LARS ADAKTUSSON KOMMER UT UR GARDEROBEN

L

ars Adaktusson går med i kristdemokraterna och vill kandidera till Europaparlamentet. Det kom väl inte direkt som en överraskning. Den mannen har inte mycket kvar av journalistisk opartiskhet att gömma sig bakom. Men att byta från journalistik till politik när den kristdemokratiska skutan guppat under fyraprocentspärren under lång tid och verkar vara på väg att lida totalt skeppsbrott är väl lite taskig tajming?
 
 
    Framförallt har Adaktusson gjort sig känd som en rabiat försvarare av allt Israel tar sig för. Den här krönikan i Metro där han rasar över Jonas Sjöstedts stöd till Ship to Gazas hjälpflotta är underhållande, som propagandakonstverk betraktat. Adaktusson försöker lägga skulden för massakern på Mavi Marmara, där israelisk militär dödade nio hjälparbetare som försökte göra motstånd när de bordade skeppet på internationellt vatten, på offren. En rapport från UNHCR visade att sex av de dödade var offer för rena avrättningar - bland annat skott i huvudet från mycket nära håll - och kritiserade Israel för "wilful killing; torture or inhuman treatment; wilfully causing great suffering or serious injury to body or health". Om detta kan man inte läsa i Adaktussons krönika. Nio personer "miste livet". Råkade dom ramla i trappan?
 
 
 
    Efter Israels angrepp på hjälpflottan inleddes ett propagandakrig för att motivera dödandet. I det kriget producerades ett antal olika rapporter, som drog helt olika slutsatser. För att bevisa att Israel hade rätt att använda hela sin arsenal av militära vapen mot hjälparbetare på internationellt vatten lutar sig Adaktusson mot Palmer-rapporten, som beställdes av Ban Ki Moon och bestod av trogna Israel-vapendragare som Alvaro Uribe, colombiansk ex-president med bland annat samarbete med paramilitära mördare och illegal avlyssning av politiska motståndare på sitt mycket rymliga samvete. Att den rapporten enligt sina riktlinjer uttryckligen inte hade befogenhet att uttala sig i legala frågor: "The Panel is not a court. It was not asked to make determinations of the legal issues or to adjudicate on liability", hindrar inte Adaktusson från att använda den till att påstå att Israels anfall på flottan och blockad av Gaza genomförts med "stöd av folkrätten". Vilket såklart är trams. Här är en genomgång av de rent legala argumenten. Det moraliskt förkastliga i att en av världens starkaste militärmakter anfaller en hjälpflotta med humanitära förnödenheter till ett svältande folk är odiskutabelt. Dock inte för propagandisten Adaktusson.
 
 
    Israel har hamnat lite i mediaskugga under den arabiska våren. Något som landets högerextrema regim säkert är tacksam för. Men då och då sipprar nyheter ut och de är inte goda. Nyligen framkom att den israeliska regimen steriliserar etiopiska kvinnor - ofta mot deras uttalade vilja. Dags för Lars Adaktusson att skriva en till krönika? What would Jesus do, Lars? Skulle han åkt med hjälpkonvojen eller attackhelikoptrarna?
 
 
 Bloggat: Lasse,
 
 DN 1, SvD 1, 2, 3, AB 1, 2,
 
 
 
 
 
 

På västbanken intet nytt

Israel använde "ofattbart våld" då man stoppade Ship to Gazas hjälpsändningar i somras. Det slår FN fast i en rapport. Man konstaterar att bordningen stred mot Genevekonventionen och att det finns bevis som räcker till åtal på flera punkter, bland annat uppsåtligt dödande, tortyr eller omänsklig behandling och uppsåtligt orsakande av stort lidande. Jag citerar:

 

"Uppförandet från Israels militär och annan personal mot passagerarna på flottan var inte bara oproportionerligt för tillfället men visade också nivåer av totalt onödigt och ofattbart våld."

Det här är förstås inga nyheter, utan var rätt uppenbart redan när det hände. Vilket naturligtvis inte hindrade Israels försvarsadvokater - bland annat MUFs Niklas Wykman och Lennart Persson på Aktuellt - att göra allt de förmådde för att flytta fokus och skuld från angriparen till offren. Jag citerar återigen Niklas Wykman:

"Bra att Hamas nu inte får det besök de hade förväntat sig. (...) Ship to Gaza är nyttiga idioter, terrorister och ideologiskt drivna israelutrotare".


Att Wykman sitter kvar som MUF-orförande efter att ha hejat på massavrättningar med fradga runt munnen är en skam inte bara för moderaterna utan för hela Sverige. Den ideologiskt förblindade är naturligtvis han själv, och den armada av ursäktare som står med honom, beredda att försvara Israel i vått och torrt, i dess attacker på civila och massakrer på hjälparbetare, dess ockupation och apartheidpolitik och dess politiska glidning åt det rent fascistoida hållet.

Från Israel kommer nu nyheter om den farsartade fredsprocessons snara sönderfall. Landet vägrar att göra ens den minimala eftergift som ett byggstopp på ockuperade områden innebär. Hellre nya kolonier än fred, i strid med internationell rätt. Den högerextreme utrikesministern Avigdor Lieberman upprepar nu sina krav på att etniskt rensa Israel. Obama vrider sina händer, men skulle såklart aldrig ens överväga att göra något så ofattbart radikalt som att hota med att dra ner på USAs enorma militära och ekonomiska stöd om Israel inte börjar ta fredsprocessen på allvar. Saker förblir alltså som de varit i mellanöstern, och så länge nyttiga idioter som Niklas Wykman kan förväntas leverera ett ovillkorat stöd för apartheidpolitik och mord så finns det såklart inget skäl för landet att byta kurs.

Uppdatering: Ibland blir man bönhörd, Wykman avgår!
DN 1,




Avrättning ombord på Mavi Marmara

M

er bildmaterial har slunkit igenom den järnridå Israel försökt lägga över sin attack på hjälpkonvojen förra veckan. I ett klipp ser vi en regelrätt avrättning, där israeliska soldater först sparkar på en liggande, förmodligen sårad passagerare (offret döljs av relingen men enligt vissa uppgifter att det är Furkan Dogan, den 20-årige amerikanske medborgaren som dödades) och riktar vapnet neråt och skjuter. Och det är inget paintballgevär soldaten håller i.


 

 


Det övriga bildmaterialet är också högintressant, och bidrar till att ytterligare torpedera den israeliska förljugna versionen av händelseförloppet. Det som av någon anledning inte tror på passagerarnas ord när de berättar att soldaterna sköt och sårade redan innan det klantiga bordningsförsöket från helikoptern kanske tror på sina egna ögon och öron?

 

 

Israeli Attack on the Mavi Marmara, May 31st 2010 // 15 min. from Cultures of Resistance on Vimeo.

 

Nu återstår bara att se hur massmedia väljer att hantera bildbevisen. Den intressanta parallella historien här är ju hur en massaker på hjälparbetare rapporterats i västmedia. Med ursäkten att man måste "låta bägge sidors version komma fram" har de hårdredigerade filmsnuttar som det israeliska propagandaminsteriet vill att du ska se rullats om och om igen. Snuttar som trots att de bara visar ett minutkort skeende av en lång attack fått utgöra grunden i en anklagelseakt mot deltagarna i hjälpkonvojen, orkestrerad av deras bödlar.


Aktuelltredaktionen gick snabbt ner på alla fyra och lät sig bli rövknullad av Israels propagandaagenter. Andra var inte mycket bättre. Den som inte sett Lennart Perssons intervju med Mattias Gardell redan borde verkligen göra det. Och sen fundera på om våra licenspengar ska gå till att bistå skurkstaters försök att tvätta blodet från sina händer. Lek med tanken på att Nordkorea eller Iran hade gjort samma sak. Och fråga dig sen om Lennart Persson hade varit så gläfsande ivrig att utsätta de överlevande från massakern för en kombination av korsförhör, nertystning och anklagelseakt.

 

Det mest hårresande med Aktuelltredaktionens och andras agerande är kanske ändå inte att de lånar sig till svartmålning av hjälparbetare som massakreras på internationellt vatten, även om det är skamligt nog, utan att de till och med ger sina journalistkollegor ombord på Mavi Marmarar fingret. När Israel  överlagt blockerar deras möjligheter att objektivt bevaka händelsen och återrapportera det de ser så borde den självklara journalistiska reaktionen vara att vägra sända någon som helst israelisk propaganda, eller ens låta landets agenter komma till tals, innan journalisterna satts på fri fot, fått tillbaks sin beslagtagna utrustning  och kan berätta vad som verkligen hände. Men i valet mellan journalistisk integritet och solidaritet med de attackerade och fängslade kollegorna, och sin lojalitet med Israel, valde Aktuelltredaktionen, och en del andra nyhetsmedia också, Israel.

 

 

Medelhavsmassakern - obesvarade frågor

<

E

n vecka efter den blodiga israeliska massakern i medelhavet har massmedia fortfarande inte kunnat eller velat räta ut några grundläggande frågetecken:

 

 


1. Hur många dödades av israelerna vid attacken? Den allmänt cirkulerade siffran, nio döda, verkar komma från israeliska myndigheter så vi kan nog kallt räkna med att det är lögn och förbannad dikt som det mesta som kommit från det hållet den senaste veckan.  Ytterligare sex personer uppges fortfarande vara saknade, och kan antas vara vara mördade de också. Passagerare på Mavi Marmara har berättat att de sett människor kastas överbord, vilket skulle förklara saken.

 

Men trots att siffran nio dödade säkerligen är felaktig har den rapporterats utan brasklappar eller betänkligheter av alla stora nyhetsmedia.


2. Passagerare på Mavi Marmara har uppgett att de konfiskerade en lista med framträdande turkiska deltagare från de två tillfångatagna israeliska soldaterna (som sedan släpptes så att de skulle kunna få sjukvård). Israelerna förnekar att en sådan lista existerar. Var det en dödslista, vilket passagerarna själva menar?


I brist på solida bevis så kan man såklart inte rakt av anta att det faktiskt rörde sig om en dödslista. Men å andra sidan: att listan överhuvudtaget inte diskuterats i svenska media, med några få undantag, är intressant. Samma media som papegojar dumpropaganda om "50 Al-Qaidakrigare", eller var det "legosoldater med pengar i byxorna", censurerar uppgifter som rapporterats av journalistkollegor från andra länder. Bör Israels propagandaministerium väga tyngre i svenska massmediers bevakning än Al-Jazeeras reportrar och de ögonvittnen som befann sig på plats?


3. Uppnådde Israel sitt mål med stormningen?
I alla kommentarer utgås det ifrån att "något gick fruktansvärt fel". De mer borgerligt lagda sliter sitt hår i förtvivlan när de tänker på hur detta ska påverka Israels anseende. Prioriteringarna är kristallklara. Men alternativet: att Israel faktiskt ville ha en våldsam konfrontation, övervägs  överhuvudtaget inte. Varför? Jag har inte sett någon solid argumentering för att det uppnådda resultatet inte var det önskade, däremot en massa verklighetsfrämmande antaganden.



Vi har utrikesminister Liebermans uttalande från dagen innan bordning om att skeppen skulle stoppas "till varje pris". Uppenbarligen var inte människoliv ett för högt pris, och vem hade väl trott det?

Den israeliska regeringen sammanträdde i en hel veckan innan attacken för att diskutera hur hjälpsändningarna skulle stoppas. Om de hade önskat en annan utgång än blodspillan, varför valde de en nattlig attack? Det fanns andra alternativ. Tidigare båtar har rammats och stoppats med mindre våld. Och varför var det så viktigt att angripa också pressen ombord?

Den som tror att den högerextrema klick som nu styr
israelisk politik rent allmänt känner en motvilja mot att döda har uppenbarligen glömt det mordiska anfallet på Gaza 2008 som kostade 1400 palestinier livet.

Den som antar att landet - åtminstone - ryggar inför att döda andra länders medborgare har inte informerat sig tillräckligt om vilken behandling som möter internationella fredaktivister i de ockuperade områdena. Jag har gett några exempel. Eller ta den israeliska attacken på fartyget USS Liberty 1967, då 34 amerikanska besättningsmän dödades. Om inte amerikanska soldater går säkra, vem gör det? (På bilden fredsaktivisten Rachel Corrie, överkörd av israelisk bulldoozer).

 


Kommentatorer i massmedia och våra politiker verkar automatiskt förutsätta att inget land vill riskera sitt anseende och en kritikstorm från dem själva genom att agera med massivt militärt övervåld. Men behöver Israel frukta utländska massmedia? De som utan att blinka upplåter etervågorna till den israeliska propagandamaskinen i efterdyningarna av massakern? USA är det enda land de egentligen behöver som allierad, och amerikanska massmedia och politiker snubblar över sina egna fötter i sin iver att släta över och sprida dimridåer.

 

 




 


Om man vågar tänka tanken att massakern på hjälpkonvojen faktiskt kan ha varit planerad
blir den intressanta frågan: Vad har Israel vunnit på att även denna gång agera som man brukar, alltså med massivt övervåld?

Förutom det uppenbara, att man bevarat blockaden mot Gaza
obruten, så framstår Israel återigen som ett land som inte ryggar för något. Man är mobbaren i skolan som först sparkar dig i magen och sedan hånar dig för att du gråter och säger till klasskamraterna att det var du som började, fast alla vet att det det inte är sant.

Israelerna har bankat på stora stridstrumman ett tag och ett anfall mot Iran verkar rycka närmare. Kanske var detta en krigsövning, eller kanske ville man  sända en signal till iranierna om exakt hur långt man är beredda att gå?

 

Om man ser Israel genom den lins som den officiella propagandan håller upp, en fredsälskande, civiliserad stat, "mellanösterns enda demokrati", så blir detta aggressiva beteende obegripligt. Men om man lyssnar på vad de israeliska politikerna säger till sin hemmapublik faller bitarna på plats. Moshe Dayan, tidigare försvarsminister, menade att Israel måste vara en "galen hund, för farlig för att bråka med". Så när ett kärnvapenbestyckat Israel låter sina skjutglada soldater gå lös på en konvoj med hjälparbetare och fredsaktivister kanske de sänder precis den signal de vill sända?

 

På hemmaplan verkar den israeliska opinionen berusad av stridslust. Vapenskrammel har sin lockelse, åtminstone kortsiktigt. Samtidigt som den israeliska propagandan trummas ut i alla kanaler så förföljs journalister och människorättsaktivister. Det är en logisk följd av det israeliska apartheidsystemet och det dagliga förtrycket som dess ockuperade undersåtar lever under. Vilken skurkstat kan i längden tolerera kritik och granskning? De inre motsättningarna sliter sönder en sådan konstruktion och fascism står för dörren. Attacken häromdan på Haneen Zoabi, i det israeliska parlamentet Knesset, visar ett land som snabbt är på väg utför. (Zoabi straffas nu för sitt mod och en Facebookgrupp med 100000 medlemmar kräver hennes avrättning.)

 

 

 


4. Och slutligen, en stilla undran
över våra svenska israeladvokater: hur långt är de egentligen beredda att gå i sitt stöverslickeri och sitt ursäktande?

Om gränsen inte dras vid att försvara en massaker på en hjälpkonvoj,
var går den då? Hur skulle det låta om Israel atombombade Gaza, en idé som tidigare nämnde utrikesminster Lieberman verkar känna en viss sympati för? Skulle det vara förståeligt eftersom det finns "terrorister" där? Skulle man visa bilder på vapen ihopsamlade ur de brända ruinerna? Skulle vi få höra att palestinierna minsann var antisemiter? Skulle det fortsätta att pratas om hur våldsinriktade Hamas var, medan liken fortfarande rykte i Gaza?

 

 

Bloggat: Motbilder, Ali Esbati, Approximationer,


intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Exp 1, AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, SvD 1, 2, 3, 4, 5,

Misshandeln av Dror Feiler

V

änsterpartiets riksdagskandidat, konstnären Dror Feiler verkar vara den som fick den hårdaste behandlingen av de svenskar som deltog på Ship to Gaza:

För den israelkritiske konstnären Dror Feiler var det illa. Han behandlades som en förrädare.


- Han behandlades illa för att han är just Dror, säger Mehmet Kaplan.

 

När Dror vägrade att ge ifrån sig sitt pass om han inte fick ett kvitto kastade sig soldaterna över honom.

 

- De brottade ner honom, satte benen på hans rygg, bände bak armarna och tryckte ned hans ansikte i marken, berättar Kaplan.


När Dror tittade upp såg Victoria att han blödde från ansiktet och huvudet. Soldaterna band hans händer med hårdplastremmar och låste in honom i ett isolerat rum. När han frågade om de kunde lätta på handfängseln drog de åt hårdare, berättar Mehmet Kaplan.


En timme var Dror isolerad. När fartyget kom in till hamnen i Ashdod släpptes han ut med de andra. Men förödmjukelsen fortsatte.


- Vi fick vandra till bussen relativt ostörda men när det var Drors tur blev det gatlopp. Soldaterna knuffade och sparkade honom mellan varandra, framför alla människor. Sedan ställde de upp honom mot bussen och turades om att gå fram och dra honom i tofsen samtidigt som de skrattade rått. Det var ren gladiatorstämning, säger Mehmet Kaplan upprört.


- Hundratals soldater som bara hade en sak för ögonen - den här mannen vill vi skada öppet, fortsätter han.


Dags att belöna de svenska deltagarna med hederutmärkelser för sin insats! Det krävs mod för att utmana ett apartheidsystem och en av världens brutalaste krigsmakter. Men det är glädjande att se att vanliga människor vågar göra det som våra regeringar fegar för.



Israels krig mot sanningen

R

eportrar utan gränser rapporterar att åtminstone 60 av de som kidnappades och hölls avskärmade från omvärlden av Israel var journalister. Oklart hur många av dessa som skadats och dödats, eller hur många som kvarhålls. Uppgifter om minst en mördad journalist har cirkulerat är bekräftade.

Vi vet sedan tidigare att Israel inte har några problem med att göra journalister till måltavlor. Reportrar utan gränser berättar på sin hemsida att åtminstone 46 reportrar beskjutits när de försökt rapportera om Israels ockupatation och krigföring, i de flesta fallen kan det bevisas att beskjutningen kommit från israeliskt håll. Ofta har journalisterna varit klart identifierade som sådana och hållit ett avstånd till den konflikt de försökt bevaka. Självklart har inget verkligt ansvar utkrävts av de skjutande soldaterna.

Organisationen konstaterar att läget för pressfriheten
aldrig varit sämre i Israel än nu. Landet rankas i Pressfrihetsindex på plats 161 för de ockuperade territorierna, och 93 för resten av Israel. Det placerar Israel på en jumboplats under såna yttrandefrihetens oaser som Vitryssland och Egypten, men 14 placeringar bättre än Nordkorea. Grattis! (Sverige rankas som nummer 5.)

Man nämner dussintals fall där journalister verksamma i Israel arresterats, misshandlats, hotats, fått sin rörelsefrihet begränsad, deporterats, och bestulits på sina pass och pressleg.

Vid anfallet på Mavi Marmara och Frihetsflottan
såg Israel till att störa ut alla kommunikationer så att de närvarande journalisterna inte skulle kunna meddela omvärlden vad som hände. I efterhand förstördes kameror och datorer med bevismaterial, och de kidnappade hölls isolerade från omvärlden.

Anledningen är uppenbar: skapa ett informationsvakuum i vilket Israels propagandaapparat kan inleda sitt PR-Blietzkrieg och levevera en förljugen version av händelseförloppet. Propagandakriget livsviktigt är Israel som är beroende av omvärldens tysta acceptans för att kunna fortsätta sin olagliga ockupation, sin rasistiska apartheidpolitik och sitt slaktande av försvarslösa civila.

Även om PR-blitzen den här gången verkar ha kört fast - fakta talar alltför mycket mot  propagandan - så har den åtminstone gett landets ständiga försvarare och stövelslickare något att klamra sig fast vid. Hjälpkonvojen lastad med mat, rullstolar, byggmaterial och papper till skolbäcker blev hastigt och lustigt till en armada av Al-Qaida-krigare, beväpnade till tänderna med livsfarliga vapen som rakhyvlar och vattenslangar. Inte ens Israel var korkad nog att försöka lura i omvärlden detta innan katastrofen var ett faktum.

Andra offer i Israels krig mot sanningen är de internationella hjälparbetare och fredsaktivister som är på plats i de palestinska områdena. Samtidigt med massakern på medelhavet sköts en ung amerikanska, Emelie Henochowitz, med tårgasgranat i ansiktet, vilket resulterade i att hon förlorar ett öga. Samma metoder har Israel använt förr: Tristan Anderson, en annan amerikan, sköts också med en tårgasgranat i huvudet, vilket ledde till livshotande skador. Listan på attackerade fredsaktivister kan göras lång.

Det skepp som nu är på väg mot Gaza, MS Rachel Corrie, har fått sitt namn efter en ung amerikansk hjälparbetare som med berått mod krossades till döds av en israelisk bullbozer när hon försökte stoppa de illegala rivningarna av palestinska bostäder.

 

Det sägs att sanningen är krigets första offer. Och i fallet Israel är det dubbelt sant. Inte bara när landet brutalt attackerar den fria pressen i sitt arbete. Man har också en armé av nyttiga idioter som papegojar även den mest absurda propagandan och begår våldtäkt på både sanningen och Israels offer. Vilken annan skurkstat gratuleras av så många internationella medlöpare?

 

 

 

 

Bloggat: Motbilder, Paolo Pisoffi, Ung Vänster, Krassman, Röda Malmö, Scaber Nestor,


intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

 

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9,

Vittnen: Israel sköt mot obeväpnade civila

N

u börjar en långsam men strid ström vittnesmål från konvojdeltagare komma in, och Israels lögner spricker i sömmarna.

Huwaida Arrif, amerikansk aktivist på CNN:

 



"I Saw them attacking the Mavi Marmara which is the turkish ship
with most passengers on it, they started firing something and i heard some explosions."

"They threw concussion grenades and were firing some pellets
on us when they came onboard. We kept repeating to them ´we´re unarmed, dont hurt anybody´but they were pretty violent... They smashed my head into the ground then cuffed me and put a bag over my head" They were extremely violent although we over and over again said ´we are unarmed civilians carrying aid to Gaza... I hear them claimin that they just wanted to check our cargo, but we had our cargo checked at each port we departed from. We hired special security in addition to the port authorities confirming that we had nothing onboard that would constitu any kind of threat to Israel".

En ledamot från det israeliska parlamentet, Knesset:

Hanin Zoabi, a member of the Israeli parliament, was on board the "Miva Marmara," the ship that was the scene of the confrontation between activists and Israeli soldiers. The Israeli Navy fired on the ships five minutes before commandos descended from ropes that dangled from helicopters, Zoabi said during a news conference in Nazareth, Israel. She said passengers on board the ship were unarmed.

Två tyska parlamentsledamöter och en före detta:

Three visibly shaken Germans who experienced at first hand a deadly raid by the Israeli military on an aid flotilla bound for Gaza denied on Tuesday that anyone on board was armed.

"The Israeli government justifies the raid because they were attacked. This is absolutely not the case," former member of parliament Norman Paech, 72, wrapped in a blue blanket, told reporters in Berlin.

"This was not an act of self-defence."

 

His comments were backed up by two others on board the convoy when it was raided at dawn on Monday in international waters, MPs Inge Hoeger, 59, and Annette Groth, 56.


Den turkiska aktivisten Nulifer Cetin:

"The operation started immediately with firing. First it was warning shots, but when the Mavi Marmara wouldn’t stop these warnings turned into an attack," she said.

"There were sound and smoke bombs and later they used gas bombs. Following the bombings they started to come on board from helicopters."


Edward Peck, före detta amerikansk FN-ambassadör:


AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8,

Video: Israel sköt redan innan bordning

D

en järnridå av desinformation och propaganda som Israel lagt runt massakern i Medelhavet har redan börjat spricka. Ett videoklipp från en av Al-Jazeeras reportrar ombord ger en helt annan bild av händelseförloppet: fartyget Mavi Marmara utsätts för beskjutning redan innan det bordas av Israels soldater. Al Jazeeras reporter och en reporter från det iranska nätverket Press TV lotsar oss genom det blodiga händelseförloppet, och bilderna backar upp deras ord:

"We are being hit by tear gas, stun grenades,
we have navy ships on either side, helicopters overhead," he said. "We are being attacked from every single side. This is in international waters, not Israeli waters, not in the 68-mile exclusion zone. We are being attacked in international waters completely illegally."

 


"The organizers are telling me now, they are raising a white flag -- they are raising a white flag to the Israeli army," the Al Jazeera reporter said. "This is after one person has been killed; a civilian has been killed by munition. That number could be more ... Despite the white flag being raised, despite the white flag being raised, the Israeli army is still shooting, still firing live munitions."

 


Redan innan skeppet bordades var alltså åtminstone två deltagare allvarligt sårade. Och israeliska soldater fortsattte skjuta med skarp ammunition också efter att vit flagg rests.

 

En aktivist ombord bekräfter bilden.


Israels desinformationsvägg kommer fortsätta krackelera de närmaste dagarna, då fler av offren för massakern, som landet kidnappat och fört in på israelisk mark, får en chans att tala med omvärlden. Israels kalkyl är genomcynisk: genom att kontrollera informationsflödet de första dagarna, då medias uppmärksamhet är som mest intensiv, vill man etsa fast sin spinn i omvärldens medvetande. Men det rimmar illa. Om Israel var offer för en attack, som man påstår, varför skulle man vilja strypa all information förutom den som kommer ut från de egna propagandaagenterna? Ett brottsoffer vill väl att bilderna på brottet ska komma ut till omvärlden? Om man inte har något att dölja, vill säga.

Uppdatering: En växande ström vittnesmål kommer in som sticker hål på Israels lögner. Jag gör en ny post som sammanfattar.

 

Uppdatering: Glenn Greenwald om Israels informationsblackout:


"Isn't it strange how Plucky, Democratic Israel goes to such extreme lengths to prevent any media coverage of what they do, any journalistic interference with their propaganda machine, in light of the fact that -- as always -- They Did Absolutely Nothing Wrong?  Is physically blocking the media from covering what happens the act of a government that is in the right?"


intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Israels propagandakrig

E

fter slakten kommer propagandakriget. Speciellt när det är Israel som slaktar. Den israeliska propagandaapparaten är välutbyggd och aktiv. Inte minst den israeliska armén, IDF, är experter på desinformation. Bloggaren Motbilder påminner om några av de mer stötande lögnerna ur Israels skamliga register. Ett annat exempel, från attacken på Gaza, är granatbeskjutningen och användandet av vit fosfor mot FNs flyktingförläggning och matförråd i Tel el-Hawa, som israelisk propaganda försökte ursäkta med att Hamassoldater skulle ha beskjutit IDF inifrån förläggningen.

Massakern på konvojen till Gaza må vara en PR-katastrof för Israel, men propagandakriget förefaller vara noggrant förberett. Hjälparbetarnas kommunikationer med omvärlden jammades direkt, och offren forslades snabbt iväg till fängelse och isolering. Fortfarande väntar vi på att höra de överlevandes version. Det är såklart ingen slump: Israel har nu haft snart ett dygn på sig att oemotsagd ge sin version av händelsen, medan den fortfarande är rykande färsk.

En hårt redigerad video har släppts som påstås visa hur israeliska soldater angrips med tillhyggen när de bordar båten. Det vore visserligen inte ett brott för hjälparbetarna att försvara sig mot en israelisk bordning på internationella vatten, bara dumdristigt. Men de förvirrade och motstridiga versioner av händelseförloppet som släppts genom Israels propagandafilter är svåra att svälja. Inte minst påståendena att en konvojdeltagare skulle ha lyckats plocka av israeliska kommandodoldater deras vapen. Inte illa pinkat av en civil hjälparbetare, om det hade varit sant.

Den israeliska politiska apparaten följer vid såna här tillfällen alltid samma mönster: Skyll på offren. Föga förvånande har alltså mycket krut satsats på att framställa hjälparbetarna som en våldsam lynchmobb. Israels högerextreme utrikesminster Avigdor Lieberman, som för några dagar sedan varnade att Israel skulle stoppa Frihetsflottan "till varje pris" påstår nu, skrattretande nog, att hjälpsändningarna är en "attack på Israel". Bloggaren Gleen Greenwald jämför med när den amerikanske befälhavaren på Guantanamo påstod att tre fångars självmord var "en assymetrisk attack" mot USA. Biträdande utrikesminster Danny Ayalon spinner vidare med Al-qaida och Global Jihad, och kallar konvojen med humanitär hjälp för "en armada av hat". Offren blir angripare och angriparna vill att vi ska tycka synd om dem. En förolämpning mot vår intelligens kan man tycka, men Israel är duktiga på att spela offerkortet. Det har fungerat förr.

Här i Sverige har förutom den olycksalige Niklas Wykman en del andra sorgliga högerspöken lånat sig till den smutsigaste varianten av Israeladvokatyr: Gunnar Hökmark, Johnny Munkhammar och Dick Erixon (vilka annars?). Men de borgerliga partierna inser nog det taktiskt olämpliga i att ta den här striden, även om det kliar i fingrarna på en och annan "Israelvän".

Ingen information har fortfarande släppts om Mattias Gardell och hans fru Hedda Manga. De fanns på den båt där flest människoliv skördades. Tystnaden är illavarslande. Jonas Gardell kommenterar Israels propagandaoffensiv i Expressen:

 

- De blockerade snabbt bloggar och twitter, kommunikationsvägarna. De försöker styra informationen. Därför är det så mycket viktigare att inte upprepa vad de israeliska myndigheterna säger. Vi i den fria världen måste fortsätta arbeta för mänskliga rättigheter och frihet.

 

 

 

 

Uppdatering: SvD idag har en bra artikel om Israels propagandakampanj:

"Det finns ju ett syfte med att Israel gör viss information så lättillgänglig, nämligen att övertyga de som läser den att Israels version är den sanna. Information är ett maktmedel som går att bruka för att påverka opinionen i olika riktningar."

 

 

intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Niklas Wykman måste avgå!

I

ett inspirerat ögonblick försökte sig Moderata Ungdomsförbundets ordförande unge herr Wykman på lite Orwellskt nyspråk: Israels brutala massaker på solidaritetsaktivister och piratangreppet på konvojen med mat, medicinska hjälpmedel och skolböcker blev "en seger för Gaza!".
Hjälparbetarna och solidaritetsaktivisterna i konvojen var enligt Wykman "nyttiga idioter, terrorister och ideologiskt drivna Israelutrotare".


I Aftonbladet försökte han förklara sig vidare:

- Det handlar inte om att människor har dött eller att man har bordat fartygen. Segern ligger i att fartygen nu inte kommer att komma fram för att ge Hamas legitimitet.



Uppenbarligen helgar ändamålen medlen
för unge herr Wykman. Det intressanta är inte om hjälparbetare mördas i en vettlös massaker utförd av favoritlandet, eller om de svältande i Gaza får den humanitära hjälp de är i desperat behov av. Det viktiga är att Hamas ser dåliga ut.

Det är väl egentligen inte en överraskning att rätt många
borgerliga sympatisörer högaktningsfullt skiter i andra människor. Så länge det är människor som inte tycker som de själva, eller som är lite fattigare, brunare, och bor på andra ställen. Men det är ändå rätt häpnadsväckande att den under ytan puttrande fascistiska människosynen paraderas så krasst och ärligt. Niklas Wykmans skrämmande svart-vita syn på konflikten i mellanöstern skulle passa som handen i handsken hos Sverigedemokraterna. Men frågan är om han inte gör både Bildt och Reinfeldt öronvärmande generade? Vi får väl se framöver. Vill moderaterna bli tagna på allvar som ett seriöst demokratiskt parti så måste unge herr Wykman få foten rätt omgående.



intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Apartheidstaten mördar igen!

A

vskyvärt! Det finns inget annat ord. Återigen far apartheidstaten ut i en omotiverad våldsorgie. Den här gången inte mot försvarslösa civila palestinier, utan mot solidaritetsaktivister som försöker skeppa humanitär hjälp till apartheidstatens ockuperade och utsvultna undersåtar i Gaza.

Man förvånas över den sanslösa brutaliteten.
Men samtidigt: med tanke på Israels historia, finns det någon anledning att förvånas? Israel är en folkrättsförbrytare av gigantiska mått. Israel använder våld närhelst de vill, utan att rädas några konsekvenser. För två år sedan mördade den israeliska armén 1400 Gazabor, mestadels civila, många barn. Bombade sjukhus och FN-byggnader och använde vit fosfor mot civila. Omvärlden förfärades, den här gången hade de väl ändå gått för långt? Men Israel har mäktiga vänner, och en armé av försvarsadvokater beredda att ursäkta varje folkrättsbrott, varje mord på civila och som nu Niklas Wykman, MUFs ordförande, till och med massakrer på hjälparbetare, som han kallar "terrorister".

Förmodligen var det denna gång Israel gick för långt.
Inte för att 19 mördade och 60 skadade hjälparbetare slår 1400 palestinier rent numerärt, eller för att våldet denna gång är mer vidrigt. Utan för att de gett sig på västerlänningar. Världen har ju visat de senaste 60 åren att den ser mellan fingrarna med det mesta som Israel gör med palestinierna. Den kommer inte att se mellan fingrarna med detta.

Den israeliska armén har såklart sin propagandaversion färdig. Deras stackars soldater, som bara råkade borda flottan på internationellt vatten, blev attackerade. Naturligtvis säger de detta. Förmodligen låg desinformationsplanen redo på något skrivbord redan innan attacken, färdig att spridas till västmedia, som aldrig lär sig. Trots att Israels armé alltid, rutinmässigt ljuger och desinformerar. Lyckas de så några  tvivel, och ge landets försvaradvokater någon slags story att hålla fast vid, hur otrolig den än låter i nyktert sällskap, så har de lyckats. På hemmaplan i Israel tillämpas nu direkt militär censur, inga uppgifter om skadade och döda får förekomma i pressen.

Nu MÅSTE vi agera: Bryt EUs handelsavtal med Israel,
och avbryt allt militärt samarbete genast. Skicka hem diplomaterna. Och inled så snart som möjligt den totala bojkott av israeliska varor som vi bara pratat om, alltför länge. Apartheidstaten Sydafrika tvingades till slut på knä efter år av internationellt solidaritetsarbete. Apartheidstaten Israel har alltför länge klarat sig ifrån samma behandling.

(På hemmaplan, som en parentes,
så måste naturligtvis Niklas Wykman avgå från alla sina politiska uppdrag omedelbart. Det finns gränser för hur vidrigt till och med en Israeltokig borgare får uttrycka sig om människor som riskerar sina liv för att hjälpa ett instängt och terroriserat folk.)

 

En bild som säger mer än tusen ord!

 

 

 

Bloggat: Jonas Sjöstedt, Jens Holm, Helle Klein, Jinge, Mats Engström, Jacob Johnson, Olsson betalar, Politik och Poesi, Emil Broberg, Motbilder, Lasses blogg, Stockholmsvänstern

intressant.se

http://intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ship to Gaza, en seger för solidariteten!

S

åg nyss Israels högerextreme utrikesminster Avigdor Lieberman säga att Israel "till varje pris" ska stoppa "provokationen" Ship to Gaza. Ja det är självklart otroligt provocerande för apartheidstaten att deras pågående blockad och utsvältning av Gaza och palestinierna där uppmärksammas, och att livsräddande förnödenheter, mat, byggmaterial och medicinska hjälpmedel kommer fram. Den helt medvetna strategin från Israels sida är ju att göra tillvaron så miserabel som möjligt för palestinierna. De kan välja mellan att "fortsätta leva som hundar, eller flytta", som Moshe Dayan, israelisk försvarsminster, uttryckte det en gång.

Men Israels utarmingsstrategi trivs bäst utanför strålkastarljuset och i största möjliga tyssstnad.
Därför är Ship to Gaza redan en propagandaförlust för landet, och en triumf för både palestinierna och den internationella solidariteten. Oavsett om konvojen kommer fram eller inte, så fäster den våra blickar på Gaza och en av världens längst pågående och mest orättvisa konflikter.

 

 

Drevet mot Reepalu är ett självmål!

Antisemitkortets värde har devalverats hårt på sistone, det förstår nog till och med de mest fanatiska Israeladvokaterna. Det är en rätt förutsägbar effekt av det ständigt används för att tysta berättigad kritik mot landet genom att påskina att kritikerna hatar judar. Med samma logik engagerade sig inte miljoner människor världen runt mot apartheidstaten Sydafrika på 80-talet för att de trodde på rättvisa och antirasism, utan för att de hatade vita.

Anklagelserna om antisemitism är ständigt förekommande, men brukar nå nya nivåer av intensitet i samband med att Israels armé inleder någon ny mordorgie i de ockuperade områdena eller i något grannland. På ett sätt representerar de det enda bevis man behöver på Israel och dess försvarsadvokaters moraliska kollaps: När de inte kan vinna en debatt i sakfrågan, försöker de istället skifta diskussionen till att handla om meningsmotståndarens påstådda fel och brister.

Nackdelen med den strategin är att den inte fungerar i det oändliga.
Den kan till och med bli kontraproduktiv. När vi hört tillräckligt många gånger att det är antisemitism att kritisera Israels massakrer på civila i de ockuperade områdena så kanske vi slutar bry oss om vad de som slungar såna anklagelser omkring sig säger. Jag vet att jag har gjort det för länge sedan. Det är den klassiska sagan om pojken som ropade varg. Och det är tråkigt, eftersom det faktiskt finns ett verkligt judehat som ligger och bubblar under ytan hos olika extremhögergrupperingar, men också hos kristna och muslimska extremister. Även om den dominerande rasistiska diskursen i vår tid utsett muslimer till den nya undermänniskan så finns antisemitismen kvar som en underström som man inte bör bortse från.

Om man alltså tycker att det är ett problem att ordet antisemitism devalverats
så kraftigt genom att Israels försvarsadvokater shanghajat det, så vore ju ett logiskt steg att börja vara mer nogrann med hur det används i fortsättningen. Ingen tror väl till exempel på allvar att Malmös socialdemokratiske kommunalråd Ilmar Reepalu har något emot judar. Ändå har han fått löpa gatlopp i veckor i borgarpressen på grund av några ogenomtänkta och i efterhand återtagna formuleringar i en intervju som i sedvanlig ordning ryckts loss ur sitt sammanhang och blivit ett helt hönshus av en fjäder.
Vem är den här offentliga kölhalningen tänkt att övertyga? Israels närmast sörjande försvarsadvokater? De flesta andra skakar nog bara på huvudet åt den galopperande dumheten som paraderas runt som om den vore något att skryta med.

Ett annat alternativ är ju att skruva upp volymen ytterligare
på beskyllningarna och hoppas att det skrämmer in de tvivlande i ledet. Man kan till och med göra en massmedial karriär på att låtsas som att vänstern skulle ha problem med antisemitism, trots att man vet att antisemitism, liksom rasistiska attityder i allmänhet, förekommer i allt mindre grad ju längre ut till vänster på den politiska skalan  man befinner sig.

 

 

 


intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ett antisemitiskt hjärnspöke fler än fyra Nyamko Sabuni

Kanske man ska skriva något om dagens pseudonyhet trots allt: Att Lars Ohly nu ska rullas i tjära och fjädrar av Israellobbyn för att någon för ett halvår sedan hängde på honom en palestinasjal och tog en bild. Eftersom Israel inte finns med på den karta som sjalen dekorerats med så betyder det att han vill utrota landet från jordens yta, det förstår ju var och en! Förmodligen också ta vid där Adolf Hitler lämnade och utrota Europas kvarvarande judar!

Det blir bråda dagar framöver eftersom Ohly också ska hinna med
att stöpa om Sverige i Nordkoreas avbild efter den rödgröna valsegern. Och som Badlands Hyena avslöjade häromdagen finns det klara indikationer på att karln kommer att för egen räkning lägga beslag på alla ministerposter utom två efter en rödgrön valseger! Ett späckat schema alltså, men vi vet ju sedan Lenin att kommunister är riktiga arbetsmyror, så det får ses som fullt realistiskt. Faktum är att Johnny Munkhammar förutspått att Lars Ohly innan nästa mandatperiod är över kommer att ha startat det tredje världskriget!

Det är svårt att bli annat än sarkastisk när Israellobbyn är i farten.
Speciellt när Gunnar Hökmark leder fälttåget. Förmodligen blev de så uppeggade av att det gick att piska upp en skitstorm mot Ilmar Reepalu att de bestämde sig för att smida medan järnet är varmt. Som vanligt blir slutresultatet att de själva framstår som fradgande fanatiker.

Tydligen har Israel inlett en propagandakampanj för att försöka tvätta bort stämpeln av apartheidland som bombar civila och sjukhus, och testar nya spännande vapen som vit forsfor mot Gazas inspärrade civilbefolkning. Möjligen är de här skitstormarna i vattenglas vi ser ett resultat av detta. Borgerlighetens svettiga desperation över opinionssiffrorna bidrar säkert.

När man tröttnat på borgerlighetens pinsamma Israeladvokatyr kan man ju läsa den här artikeln ur Dagens Arena om Nyamko Sabuni istället. Det är ju mer spännande med faktiskt existerande rasistiska strukturer och regeringens försök att plocka poänger på att utmåla en bild av svenska muslimer som är så ogenerat påhittad att till och med SÄPO skruvar besvärat på sig.

Nyamko Sabuni är tveklöst en av våra mer osympatiska ministrar: Nån mer som minns hur hon spottade etter och syra på sina egna partikamrater efter att de röstat ner förslaget om "medborgarkurser" för invandrare? Tanken var att fortsätta på det inslagna spåret med "språktest" och SD-light. Men det tåget har nog gått nu. Folkpartiets bestående insats i integrationspolitiken är att de gjorde extremhögerns språkbruk och analys rumsrena nog för att de verkliga rasisterna skulle börja vädra morgonluft. När diskussionen skiftade från att handla om misslyckad integration och den arbetslöshet som drabbar invandrare hårdast, till att invandrare är ena lata sällar som måste piskas in i ledet med särlagstiftningar, då hade extremhögern redan halva inne.





Mer: Ali Esbati, Andrea Doria

Verkligheten avslöjad som antisemit och Israelhatare!!!

Det råder en viss förvirring i leden idag, efter att den israeliska armén bekräftat att de organiserat organstölder. Detta stödjer de påståenden som den  välkänt antisemitiska kommunistfascistislamist-tidningen Aftonbladet publicerade för några månader sedan. Vid en hastig anblick kan man alltså få intrycket att vi stolta Israelförsvarare, som organiserade en lyckosam kampanj för att ta heder och ära av tidningen ifråga, ser dumma ut idag. Men det vore förhastat att tänka så.

I själva verket har Israels armé, den mest moraliska i hela världen, gillrat en listig fälla. Det är välkänt att Verkligheten i verkligheten är vare sig opartisk eller balanserad. I mellanöstern har Verkligheten ofta lierat sig med våra värsta fiender, kommunistfascistislamisterna, och mer än gärna lånat ut en hand när dessa attackerat allt vi håller dyrt och heligt (Israel). Verkligheten har smutsat sina händer och allierat sig med de antidemokratiska krafterna. Israel är som bekant mellanösterns enda demokrati. Ett av de mer flagranta exemplen i nutid var när den skamlösa Verkligheten utropade antidemokratiska islamistfascisterna Hamas till segrare i de palestinska valen, mot all  rim och reson.

Verkligheten har blivit ett problem som vi Israelvänner inte längre kan ignorera.
Genom att Israels armé nu påpassligt avslöjar hur Verkligheten än en gång allierat sig med en välkänd antisemitisk kampanjmaskin: Aftonbladet, har man öppnat en ny front i vad jag förutspår kommer att bli det avgörande slaget om Israels framtid. Verkligheten är nu diskrediterad bortom allt hopp om räddning. Den lilla trovärdighet som Verkligheten kan tänkas ha klamrat sig fast vid är nu slagen i spillror. Med vänner  som Jan Guillou, Åsa Linderborg och Donald Boström, behöver Verkligheten verkligen några fiender?

Kom ihåg; i mellanösternkonflikten finns det bara två absoluta Sanningar: Israel är mellanösterns enda demokrati och kan inte göra något fel, och Israels armé är världens mest moraliska! När dessa Sanningar ställs mot de tarvliga, hafsigt hopkokade "sanningar" som Verklighetens propagandamaskin slentrianmässigt producerar segrar alltid de absoluta Sanningarna. Verklighetens "sanning" om organstölderna kan alltså aldrig vara sann på den mer moraliskt högstående nivå där vi operar. Vi måste förstå att Verkligheten, om den får hållas, kommer att fortsätta producera sina "sanningar" med jämna mellanrum och dolda avsikter. Verkligheten är part i målet och nu, tack vare den israeliska militärens finurliga kniptångsmanöver avslöjad som den antisemit och Israelhatare den alltid varit. Vi Israelvänner har länge nöjt oss med att välja ut mindre måltavlor, och låta den Verkliga fienden komma undan med sin hatpropaganda. Nu är det slut med det. Vår största fiende står framför oss, naken och avklädd i all sin lumpenhet. Jag säger: Till attack, krigare!

Tristan Anderson och Rachel Corrie

Fredsaktivisten som blev skjuten av israelisk militär i fredags rapporteras befinna sig i ett stabilt men allvarligt tillstånd. Democracy Now visar en inspelning från händelsen. Riktigt riktigt ruskigt.

I dag är det också precis sex år sedan Rachel Corrie, en annan amerikansk fredsaktivist, blev överkörd och dödad av en bulldozer när hon protesterade mot rivningen av palestinska hem i Gaza. Kolla gärna in hela inslaget, Hennes föräldrar gör ett otroligt starkt intryck. De valde att hedra sin mördade dotters minne genom att ta upp och föra vidare hennes engagemang för en fredlig och rättvis utveckling i de av Israel ockuperade områdena. Jag tänker sällan i termer av ont och gott. Men kan man tänka sig en mer slående illustration av det absolut lägsta och mest destruktiva i den mänskliga naturen ställt mot det högsta och vackraste i oss? Å ena sidan; en militär våldsapparat som krossar en ung fredsaktivists kropp med en bulldozer. Å andra sidan hennes föräldrar, som istället för att bli bittra och hatiska använder sin sorg och upprördhet som bränsle för en ickevåldskamp för fred.


Dumdryg Dilsa

Det blev visst ännu bättre efter debatten igår; Dilsa Demirbag Steen ställs här mot en ung tjej vid namn Salam Abu-Iseifan från Palestinska Föreningen, och maken till dumdryg översittarstil har väl sällan fångats på kamera. Kolla in när hon drämmer till den unga tjejen med "du är ute och pratar om dialog och försoning och det tycker jag är jättebra, för det behöver du". Dilsa fortsätter hävda att tjejen har ett problem med judar, mot allt förnuft. Men glasyren på kakan är när hon kritiserar henne för att vara dålig på att "möta folk". Ja vad ska man säga? Har du tittat dig i spegeln på sistone?


"du spottar på dom mördade palestinska barnen!"

M

iljöpartiets Per Gahrton var i högform igår i Janne Josefssons debatt. Det var faktiskt rätt underhållande, när man väl kommit över den absurda rubriken; "vänstern och antisemitismen". Alla som diskuterar Israels folkrättsstridiga ockupation av Palestina och återkommande massakrer på palestinska civila vet att anklagelserna om antisemitism brukar komma som ett brev på posten. Som flera debattörer påpekade så är detta den sista utvägen för Israels försvarsadvokater; flytta fokus för debatten från Israels förehavanden till att anklaga meningsmotståndaren för att vara judehatare.


Men när det sedan ska benas ut exakt hur det påstådda judehatet yttrar sig, så blir det märkliga krumsprång. I Debatt så gjordes alltså "vänstern" ansvarig för vad ett fåtal deltagare i den 6000 man stora politiska demonstration mot Davis Cup-matchen i Malmö skanderade. En förvirrad debattartikel i Sydsvenskan ägnas till större del åt att ta heder och ära av en enskild bloggare, men hinner med att dänga till vänsterpolitikern Helena Duroj sådär i förbifarten för att hon haft fräckheten att kalla en text från Svenska Kommittén mot Antisemitism för "mindre konstruktiv". I en diskussion jag förde med en av artikelns undertecknare, Charlotte Wiberg, på hennes blogg för ett tag sedan klargjorde hon för mig att man "legitimerar antisemitism" om man inte okritiskt sväljer hennes överdrifter.

I debatten på SVT gjorde högerns mediasluggers
Per Gudmunsson och Dilsa Demirbag-Steen sitt allra bästa för att smutsa ner engagemanget för fred i mellanöstern och mänskliga rättigheter åt palestinierna med anklageler som antisemitism. Dilsa visste som vanligt bättre än hennes motståndare själva vad som motiverar deras ställningstaganden och meddelade att det var en fientlig inställning till judar och det judiska, inte kritik av staten Israel, det rörde sig om. Problemet för de två, och alla andra som använder antisemitism som avledande manöver, är att undersökningar bekräftar det som Ung Vänsters Ida Gabrielsson sa i debatten; vänstern är minst rasistisk, minst antisemitisk och mest tolerant. Till och med Israelälskande folkpartiet har fler judehatare än vänsterpartierna bland sina sympatisörer. Anledningen till att Dilsa och Per inte ställer till ett sjujäkla liv om högerns antisemitism är helt enkelt att det inte tjänar deras syfte. Precis som man aldrig skulle prata om exempelvis de 40000 barn som svälter ihjäl varje dag i vår kapitalistiska värld men gärna använder de som dött av samma orsaker i kommunistiska system som pedagogiska lik så blir en antisemit på högerkanten rätt ointressant för högern, då man är mindre oroad över hatet mot judar än över den växande kritken mot Israel, ofta driven från vänster.

 

(Kolla förresten in dagens ledare i Expressen på temat "absurda överdrifter"!)