kr så kan man förstå det. Men frågan är hur näringsministern inte bara kan bli påkommen med att sabotera granskande journalistik utan dessutom kan ljuga sig genom en utfrågning i KU, utan att bli utsatt för ett mediedrev från helvetet?  Inbillar sig någon att en sosse eller vänsterpartist hade sluppit så lindrigt undan?

Mustafa Omar och socialdemokraterna har jagats av just ett helvetes drev nu i två veckor, på mycket lösare boliner. Jag har undvikit att lägga mig i det. När blodhundarna jagade Juholt nästan till döds var jag en av de som protesterade. Inte nu. Efter sossarnas senaste  partikongress har jag ingen sympati alls kvar för SAP på något plan och tänker att de får tvätta sina smutsiga byk helt på egen hand. Men. Det är ändå slående hur lite av substans som kommit fram i drevet mot Omar Mustafa. Ett drev som hittills pågått i två veckor på bästa sändningstid. Jämför med Annie Lööfs lögner och mygel runt spritfester. Där finns konkreta anklagelser och bevis. Men det har mest resulterat i notiser i media.

Utan tvekan finns det konservativa, homofoba och sexistiska krafter inom islamska förbundet, precis som inom de kristna kyrkorna. Men vad kan just Mustafa Omar anklagas för? Att ha bjudit in samma gäster till sin förening som Palmecentret och miljöpartiets riksdagsgrupp? Att han ville skicka JAS-plan för att upprätta en flygförbudszon över Gaza, som Sverige gjorde över Libyen? Att ha sagt att man inte kan leva som rättrogen muslim och homosexuell men senare ändrat sig och gett  sitt stöd till den svenska könsneutrala äktenskapslagstiftningen? Allt detta är diskutabelt, men förklarar knappast ett tvåveckorsdrev.

Aftonbladets ledarsida skriver bra om regeringens politiska lögner. Medan Lena Mellin sin vana trogen rycker ut till Annie Lööfs försvar. Det börjar likna kärlek, banne mig!

AB 1, DN 1, 2, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7,

äromveckan gick Wallenbergarnas maktbolag Investor ut i Dagens Industri och gav sitt stöd till socialdemokraternas nygamla politik i vinstfrågan:

 

 

 

Naturligtvis surt för Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström, som tog i så att han nästan kissade på sig när han kallade s-kongressens beslut - som innebär ett fortsatt ja till privata vinster på våra skattpengar och ett nej till all slags begränsningar av vinsttuttaget - för "den värsta inskränkningen av fri företagsamhet sedan löntagarfonderna".

 

 

Den alltmer desperata s-vänstern - livrädda för att skyllas som splittrare genom att kritisera Stefan Löfvén nu när allt ska vara frid och fröjd - skyndade sig också att applådera Investors utspel som ett tecken på vilken bra "kompromiss" de sytt ihop, som till och med Wallenbergarna kunde svälja. Jo, tjena! S-vänstern börjar alltmer likna en slagen fru som ändå alltid till slut går tillbaks till sin misshandlande man.

 

 

ETCs Johan Ehrenberg gjorde en rimlig analys av varför Investor applåderade s-kongressen

 

"Då går Wallenbergs män ut i Dagens Industri (18/4) och berättar att de stöder S kongressens beslut. Börje Ekholm ansvarar för Investors "välfärdsföretag" och han tycker bara det är bra med hårda kvalitetskrav. "Problemet är för dem som är mindre ansvarsfulla, men det ser jag inte som ett problem, det ser jag som något positivt".

 

Även Wallenbergs rikskapitalbolag EQT äger välfärdsföretag som Academia. Dess vd gillar också kongressbeslutet. "Det är positivt att det finns ett stöd för företagandet och att frågan om vinstbegränsningar är avförd".

 

Löfvén får alltså stöd från storkapitalet, samma kapital som man genom årtionden byggt andra kompromisser med. För M och Bäckström blir det lite pinsamt.

 

Men vad ligger bakom? 

 

Dels är S beslutet faktiskt ett bra beslut för just storkapitalet. Vinsterna skyddas och långsiktighet i investeringar vid privatiseringar skyddas. Wallenberg kan fortsätta ta över bit för bit av de mindre "välfärdsföretagen". Några få jättar kommer snart äga hela den "privata välfärden", jättar man lättare kan sätta ihop spelregler med, än tusentals små klippare.

 

Dels är den begränsning kongressen föreslår vad gäller kommunernas veto i praktiken rätt ointressant för de stora ägarna. Det kommer inte att ske i landets stora städer där man redan har lönsamma företag. Miljöpartiets stöd för privatiseringar kommer stoppa återprivatisering i de stora städerna. Och i de mindre röda kommunerna finns inte lika mycket vinster att göra för "välfärdsföretagen".

 

Så det vi fått se är en klassisk kompromiss mellan storägare och S ledning. Inför media kan S visa upp maktförmåga och ansvarsfullt samarbete med de viktiga storpengarna.

 

Miljöpartiets dröm om små lokala fria ägare kommer fortsätta vara en dröm.

 

Vänsterpartiets vinstförbudskrav kommer drunkna i medias stöd till sådana här maktkompromisser. (Därför att V knappast vågar fälla en S regering på frågan)."

 

Johan har rätt om det mesta. I slutänden kommer frågan om vinster i välfärden att hänga på vänsterpartiet. Sossarna och miljöpartiet, liksom alliansen och SD, har en massiv majoritet av opinionen MOT sig när de vill tillåta fortsatta vinster och nyliberala privatiseringslekstugor, som vi såg i SOM-mätningen nyss.

 

 

 62 procent av väljarna tycker alltså att det är ett mycket bra eller ganska bra förslag att förbjuda vinster i välfärden, bara 16 procent tycker att det är ganska dåligt eller mycket dåligt.

 

Med tanke på att vänsterpartiet är det enda vinstkritiska partiet så blir den givna taktiken för alla övriga  partier att till varje pris försöka få bort den här frågan från dagordningen innan valet 2014. Förmodligen piskas den socialdemokratiska vinstkritiska vänstern hårt för att inordna sig i ledet och ge sitt stöd till kongressens "kompromiss" som i själva verkat var samma innehållslösa beslut som 2009.

 

Men vinstfrågan har fått ett eget liv och rullar vidare, inte minst  i media, när allt fler röster från den akademiska världen uttrycker tung kritik. Som när Vetenskapsakademin nyligen gick ut och fördömde de skattefinaniserade privatskolorna - "friskolorna" - ett system som bara Sverige och Pinochets Chile infört. Om vänsterpartiet på allvar, någon gång under hela sin existens som parti, ska våga utmana socialdemokraterna (och miljöpartiet) till en strid på kniven i någon fråga, så är det svårt att se en bättre vald strid än denna. Med en massiv folkopinion och den akademiska världen i ryggen. Utan tvekan kommer partiet att skällas för svikare om de sätter en eventuell rödgrön regering på spel på en enda fråga. Men Stefan Löfvén och miljöpartiets språkrör riskerar en än värre svekdebatt: är det verkligen viktigare för dem att Investor och Carema ska få fortsätta göra vinster på våra skattepengar än att få styra Sverige? Deras väljare kanske skulle ha ett och annat att säga om den prioriteringen.

 

En möjlig kompromisslösning vore en folkomröstning: Det skulle kunna bli vänsterpartiets ultimativa krav i en regeringsförhandling. Ett givet problem där är såklart det enorma övertag som vinstsidan skulle förfoga över, både räkna i pengar, politiska resurser och mediakanaler. Folkomröstningen om EU vanns tack vare JA-sidans 20 gånger större ekonomiska tillgångar. En folkomröstning om vinster skulle vara lika assymetrisk. Men ändå förmodligen sista chansen att stoppa välfärdskapitalisternas inmarsch i den offentliga sektorn. Till 2020-talet beräknas de har tagit över runt 40 procent av välfärdssektorn. Det ger dem enorma, skattefinansierade, säkra inkomster och tentakler in i varenda svenskt hem, för att inte tala om vilken politisk makt det garanterar. En amerikansk utveckling hotar. Minns forskaren Charlene Harringtons ord i Dokument Inifråns granskning av de amerikanska privata vårdjättarna:

 

"Det går nästan inte att stoppa dem. De har så mycket resurser och pengar. De påverkar regeringen och har alla möjligheter attt kringgå regelverken."

 

Vill vi ha den utvecklingen i Sverige? valet 2014 kan bli den sista chansen att stoppa de privata bläckfiskarnas tentakler långt in i den svenska modellens hjärta, eller "välfärdens kärna" som Reinfeldt brukar säga.

 

 ***

 

Läs också Göran Greiders ledare i ETC:

 

"Vi har alltså fått den fantastiska situationen att de flesta borgerliga väljare är mer kritiska till vinster i välfärden än vad socialdemokraterna är. Det tål att tänka på, för Reinfeldt och ännu mer för Löfven." 

 

Kolla på Jonas Sjöstedt i fin form när han diskuterar eventuell regeringsbildning med s och mp efter valet 2014:

 

 

 

 

 Bloggat: Kilden och Åsman,

 

 

 DN 1, 2, SvD 1,  2, 3, 4, 5, AB 1, 2,

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Lite kalla fakta om den rikaste procenten i Sverige som flyttat fram sina positioner alltmer på övrigas bekostnad:

 

 

 

en här fantastiska utskällningen efter noter av "skitministern Ulf Kristersson", "socialförsäkingsminister, vad är det att vara minister i, det finns tamefan ministrar i allt, som sitter på sina feta arslen och får skyhöga löner eller skyhöga riksdagsarvoden, utan att söka nya jobb!" är obligatorisk lyssning. Mariana for statsminister!

 

 

 

tt bra förslag från vänsterpartiet:

 

"Vänsterpartiet föreslår att en transaktionsskatt införs för att motverka den omfattande spekulation som banker och finansinstitut ägnar sig åt. Intäkterna, som beräknas uppgå till cirka 7,5 miljarder 2014, skulle användas för att finansiera Vänsterpartiets ungdomsgaranti. Den innebär att alla unga arbetslösa inom 90 dagar ska få utbildning, praktikplats eller arbete med avtalsenlig lön.

– Med det förslag som vi presenterar skulle vi kunna få bort ungdomsarbetslösheten, ett av de största samhällsproblemen i Sverige idag. Det är också en rättvisefråga, där vi omfördelar från banker och finansinstitut till medborgarna. Den spekulation vi vill komma åt med skatten är skadlig för den ekonomiska stabiliteten och är en starkt bidragande orsak till den eurokris vi ser i Europa just nu, säger Jonas Sjöstedt.

Elva euroländer har inlett ett fördjupat samarbete i syfte att införa en skatt på finansiella transaktioner den 1 januari 2014. EU-kommissionen har därför utarbetat ett förslag till en sådan skatt. Vänsterpartiet föreslår att en sådan transaktionsskatt även införs i Sverige från nästa år, i enlighet med EU-kommissionens förslag. Intäkterna från skatten ska oavkortat gå till den svenska statskassan. Skattesatsen ska vara minst 0,1 procent av ersättningen för alla finansiella instrument som omfattas av skatten, utom för derivat där skattesatsen ska vara 0,01 procent.

– Finanssektorn är idag underbeskattad eftersom den är befriad från moms. Det gör i sin tur att konkurrensen snedvrids. Viktigt kapital styrs in i finansvärlden istället för att gå till investeringar som samhället behöver, till exempel nya innovationer och miljöteknik. Med vårt förslag får vi en sundare finanssektor samtidigt som vi motar bort ungdomsarbetslösheten, säger Jonas Sjöstedt."

 

Här 1, 2, har jag skrivit mer om skatt på finansspekulation, så kallad Tobinskatt.

DN 1, SvD 1,

 

m  nyheten att modellagenturer stått utanför en anorexiklinik i Stockholm och jagat modeller har jag bara en sak att säga: häng ut dem med namn! Deras kunder borde få veta vilken verksamhet de stödjer. De cyniska, kvinnoföraktande svin som kläcker idén att jaga modeller på anorexiklinik förtjänar att bli arbetslösa och sociala parias. Det finns inget skäl för media att skydda agenturernas namn, de skulle inte skydda andra företag på det sättet när de svinat sig.

 

 

 

 

DN 1, SvD 1, 2, ab 1, Metro 1, SR 1, Skånskan 1,

 

ags att dra debatten om att "vi måste våga ta debatten!" några varv till tyckte Stina Dabrowski igår i Agenda. Exakt vad vi ska debattera blev jag inte riktigt klok på eftersom Stina inte riktigt ville tala ur skägget. Något om att många människor i det här landet "inte vågar debattera invandring" därför att det finns många andra som inte håller med dem och säger emot? Ett vagt och slirigt resonemang. Vågar inte Stina ta debatten om debatten? Eller är hon, som Mattias Hagberg skriver, ett exempel på hur alltfler, ofta välmenande medelklassliberaler som Dabrowski, omedvetet påverkats av de högerradikala idéer som puttrar i vår samhällsdebatt? För den som påstår att debatten om invandring inte förs i Sverige, eller regelmässigt tystas med utrop om "rasism", har en del att bevisa. För några veckor sedan tog till exempel Uppdrag Granskning upp invandrarverkets uberklantiga och kostsamma hantering av tillfälliga asylboenden. Jag hörde ingen skälla granskarna för rasister efter det.

 

 

    Men det är mycket möjligt att beskyllningar om rasism överanvänds. Själv har jag många gånger blivit skälld för kommunist och än värre saker av politiska motståndare som inte haft goda argument i sak. Hade jag sett varje debatt som spårat ur och slutat i fula ord som ett försök från någon "åsiktselit" att tysta mig så hade jag nog suttit på hispan.

 

 

    Samtidigt är det också ett faktum att det finns mycket rasism i Sverige. Kanske det inte automatiskt behöver vara så att alla anklagelser är grundlösa bara för att de inte faller den som beskylls på läppen? En del personer är inte värda att debattera med och förtjänar att bli kallade fula ord:

 

 

 

 

    Någonstans får man känslan av att Stina Dabrowski och de som argumenterar som henne antingen missat den ständiga, kritiska, "mustiga" och ibland skrämmande diskussion om rasism och invandring som rasar både på nätet och i traditionella massmedia, som t.ex. Expressens ledarsida. Eller så är de helt enkelt missnöjda med hur den debatten avlöper och vill - som alla dåliga förlorare - ändra reglerna under spelets gång. Mattias Hagberg är inne på det spåret:

 

    "Men vad var det egentligen dessa fyra skribenter sa? Vad var kärnan i deras budskap?

    Jo, alla fyra ansåg, i yttrandefrihetens namn, att en massa djupt engagerade människor borde vara tysta för att de ”tycker” för mycket.

    Samtidigt efterlyste alla fyra mer debatt. De sa att alla de människor som faktiskt är kritiska till invandring, till radikalfeminism, till föreställningar om Sverige som ett klassamhälle, måste få komma fram. Men, påpekade till exempel Stina Lundberg Dabrowski, inte för att hon själv är kritisk till invandring, utan för att själva debattklimatet behövde det.

    Det finns något märkligt och motsägelsefullt över Stina Lundberg Dabrowskis, Elisabet Höglunds, Marcus Birros och Bengt Ohlssons resonemang. Varför underkänner de vissa ämnen, ståndpunkter och debatter, men inte andra? Varför råkar det vara just människor som är radikalfeminister, antirasister, queera och socialister som skall hålla inne med sina åsikter, och inte andra? Varför underkänner de själva debatten, i stället för att ta debatten?"

 

***

 

    Jag passar på att vara mer konkret än Stina Dabrowski: Jag tycker att vi måste våga ta debatten i en fråga som berör invandringen till Sverige, men som är lika viktiga för oss infödda svenskar.

 

 

    Det gäller arbetslösheten. Vi måste våga ta debatten om den massarbetslöshet som bitit sig fast i det svenska samhället alltsedan 90-talets dagar och som enligt finansminster Anders Borg bara kommer att fortsätta öka de närmaste åren. Det ligger en våt och kvävande konsensusfilt över den svenska ekonomiska politikens övergripande mål - inflationsbekämpning till priset av massarbetslöshet. Den politiskt korrekta sjuklövern i riksdagen, från sossarna till sverigedemokraterna, vägrar att säga högt det alla egentligen vet: att så länge det övergripande målet för den ekonomiska politiken är inflationsbekämpning med hjälp av så kallad "jämviktsarbetslöshet", så länge staten inte satsar mycket pengar på att nyanställa i den offentliga sektorn, så kommer vi att ha massarbetslöshet. En massarbetslöshet som drabbar invandrare hårdast, men också lågutbildade, äldre och sjuka infödda svenskar.

 

 

    Så, handsken är kastad. Jag utmanar Stina Dabrowksi att våga ta debatten om den svenska ekonomiska politiken. Vågar hon utmana det mäktiga politisk-ekonomisk-massmediala etablissemanget? Hon riskerar att löpa gatlopp och hånas som vänstern - den enda oppositionella rösten i denna fråga - hånats de senaste 20 åren.

 

 

    Efter sju års borgerlig regim finns det många angelägna debatter att ta:

 

 

 

 

    Vilka debatter vi prioriterar framför andra - för det handlar alltid om att prioritera, tro inget annat - säger en hel del om vår position i samhällsdebatten och inte minst, vilken samhällsklass vi företräder. När svenskarna själva får ange vilka politiska frågor de tycker är viktigast hamnar invandring och flyktingpolitik långt ner på listan. Enligt Novus här på elfte plats. Ändå stöts och blöts den ständigt i den offentliga debatten? Kanske det är så att en liten men högljudd främlingsfientlig opinion är väldigt duktig på att föra in sin egen hjärtefråga i debatten på andra, enligt svenskarna viktigare frågors bekostnad?

 

 

    Idag ska Publicistklubben, där Dabrowski är ordförande, diskutera om vi ska våga (vägra) ta debatten. Jag kan tänka mig vad Ali Esbati, Åsa Linderborg och Janne Josefsson kommer att säga. Men undrar just vad Jasenko Selimovics position blir? Vi måste våga vägra ta debatten om den rasism som många invandrare möter i Sverige eftersom vi svenskar inte gillar att höra det?

 

 

    Här är iallafall en som tar debatten och det med schvung! Om du ska läsa en artikel om rasism, islam och etnoporr i år så ska du läsa Glenn Greenwalds vitglödgande uppgörelse med Sam Harris, en företrädare för vad som brukar kallas "New atheism". Mer sån debatt tack!

 

 

    Uppdatering: Janne Josefsson gick till några mustiga personangrepp på Ali Esbati och Åsa Linderborg. Den vanliga rutinen som varje folkpartist hemfaller till när hen börjar förlora en debatt i sakfrågan: "vänsterextremister, totalitära, Berlinmuren, du pratar skit...". Lite hittepå om vad personer sagt och tycker. Så tydligen är det bara rasist vi inte får säga. Alla skällsord som Janne Josefsson vill använda är tillåtna. Det sätter onekligen debatten i ett nytt perspektiv.

 

 

    Uppdatering 2: "Vad är det egentligen som inte får sägas? Vad det är som ännu inte sagts i debatten, efter att en partiledare kollektivt pekat ut en stor del av Sveriges befolkning som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”, när företrädare för Avpixlat, landets största sajt för anonymt näthat, bjuds in för att diskutera anonymt näthat, när järnrörsbeväpnade riksdagspolitiker kallar stockholmare för ”babbor” och hånskrattande konstaterar att ”med vår politik blir det inga fler såna”, när en migrationsminister delar in befolkningen i goda vita och onda icke-vita, och när en justitieminister inte ser några problem med att landets medborgare stoppas på gator och torg utifrån sin hudfärg.

Vad är det då som ännu inte har sagts?"

Gellert Tamas knäcker.

 

 

AB 1, DN 1, SvD 1,

 

 

 

agens SIFO bjuder på åtminstone en överraskning: Sossarna backar en aning, trots det välregisserade PR-fyrverkeri som sprutade från deras kongress. Stefan Löfvén höll sitt linjetal omgiven av unga snygga  SSU-are för att visa hur mycket framtid som finns i "Framtidspartiet" och de verkligt stora och kontroversiella frågorna som vinst i välfärden avfördes från kongressdagordningen genom kryptisk kohandel i korridorerna. Allt för att inte störa bilden av s-enighet. Jag skulle nog ha väntat mig en statistiskt säker uppgång för s efter att ha dominerat nyhetsrapporteringen i en hel veckas tid och haft många chanser att nå ut med sitt budskap. Men de ligger kvar på 34,4 procent. Vilket i ärlighetens namn får sägas vara en hög siffra för dem för närvarande.

 

 

 

    Istället är det vänsterpartiet som rycker fram med den enda statistiskt säkra förändringen, plus 1,6 procent. Vänsterpartiet har visat framfötterna den senaste tiden inte minst i debatten runt s-kongressen och vad en socialdemokrati på väg allt längre högerut innebär för möjligheten till ett rödgrönt samarbete. Väljarna behöver få klarhet i tid innan valet 2014 om de politiska skillnaderna mellan de tre partierna i det rödgröna blocket som med all säkerhet blir det största efter valet. Det är alltid lurigt att försöka sia om valutgången, men min tro är att det svenska folket helt enkelt är så less på alliansen vid det här laget att de är så gott som rökta. Det blir istället mandatfördelningen mellan de rödgröna partierna som blir avgörande för vilken politik som kommer att föras efter 2014.

 

 

    Men det är klart, räknar man sverigedemokraterna som en del av det borgerliga regeringsunderlaget - vilket deras röstningsmönster i riksdagen indikerar - så är det betydligt jämnare. Att SD fortsätter att tappa väljare - från den peak de nådde efter järnrörsskandalen - är också intressant. Det låg uppenbarligen en allmän protestfaktor i deras väljarbubbla. De gynnas av att stå i fokus för debatten, även om debatten handlar om riksdagsmän som är ute på stan och beväpnar sig med järnrör, och sedan ljuger väljarna rakt upp i ansiktet om händelsen. "All publicitet är god publicitet"? Frågan är hur man som partistrateg på SD-kansliet ska tolka väljarna? Dags för en till blöt natt med tillhyggen på stan?

 

 

    Den här (gamla) videon går runt på Fejjan just nu och handlar inte om några järnrör eller Stefan Löfvén, men vår socialförsäkringsminister Ulf Kristersson - ni vet han som snikade åt sig en lägenhet från Ersta Diakoni som skulle ha gått till en bostadslös och/eller sjuk kvinna. Han tycker att det är prima att riskkapitalisterna tar över välfärden därför att de visar politikerna att man kan skära ner personalens löner och tvinga dem att jobba mer för mindre pengar:

 

 

 

SvD 1, 2, 3, AB 1, 2, DN 1, 

 

 

venskt Näringsliv är ute och alarmerar igen angående diskussionen om vinster i välfärden på s-kongressen. SvD:

 

 

 

 

    I förra söndagens Agenda förklarade Stefan Löfvén s-kongressens beslut med all önskvärd tydlighet:

 

 

 

 

    Frågan är: varför ljuger Svenskt Näringsliv? Varför hotar de med en ny löntagarfondsdebatt? Möjligen för att de är rädda för att takten i privatiseringshetsen ska avta. Det finns ju fortfarande en hel del kommuner som inte privatiserat sina skolor, sin hemtjänst, sina sjukhem och äldreboenden. De skaver som en böld i Urban Bäckströms bak. Ju större del av den offentliga välfärdsstaten som sålts ut till riskkapitalister, desto svårare blir den att ta tillbaka och desto mäktigare blir Urban Bäckström.

 

 

    Dessutom skulle ju besvikna väljare kunna få för sig att rösta på det enda vinstkritiska partiet - vänstern - om de får klart för sig att sossarna röstat för fortsatta vinster till riskkapitalister på sin kongress. Bättre då att slå blå dunster i folks ögon. Varje privatiserinrgskritiker som luras att rösta på Stefan Löfvén är en röst för Urban Bäckströms linje. Man anar ett PR-maskineri som spinner på högvarv i bakgrunden.

 

 

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, AB 1,

 

 

et börjar räcka med vinter nu tycker jag. Dags för Kung Bore att slå till reträtt. Snart är vi inne i maj och utanför fönstret ligger snödrivorna fortfarande grådaskiga och halvsmälta. Så här långa vintrar brukar vi väl inte ha i Stockholm? Tydligen kan de globala klimatförändringarna bidra till att ge oss mer extrema vintrar åt båda hållen, varma och blöta såväl som kalla och snöiga som årets fimbulvinter:

 

 

 

 

    Nu kan man behöva en liten påminnelse om att det faktiskt finns en årstid som heter sommar också:

 

 

Medelhavet - el mar mediterraneo

 

    En annan som kan behöva en påminnelse är Stefan Löfvén, som har lite svårt att skilja på det där med höger och vänster. (Ur Agendaintervjun efter partikongressen).

 

ag var ganska hård mot miljöpartiet under REVA-debatten. Därför hade det ju varit kul att vara snäll som omväxling nu när de omförhandlat villkoren för sin flyktingpolitiska överenskommelse med regeringen. Om fler flyktingbarn kan få stanna så är det bra och viktigt, det var min första tanke. Även om 91-åriga Ganna och tusentals andra flyktingar i vuxen ålder fortfarande kommer att avvisas fast de borde få stanna.

 

 

    Om förhandlingarna berört REVA och polisens hetsjakt på flyktingar i t-banan, runt vårdcentraler och liknande vet vi inte än men det lär väl visa sig snart. När miljöpartiet mitt under den hetaste REVA-debatten meddelade att de ville omförhandla den migrationspolitiska överenskommelsen med regeringen så antog jag att förhandlingarna skulle beröra REVA också, även om mp inte ville medge det av prestigeskäl, eftersom man byggt hela sitt försvar runt det fåniga argumentet att "vi har ingen överenskommelse med regeringen om REVA och inget inflytande i den frågan". Men om det inte blev så, om något generösare regler för vissa flyktingbarn var den enda seger miljöpartiet vann som tack för sitt fortsatta stöd till regeringens impopulära migrationspolitik - inklusive delen om att "Arbetet med att öka effektiviteten i såväl det självmanda som det tvångsvisa återvändandet ska fortsätta" - så kanske det inte var miljöpartiet som segrade i förhandlingarna. Det lär väl visa sig vem som lurade vem, tänkte jag.

 

 

    Dagen efter såg jag det här:

 

 

    Miljöpartiet förhandlade med regeringen med oerhört starka trumf på hand: REVA-debatten och Billströms stollerier om "blonda och blåögda", plus det faktum att regeringen under inga omständigheter kommer att vända sig till SD för samarbete i denna fråga. Det borde inte behöva kosta 16 miljarder att ge en liten skara flyktingbarn bättre chanser att få stanna.

 

 

SvD 1, 2,

 

 

 

ej, flyg aldrig med skitföretaget Ryanair. Det bestämde jag mig för redan för fem år sedan när jag på väg till Barcelona - en resa som tar runt tre timmar - suttit ihoppressad som en sardin i burk i en av företagets flygstolar som verkar ha modellerats efter dvärgar. Deras affärsidé är "lågt pris till varje pris". Den senaste prispressaridén från Ryanair: Ståplats på flygresan. Låter det som ett skämt? Ett annat Ryanminne är från London. Om jag minns rätt var man tvungen att vara på flygplatsen en timme och 30 minuter innan flyget skulle lyfta. Jag kom max två minuter försent, alltså en timme och 28 minuter innan flyget skulle lyfta. Men Ryanairs personal vägrade checka in mig. Trots att det inte var någon kö alls och gott om tid. Jag var tvungen att köpa en ny biljett. Jag har flugit rätt mycket i mina dar men aldrig råkat ut för något dylikt. Inte förvånande att Ryanair är det europeiska flygbolag som får mest klagomål på sig. Inte heller förvånande att företaget vägrar att ersätta sina kunder i trots mot allmänna reklamationsnämndens rekommendationer.

 

 

    De flesta som reser med Ryanair har såna historier att berätta. Men när man läser om hur företaget behandlar sina egna anställda så framstår de ändå som triviala. Ryanairs kabinpersonal är alla inhyrda från bemanningsföretag, hindras från att arbeta fackligt, har inga kollektivavtal och tvingas skuldsätta sig till företaget för att överhuvudtaget få en möjlighet att börja jobba. Kolla in den här jämförelsen mellan olika flygbolag från akademikerbloggen:

 

 

 

    Lågt pris har också ett pris. Vill vi att skojare som Ryanair ska slå ut sunda och sjyssta flygbolag så ska vi fortsätta välja dem bara utefter deras låga lockpriser, som dessutom innehåller mängder av dolda tillägg och inte blir så låga till slut. Jag betalar mycket hellre några hundralappar extra för att slippa känna mig som Ryanairs flygboskap och så att jag vet att de som arbetar för att ta mig till min flygdestination inte utnyttjas som tjänstehjon. Heder åt Norges statsminister Stoltenberg som vågar markera mot ett sånt skitföretag. De norska sossarna kanske, till skillnad från våra svenska, inte är livrädda för att reta upp "näringslivet" och "flitiga bävrar" som Ryanairs chef Michael O´Leary?

 

Apropå skitföretag: elva saker som McDonalds inte vill att du ska få reda på! Svenska byggföretaget Skanska åsiktsregisterade sina brittiska arbetare för att rensa ut politiskt och fackligt aktiva "bråkstakar". Det börjar lukta 1800-tal.

 

 

 

SVD 1, 

 

IKILEAKS har släppt nya dokument om amerikansk utrikespolitik som sträcker sig tillbaks till 70-talet och Kissingereran. Fler mörka hemligheter som världens rika, mäktiga och skenheliga för allt i världen inte vill ska bli kända. Bland annat gäller det Vatikanens och den dåvarande påven Paulus VIs roll i statskuppen i Chile där den demokratiskt valde Salvador Allende 1973 störtades och ersattes av fascistdiktatorn Pinochet.

 

    1969 landade Richard Nixon, USAs dåvarande president, med helikopter i Vatikanen för att träffa Påven. Där skulle de båda ingå en "antikommunistisk allians" som föregick 70-talets USA-stödda fascistiska militärkupper mot demokratiska och progressiva regeringar i Latinamerika. Bara den chilenska militärdiktaturen beräknas ha mördat minst 3200 demokratikämpar och torterat tiotusentals. Den gruvliga tortyr som folksångaren Victor Jara utsattes för är väldokumenterad, hans fingrar klipptes av och hans tunga skars ut, så att han inte skulle kunna sjunga eller spela sina motståndssånger mer. Men Vatikanen protesterade när rapporterna om den chilenska juntans grymhet började höras. Inte mot tortyren utan mot att den blev känd.

 

 

    I en diplomatisk depesch från Vatikanens utrikesminister, Giovanni Benicelli, skriven fem veckor efter statskuppen, beklagar han "vänsterns framgångsrika kampanj för att förvränga sakförhållandena i Chile". Kardinal Benicelli uttryckte sin bestörtning över att till och med "moderata element" verkade benägna att tro på denna "kommunistiska ryktesspridning" om den chilenska juntans excesser och oroade sig över vad dessa rykten skulle lämna för avtryck i historieskrivningen. Visserligen - medgav Benicelli - var det bara naturligt att vänta sig att den sortens "städoperationer" som Augusto Pinochets junta ägnade sig åt skulle medföra viss blodspillan. Men Kardinalen berättade att den katolska kyrkans representanter i Chile försäkrade att Pinochet gjorde allt han  kunde för att situationen snabbt skulle återvända till det normala och att berättelserna om brutalt våld, mord och tortyr, som började cirkulera i världens massmedia inte hade något fog.

 

 

    Slutligen påpekar Benicelli - belåtet? - att Isabel Allende, Salvador Allendes dotter släkting, ansökt om audiens hos Påven, men förvägrats detta.

 

 

    För några veckor skrev jag om den katolska kyrkans smutsiga affärer med den argentinska fascistjuntan på 70-talet, där spåren leder rakt till den nyvalde påven Fransciskus. Nu får vi ett nytt exempel på hur denna urgamla och mäktiga institution varit en pådrivande spelare i ett av 1900-talets mest tragiska politiska skeenden, statskuppen mot det demokratiska Chile. Vilka smutsiga hemligheter som döljer sig i Vatikanens egna hemliga arkiv och biblibotek kommer vi aldrig aldrig att få veta, det skulle betyda slutet för kyrkan.

 

 

    Igår gick också en väldigt bra och avslöjande dokumentär "Den största synden" om de katolska pedofilprästerna som skyddats och försvarats av kyrkans högsta ledning - upp till själva Påve Johannes Paulus. Se den och fundera på det absolut sinnesjuka i att det är denna organisation som en stor del av världens troende befolkning vänder sig till för själavård och moralisk botgörning.

 

 

    Apropå Pinochet så hade han en annan högt uppsatt allierad: Margaret Thatcher, som kolade i förrgår. Denna tant fann det lämpligt att bjuda in Chiles högste torterare och demokratiutrotare till "a nice cup of tea". 1999 hyllade hon mannen som krossade den chilenska demokratin och gjorde sig själv till landets diktator i 17 år - tills han slutligen tvingades avgå efter massiva folkliga protester - med orden:

 

 

    Möjligen hade demensen börjat sätta in. Hon var inte klar i skallen de sista åren. Det där med att sova fyra timmar per natt kanske inte var så lyckat ändå? 

 

 

 Maggan och Chiles diktator Pinochet

 

 

    Thatcher polade även med Indonesiens diktator Suharto som mördat en miljon indonesier. Förvisso med all hjälp av USA och Storbritannien han kunde önska. Thatcher kallade den slaktaren "One of our very best and most valuable friends". Kan vara värt att hålla i minnet när nyliberalerna går i spinn över hennes påstådda frihetspatos. Frihet för vem?

 

 

Johan Ehrenberg om Thatcher: "Vår vilja att se gott hos människor, vår vilja att tro på goda avsikter, är något som hedrar oss, men när det handlar om makt är det inte individer vi ska förstå, det är deras roll som del i en maktapparat vi måste våga hata". Läs hela!

DN 1, 2, SvD 1, 2, 3, AB 1, 2,

 

El Diario Publico,  Huffington Post,

 

 

 

irger Schalug föreslog häromdagen att Stefan Löfvén och Anders Borg skulle sjunga kärleksduetten "Bra vibrationer" tillsammans. För det börjar likna S&M-kärlek banne mig! Förmodligen sjöng den nu avslutade s-kongressen "Internationalen" som avslutning, men den skorrade nog lite falskt. Mitt förslag på kongresslåt: Imaginations gamla discohit "Just an Illusion". Eller varför inte "Tell me lies", med Fleetwood Mac? Ni vet, "tell me lies tell me sweet little lies"...

 

 

 

    När kongressens stridsrök och propagandadimmor skingrats återstår bara baksmällan och förvirringen. Vad beslutades egentligen? Det förmodligen mest hypade beslutet, att Sverige ska ha EUs lägsta arbetslöshet, låter bra tills man börjar fundera på det. Österrike har EUs lägsta arbetslöshet idag med 4,8 procent. Innebär det att 4,7 procents arbetslöshet är sossarnas mål? Åtminstone fram till rätt nyligen skulle det ha kallats "massarbetslöshet". En annan inte helt oviktig detalj är hur det målet ska uppnås. Högern började genast mala på om att det krävs sänkta löner och kasserad anställningstrygghet, men det som snarare behövs är offentliga nyanställningar i vård, skola och omsorg och inte i liten skala heller. Hur det ska uppnås av ett socialdemokratiskt parti som lovar att leka följa John efter varje skattesänkning som Anders Borg föreslår är ett mysterium.

 

 

    Debatten om ökad jämställdhet i föräldraförsäkring verkar ha landat i någon slags urvattnad kompromiss som inte är värd pappret den är skriven på.

 

 

    Det stora antiklimaxet var onekligen vinstfrågan. Där tvingade partistyrelsen kongressen att anta deras förslag redan innan debatten i plenasalen hann komma igång. Frågan var avgjord redan innan kongressen som Fokus berättar i ett intressant bakgrundsreportage. Vänsterfalangen tog smällen med ett tappert leende på läpparna. Daniel Suhonen meddelade att han "kände sig som en vinnare" och att "Nu kan socialdemokrater i varenda valstuga säga att partiet är emot vinster i välfärden". Försök få ihop det med Stefan Löfvéns besked i Agenda igår där han intervjuades av Mats Knutsson: "Kongressbeslutet innebär inget stopp för privata vinster. Det innebär ingen begränsning av hur höga vinster riskkapitalisterna får ta ut". Bara samma snack om "bättre regleringar" som vi hört i snart 20 år, sedan vi började släppa in privata intressen i den skattefinanisierade välfärden.

 

 

    Andra gör samma bedömning som jag. Eric Erfors på Expressen skrev i gårdagens ledare:

 

 

 

    Mats Ramberg, Ekots politiske reporter, påpekade snabbt att s-kongressen bara upprepade vad den förra kongressen 2009 sagt, och i avsnittet om friskolorna till och med backade något.

 

 

    Göran greider skriver i Dala-demokraten:

    "Den kompromiss som kongressen kom fram till i vinstfrågan var visserligen inte långtgående. Jag misstänker att vänsterhalvan har jublat för tidigt. Några större begränsningar av vinstmekanismen blev det inte fråga om."

 

 

    Tittar man på vad som faktiskt beslutats så finns det ingen anledning att jubla. Lobbyisterna vann den här gången. Också. Frågan är hur många såna nederlag vi har råd med. Till 2020 beräknas nästan halva den svenska offentliga välfärden vara uppäten av privata företag om den nuvarande takten upprätthålls. Då är det försent att rulla tillbaka.

 

 

    Greider hoppas ändå på en "ny ton" i debatten som ska förändra läget. Kongressombuden lät i diskussionerna mer kritiska mot privatiseringar än tidigare, även om de sedan inte röstade på något annat sätt än 2009. Den sortens magiska tänkande är kanske förklaringen till varför s-vänstern är så duktig på att vända varje möjlig seger till förlust? De är en samling försiktiga generaler som slår till reträtt redan innan bataljen hunnit börja på allvar och som tack för sin underkastelse får de några snuttefiltar slängda åt sig: ett "nytt tonfall". Ett förslag om kommunalt veto mot nya friskolor som visar sig vara vara en något försvagad repris av kongressbeslutet 2009 och som redan efter några timmar börjar luckras upp. Skrivningar som är så luddiga att de kan tolkas på vilket sätt som helst när/om sossarna hamnar i regeringsställnig.

 

 

    Den socialdemokratiska vänstern är mycket sämre på att spela det politiska spelet än högern. Det är lite synd, för partiet medlemmar sympatiserar oftare med vänsterflygen än högersossarna. Med lite politiskt mod skulle de kunna vinna. Suhonen och Sommestad är lika omtyckta som Stefan Stern är impopulär. Men när Stefan Löfvén svingar partipiskan hukar sig till och med Daniel Suhonen. Vänstersossar är livrädda för att skällas för "splittrare". Att "ena partiet" väger tyngre än alla sakfrågor. På Facebook skriver Daniel Suhonen i en kommentar: 

 

 

     Expressen berättar idag hur Ylva Johansson petades från partistyrelsen för att hon drev kravet på en jämställd föräldrafärsäkring och för att hon vågat säga emot Stefan löfven om vinster i välfärden, trots att hon sedan bett om ursäkt för sin fräckhet. Så mycket för den "nya tonen"? 

 

 

    Å andra sidan hade jag inte väntat mig så mycket mer. Socialdemokraterna är ett extremt centralstyrt och osympatiskt parti på det sättet. När det stod klart att Stefan Löfvén satte hela sin prestige på att rädda välfärdsvinsterna åt riskkapitalet så anade man vartåt det barkade. Som jag skrev för några dagar sedan:

 

 

 

 

AB 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3, 4, 5,

 

 

 

 

 

    Två präktiga goddag yskaft alltså. Valfrihet mellan exempelvis olika skolor är bra och förutsätter inte på något sätt att skolor drivs med privat vinstintresse. I Danmark tillämpas den modell som LO och vänsterpartiet förespråkar, att privata skolor måste återinvestera eventuell vinst i verksamheten. 15 procent av de danska grundskoleleverna har valt att gå i en privat skola. Det ser likadant ut i Norge och Finland, det går alldeles utmärkt att välja en privatskola även där, men skillnaden är att det eventuella överskottet måste återinvesteras i verksamheten. På så sätt eliminerar man drivkraften att skära ner kraftigt på t.ex. lärartätheten för att kunna pressa upp vinsterna åt ägarna. Inte särskilt förvånande att skolresultaten i våra grannländer ser betydligt bättre ut än i vår svenska skola.

 

 

    Att eventuella problem med privat vinstintresse är "självreglerande" är ett ännu konstigare påstående. Bara en frälst nyliberal slänger trosvissa satser om självreglerande marknader runt sig på det sättet. Varför skulle privatskolorna "självreglera" bort betygsinflation, när det ryktet om den generösa betygssättningen som är den säljande idén, anledningen till att eleverna väljer just den privatskolan? Det är just vinstintresset som gör att privatskolorna har lägre lärartäthet, lägger ner skolbibiloteken, tar bort kuratorerna, skolsköterskan, osv. De vill inte ha krävande elever från studieovana hem av den enkla orsaken att de kostar för mycket. Det går inte att "självreglerna" bort själva grundförutsättningarna för privatverksamhet, Bara en idiot eller bluffmakare påstår det.

 

 

    Som en sann liberal vägrar Maria Wetterstrand att se den segregation som privatskolesystemet innebär och de fallande kunskapsnivåer som det medför. Istället för att se och ta itu med problemen väljer hon, precis som det parti hon företräder, att sätta välfärdskapitalisternas vinstintresse framför alla andra hänsyn. Vad säger miljöpartiets väljare om det?

 

 

Uppdatering: Idag går nio miljöpartister till angrepp på sitt partis flummiga syn på friskolor och vinstintresse. Läs!

 

 

 

et blev varken hackat eller malet om de privata vinstintressena i välfärden på s-kongressen. Eller rättare sagt, det blev ett ja till fortsatta privata vinster och riskkapitalister, inlindat i lite politiskt ordfluffande om att "begränsa vinster" som inte täcks upp av några konkreta förslag. SvD kommenterar:

 

    "Innebär det nya förslaget någon skärpning av privata aktörers möjlighet att ta ut vinst?

Nej, egentligen inte i förhållanden till det som partistyrelsen redan hade kommit överens om.

Det är fortfarande en stor skillnad mellan det här förslaget och det som exempelvis LO föreslår, som faktiskt begränsar rätten att ta ut vinst.

”Vinstbegränsningen” som det talas om i det här förslaget åstadkoms enbart med hjälp av skärpta kontroller och hårdare villkor, på exempelvis bemanning."

    Det mest konkreta i det  s-kongressen beslutat verkar vara att enskilda kommunerna ska ha rätt att säga nej tack till friskolor som knackar på och vill etablera sig där med våra skattepengar. Det säger en hel del om vilken privatiseringslekstuga Sverige blivit att en sådan självklarhet ens behöver diskuteras. Än värre att den blir det enda konkreta resultatet efter flera dagars hårda interna strider i landets socialdemokratiska parti.

 

    När friskolan väl etablerat sig i kommunen kommer den att fortsatt få plocka ut våra skattepengar i privat vinst enligt s-kongressens beslut. Likaså privata sjukhus, äldreboenden, assistensbolag o.s.v. Det är innebörden i att kongressen inte gick på LOs linje - att särskilda SVB-bolag där vinsterna återinvesteras i verksamheten ska vara modellen OM vi släpper in privata eller ideella intressen i vår skattefinansierade välfärd.

 

    Skrivningarna om "ökad kontroll" då? Nåja, så har det låtit nu i ända sedan vi släppte fram de första skattefinansierade privatskolorna på 90-talet och märkte hur öppet det systemet var för missbruk. Varje gång en privatskola eller ett privat äldreboende orsakar skandalrubriker så hoppar högerpartierna, miljöpartiet och nu även sossar fram som gubben i lådan och viftar med skallran som det står "hårdare kontroller" på och lyckas gjuta olja på vågorna ett tag. Fram till nästa Caremaskandal eller Attendoaffär eller religiösa privatskola som indoktrinerar våra ungdomar i sina läror med skattemedel. Myndighetskontroller kan rundas av oseriösa aktörer och nya regleringar kämpar alltid i motvind, mot det privata vinstintresset som tillfört en helt ny mekanism i vår välfärdssektor: girighet. S-kongressen orkade inte sätta stopp för girigheten denna gång.

 

    Stefan Lövfen drev "vinster är OK, det räcker med att vi reglerar bättre"-linjen långt innan han blev partiledare. Det "välfärdsrådslag" som Löfvén ledde 2009 tillsammans med Ylva Johansson kom fram till slutsatsen att "driftsformerna" för välfärden inte spelade så stor roll. Så en får anta att det inte handlar om politisk taktik "vi gör det här för att vi är tvungna, 300 000 barn går i privatskolor", utan snarare om hans politiska övertygelse som högersosse: att privatiseringar är bra.

 

    Lika besviken som jag är på innehållet i beslutet, lika förvånad är jag över formerna för hur det togs. Den hetaste frågan på s-kongressen dödades av en dålig och luddig kompromiss som lades över kongressen som en kall, våt filt innan den riktiga debatten ens hann börja. Och den socialdemokratiska vänstern vek ner sig för partibyråkratin utan att riktigt våga spänna sina muskler i denna otroligt symbolladdade och principiellt viktiga fråga. Varför är socialdemokratin så rädd för en ärlig och öppen debatt också i de mer kontroversiella frågorna? Det är inte ett tecken på styrka utan svaghet när en partiledning vinner en kongress genom att strypa debatten.

 

    Frågan är om inte Stefan Löfvén och hans partistyrelse just sköt sig i foten också rent valtaktiskt inför 2014. Kongressbeslutet är tillräckligt luddigt för att kunna användas av borgerligheten om de vill göra vinster i välfärden till en attackfråga i valet. Men eftersom det samtidigt är tomt på praktiskt innehåll kommer det inte att räcka för de många väljare som känner starkt för att sätta stopp för de privata vinstintressenas härjningar i vär gemensamma välfärdssektor. 

 

    Det är ett guldläge för vänsterpartiet som är det enda parti som vill stoppa de privata vinstintressena. Frågan är vad den socialdemokratiska vänstern kommer att vakna upp med för baksmälla imorrn? Kanske dags att inse att den här frågan aldrig kan vinnas internt i socialdemokratin och miljöpartiet, partiledningarna där är alltför insyltade med de privata välfärdskapitalisterna. En folkomröstning om frågan kanske är den enda framkomliga vägen?

 

Missa inte Kent Wistis kommentar!

 

Uppdatering: sossarnas privatiseringsgeneral Stefan Stern och vårdkapitalisterna Capio förklarar vad kongressbeslutet faktiskt innebär:

 

 

Uppdatering 2: Tomas Ramberg på Ekot skjuter ner sossarnas propaganda. I själva verket är besluten på denna kongress ett steg bakåt, mot mindre reglering. Kongressbesluten från 2009 vågade gå längre.

 

Bloggat: Kaj Raving, Fotoloasse, Jonas Wikström, Pepprat Rödgrönt,

SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11,  AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10,

et är stor ironi att Major Björklund gjorde sig ett namn på att kritisera det han kallade "den socialdemokratiska flumskolan". Nu får hans egen politik som skolminister motta svidande kritik just för sin flummiga syn på privatiseringar och vad vinstmotiv som drivkraft för skattefinansierade privatskolor får för effekter. Senast var det Kungliga Vetenskapsaakademins expertgrupp som sköt med de tunga kanonerna:

 

    "Det svenska skolsystemet är i ett avseende närmast unikt och extremt i ett internationellt perspektiv. Med undantag av ett system som introducerades i Chile under general Pinochets styre, finns inget annat allmänt finansierat skolväsende som tillåter att skolor drivs av privatägda vinstdrivande bolag. En engelsk forskare betecknade under symposiet det svenska systemet som ”till höger om högern” och ur brittisk synvinkel så radikalt att det inte ens diskuterades under Margaret Thatchers tid som premiärminister."

 

    Effekterna av privatskolesystemet: segregeringen ökar, elever från studevana medeklasshem skiljs från arbetarklassens barn. Betygsinflation, privatskolor som får rykte om sig att sätta överbetyg får en konkurrensfördel. Samtidigt sjunker kunskapsresultaten stadigt i hela den svenska skolan. Det privatskolesystem som borgerligheten skapade under Bildt-regeringen 1991-94, och som socialdemokraterna accepterat i efterhand, gynnar elever från medel- och överklassen på bekostnad av arbetarbarnen, precis som man kunde förutse. Men det sänker också resultaten för hela den svenska skolan och blir därmed ett hot mot våra möjligheter framöver att konkurrera med andra länder i kunskap och teknisk utveckling. Det är en riktig flumskola som Jan Björklund och hans allianskollegor skapat, där ideologiska skygglappar och blind tro på privatiseringar får stå i vägen för fakta.

 

 

    Socialdemokraternas kongress som börjar imorgon har chansen att sätta stopp för privatiseringsvansinnet en gång för alla. Det självklara målet för en socialist vore väl en skola som håller en likvärdigt hög standard för alla, oavsett vilken samhällsklass och vilket område de kommer ifrån? Men jag håller inte andan medan jag väntar på att sossarna gör om och gör rätt. Alla signaler hittills tyder på att de kommer att försöka ducka den heta vinst-potatisen genom en tam kompromiss. Förmodligen betyder det att Sverige förblir världens mest tokliberala land på skolfronten. De chilenska socialdemokraterna däremot verkar våga göra vad Stefan Löfvén inte törs:

 

 

    För den som vill rösta på ett parti som faktiskt vågar se problemen och göra något åt dem så finns alltid vänsterpartiet. Jonas Sjöstedt och Rosanna Dinamarca skriver idag på Svd Brännpunkt om de stora problem som den svenska skolan står inför:

 

    "Den svenska skolan har behov av flera reformer. Den mest akuta gäller att sätta stopp för de privata företagens vinstuttag från skolan. Här är det tydligt att vi måste göra ett val. Antingen fortsätter vi på den nu inslagna vägen med kommersiella intressen och sämre resultat, eller så ändrar vi inriktning och prioriterar kunskap och elevernas behov."