Varför inte fråga libyerna själva?

U

pproret mot Khadaffi i Libyen splittrade vänstern mitt itu. Även om den svenska vänstern till större delen slöt upp bakom det libyska folkets rätt att göra uppror mot en brutal diktator så protesterade många "antiimperialister" mot den FN-stödda interventionen. En del lånade sig till drängtjänst åt "Afrikas kung" med lögner och desinformation. Den delen av vänstern gläds säkert åt Ola Tunanders nya bok, "Libyenkrigets geopolitik", som recenserades igår av Sören Sommelius i Helsingborgs Dagblad. Jag hart inte läst boken, men Sommelius recension var så sprängfylld av felaktigheter och knäppheter att den måste bemötas. Förmodligen säger det också något om Tunanders bok.
 
 
För när man läser Sommelius frågar man sig varför Khadaffis undersåtar överhuvudtaget brydde sig om att göra uppror? De hade ju förmånen att leva i "Afrikas rikaste land", med "ett utvecklat välfärssystem". Att de också var tvungna att stå ut med en galen massmördare som Khadaffi vars despotism penetrerade varje del av samhället, "en av världens hårdaste diktaturer med omfattande kontroll av medborgare, offentliga avrättningar och massakrer av oppositionella, t ex i Abu Salimfängelset 1996" är visst knappt värt att nämna.
 
 
Att Libyen var Afrikas näst rikaste land kanske hade mindre med Khadaffis förträfflighet att göra än med det faktum att landet sitter på Afrikas största oljetillgångar? En annan fråga är huruvida Khadaffis bisarra politiska och ekonomiska system var framgångsrikt när det gällde att använda landets tillgångar till folkets förmån. Nja. FNs Human Development Index väger samman välståndsfaktorer som livslängd och utbildning med BNP. På den listan hamnade Khadaffis Libyen långt efter andra oljeproducerande arabländer i regionen som Saudiarabien, Quatar och Förenta Arabemiraten. Det ska bli intressant att se vad Sommelius och Tunander säger den dag folken i de rika gulfstaterna gör uppror. Blir det också en uppmaning att sitta still i båten: "ni har ju det ändå väldigt bra under era upplysta despoter"?
 
 
Något Khadaffis politiska system däremot var extremt framgångsrikt i var omsättandet av Libyens oljerikedomar till personlig förmögenhet för Khadaffi själv. "The King of Kings" var vid tiden för det libyska upproret världens rikaste man enligt Business Insider (däremot inte enligt Forbes).
 
 
Att Khadaffi skickade en del av oljepengarna utomlands, till massmördare som Liberias Charles Taylor, Foday Sankoh i Sierra Leone och rebeller i Chad som sedan gick in i Darfur, ser Sommelius som ytterligare en fjäder i diktatorns hatt. Andra skulle snarare se det som ett led i Khadaffis strävan att kröna sig till Afrikas kung genom att destabilisera kontinententen och stödja skurkar lojala med hans egen majestät. Men Khadaffis afrikanska variant av imperialism verkade falla många så kallade antiimperialister väl i smaken.
 
 
För det libyska folket, varav en tredjedel levde i fattigdom, saknades alltså inte anledningar till att göra uppror.
 
 
Men revolten i Libyen ska enligt Sommelius inte alls förstås som en del av den arabiska våren - trots att upproret i Benghazi sammafaller med upproren i Tunisien och Egypten såväl tidmässigt som i val av slagord och symboler. För "diktatorerna i Egypten och Tunisien hade nära band till franska och italienska politisk-militära eliter." Till skillnad från Khadaffi då? Man tar sig för pannan. Banden mellan Khadaffi och "västliga eliter" är så väl dokumenterade att man måste ha astronomiska skygglappar för att missa dem. Berlusconi och Khadaffi hade en riktig bromance på gång. Den förre franske presidenten Sarkozy fick 50 miljoner euro av diktatorn till sin valkampanj. Och tack vare Wikileaks vet vi att Khadaffi av USA sågs som en strategisk allierad och att USA gladeligen torterade Khadaffis politiska motståndare - och sedan överlämnade dem till diktatorn för vidare tortyr och/eller avrättning. Vår egen svenska högerregering ville gladeligen kränga övervakningsutrustning till diktatorn. Och när inbördeskriget bröt ut vände sig Khadaffi till en av George W Bushs gamla medarbetare, David Welsh för att få hjälp med att "vinna propagandakriget".


Värt att notera är också att, till skillnad från den bild som Sommelius/Tunander ger av något som liknar en västregisserad statskupp, så var USA in i det längsta ytterst tveksamma till att ge sig in i Libyen. De "libyska eliter" han skriver om var i själva verket folkmassor som protesterade på gatorna för demokrati och mänskliga rättigheter, och för detta blev mördade av en auktoritär despots hejdukar.
 
 
Men naturligtvis motiverades västs involvering inte av människokärlek och blödande hjärtan. Snarare av en oro för vad ett utdraget libyskt inbördeskrig skulle få för effekter på oljeförsörningen och därmed världsekonomin. Vilket vi på vänsterkanten som stödde upproret mot Khadaffi var helt på det klara med.
 
 
Naturligtvis ger Sommelius/Tunander en mörk bild av Libyen efter Khadaffi:

"Det libyska folket är förlorarna efter kriget. På liknande vis som afghaner och irakier tvingas man nu leva i en sönderslagen våldspräglad stat efter ett kolonialt krig. Vinnare är framförallt USA och Storbritannien som övertagit kontrollen över Libyens olja."
 

Till att börja med: kontrollen över Libyens olja ligger fortfarande i libyernas händer. Förmodligen menar Sommelius att inbördeskriget och den nya politiska situationen ledde till omförhandlingar av oljekontrakt och att vissa länder som stödde Khadaffi - som Ryssland och Kina - förlorade sina positioner till fördel för länder som stött rebellsidan. Menar han att det är något vi ska sörja över?
 

Men frågan borde egentligen ställas till det libyska folket - känner ni er som förlorare? Inget uppror, ingen revolution har väl resulterat i omedelbar social harmoni. Samma mörka lägesbild som Sommelius ger av Libyen kunde säkert ha utmålats direkt efter varje revolution och våldsam social omvälvning genom historien. Den kritik som bland annat Amnesty och Human Rights watch riktar mot den nya libyska regimen är riktig och viktig. Men ingen libyer inbillar sig nog att situationen hade varit bättre med fortsatt diktatur - om klanen Khadaffi fått chansen att uppfylla sitt löfte att gå hus till hus och utrota de kackerlackor som, eftersom de var motståndare till diktatorn, inte förtjänade att leva. Libyen har tagit sina första stapplande steg mot demokrati. Ingen trodde väl att det skulle bli enkelt, eller att framgång var garanterad.
 
 
Nu har det libyska folket getts en chans att lyckas - eller misslyckas - på egna ben. Det kan man tycka att också Sommelius och Tunander borde uppskatta. Men de föredrar kanske utvecklingen i grannlandet Syrien - där ingen FN-stödd flygfri zon upprättats och där diktatorn alltså kunnat klamra sig fast vid makten långt efter utgånget bäst-före-datum, tack vare sin militära övermakt?

 
 
 
 
 

KATEGORI:Arabisk vår

Imorrn demonstrerar vi för ett fritt Syrien!


E

n ny rapport från Amnesty bekräftar ungefär det vi redan borde  veta: Syriens diktator Bashar al-Assad har släppt alla hämningar och verkar fast besluten att vada fram i floder av blod för att behålla strypgreppet på det land han vanstyr. Aftonbladets Wolfgang Hansson skriver om Amnestyrapporten:


"Det första som möter en gripen när han kommer till militärens eller säkerhetspolisens lokaler är en skur av slag där metallklädda elkablar, gevärsgolvar och käppar är några tillhyggen som används. Därefter tvingas den gripne att klä av sig allt utom kalsongerna.


Under 24 timmar får han sitta och vänta och lyssna till skriken av fasa från andra som torteras. Därefter väntar ofta dulab, däcket. Den gripnes händer och armar låses när ett bildäck träs över kroppen. Personen hissas därefter upp och blir slagen med olika tillhyggen. En del sprutas ner med vatten och läggs på det blöta golvet som görs elförande. Andra får elkablar kopplade till könsorganen och elektrifieras.


Allt handlar inte om smärta. Fången Tareq berättar hur han i ett av den militära underrättelsetjänstens kontor i Damaskus tvingades se på när torterarna våldtog en annan fånge.


Sedan våldtog förhörsledaren Khaled mot en vägg. Khaled skrek och dunkade i förtvivlan sitt huvud mot väggen. Amnesty hävdar att det skett en kraftig ökning i användandet av tortyr sedan det arabiska upproret nådde Syrien för ett år sedan.


Organisationen har intervjuat flyktingar
som tagit sig till Jordanien efter att de släppts. Ökningen är så kraftig att Syrien enligt Amnestys bedömning är tillbaka i det skräckvälde som skapades av Hafez Assad, den nuvarande diktatorns far. På 70- och 80-talet när han tog makten och sedan utmanades byggde han upp en omfattande apparat med konkurrerande säkerhetstjänster där avancerad tortyr blev vardagsmat.


När en hel stad, Hama, gjorde uppror slog pappa Assad ner det med extremt brutalitet. Mellan 20 000 och 40 000 människor dödades. Syftet var att skrämma människor till lydnad. Hafez Assad lyckades."



Blodbadet i Syrien har pågått ett år nu och visar inga tecken på att avta. Tvärtom blir det värre. I takt med att Ryssland och Kina visat Assad att han inte har något att oroa sig över från FNs säkerhetsråd - lite antiimperialistisk solidaritet diktatorer emellan - så har våldet och tortyren accelererat. Gud vet vilka jävligheter som befolkningen i motståndsfästet Homs utsatts för. Idag rapporteras att syriska regimstyrkor intagit ett annat motståndsfäste, Idlib. Och omvärlden verkar oförmögen att göra något annat än titta på med öppen mun när Assads järnkängor stampar drömmen om ett demokratiskt Syrien i det blodiga gruset. (Bilden: mördade barn i Homs)


När Assads diktatorkollega Khadaffi inledde sina vettlösa angrepp på civilbefolkningen för ett år sedan agerade FN snabbt. Den militära insatsen, motiverad av FNs R2P-princip (Responsability to protect) kan i efterhand kritiseras på många sätt, men de som fördömde den kan väl också svara på frågan: Är det syriska scenariot, med ett utdraget inbördeskrig med udden riktad mot civilbefolkningen att föredra? Än har vi inte sett slutet - eller ens början till slutet, på den syriska tragedin. En militär intervention som den i Libyen verkar orealistisk på flera sätt i Syrien, inte minst (men inte enbart) eftersom den blockeras i säkerhetsrådet av Assads skurkpolare.


Frågan är vad man kan göra istället? För ingen kan väl på allvar mena att omvärlden uttömt sina möjligheter till påtryckingar på Assadregimen? Tvärtom, många av de regeringar som för ett år sedan - när Khadaffi lovade att utrota demokratirörelsen som kackerlackor - talade sig varma för mänskliga rättigheter, har i Syriens fall varit underligt undfallande. Kastas syrierna åt Assads vargar för att det ligger i västs, Rysslands och Kinas gemensamma intresse att undvika att Syrien - ett långt viktigare land än Libyen och Tunisien geopolitiskt - demokratiseras?


Imorrn ska jag iallafall demonstrera för Assadregimens snara fall och för att den syriska vintern ska övergå i en förnyad arabisk vår. Gör det du med!


Uppdatering: Idag skriver FN-förbundets ordförande och generalsekreterare i SvD, "Nu måste omvärlden ingripa". Jag håller med om det mesta.


SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, AB 1, SVT 1, Ekot 1, 2,







KATEGORI:Arabisk vår

Grattis Libyen!


P

unkt för första akten i det libyska dramat: "Hur man krossar en familjediktatur!". Massmördaren 1, 2, imperialisten, EUs grindpojke, USAs ställeföreträdande tortyrchef, Afrikas självutnämnde "Konungarnas konung", Berlusconis bäste blattepolare, "broder ledaren", borderlinaren, Muammar Khadaffi är död. Skjuten i huvudet.


Jag hade sett fram emot att fira hans infångande och rättegång. Vem vet vilka hemligheter han hade kunnat berätta, om förtroeliga samtal med Condoleeza Rice, Tony Blair, Nicolas Sarkozy och som sagt Silvio Berlusconi? Vilka mefistofeliska avtal som ingåtts dem emellan signerade i olja och blod? Kanske till och med vår egen Carl Bildt, vars Lundin Oil gjort affärer med den libyska familjediktaturen, hade fått svettas? Nu blev det inte så och dessa hycklare kan dra en lättnadens suck. Mer välförtjänt är den lättnadens suck som det libyska folket äntligen kan dra. Åtta månaders inbördeskrig krävdes för att nå hit. Ibland såg det nattsvart ut. När Khadaffi sände ut sina legosoldater, sina tanks och sitt stridsflyg mot demonstranterna höll världen andan. Skulle den arabiska våren nu dränkas i blod? Men samtidigt skrev diktatorn under sin egen dödsdom. Han felbedömde totalt situationen. Eller så insåg han hur hatad han faktiskt var av sitt eget folk, och grep efter det sista halmstrået: militärt ultravåld. Bashar Al Assad, Syriens överstedåre, sover nog inte så gott inatt. Kunde det hända Muammar, som verkade sitta så säkert i sadeln för bara ett år sedan, så är det nog fler som sitter löst, trots att de har alla bomber och kulsprutor de kan önska sig.


Nu börjar akt två:
"Byggandet av en demokrati". Den kan bli betydligt längre än första akten. I Sverige fick vi inte en fungerande demokrati på åtta månader. Det kan vara värt att hålla i minnet. Inte ens på åtta år. I ett land som Libyen, som vanstyrts av en vrickad familjediktatur, utan ens en konstitution, så får man räkna med en del gupp på vägen. Precis som de svenska demokratikämparna för hundra år sedan kommer libyerna att få fajtas med privilegierade eliter som inte har lust att släppa kontrollen över sin makt och sina tillgångar. Nato, USA och EU kommer att försöka använda dessa eliter som buffrar mot folkliga krav på ökad kontroll över oljeproduktionen. Libyen har ju olyckan att vara ett oljerikt land. Oljebaserade ekonomier brukar gå hand i hand med politiskt förtryck (våra morska grannar i väst behöver inte ta åt sig). Där precis som här kommer religionen att försöka vara bromskloss mot framsteg. Men ändå: Dörren står öppen mot en bättre framtid, för liberna såväl som för egyptierna och tunisierna. Inte vidöppen. Men folket har nu en chans att pressa på och vidga glipan! Vem hade kunnat ana det för ett år sedan? Att våra grannar på andra sidan medelhavet skulle bli de som gav oss självbelåtna europeer och amerikanare en uppvisning i folkmakt som skulle sända svallvågor över hela världen? Ja ända till Wall Street!


Muammar Khadaffi är död. Möjligen saknad av förvirrade stalinister och högerextremister. Jag ska inte dricka för hans död, men skåla för det libyska folkets väl!


Kolla gärna på Democracy Nows reportage om Libyen från i tisdags för en bra bild av läget!



Mina tidigare blogginlägg
om Libyen och Khadaffi: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12,

Andra bloggar: Altruistbloggen, Arijan Kan om Bildt, Kilden & Åsman, som bloggat suveränt om Libyen under hela inbördeskriget! Birgitta Axelsson Edström,

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8,  AB 1, 2, 3, 4, Exp 1, 2,


KATEGORI:Arabisk vår

(v):s utrikespolitik - en framgång i Libyen!


Ä

ntligen gick så ridån ner för Muammar Khadaffi. Kungarnas konung. Afrikas Lejon. Mellanösterns galne hund. Just nu på flykt undan sitt eget folk, och konsekvenserna av sin egen galenskap.


Till sist visade det sig vara just så som vi sagt, vi som försvarat FN-resolution 1973 - som gav omvärlden mandat att skydda den libyska civilbefolkningen från Khadaffiregimens brutala attacker. Det libyska folket hatade sin diktator och var berett att resa sig upp och bryta sina kedjor, om bara den militära spelplanen utjämnades. Khadaffi hade ju haft 42 år på sig att förbereda sig på att slå ner ett folkligt uppror: genom inhyrda legosoldater och inköpta tunga vapen hade han förmodligen med rent våld kunnat klamra sig fast vid makten trots att de flesta libyer helst skulle se honom dingla från en galge. När trupperna från Misrata och bergen i väst nådde Tripoli mötte de inte mycket motstånd, stadens arbetarförorter hade redan rest sig i uppror mot Khadaffis förband och välkomnade sina allierade. Men om inte FN lyckats komma överens om en insats i mars, när diktatorns pansartrupper stod på tröskeln till Benghazi - upprorets hjärta - så hade det aldrig kommit någon hjälp till huvudstaden. Vi skulle idag istället för att diskutera den osäkerhet inför framtiden som varje revolution för med sig, frågat oss varför vi än en gång stod passivt vid sidan av och såg på en massaker som hade kunnat förhindras.


Det är såklart för tidigt för att säga något med säkerhet om var Libyen kommer att gå. Klart det finns frågetecken att räta ut. Khadaffis totalitära diktatur har skapat ett samhälle utan tydliga politiska alternativ, de tilläts aldrig formera sig. En väpnad konflikt mellan bröder lämnar ärr efter sig, som kan vara svåra att läka, och ibland flammar upp i nya öppna sår igen. Men det nationella övergångsrådet har hittills kommit med rätt signaler: man lovar ett snabbt (men inte för snabbt!) val till en konstituerande församling som ska ge Libyen en grundlag. Sedan allmänna val. Då blir det upp till libyerna att utkämpa den fortsatta kampen om landets framtid, för  sociala reformer för rättvisa, om kontrollen över landets rika oljeresurser, med de vassaste vapnen av alla: politiska diskussioner och folklig organisering!


Men det krävdes en väpnad kamp för att nå hit, vilket verkar ha förskräckt många frasradikala revolutionärer som vanligtvis brukar insistera på att vänstern i Sverige måste klamra sig fast vid parollen om revolution! Deras recept för Libyen har varit att revolutionärerna genast måste lägga ner vapnen och börja förhandla med diktatorn, som insisterat på att han inte avgår, ja att han inte kan avgå eftersom han inte ens har någon formell position. Broder ledaren var som vilken libyer som helst, bara mer älskad. (Libyerna älskade att kyssa hans bild, meddelade han i ett av sina sista tal.)


Kravet på förhandlingar med Khadaffiregimen har för övrigt förenat de NATO-kritiska antiimperialisterna med NATO, enligt Gilbert Achar. Han menar att västalliansen hela tiden försökt pressa rebellerna till samtal och kompromisser, för att därmed kunna rädda så mycket som möjligt av den gamla regimens struktur.


Jag är glad åt att jag inte är i deras skor idag, de som protesterat utan att tänka efter. Men mest är jag lättad över att Khadaffis vågspel misslyckades. Regionens återstående folkförtryckare kan nu se vad de riskerar om de sätter in tungt artilleri, flygvapen och legosoldater mot civilbefolkningen. Men ett tag såg det ut som att den libyska diktatorn skulle lyckas dränka demokratirörelsen i blod. Det hade blivit ett farligt prejudikat: hade han lyckats hade fler följt efter.


Där menar jag att de som protesterat högljutt mot FN-interventionen drunknat i situationens komplexitet. De har inte kunnat hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Inte sett Libyens givna plats bland de andra regionala upproren och vilken demoraliserande effekt en massaker hade fått för demokratirörelsen över hela Nordafrika. Inte förstått att det som skiljde den libyska situationen från Egypten och Tunisien inte var revolutionärernas ideologi, utan regimens beredvillighet att bruka naket militärt övervåld. Inte greppat att man kan vara skeptisk mot NATOs  och västs planer för Libyen framöver, och samtidigt stödja revolutionärerna helhjärtat. Istället har de mekaniskt överfört erfarenheterna från USAs krig mot Irak på en helt ny situation - fast västvärlden och NATO inte haft trupper på marken och inte varit pådrivande, utan snarare släpat efter i händelseutvecklingen.


Det som borde ha varit det radikala alternativet till NATO-insatsen - att ge rebellerna möjlighet att beväpna sig, när vi (västvärlden) nu sålt tunga vapen till Khadaffi, avhånades t.ex. i Flamman som "dårskap", och "ett säkert sätt att få en blodig och utdragen konflikt". I själva verket blev det de rebeller i Misrata och västra Libyen som utrustats med franska vapen som relativt snabbt förmådde rycka fram mot Tripoli och röka ut Khadaffi. Just Flamman har spelat en betydande men inte särskilt inspirerad roll för att formulera vänsterpartiets interna motstånd mot FN-resolutionen och Sveriges deltagande med Gripenplan. Talande nog så torkade redaktionens sympati med rebellerna, mätt i spaltutrymme, ut totalt så fort NATO kom med i spelet. Då upphörde plötsligt den libyska kampen för frihet att entusiasmera - inte bara Flamman utan många fler inom den radikala vänstern.


Jag är glad åt att vänsterpartiets utrikespolitik bestäms på annat håll, även om jag tycker att kursen svajat lite under trycket. Och visst har det varit tröttsamt att i de interna debatterna bli kallad "bombvänster", anhängare till "humanitär imperialism", och "folkpartist" av personer som oftast inte ens brytt sig om att sätta sig in i frågan ordentligt. Man får ha förståelse för att utrikespolitik är svårt. Men om det gång efter annan trampas på samma minor - från det kalla krigets dagar, via ex-Jugoslavien, fram till Libyen 2011 - så kanske det är dags att fråga sig om den doktrinärt antimperialistiska kartan är att lita på i alla väder?


Det kan vara värt att minnas hur det lät här hemma när den arabiska våren inleddes: en borgerlighet som snubblade över sina egna fötter och inte visste om de skulle stödja kraven på demokrati eller försvara de diktatorer man såg som garanter för "stabilitet" och västerländska affärsintressen. Carl Bildts famösa uttalande om att "det inte handlar om att stödja den ena eller andra sidan" i Libyen förföljer honom förhoppningsvis till döddagar. Nu vet vi varför han var orolig, det handlade om högst personliga (olje)intressen. Sedan dess har många kappor vänts efter vindarna och EUs och USAs höger försöker nu utmåla sig som demokratirörelsens såtaste vänner. Vi vet att de inte är det och vi vet varför.


Vänstern måste fortsätta stödja demokratiseringen i regionen konsekvent, utan att gå vilse i den libyska öknen eller låta stridsröken skymma sikten. Vänsterpartiets verklighetsnära utrikespolitik firade den här gången en framgång, med sitt stöd till resolution 1973. Låt oss fortsätta på den inslagna vägen, och lämna de utrikespolitiska dogmerna åt sektvänsters stalinister och maoister och såklart den ständigt pladdrande Hugo Chavez.


Bloggat:
Kilden och Åsman, Jonas Sjöstedt, Röda Malmö,


DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, AB 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1,


Intervju med Gilbert Achar

KATEGORI:Arabisk vår

Upp till kamp mot den norska bombimperialismen?


N

orge bombar mest i Libyen kunde vi läsa häromdagen. Nu väntar jag bara på att Mattias Gardell och Flammans ledarredaktion ska uttyda tecknen åt mig: Hur ska vi förklara den norska rödgröna bombimperialismen? Är det en krass kupp för att kunna kränga norska stridsplan, som Mattias Gardell försökte reducera det svenska deltagandet till i en debattartikel? Mig veterligt så har Norge inget JAS-projekt. Eller är det Libyens oljemarknad som Norge siktar på att erövra med sina bomber? Olja är ju svaret på alla frågor i den här delen av världen, åtminstone enligt vissa. Men vad ska Norge med mer olja till?


OK, jag ska inte vara sarkastisk. Men jag blir lätt det när jag läser mycket av det som skrivs om Libyen från antiimperalistiskt vänsterhåll just nu. Och ganska less. Varje dag kan man om man så vill följa rapporteringen från Misrata och räkna döda. Påskhelgen var blodig, trots att Khadaffi lovat tillbakadragande. Klusterbomber används mot civila, liksom annan tung artilleribeskjutning. Runt tusen människor beräknas ha dödats bara i Misrata sedan attackerna inleddes för sju veckor sedan. Ändå håller rebellerna ut och försvarar sin stad mot Khadaffis militära övermakt. Misrata är ett exempel av många på hur Khadaffi behandlar Libyens civilbefolkning. Om man behöver fler ledtrådar kan man ju lyssna på tronarvingen Saif, som jämförde det hans far gör mot Misrata med ryssarna slaktande i Grozny, Tjejtjenien, och amerikanernas härjningar i Fallujah, Irak - och dessutom menade att det var helt i sin ordning! Kan andra så kan väl vi!?


Ändå är ett vanligt argument hos de som motsätter sig FN-interventionen i Libyen att vi inte kan vara säkra på att Khadaffi verkligen skulle ha genomfört den massaker som han utlovade i Benghazi. Det är dumt, men samtidigt förståeligt. För om man erkänner att FN-insatsen stoppade en trolig massaker, vilket även skeptiker som Mattias Gardell och Noam Chomsky gör, så blir det ju så mycket svårare att tvärsäkert fördöma den. Men för de flesta non-interventionister så verkar tvärsäkerheten vara en krycka att klamra sig fast vid i en osäker värld. Ett exempel ger Aron Etzler i sin förra ledare i Flamman: "Troligen kommer det största problemet för V att bli fortsatt argumentation mot svenska trupper i Afghanistan." För ett vänsterparti kan ju inte ta ställning till olika konflikter utifrån deras specifika förutsättningar? Samma schematiska förklaringsmodell måste appliceras på alla internationella krishärdar, åtminstone om USA finns med på ett hörn. Annars riskerar man trovärdighetsproblem?


Tvärtom skulle jag säga. Ett säkert recept på noll trovärdighet för vänsterns berättigade kritik av andra krig hade varit att hålla för öron och ögon för att stänga ute ropen på hjälp från Libyen, och bara rabbla våra antiimperialistiska hemläxor medan Khadaffis trupper tilläts krossa allt motstånd med utravåld. De enda som kunde ha tilltalats av den strategin hade väl varit en liten hårdför kader militanta antiimperialister. Vanliga väljare hade med rätta sett hjärtlösheten bakom de högtravande principerna. Frågan är om ens alla som har Chomskys böcker på hedersplats i bokhyllan hade applåderat. Antiimperalismens grå eminens själv har varit långt mindre tvärsäker i sina kommentarer än några av hans lärljungar. Och hans medarbetare Gilbert Achar har levererat några av de bästa analyserna av läget i Libyen och vad det innebär för vänstern. I sin senaste artikel skriver Achar:




För att inte tala om den missade chansen att övertyga hemmaopinionen. Tack Hans Linde för att vänsterpartiet inte körde in i den återvändsgränd som en del andra vänsterpartier hamnat i!


Men när vi snackar missade chanser så excellerar ändå den latinamerikanska vänstern med sitt politiska självmordsprojekt; direkt stöd till och sympati för Khadaffi. Daniel Ortega i Nicaragua har väl gjort bort sig mest. Broarna till den arabiska demokratirörelsen har bränts i rasande takt av just de politiska rörelser som borde ha bäst förutsättningar att förstå deras kamp och också dela med sig av sina egna erfarenheter av hur man störtar diktaturer och bygger mer rättvisa och demokratiska samhällen. Men den latinmaerikanska vänstern valde den dogmatiskt antiimperalistiska vägen: Viktigare än det libyska folkets rätt till demokrati och mänskliga rättigheter är att det amerikanska imperiet alltid motarbetas i allt det företar sig.


Jag blir faktiskt förvånad när Jonas Thunberg, Flammans utrikespolitiska redaktör, i ett ledarstick uttrycker gillande för Jean Bricmonts horribla försvar för den latinamerikanska vänsterns kamikazepolitik. "Den största frågan för dessa ledare är inblandningen från USA: ju mindre USA kan göra som det behagar, varhelst det behagar, desto bättre...". I klartext: den libyska revolutionen offras eftersom dess krossande blir en motgång för USA och en hämsko för dess globala maktambitioner. Det är en grund analys, som bortser från det faktum att USA är en ytterst motvillig deltagare i den libyska interventionen, och har försökt avhända sig ansvaret för den från dag ett. Vare sig USA eller EU litar på de libyska rebellerna, och vill defintivt inte förse dem med vapen. De får bara precis så mycket hjälp som krävs för att Khadaffis militära övertag inte ska driva dem tillbaks hela vägen till Benghazi. Kanske hoppas de intervenerande västmakterna att de libyska rebellerna så småningom i desperation ska ropa efter utländsk militär ockupation? Misstron från Washington är hursomhelst ett gott tecken, den libyska motståndsrörelsen är uppenbarligen inte de dörrmattor åt USA som de utmålats som av vissa.


Men sympatin för de libyska rebellerna på Flammans redaktion verkar ha torkat ut ungefär samtidigt som FN-interventionen inleddes. Artiklar som skildrade deras kamp i inledningsskedet, har ersatts av pamfletter mot USAs krig och fördömanden av vänsterpartiets pragmatiska linje. Man odlar någon slags Versaillesmyt om att Khadaffi på något magiskt sätt skulle ha kunnat förmås förhanda bort sitt enorma militära övertag istället för att använda det för att krossa motståndet i Libyens oljerikaste östra delar. Samma förvirrade resonemang går igen hos resten av den non-interventionistiska vänstern. På en del håll läggs det ner rätt betydande energi på att misstänkliggöra de libyska rebellerna, som man hejade på innan de hamnade under NATOs paraply. Högerns och extremhögerns misstänkliggörande av de egyptiska frihetskämparna på Tahrirtorget får sin spegelbild på vänsterkanten: Inte kan vi väl lita på att de här människorna ska införa demokrati, uppbackade av USAs kanoner dessutom?


Ändå verkar stödet för FN-interventionen vara utbrett, inom såväl höger som vänster, och i både väst och arabvärlden. Det framförda argumentet att en USA-ledd militärinsats mot Khadaffi skulle dra undan mattan för de folkliga revolutionerna i grannländerna har defintivt kommit på skam, sett i ljuset av det som händer i Jemen, Syrien och de pågående revolutionerna i Egypten och Tunisien. Kanske är det läge för oss i vänstern att sluta diskutera gårdagens realiteter - FN-interventionen, som kommer att fortsätta oavsett vad vi tycker - och istället ställa oss frågan hur vi nu bäst stödjer den pågående revolutionen mot Khadaffis familjediktatur? Gilbert Achar är klar på den punkten: De libyska rebellerna måste tillåtas beväpna sig med vapen som är effektiva mot Khadaffis välutrustade trupper. Jag är böjd att hålla med. En förhandlingslösning vore att föredra framför mer krig. Men innan Khadaffi kan släpas till förhandlingsbordet så måste den militära spelplanen utjämnas. Makt är det enda språk som Khadaffi talar. Om någon har något annat förslag så är jag beredd att lyssna, så länge utgångspunkten är att den libyska revolutionen förtjänar samma självklara solidaritet som resten av den arabiska våren.







KATEGORI:Arabisk vår

Gripen till Libyen?


V

ad har FN-interventionen i Libyen åstadkommit såhär in på sitt sjätte dygn? Flygförbudszonen är upprättad. Khadaffis luftvärn är utslaget. Invånarna i landets östra delar undslapp en massaker i elfte timmen, tack vare en snabb fransk insats från luften. Det här är inte småsaker. Fortfarande pågår dock strider och det humanitära läget i hårt ansatta städer som Misurata och Zintan är allvarligt. Igår lyckades FN-koalitionens flygräder driva tillbaks de stridsvagnar och det tunga artilleri som beskjutit Misurata, Libyens tredje största stad oavbrutet i fem dagar och igår fokuserade eldgivningen på stadens sjukhus. Idag verkar de ha ryckt in i staden igen. Juan Cole går igenom läget.


Värt att notera är att flygräderna än så länge hyfsat framgångsrikt verkar lyckats undvika civila dödsoffer. Khadaffis stats-TV hävdar förstås motsatsen, men så länge inga oberoende journalister tillåts undersöka saken bör alla påståenden från det hållet tas med stora nypor salt. Kostnaden för koalitionens styrkor verkar också vara minimal - undantaget ett kraschlandat amerikanskt plan nära Benghazi. På det stora hela har alltså FN-resolutionen 1973 uppnått sitt mål, att skydda civila mot Khadaffis truppers övervåld, i Libyens östra delar. Men situationen i väst är fortfarande allvarlig. Stridsviljan hos Khadaffis trupper är inte bruten, och det enda som balanserar deras militära övertag är de pågående flygräderna.


Här hemma verkar diskussionen om att skicka JAS-plan till slagfältet tappat fart. Igår avvisade Reinfeldt i princip idén och menade att Sverige är bättre skickade att bidra med humanitär än militär hjälp. Samma argument som hans regering kategoriskt avvisar när det gäller Afghanistan. Där sägs det tvärtom vara väldigt viktigt att vi bidrar med trupper. Men Regeringen Reinfeldt är egentligen bara konsekvent i sin inkonsekvens här, eftersom de länge (så länge det var USAs linje) motsatte sig flygförbudet över Libyen och hånade de som förespråkade ett sådant. Ytterligare ett bevis på hur svensk utrikespolitik numera dansar efter Pentagons pipa.


Min åsikt är att vi visst kan bidra med JAS-plan om det anses nödvändigt. Med tanke på alla miljarder som håvats in i JAS-projektet så vore det väl toppen om planen någon gång kom till en vettig användning. Men å andra sidan så verkar inte stridsflyg vara en bristvara just nu. Frågan är om inte koalitionen redan har den militära kapacitet den behöver. Isåfall ger det ju Sverige fria händer att satsa på det humanitära bistånd som Reinfeldt korrekt påpekar är vår specialitet, och som skulle rädda många liv i Libyen.


Debattens vågor har gått rätt höga på Facebook och andra ställen, men mitt intryck är att de flesta ändå inser att en intervention var nödvändig för att undvika en humanitär katastrof. Problemet var inte att man ingrep, utan att man ingrep försent. Nu riskerar vi ett utdraget ställningskrig på marken.


Tidningarna Flamman och Internationalen utgör undantagen som bekräftar regeln i det här fallet. Aron Etzler skriver idag på ledarplats att FN tagit till vapen för snabbt, innan möjligheterna till en fredlig förhandlingslösning uttömts. Jag menar att det är en felaktig avläsning av läget på marken och en brist på förståelse för det militära våldets logik. När Khadaffis ultravåldsstrategi visade sig vara en framgångsrik väg att återerövra det territorium han förlorat, och USA i kulisserna höll emot alla krav på en internationell intervention, så fanns det inte längre några skäl för diktatorn att förhandla. Och inom kort hade det inte funnits något kvar att förhandla om. Khadaffi satsade allt på ett kort: han kunde inte tänka sig att hans forna vänner skulle vända sig emot honom och att FNs säkerhetsråd skulle gå med på en intervention. För honom var det bara en tidsfråga innan "kackerlackorna" och "råttorna" krossats. Och en förhandling i det tidigare skedet, då Khadaffi var tillbakaträngd till en bunker i Tripoli, kanske man efterklokt kan tycka hade varit det rätta. Men med tanke på regimens brutala framfart mot civila, och Khadaffis systematiskt bedrägliga beteende, så är det lätt att förstå varför oppositionsrådet i det läget menade att den enda vägen framåt var att diktatorn avgick och erbjöd honom fri lejd ur landet. Förhoppningsvis kommer det ändå att gå att förhandla fram en fredlig lösning framöver, men det krävs nog att regimen får känna på några tunga militära bakslag innan dess.


SvD 1, 2, DN 1, 2, 3, AB 1, 2,


KATEGORI:Arabisk vår

Den antiimperialistiska ryggmärgsreaktionen


Ä

ven om det ser ut som en förnuftig majoritet inom vänstern ger sitt stöd till den pågående FN-interventionen mot Muammar Khadaffis mördarregim så har den förutsägbart nog utlöst den antiimperialistiska ryggmärgsreaktionen hos vissa andra. Likt Pavlovs saliverande hundar drar de de gamla vanliga retoriska rutinerna. Inget fel med ett kritiskt förhållningssätt till dominerande maktstrukturer, men det är tröttsamt att en del har så svårt att behandla varje situation utifrån sina specifika förutsättningar.
Libyen är inte Irak är inte Afghanistan.


Det kan ju vara läge att påminna om att för några veckor sedan så hade de revolutionärer som nu trängts tillbaka till ett par städer befriat 95 procent av Libyen från Khadaffis inflytande. Hans sista fäste var huvudstaden Tripoli, och där satt han bara säkert eftersom hans säkerhetsstyrkor - till stor del bestående av inhyrda legosoldater utifrån eftersom han inte vågade sätta vapen i händerna på sina landsmän, plus sönernas elitförband - skjutit skarpt och dödat ett okänt antal deltagare i de omfattande regimkritiska demonstrationerna.


Khadaffis väg tillbaks till kontroll över det libyska territoriet gick via användandet av ett vansinnigt militärt övervåld mot ofta obeväpnade civila, som han kallar "kackerlackor", "råttor" och "drogade al-quaeda-anhängare".  Hur många som dödats sedan protesterna slogs ner har jag ännu inte sett några klara siffror på, men räkna med att det är många tusen. Av detta kan man dra en relativt säker slutsats: diktatorn har inte någon foklig legitimitet att tala om utan klamrar sig enbart fast vid makten genom sin beredvillighet att använda de grader av ultravåld mot sin civilbefolkning som krävs. Denna hämningslöshet skiljer faktiskt ut honom från andra diktatorer som utmanats av revolterande befolkningar i arabvärlden. Trots Mubaraks säkerhetsstyrkors våldsamma framfart stannade dödssiffran i Egypten på 384. Khadaffi har redan haft ihjäl många gånger fler, i ett land med en tiondel av Egyptens befolkning. Uppenbarligen hölls både Tunisiens Ben Ali och Egyptens Mubarak tillbaks av begränsande faktorer, kanske omvärldens vakande öga, eller rivaliteter och sprickor i de egna regimerna, som inte begränsar Khadaffi.


Även om vi inte känner till dödandets totala omfattning än (eftersom journalister och människorättsaktivister inte tillåts undersöka saken) så kan vi lugnt anta att det rör sig om en humanitär katastrof av såna proportioner att det berättigar en internationell intervention enligt FNs princip om "responsibility to protect", som ger det internationella samfundet rätt att ingripa och skydda civilbefolkningen mot folkmord, krigsbrott, etnisk rensning och brott mot mänskligheten.


En fråga du inte kommer att få höra de pavlovska antiimperialisterna svara på är vad deras motstånd mot all intervention skulle ha betytt för invånarna i städerna Benghazi och Misurata, eller för den delen resten av Libyen.


Nu påpekar såklart en rutinerad antiimperialist snabbt hyckleriet i att världssamfundet ingriper mot Libyen samtidigt som man håller andra diktatorer i grannskapet om ryggen, och levererar snabbt ett antal teorier om varför. Det är helt korrekt att USA och dess partners är hycklare av stora mått när det gäller mänskliga rättigheter och har en lång och väldokumenterad historia av att stödja hårresande förbrytare av snöda ekonomiska och maktpolitiska skäl. Det är bra att vänstern fortsätter att påpeka hur hyckleriet sätts i system. Men poängen kan väl inte vara att vi ska motsätta oss en berättigad internationell intervention för att andra, minst lika berättigade interventioner är politiskt omöjliga i dagsläget?


De som redan i insatsens inledningsskede tvärsäkert hävdar att Libyen kommer att utveckla sig till ett nytt Irak och varnar för det farliga prejudikat vi sätter genom att blanda oss i Libyens interna angelägenheter kan väl också ta sig en funderare över vilket prejudikat vi sätter genom att låta Khadaffi krossa frihetskämparna med massivt militärt övervåld? Visar inte det alla de diktatorer som nu drömmer mardrömmar om revolterande folkmassor en möjlig väg att klamra sig fast vid makten, utan att behöva oroa sig för det internationella svaret? Inte fan sitter väl Bahrains, Yemens och Saudiarabiens diktatorer mer säkert i sadeln för att vi ger motståndsrörelsen i Libyen det stöd de ber om, och kanske därmed lyckas vända skeendet i Libyen mot Khadaffi? Blir det inte tvärtom ännu svårare för USA och andra att moraliskt motivera sitt fortsatta stöd till resten av skräckkabinettet av diktatorer i arabvärlden när man nu efter veckor av tvekan intervenerar mot Khadaffi? Och skulle inte en demokratisering av Libyen ge upproren på andra håll i arabvärlden ytterligare vind i seglen?


Klart att det finns många faror att vara vaksam mot här, inte minst att de inblandade länderna gör fel saker, eller övergår sitt FN-mandats gränser och inleder en regelrätt militär invasion av libyskt territoriúm. På sikt skulle en illa skött intervention kunna ge Khadaffi en opinionsmässig vind i seglen som han inte förtjänar. Men just nu finns det rimliga skäl att hoppas att USA och EU lärt sig en del läxor av sina tidigare krig i arabvärlden, och bara ingriper med den nivå av militärt våld som krävs för att frihetskämparna ska kunna utkämpa slaget om Libyen på en någorlunda jämn spelplan. Naturligtvis med baktankar, naturligtvis med oljekontrakt hägrande i framtiden.


Att det amerikanska imperiet och EU är cyniska maktspelare behöver vi inte diskutera. En mer intressant fråga är - hur cyniska är vi själva? Tillräckligt för att offra frihetskämparna i Libyen på dogmernas altare och till och med svartmåla och smutskasta deras legitima kamp för att den inte passar in schemat? En antiimperialistisk analys värd det papper den är skriven på kan inte ge en miniimperialist och fascist som Khadaffi ett frikort bara för att hans maktbegär för honom på kollisionskurs med andra och större internationella spelare.


Läs gärna Gilbert Achars artikel om Libyen på Z-net. 


KATEGORI:Arabisk vår

Frenetisk fredag!


I

Libyen, Yemen och Bahrain går det blodigt till. Japans Tjernobyl havererar vidare. Haitis fördrivne expresident återvänder i triumf. Och här hemma i Sverige så - håll i er nu - tog Micke Persbrandt en lina!


Igår satt jag uppe och väntade på att FNs säkerhetsråd skulle bestämma sig för om de ville ge Libyens folk en chans eller inte. Det hade sett mörkt ut några dagar; Ryssland, Kina och Tyskland spjärnade emot och Khadaffis styrkor började nosa på Benghazi, frihetskämparnas sista fäste. Men så i elfte timmen kom beskedet från säkerhetsrådet; JA till ett flygförbud och JA till ytterligare långtgående militära åtgärder för att trygga civilbefolkningen! Många frågetecken återstår: vilka ska genomföra FN-resolutionen och hur långt ska de sträcka sig? Ska man nöja sig med att driva tillbaks Khadaffis trupper från Benghazi eller ska man försöka avsätta diktatorn? Det är lite svårt att se hur FNs säkerhetsråd skulle kunna nöja sig med en halvmesyr i detta läge, med tanke på diktatorns blodiga framfart de senaste veckorna, och efter hans hot igår kväll om att slå till mot såväl civila som militära mål runt hela medelhavet. Har man sagt a får man säga b, liksom. Men av allt att döma inser säkerhetsrådets medlemmar det okloka i en regelrätt västerländsk militär invasion som påminner om Irakkriget eller invasionen av Afghanistan. För närvarande är opinionen på gatan inte på Khadaffis sida, låt det förbli så!


Till slut hoppade också Carl Bildt på tåget, vår försiktige general som alltid känner efter vartåt vinden blåser.


Om man kan ana små ljusglimtar kring Libyen så fortsätter vidrigheterna i Yemen och Bahrain. Khadaffis blodiga framfart verkar ha lossat spärrarna hos de övriga diktatorerna i regionen. Nu lägger de inte fingrarna emellan längre utan tar till det tunga artilleriet mot sina egna befolkningar. Ytterligare ett skäl till att hoppas på att Khadaffi stålls inför Haagdomstolen för brott mot mänskligheten, å det snaraste, som ett avskräckande exempel för andra.


På andra sidan jordklotet händer det också stora ting: Haitis fd president Aristide, som USA tvingat i exil inte mindre än två gånger (eftersom han var populär och genomförde reformer som gynnade Haitis befolkning) återvänder i triumf, trots Obamaadmministrationens frenetiska försök att hålla honom borta från sitt hemland.


Och i Japan havererar reaktorerna vidare. Frågan är väl inte om utan när det smäller på riktigt? Kan inte alla "borgerliga miljövänner" som brukar vara så pigga på att tala om för oss hur "idiotsäker" och "helt ofarlig" kärnkraften är göra världen en tjänst och åka över till Fukushima för att hjälpa till med att röja upp radioaktivt avfall? Bry er inte om skyddsutrustningen killar, det är idiotsäkert


DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, AB 1, 2, Exp 1, 2, 3, 4,


KATEGORI:Arabisk vår

Libysk olja på Bildts kavaj!


C

arl Bildt kan nog snart andas ut. Den "stabilitet" som han efterlyste i Libyen, samtidigt som han klargjorde att han inte ville "stödja den ena eller andra sidan" (den galne diktatorn eller frihetskämparna) verkar vara på väg tillbaka. Libyen kommer nog snart att återgå till att vara "stabilt" under diktatorns järnhälar, precis som det varit de gångna 40 åren. En sista massaker på det återstående motståndsfästet bara, så är Khadaffi i hamn. Den svenska regeringen verkar vara helt nöjd med att sitta på åskådarbänken och betrakta skeendet som vore det en fotbollsmatch. Och skulle diktatorn krossa frihetskämparna i Libyen och därmed dämpa demokratirörelsens momentum i hela arabvärlden, tror någon på allvar att svensk borgerlighet skulle fälla några tårar över det?


En annan anledning till att vår utrikesminister har haft så förbaskat svårt att stödja demokratikämparna i Libyen kanske är att han varit insyltad i oljeaffärer med Muammar Khadaffi?:


"Vi är många som har frågat oss varför Carl Bildt haft så förtvivlat svårt att ge det libyska folket sitt stöd. Det går inte att bortse från att Sveriges utrikesminister har direkta kopplingar till Gadaffis förtryckarregim. Inget tvättmedel i världen kan avlägsna de libyska oljefläckarna som klibbar fast vid Bildts kavajslag. När Bildt idag kommer tala om demokrati och frihet i Libyen gör han det utan trovärdighet, säger Hans Linde.


Idag avslöjades att Carl Bildt under sin tid som styrelseledamot i Lundin Oil varit med om att godkänna ett projektlåneavtal med två libyska banker för att finansiera investeringar i libyska oljefält.


Gadaffi försöker nu med våld, mord och övergrepp tysta det libyska folkets krav på frihet, demokrati och social rättvisa. Vi måste nu med alla de verktyg som folkrätten ger oss agera för att stoppa mördandet, innan det är för sent, säger Hans Linde." 


Expressen:


"FN uppmärksammade 2001 att det fanns misstankar att Khadaffi genomförde hemliga avrättningar av politiska motståndare och torterade oppositionella med glödande cigaretter och elchocker. Men det hindrade inte Bildt från att sitta i en styrelse som fem månader efter hans inträde knöt banden ännu hårdare till skräckregimen - genom att låna cirka en halv miljard kronor av banker med Khadaffis regim som storägare."


DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, SvD 1, 2, 3, 4, AB 1, Exp 1,


KATEGORI:Arabisk vår

Libyen - en massaker som fortfarande kan stoppas!


M

edan världens strålkastarljus nu riktas mot Japan och de havererande reaktorerna pågår en annan katastrof, som vi till skillnad från okontrollerade atomklyvningsprocesser skulle kunna stoppa med relativ lätthet. Khadaffis legosoldater står snart utanför staden Benghazi, frihetskämparnas starkaste fäste i Libyen. Om omvärlden inte gör något så kommer det att bli en total massaker. Och tiden är kort. Som folkrättsprofessor Ove Bring påpekar i dagens DN:


"Har man inte förberett det här väldigt noga redan i dag så är det ju väldigt svårt att intervenera i morgon. Och i morgon är kanske sista dagen som det finns en chans."


Han kommenterar också insatsens legalitet:


"Om Khaddafi eller den inhemska regeringen inte skyddar sin egen befolkning så går ansvaret över till det internationella samfundet att göra någonting. (...) Som situationen ser ut i Libyen finns även möjlighet att agera utan säkerhetsrådets godkännande, ävenom man då "tänjer" på FN-stadgans regler.


Man hamnar i en besvärlig situation för att man blir beroende av att den intervention man sätter igång får godkännande av det internationella samfundet i efterhand, säger Bring och jämför med insatserna i Kosovo 1999 och för att skydda kurderna i norra Irak 1991."


Som vanligt så har kravet på flygförbud kört fast i FNs säkerhetsråd. De tunga G8-länderna vägrade också att ställa sig bakom ett sådant häromdagen, för vilket Khadaffi snart tackade Angela Merkels Tyskland och de andra länderna som agerat bromskloss. Han lovade gynnsamma oljekontrakt framöver som tack för frikortet för fortsatt massaker på civila med tunga vapen. USAs Barry Obama har visst fortfarande inte riktigt bestämt sig för om han tycker att det är mödan värt att hjälpa de libyska frihetskämparna med ett flygförbud, något som vore en baggis med tanke på den gigantiska militära kapacitet han som amerikansk överbefalhavare förfogar över. Så ser vi återigen vad västvärldens ledares fina tal om demokrati och mänskliga rättigheter mynnar ut i. När det väl kommer till kritan är de helt ointresserade av att göra ens den minsta lilla  ansträngning för att hjälpa till att avsätta en av de vidrigaste diktatorerna, vars vanstyrda land dessutom ligger i EUs omedelbara grannskap och alltså i högsta grad är vår angelägenhet. Precis som EU och USA hoppades att Tunisiens och Egyptens diktatorer skulle stå emot kraven på demokrati och frihet så verkar man nu välja att sitta stilla och vänta medan diktatorn Khadaffi utrotar varenda jävel som står honom emot. Sen kan oljebusinessen rulla på som vanligt.


Om jag får skämmas över att vara svensk och EU-medborgare en dag som denna, så kan jag iallafall vara stolt över mitt parti. Vänsterpartiet har klart uttalat sitt stöd till upprättandet av en flygfri zon över Libyen. För en vänster som fortfarande har de katastrofala amerikanska militära interventionerna i Irak och Afghanistan i färskt minne var det säkert inte ett lätt och självklart ställningstatagande. Men man klarar av att skilja äpplen från päron och låter inte de heliga principerna skymma sikten för verkligheten. Mycket bra!


AB 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5,


Bloggat: Kilden och Åsman, (S)ebastians tankar, Martin Moberg, Johannes, Peter Swedenmark,
Läs gärna Immanuel Wallensteins klarsynta analys!

KATEGORI:Arabisk vår

Vingklipp Khadaffi!


D

et som jag varnat för i tidigare inlägg, att Khadaffi ska använda sin militära övermakt och sina inhyrda legoknektar till att massakrera den demokratiska befrielserörelsen i Libyen, är nu på väg att hända. Det blev tidigt rätt uppenbart att Libyens galne diktator skulle falla tillbaks på gammalt hederligt ultravåld, och att motståndsrörelsen var för svagt organiserad för att utmana honom i hans maktbas, huvudstaden Tripoli, som försvaras av sönernas elitförband. Behovet av något slags militärt stöd till demokratikämparna var alltså tydligt redan från början.


Därför är det hoppingivande att arabförbundet, något otippat, gav sitt stöd till ett flygförbud över Libyen. Otippat, därför att medlemsländerna i Arabförbundet inte själva är några duvungar. Där sitter nog både en och annan diktator som inte sover någon änglasömn på nätterna just nu. Jag hade trott att de skulle hoppas på att den arabiska demokrativåren ska ebba ut mot vågbrytaren Khadaffi. Men diktatorns vidriga beteende de senaste veckorna verkar ha stött bort hans sista potentiella allierade. Tydligen var det bara ärkeskurkarna Syrien och Marocko som motsatte sig ett flygförbud.


Att Arabförbundet ger sitt politiska stöd åt en flygförbudszon över Libyen är en grundförutsättning för att den ska kunna genomföras. Fortfarande återstår frågor att besvara: finns det någon med militära muskler som är beredd att ta på sig uppdraget att verkställa flygförbudet, och vad kommer den aktören att kräva i utbyte?


På vänsterkanten har en del rest ragg inför talet om utomstående militär inblandning och - helt riktigt - påpekat det uppenbara hyckleriet i att USA och NATO här talar om humanitär intervention, samtidigt som man stöder de flesta andra diktatorerna i regionen, och sitter med armarna i kors inför värre humanitära katastrofer. Visst. Men varför skåda given häst i munnen? USA och EU kanske känner att de fått skämmas tillräckligt redan sedan tunisierna satte bollen i rullning och störtade sin EU-stödda marionett? Eller - troligare - så är de ute efter fortsatt säkra oljeleveranser. En regelrätt militär markinvasion verkar det hursomhelst inte kunna bli fråga om, vilket är bra. Ett flygförbud över Libyen jämnar ut spelplanen lite i det pågående inbördeskriget och gottgör på så sätt åtminstone delvis det stöd som västvärlden tidigare gett såväl Khadaffi som andra diktatorer i Nordafrika. En vingklippt Khadaffi vars flygplan förblir stående på marken sitter nog inte säker ens månaden ut.


Medan vi väntar på ett flygförbud skulle ju Sverige kunna följa Frankrikes exempel och erkänna den nya adminstrationen i Benghazi som Libyens rättmätiga representant i officiella sammanhang. Eller vänta nu, vi har ju Carl Bildt som utrikesminster fortfarande. Blir vi sist med att göra det rätta som vanligt?


SvD 1, 2, AB 1, 2,


KATEGORI:Arabisk vår

Fler går vilse i den libyska öknen


S

vDs ledarskribenters vånda har förmodligen stigit i takt med varje revolution i arabvärlden de senaste veckorna som USA, EU och vår egen Carl Bildt vägrat stödja. Var tar alla liberalkonservativa frihetshjältar vägen när det verkligen gäller, när blod flyter på gatorna i Tunis, Kairo och Tripoli? Hur svårt är valet mellan ett förtryckt folk som reser sig, och deras diktator? Svårt, mycket svårt för stora delar av svensk och europeisk borgerlighet, tydligen.
Lyckligtvis så hittade SvD till slut någon annan att peka finger mot. Så även Expressen. Det hårdföra gardet i Latinamerika - Fidel Castro, Hugo Chavez och Daniel Ortega, har producerat en hel del förvirrat bludder de senaste dagarna, som man kastar sig över med illa dold skadeglädje.


Att Fidel Castro, som ännu inte kommit över järnridån fall, inte har mer vett i skallen var väl väntat. I en spretig krönika i partiorganet Granma målar han upp en rosig bild av Libyen och anklagar massmedia för att bedriva en kolossal lögnkampanj, men glömmer att nämna att Khadaffi medvetet gjort Libyen till ett av världens få återstående svarta mediahål. Han skriver visserligen att man i i ansiktena på de som protesterar på gatorna i Benghazi kan se "verklig indignation", men varför är folk i detta välmående land så indignerade? Castro blir svaret skyldig. Han vill väl inte kasta sten i glashus, gud förbjude att kubanerna skulle komma på tanken att kräva samma sak som libyerna.


Mer oväntat och oroande än Castros ökenvandring är att politiker som hittills verkat hyfsat inom de demokratiska ramarna - för både Chavez och Ortega har ju faktiskt kommit till makten i fria val som godkänts av internationella observatörer - uttrycker direkt stöd för diktatorn, som Ortega, eller ett mer reserverat stöd med förbehåll, som Chavez.


Hugo Chavez har tidigare velat bygga antiimperialistiska allianser mellan de mest disparata länder som bara förenas av en enda sak: motståndet mot det amerikanska världsherraväldet. Förmodligen är det de antiimperialistiska glasögonen som gör att de tre latinamerikanska ledarna får så svårt att se situationen i Libyen från det libyska folkets synvinkel. Khadaffi är fiendens fiende, alltså blir han någon slags allierad. Nu var det visserligen ett bra tag sedan Khadaffi var USAs fiende. Tvärtom har han omfamnats av västvärlden på senare år och omorienterat sitt lands utrikespolitik radikalt för att bli mer aptitlig i en ny världsordning med USA som enda återstående supermakt. Att amerikanerna nu börjar vapenskramla och fundera på en militär intervention handlar nog mindre om motvilja mot Khadaffi än oro för vad som ska hända med de libyska oljefälten vid ett utdraget inbördeskrig.


De gamla revolutionärerna i latinamerika kommer nog att få anledning att ångra sina självmål framöver. Men även den europeiska vänstern har fått ett libyskt huvudbry. Khadaffi har grävt ner sig i sin bunker i Tripoli och tänker inte flytta på sig. Det kan bli ett långt och blodigt inbördeskrig. Motståndsrörelsen har folkviljan i ryggen, men Khadaffi har de tyngsta vapnen. En libysk människorättsgrupp uppskattar att 6000 människor redan dödats. Men inga siffror är säkra i dagsläget. Nu ber motståndsrörelsen om militär hjälp för att slå ut Khadaffis legosoldater. Ska vårt svar till dem bli ett blankt nej? Khadaffi kan med sina oljepengar hyra in utländska trupper och köpa militär utrutstning av Vitryssland, men demokratirörelsen får klara sig med de vapen de lyckas plundra ur Khadaffis vapengömmor? Jag delar invändningarna mot en amerikansk militäraktion, som förmodligen bara skulle förvärra läget och ge Khadaffi en pr-boost han inte förtjänar. Men en intervention under FN-flagg, eller av den afrikanska unionen? Och/eller vapenexport till oppositionen som jämnar ut spelplanen?


Tyvärr så är det svårt att se någon fredlig lösning på den här konflikten - Khadaffi var uppenbarligen väl förberedd på den dag när hans folk äntligen skulle resa sig och kasta av sig oket. Hans verkar vara den brända jordens taktik; får inte han styra Libyen så ska ingen göra det. Frågan är hur mycket våld omvärlden kan tåla innan den reagerar? Och hur undviker vi att USA och NATO med sin blodiga signatur svärtar ner hela demokratirörelsen i arabvärlden?


AB 1, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7,  SvD 1, 2, 3,


KATEGORI:Arabisk vår

Avgår Bildt före eller efter Khadaffi?


B

åde USA och EU har blivit påkomna med byxorna nere i arabvärlden. Ställda inför valet mellan att stödja de diktatorer som man sedan länge odlat vänskapliga relationer med (och krängt övervakningssystem och avvisat tortyrmärkta politiska flyktingar till) eller att ta ställning för de demokratirörelser som slåss med livet som insats för rättigheter som vi i väst tar för givna, har man valt diktatorerna. Allt enligt principen "man vet vad man har men inte vad man får". Hellre en skurk som dansar efter vår pipa och förser oss med säkra oljeleveranser än folkstyre.



I Libyen har den utrikespolitiska doktrinen prövats hårt, eftersom Khadaffi som man kunde vänta sig använt ultravåld mot sitt revolterande folk. Reaktionerna från omvärlden har varit ljumma och överslätande. Man har talat om "stabilitet", ett kodord för stöd till diktatorerna, och vår svenske utrikesminster, som "inte vill ta ställning" har hamnat i dåligt sällskap av bland andra Italiens Silvio Berlusconi, Khadaffis bäste vän i EU.


Igår sprack kedjans tyngsta länk när USA genom Obama krävde Khadaffis avgång. Sent ska syndaren vakna, men det är väl lättare för USA att kräva demokrati i Libyen än i Egypten och Tunisien, med tanke på att deras diktatorer tillhörde den nära vänkretsen. Nu när USA klivit fram och ryckt åt sig ledartröjan är frågan om Carl Bildt kommer att fortsätta att krumbukta och slingra sig med diverse ursäkter för att slippa agera? Det börjar ju nästan bli komiskt att följa Bildt, som ju inte direkt vägde orden på guldvåg när Ryssland invaderade Georgien, eller 1989 när järnridån började rämna. Då gick det bra att kräva baltstaternas självständighet och diktatorers avgång. Men när samma sak händer i Nordafrika låter vår utrikesminister och stora delar av borgerligheten faktiskt skrattretande lika de små kommunistpartier till vänster om VPK som in i det sista klamrade sig fast vid sina illusioner om öststatskommunismen. Också de föredrog då en stabil diktatur framför att ge folket möjlighet att själva utse sina ledare. Men jag skulle nog påstå att vänstern som helhet reagerade otroligt mycket sundare på de folkliga revolterna i Östeuropa 1989 än vad högern som helhet reagerat på demokratirörelserna i arabvärlden. Man behöver inte leta länge innan man hittar någon borgerlig agitator eller extremhögermegafon som påstår sig veta att bara islamism kan bli följden om vi ger araber själva en möjlighet att välja sina ledare. Vad jag minns kom ingen på vänsterkanten med några såna tvärsäkra profetior om vad demokratiprocesserna i Öststaterna skulle mynna ut it. Tvärtom var de flesta reaktionerna positiva.


Vänstern känner, skulle jag påstå, instinktivt att det är rätt att göra uppror mot auktoriteter. Högern har alltid varit auktoriteternas försvarare och den kraft som försökt bromsa alla samhälleliga framsteg. Kanske det trots allt är rätt logiskt - moderaterna varnade för "suset från den antågande barbarskogen" när den allmänna rösträtten infördes i vårt land, trots deras motstånd. Hundra år senare räds man "suset från den antågande barbarskogen" i arabvärlden.


Det är inte bara tragiskt för de människor som nu slåss på Libyens gator med livet som insats att vår svenska höger är så avigt inställd till deras kamp, och att EUs utrikesministrar hellre talar om "stabilitet" än demokrati. Det kommer också att slå tillbaks mot oss själva. EU och Sverige har här försuttit en historisk chans till ett närmande mellan Europa och våra grannar söder om medelhavet. De sträckte ut sin hand mot oss, vi hötte med en knuten näve åt dem. Kanske det i slutändan är Europa som har en demokratiläxa att lära, av befolkningarna på gatan i Libyen, Egypten och Tunisien?


Den omedelbara konsekvensen för Sveriges del måste bli att vår utrikespolitiske talesman Carl Bildt gör som Obama och kräver Khadaffis avgång. Sen kan han ju verkställa sin egen. Skamgränsen är sedan länge passerad.

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7,

Bloggat: Lena Sommestad, Martin Moberg, Kilden och Åsman, Fönster mot bloggvärlden, Razz tycker till, Biology & Politics, Lasses blogg, Nemokrati,


KATEGORI:Arabisk vår

Skicka FN-trupp till Libyen!


M

uammar Khadaffi har väl aldrig haft alla hästar hemma, och man trodde kanske inte att det kunde bli så mycket värre. Men det kunde det. Karln har helt kukat ur, som man kan se i de TV-framträdanden han gjort igår och idag. Bisarrare spektakel har jag väl aldrig sett. Men det är tyvärr en farlig galning som sitter och viftar med sitt stora paraply, kallar sina förtrycka undersåtar för kackerlackor, och manar sina trogna anhängare till blodbad. Dåren har flygvapen och inhyrda legosoldater att sätta in, när de egna soldaterna vägrar att delta i slaktandet.


Omvärlden måste nu inse att tiden för halvbakade diplomatiska försiktigheter är över. Khadaffi kommer inte att lyssna på hövligt prat. Han känner sig trygg i förvissningen att EU även i fortsättningen kommer att slicka hans händer för den libyska oljan. Än så länge har vi inte sett någon signal från EU-ledarna som motsäger det. Och även om EU kan köra över Italien och andra som vill stryka diktatorn medhårs så är det tveksamt om ens ett ekonomiskt embargo eller något liknande skulle ha effekt. För att stoppa det pågående blodbadet i Libyen måste världen agera snabbt, genom FN, skicka dit fredsbevarande trupper och inrätta ett flygförbud över Libyen. Khadaffi klamrar sig fast vid ett sista halmstrå, förmågan att utöva ett sanslöst våld mot sina försvarslösa landsmän. Om omvärlden neutraliserar hans våldsapparat så kommer det libyska folket själva att driva sin revolution mot dess logiska slutpunkt. Men det kanske är ett scenario som skrämmer EU-ledarna och USA ännu mer? Vill de hellre behålla Khadaffis "stabila diktatur" än se ett folkstyrt, självständigt Libyen? Är de kanske rädda för att demokrati och "instabilitet" skulle hota oljeleveranserna?

AB 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3, 4, 5,


KATEGORI:Arabisk vår

Vågar Bildt den här gången?


K

ommer USA, EU och Sverige att våga höja rösten mot Libyens diktator Khadaffi? I Tunisien och Egypten hamnade västvärlden från början på fel sida av staketet och backade upp diktatorerna till det allra sista ögonblicket, för att sedan göra helomvändningar när allt redan var avgjort (som vår kära utrikesminister som väntade med att kräva Mubaraks avgång tills han hade avgått).


I Libyen kunde man ju vid en första anblick tycka att det borde vara lättare att låta de tunga diplomatiska kanonerna dundra. Få ledare har väl så dåligt internationellt rykte som Khadaffi, och det med all rätt. Men om inte men vore. Libyen är Afrikas största oljeproducent och har stora ekonomiska intressen bland annat i Italien. Om Khadaffi skulle dra åt oljekranarna (som han enligt vissa uppgifter från Libyen redan tappat kontrollen över) så skulle det förmodligen få kännbara effekter i Europa. Ytterligare en illustration av varför vårt oljeberoende är helt oförsvarbart - inte bara sabbar vi planeten med koldioxidutsläpp, vi gör oss också beroende av några av jordens värsta skurkar. Khadaffi har också, med hjälp av bl.a. Tony Blair, försökt rehabilitera sitt dåliga anseende på senare år, och närmat sig västvärlden och USA. Italiens Silvio Berlusconi har redan varit ute och dragit en lans till Khadaffis försvar, det ska bli intressant att se hur övriga EU-ledare, och USA, agerar.


Inte många kommentatorer verkar ge mycket för Khadaffis chanser att sitta kvar på längre sikt. Frågan är bara hur mycket blod som måste flyta innan pajasen inser att det är dags att maka på sig? (Minst) 300 egyptier var tvungna att offra livet för att faraon Mubarak skulle smita in i sin sarkofag och dra igen locket. Förmodligen är dödssiffrorna redan högre i Libyen. Vi vet inte mycket med säkerhet eftersom Libyen är ett slutet land. Men vi vet att demokrativågen rullar vidare i arabvärlden och inte verkar kunna stoppas. 2011 ser ut att bli ett fantastiskt år!


"Förutom till Egypten exporteras vapen till Förenade arabemiraten, Jordanien, Oman, Saudiarabien, Algeriet och Tunisien. Nästan alla de länder där vi nu ser protester har blivit beväpnade av Sverige bara de senaste åren, sa Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Hans Linde , som beskrev den svenska vapenexporten som skamlig"


Uppdatering två: Svaret på frågan är alltså nej. Bildt vill inte "stödja den ena eller andra sidan". Samtidigt som Khadaffi flygbombar demokratikämparna. Svensk utrikespolitik firar nya triumfer. 



AB 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, 5, 7, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8,

KATEGORI:Arabisk vår

Sveriges stöd till arabvärldens diktatorer


F

lera reportrar på plats i revolutionens Egypten berättar samma historia: Demonstranter kommer springande fram till dem med en tårgasgranat i hand och visar: "Titta vad det står! Made in USA!". Det amerikanska imperiet har länge pumpat upp arabvärldens diktatorer med pengar och vapen så att de mer effektivt ska kunna förtrycka sina egna befolkningar. Egyptens Hosni Mubarak har efter Israel varit den största mottagaren av amerikanskt stöd i regionen. Men nu ser inte ens det stödet ut att räcka till och Mubarak är på fallrepet.


Frågan är hur många svenska vapen som använts mot de som demonstrerar för demokrati och mänskliga rättigheter de senaste veckorna? Sverige exporterar nämligen vapen till diktaturerna Tunisien och Egypten. Företrädare för Broderskapsrörelsen, Kristna fredsrörelsen och Svenska muslimer för fred och rättvisa skriver idag i SvD:


"Sedan 1980 har Sverige exporterat krigsmateriel till Tunisien varje år utom tre och exporten omfattar såväl luftvärnsrobot 70, radarövervakningssystem som handeldvapen, sprängmedel, lasersikten och ammunition. Sammantaget uppgår värdet till omkring 350 miljoner kronor. Liknande export har även skett till Egypten.



Listan över auktoritära regimer som kontinuerligt köper svenskt krigsmateriel slutar dock inte där. En av de mest brutala regimerna i världen är också en stor kund: Saudiarabien. Under 2009 översteg värdet av den svenska vapenexporten till diktaturer 1,5 miljarder kronor."




Att USA backar upp arabvärldens diktaturer militärt och ekonomiskt är väl ingen överraskning för den som vet hur imperiet brukar agera realpolitiskt, bortom de retoriska dimridåerna om demokrati och mänskliga rättigheter. Men att Sverige, som en gång faktiskt hade ett utrikespolitiskt samvete och ett anseende att vårda, säljer vapen till skurkar som Mubarak och Ben Ali är hårresande. Det är också ett ställningstagande från vår borgerliga regerings sida, för diktatorerna, mot deras förtryckta befolkningar.


Nu reser sig dessa befolkningar och kräver sin mänskliga värdighet tillbaka i ett jublande revolutionärt rus, som på några korta veckor förvandat hela arabvärlden, för några månader sedan en av de mörkaste och mest instängda delarna av vår värld, till en enda stor turbin av energi som vädrar ut den gamla unkna luften av år av förtryck. När de störtat sina förtryckare, vad kommer de då att tänka om deras medhjälpare i väst? De som pumpade in vapen och pengar? De som, in i det sista, försvarade dem? Som USAs utrikesminster Hillary Clinton, som för bara några dagar sedan hävdade att regimen i Egypten är "stabil och reformvillig". Som den israeliska minister som dold bakom anonymitetens slöja igår uttryckte att det "inte var rätt ögonblick" för en demokratiseringsvåg i arabvärlden. Som den franska högerhäxa till utrikesminister som på fullt allvar begärde franskt stöd till Tunisiens polis och militär för att slå ner demonstranterna. Eller som den svenska regeringen, skyldig till vapenexport till några av de värsta skurkarna i regionen?


Läs gärna Amelia Andersdotter om EUs stöd till Tunisiens diktator, Olsson betalar om Carl Bildts svamlande, Jinge om Israels rädsla för demokrati,

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SvD 1, 2, 3, 4, 5,


KATEGORI:Arabisk vår