går skrev Expressen om vanvård på Attendos äldreboende Rosengården i Midsommarkransen. Idag kommer ett nytt vanvårdslarm från ett Attendohem, den här gången gäller det hemmet Vasen i Vasastan. Enligt dokument från Norrmalms stadsdelsnämnd var i höstas 35 procent av de boende undernärda och sju procent hade trycksår:
"Det är ett heltidsjobb för mig att se till att min mamma överlever,säger dottern till en 95-årig kvinna som fick en infektion i armen, som enligt sjukhuspersonalen berodde på att hennes hygien inte skötts.
Allt som står om Rosengården stämmer för det här boendet också. De dementa ramlar hela tiden och blir blåslagna. De ur personalen som är bra och vågar säga ifrån får sparken."
Naturligtvis förnekar också i detta fall Attendos propagandachefer att något fel begåtts.
"Valfriheten i välfärden är mycket värdefull och har kommit för att stanna. Möjligheten att välja till exempel skola eller hemtjänst har förbättrat vardagen för många människor, och mångfalden har inneburit att nya idéer kunnat växa sig starka och förbättra kvaliteten i både offentlig och privat verksamhet."
Att högersossen Hallengren är ute och försöker fiska röster på de privata vård- och omsorgskapitalisternas vanvårdsskandaler är en skandal i sig. Om dessa återkommande fall av vanvård bevisar något så är det att vinstmotiv inte lämpar sig i vård och omsorg. En rätt självklar slutsats. Men inte för Lena Hallengren.
är den 95-åriga kvinnan som vårdades på Attendos äldreboende i Midsommarkransen kom in på Karolinska Huddinges akutavdelning konstaterade personalen att hennes bensår rann av svart var och kryllade av mask. Ur patientjournalen:
"Höger ben bedrövlig syn med hela första strålen som är svart med underliggande pus (var) och maskar som kommer ut inifrån. Vänder på foten och man ser att resten av tårna är röda och där är massor med maskar som kryper runtikring. Även runda öppna sår..."
Läkarna var tvungna att amputera benet. Överläkaren på ortopedkliniken ansåg att händelsen borde Lex Sara-anmälas som ett fall av vanvård. Oklart varför så inte skedde. Men enligt Attendos informationschef är det inget konstigt att det kan bli maskar i ett sår. Det kan ju vara intressant att veta för alla som har anhöriga som vårdas på ett Attendohem att maskar i såren där anses som normalt, åtminstone på sommaren.
Men vanvården slutade inte vid dåligt omskötta sår. Sjuksköterskan Yvonne Karlsson berättade om svåra missförhållanden på Attendos hem i Midsommarkransen - och fick inte jobba kvar. Hon berättar om hur de äldre hela tiden ramlade ur sina sänger eftersom det inte fanns tillräckligt med personal:
"En kvinna fick åka in och sys hela tiden och var helt blåslagen. Men hon hade inga anhöriga, så därför ansågs det inte lika viktig med henne."
När en patient fick hjärtstopp och sjuksköterskan ringde efter ambulans fick hon en utskällning av sin chef. Patienten ifråga var "nollad" och skulle alltså dö utan att ambulans tillkallades.
Läs hela listan över missförhållanden på Attendos privata vårdhem i Midsommarkransen här.
Expressens kolumnist Anna Bäsen skriver en väldigt bra kommentar:
"Det ska extremt mycket till innan någon slår larm. Jag vet det efter att ha jobbat som undersköterska i äldreomsorgen i många år, även inom Attendo, och efter att ha bevakat äldreomsorgen i tretton år som journalist.
Jag vet också att tystnadens kultur omhuldas extra väl inom privat äldreomsorg. När jag jobbade på Attendo fick personalen brev om vikten av att vara lojal med företaget. Kritik kunde tolkas som illojalitet och var man illojal kunde man få sparken.
Personalbrist är den vanligaste orsaken till vanvård. Personal är den största kostnaden. Ska ett företag tjäna pengar på äldreomsorg och få en fin vinst behöver man i regel minska personalen. Och de som drabbas hårdast av det är förstås de äldre."
Attendo är en av de stora privata vård- och omsorgskoncernerna i Sverige. För verksamhetsåret 2010 redovisade man en vinst på en halv miljard. Företaget har figurerat i en rad vanvårdsskandaler. Tidigare ägdes bolaget av Greve Gustaf Douglas, medlem i moderaternas partistyrelse. Han sålde det vidare för en nätt förtjänst av 642 skattefria miljoner. Nu heter vd:n Henrik Borelius, bror till tidigare moderate ministern Maria Borelius och rådgivare åt regeringen i frågor som rör "kvalitet i välfärden", *host harkel*. Borelius var uppe på tapeten tidigare i år med anledning av ekonomiskt fuffens, mörkande av ägandet och skatteplanering vid försäljningen av Attendoaktier.
Uppdatering: Av någon anledning tog DN bort inlänken från min blogg. Någon som har en teori om varför?
Ett av argumenten för momssänkningen höll alltså inte. Hur var det då med det andra argumentet: skapade momssänkningen fler jobb? Enligt restaurangarbetsgivarna, ja. I DN påstår arbetsgivareföreningen Visitas att momssänkningen gett 6000 nya jobb i restaurangsektorn, baserat på "ökningen av lönesummorna som rapporterats in till Skatteverket". Men enligt DN så var antalet restauranganställda 6,4 procent färre tredje kvartalet 2012 jämfört med för ett år sedan. Och det andra kvartalet 2012 minskade antalet restauranganställda med 2,6 procent jämfört med för ett år sedan. Det verkar alltså ligga en hund begraven i statistiken. Kan det vara övertiden som ökat? Eller korttidsjobben? Handlar det om att en del svartjobb omvandlats till vita? Trixar arbetsgivarna med statistiken för att få det att se ut som att regeringens present till dem faktiskt gjorde samhällsekonomisk nytta?
Men låt oss nu för ett ögonblick anta att de siffror som arbetsgivarna kommer dragande med skulle stämma och att momssänkningen gav 6000 nya jobb. Bara för att leka med tanken. Det innebär alltså att varje nytt jobb
som regeringen åstadkom med denna riktade skattesänkning kostade 900 000 kronor. Rätt dyra jobb, med andra ord. Om samma summa pengar istället hade satsats på att skapa fler jobb inom äldreomsorgen, sjukvården, barnomsorgen eller skolan så skulle det ha gett dubbelt så många jobb, räknat i heltider.
Regeringen slösar alltså bort våra skattepengar på skattesänkningar till en redan lönsam bransch som inte håller vad den lovar när det gäller prissänkningar och med diskutabla effekter på jobbskapandet. Det är det som kallas "arbetslinjen".
nna Dahlberg på Expressens ledarsidavill att vi ska börja prata om klass. Att snacka är ju som bekant gratis. Efter att helt korrekt ha konstaterat att ojämlikheten ökar i Sverige (något som internationella ekonomiska bedömare som OECD varnat för) och att socialdemokraterna med Stefan Löfven i toppen spolat ner all klassanalys i toaletten, så påstår Dahlberg att Fredrik Reinfeldt "är den som pratar mest om att hålla ihop Sverige". Att han samtidigt genom det politiska projekt han drivit som statsminister sett till att göra Sverige till ett extremt orättvist land med inkomstklyftor i USA-nivå spelar kanske mindre roll?
Sanningen är ju att klassamhället gjort en dundrande comeback i Sverige, under Fredrik Reinfeldts regim. Hans regering är ett gäng inbitna klasskrigare, förtrupper för de rika männen från Danderyd, Täby, Lindingö och alla andra överklassghetton i vårt land.
Egentligen var klassamhället aldrig borta, men välfärdsstaten skymde sikten av det ett tag. Sex års högerregim har malt sönder den stötdämparen. Och Expressen är inte en del av motståndet mot högerpolitiken. Inte ens när Anna Dahlberg vill "prata om klass". För när hon slutar prata och börjar föreslå åtgärder så är det samma gamla Timbropolitik som högern alltid faller tillbaks på: regeringens "arbetslinje" gillar Anna Dahlberg. Att överhuvudtaget ta det ordet i sin mun idag 2012, när arbetslösheten efter sex års "arbetslinje" är rekordhög och stigande, kräver ballar av stål. Eller ett sjukt sinne för humor.
Men det är inte det värsta, det kommer i slutklämmen: klassamhället ska avskaffas genom lönesänkningar. Och inte då direktörernas löner, de som 2011 ökade sina inkomster med i snitt två arbetarlöner. Nej det är lägstalönerna på arbetsmarknaden som ska sänkas. Ja, du läste rätt. Järnladyn på Expressen vill sänka de redan fattigastes löner, med argumentet att det skulle vara ett slag mot klassamhället. Den svenska överklassen gapskrattar oss återigen i ansiktet.
Istället för att propagera för en ekonomisk politik som aktivt skapar nya jobb med löner som går att leva på - den sortens ekonomiska politik som gav Sverige full sysselsättning och rättvisa under hela efterkrigstiden fram till 90-talet - så vill Expressens ledarskribent sänka löner för städare, vårdbiträden och McDonaldspersonal. Det är så dumt - och fräckt - att man häpnar.
"Ena dagen rapporteras det i media om för stora barngrupper i barnomsorgen som ökar risken för olyckor. Andra dagen är det en underdimensionerad äldreomsorg som leder till att anhöriga tvingas ta hand om sina närmaste i hemmet.
Tredje dagen kartläggs den stora överbeläggningen på de svenska sjukhusen som kan leda till att patienter får fel vård eller alltför sen vård. Fjärde dagen ställer SJ in hundratals avgångar för att vara på den säkra sidan under vintern och inte riskera plötsliga tågstopp. Den femte dagen berättas det om hur smutsiga toaletterna på sjukhusen är. Den sjätte dagen kommer rapporter om sjunkande resultat för svenska skolelever."
Ändå, trots att Sverige blir ett allt hårdare klassamhälle. Trots att sex års "arbetslinje", skattesänkningar och RUT-avdrag bara gett massarbetslöshet. Trots Serafenskandal och Carema- och Attendoskandaler. Trots nedskärningar i sjukvården som kostar människoliv. Trots cancersjuka som tvingas till arbetsförmedlingen. Trots en skola som gör eleverna allt dummare. Trots hundra små pusselbitar som kan läggas samman till en för allianzregeringen och det nyliberala systemskiftet förödande helhetsbild så är det få som verkar se helheten.
Är det väljarna som "brister i ideologisk medvetenhet", som Greider skriver, eller menar han politikerna?
För sanningen är att den väljare som vill protestera mot utvecklingen som Greider skriver om får rätt svårt att uttrycka den protesten partipolitiskt. Den rödgröna oppositionen borde vara det självklara alternativet. Men de som hade några illusioner om sossarna kvar efter Göran Perssons regim fick nog de sista krossade när Stefan Löfven tog över rodret och snabbt såg till att lägga kursen så nära mitten att det inte längre står riktigt klart om sossarna ligger till höger eller vänster om moderaterna.
Miljöpartiet är inte heller något alternativ för väljare trötta på marknadsfundamentalism. Att väljare inte byter från allianzpartierna till urvattnade kopior kan ju också ses som ett tecken på intelligens.
Återstår vänsterpartiet. Det enda verkliga oppositionspartiet idag. Men kommer en röst på vänstern att betyda något? Det återstår nog att bevisa för många väljare att vänsterpartiet inte kommer att lägga sig platt för Löfvens högersossar vid ett regeringsskifte 2014. Kanske dags för partiet att inse att man är i opposition inte bara till allianzen och dess stödparti SD utan också till sossarna och miljöpartiet? Än så länge ser det ljummet ut i opinionsmätningarna. Min förhoppning inför 2013: Att det enda oppositionspartiet växlar spår, från bäst iklassen på parlamentarism till bäst i klassen på opinionsbildning och propagerande för fullsysselsättning och mer rättvisa.
***
Anledningar till att vara förbannade saknas inte. Dagens lilla skörd av blodtryckshöjare:
"Fattigdom och otrygghet målet". Martin Klepke skriver i Arbetet om den dolda agendan bakom regeringens ekonomiska politik - lönesänkningar:
"Just nu står olika delar av Europa och väger inom ett mittenintervall på Calmfors-Driffillkurvan. Även Sverige har rört sig mot mitten, även om vi fortfarande ligger åtminstone en bit ut mot den högra kanten.
Vi kan alltså välja vilken väg vi vill ta.
Vill vi att arbetslösheten ska avskaffas genom extremt låga löner ska vi följa EU-kommissionens, Annie Lööfs och övriga regeringens linje.
Vill vi i stället kombinera låg arbetslöshet med rimliga löner och hög tillväxt bör vi byta regering."
"De 20 mest välbetalda vd:arna ökade sina inkomster med i snitt tre miljoner kronor 2011. Det motsvarar höjningar på 24 procent, att jämföra med 2–3 procent för vanliga anställda. Det visar DN Ekonomis genomgång av 225 börs-vd:ars inkomster. Den genomsnittliga vd:n ökade inkomsten med två arbetarlöner."
"Christer G Wennerholm låg bakom beslutet att höja SL-taxan, men sa nej till utbyggd t-bana. Istället ivrade han för Spårväg City. Spårvägen byggdes i turbofart till prinsessbröllopet 2010 och budgeten överskreds med 69 procent, eller 380 miljoner kronor. Wennerholm har dessutom samtidigt varit ordförande i två lobbyorganisationer för utbyggd spårväg. Att sitta på två stolar på det viset är ”hårresande”, menar Anders Berg som forskar på kommunal korruption.Wennerholm har anklagats för valfusk och för att ha köpt pr för skattepengar. Han har haft ansvar för satsningen på klämspärrarna i t-banan för en kvarts miljard och för att vårdcentralen Serafen avknoppades till underpris."
Och från den extrema högerkanter nås vi också idag av den sortens nyheter som vi börjat vänja oss vid från det hållet:
