februari skrev jag om den senaste korruptionskandalen att brisera i Spanien: det rör sig om mutor till det styrande högerpartiet Partido Popular från olika företagare som sedan fått offentliga kontrakt på t.ex. byggen som tack. Mariano Rajoy själv, den spanske premiärminstern med den grötmyndiga tonen, har tagit emot mutor på 373 940 euro (nästan fyra miljoner kronor) mellan 1997-2010. Till detta kan läggas extra mutpengar för kostymer och skor på 20 000 euro. Och han är bara en av många höga PP-politiker som fångats med händerna djupt nere i syltburken. Det rör sig om Spaniens största mutskandal någonsin. Centralfiguren i härvan är PPs förre partikassör Luis Barcenas.

 

 

    Den spanska högerregimen har omväxlande vägrat kommentera fallet Barcenas eller förnekat all kännedom om mutor och försökt få bort ärendet från dagordningen med alla till buds stående medel. De dokument som visar på pengaöverföringarna till partitopparna har - bland annat av den förre partikassören själv - påståtts vara förfalskningar. Partikassören Barcenas har hängts ut av höga politiker inom PP som en lögnare och brottsling.

 

 

    Nu verkar dock Luis Barcenas ha tröttnat på att bära hundhuvudet för hela partiets skull. Häromdagen tog fallet en ny vändning när en mailkonversation mellan Rajoy och  Barcenas flöt upp till ytan. Där framgår att de två hade täta kontakter om hur mutskandalen skulle hanteras. Premiärminster Mariano Rajoy uppmanar Barcenas att förneka all kännedom om saken och att hålla huvudet kallt. Order som partikassören till att börja med följer, men när det blir allt tydligare att han ensam kommer att hängas ut som den skyldige så tappar han tålamodet. Det sista mailet till Rajoy lyder: "Du får skylla dig själv! Jag anser mig inte längre bunden av några löften eller överenskommelser!". Därifrån sjunger partikassören Barcenas en helt annan visa i sina kontakter med massmedia. Och när han arresterades förra månaden medgav han att dokumenten är äkta.

 

 

 

    Det politiska läget i Spanien blev alltså ytterligare några grader hetare. Redan innan var det vid  kokpunkten. Den spanska högerregeringen har misshandlat befolkningen med ekonomisk svältkur efter svältkur i maskopi med EUs nyliberala elit. Gatuprotesterna har avlöst varandra och ofta varit våldsamma. Polisen har använt ett sanslöst övervåld. Och det finns såklart inga tecken på att den ekonomiska och sociala svältkur som EU och PP-regimen tvingat på Spanien skulle ha ett ljus längst fram i tunneln, bara mer fattigdom och arbetslöshet. I detta läget briserar århundradets korruptionsskandal och spåren leder rakt upp till premiärminstern själv.

 

 

    Den politiska oppositionen har än så länge inte samlat sig till en enad strategi. Socialdemokraterna PSOE vill tvinga Rajoy att förklara sina lögner i parlamentet genom att kräva en förtroendeomröstning. Den omröstningen kommer dock att vinnas av PP som har en majoritet av platserna i parlamentet. Den förenade vänstern talar istället om att öka trycket på gatorna för att tvinga bort regimen. Alla verkar vara överens om att PP och Rajoy ska tvingas bort från makten innan mandatperioden löper ut. Frågan är hur målet ska uppnås.

 

 

    Vi börjar alltså närma oss något som liknar en revolutionär situation i Spanien. En regim som förlorat all legitimitet i både folkets och den politiska oppositionens ögon men vägrar avgå. Som borde tvingats bort från makten för länge sedan eftersom dess politik lett till en total ekonomisk och social härdsmälta men som hålls om ryggen av de övriga EU-staterna eftersom den anses lugna finansmarknaderna. Det är upplagt för en historiskt avgörande kraftmätning mellan folket och eliten och hur den avlöper kommer att få konsekvenser också för oss andra. Kan ett folk förnedras hur brutalt som helst av ett gäng pompösa lögnare och mutkolvar? Att araberna inte tar vilken skit som helst har vi sett de senaste två åren, Egypten genomlevde just sin tredje folkresning mot en auktoritär regim på kort tid. Är vi européer så passiviserade av konsumism och indoktrinerade av amerikansk skräpkultur och förljugna politiska ideologier att vi inte kan göra motstånd? Spanien kommer att ge oss svaret den närmaste tiden.

 

 

et verkar bli Venezuela som beviljar politisk asyl till hjälten Edward Snowden - om han lyckas ta sig till landet rent fysiskt vill säga. För närvarande sitter han fast i en transithall i Moskva efteratt Obama dragit tillbaks hans pass och gjort honom statslös. Som jag skrev i veckan: det är en skam för Europa att den man som avslöjade det omfattande amerikanska spioneriet mot EUs institutioner och europeiska medborgare inte direkt erbjuds politisk asyl i valfritt EU-land. Istället kollaborerar länder som Spanien, Frankrike, Portugal och Österrike med USA för att försöka fånga Snowden. Om vi européer tvivlade på att vår kontinent numera är föga mer än en samling lydstater under det amerikanska inperiet som hukar när Obama svingar piskan så har Ed Snowden bevisat också det med all önskvärd tydlighet.

 

 

    Att det blir Venezuela - USAs svurne fiende och det land med den högst uppskruvade antiimperialistiska retoriken kanske inte var helt otippat. Det är naturligtvis en fjäder i hatten för landets nya president Maduro om han blir den som erbjuder Snowden en trygg hamn. Tyvärr lär det väl få USA att fördubbla sina ansträngningar att störta den venezolanska vänsterregeringen. De har redan försökt med en militärkupp 2002.

 

 

    Att Maduro i samma tal där han helt korrekt hyllar Ed Snowden som en hjälte också drar en lans för Syriens massmördare Assad visar tyvärr att den latinamerikanska vänstern har en bit kvar att vandra. Den har gått vilse i den egna antiimperialistiska retoriken där vilken diktator och superskurk som helst som råkar hamna på USAs fiendelista med automatik blir en vän. Det är väl förståeligt med tanke på Latinamerikas historia av USA-regisserade militärkupper mot demokratiska regeringar, men det är ändå ett svek mot de människor som kämpar för rättvisa och demokrati i länder som Syrien.

 

 

    Skamligt är också att Sverige tillsammans med Storbritannien blockerar ett förslag i EU om att gå till botten med det amerikanska spioneriet mot EU och EU-medborgare. Brittiska the Guardian:

 

"Senior EU diplomats, officials, and government ministers confirmed that Britain opposed most of the rest of the EU on joint European talks with the Americans on intelligence and espionage, meaning that national governments will need to pursue the issues separately with Washington.

"The consultations in Washington will first of all address data protection matters. Addressing the intelligence topic is not expected," said a senior Lithuanian official.

The Lithuanian government phoned Carl Bildt, Sweden's foreign minister, on Thursday evening to try to remove the Swedish resistance, but failed, sources said. The talks in Brussels continued throughout the night as diplomats sought to come up with wording that would keep everyone happy."

 

    Vår svenska USA-vänliga högerregering med utrikesminister Carl Bildt - som i sin ungdom samarbetade med CIA och fick 100 000 kronor av dem - har alltså tillsammans med den lika USA-vänliga brittiska högerregeringen urvattnat den europeiska reaktionen på avlyssningsskandalen. Återigen ett exempel på hur regeringen Reinfeldt saboterar ett bra initiativ från EU. Gudarna ska veta att dom bra initiativen från det hållet inte duggar tätt.

 

 

    Tidigare har vi sett Sverige agera på samma sätt när det gällde Tobinskatten på finansspekulation, ett förslag om stopp på telekommunikationsutrustning till Assads Syrien och ett annat förslag om att tvinga EU-länderna att satsa mer på förnyelsebart och minska energianvändningen. (Det var "alliansens gröna röst" centern som sänkte det.) Reinfeldts högerregering fortsätteratt leverera det som deras rika donatorer betalat dem för, också på EU-nivå. Att hålla USA om ryggen är viktigare än att skydda de egna medborgarna från spioneri.

 

    Uppdatering: Rick Falkvinge förklarar Sveriges agerande. Vi är genom FRA-lagen helt enkelt en aktiv del i NSAs spioneri mot Ryssland.

 

 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN 1, 2, 3, AB 1, 2, 3,

Bloggat: Nemokrati,

 

edskärning, åtstramning och ekonomisk svältkur har varit ordningen för dagen i EU och USA sedan finanskrisen 2008 sänkte världsekonomin. Hårdast drabbade i EU är länder som Grekland och Spanien. Nu har Sanjay Basu och David Stuckler, en läkare och en ekonom, räknat på nedskärningarspolitikens pris. Inte räknat i dollar, euro eller kronor utan i mänskligt lidande, sjukdom och död: 10000 extra självmord. 1 miljon deprimerade. I Grekland en tvåhundraprocentig ökning av  HIV-smitta. Drog- och alkoholmissbruk. Ökningar av stressrelaterade hjärtsjukdomar med dödlig utgång. Osv.

 

 

    Bankernas och finansinstitutens galna affärersom kraschade världsekonomin 2008 har har alltså kostat många människor livet eller den fysiska eller psykiska hälsan. Kostnaden för finanskraschen överfördes på skattebetalarna när nationalstaterna gick in och stagade upp kraschande banker. Länder drog på sig stora kostnader. Högerpolitiker i USA och framförallt EU - inte minst vår egen Anders Borg -  tvingade fram kraftiga sociala nedskärningar på bland annat sjukvård vars kostnader i människoliv vi nu kan räkna. Högerpolitik dödar. Men inte de bankirer och finansvalpar som utlöser kriserna. De smörjer fortfarande kråset, med få undantag.

 

 

    Det intressanta med Basu och Stucklers studie är att de lyckas isolerar nedskärningspolitiken från effekterna av den ekonomiska depressionen och kommer fram till att det är just de sociala nedskärningarna och svältkurerna som skadar och dödar mest. I länder där politiken försöker rädda välfärdsstaten och låter bankerna betala för sig egen kris - de nämner Island som exempel - så slipper man självmordsepidemier och sviktande folkhälsa.

 

 

 

 

 

bland slinter eliternas tunga. Som igår när Wallenbergbanken SEBs chefsekonom Robert Bergqvist gav sin syn på läget på Cypern:

 

 

ag har sagt det förr: EUs så kallade "räddningspaket" handlar ALLTID om att rädda bankerna. Trots att det är bankerna själva som genom oansvarig utlåning skapat enorma underskott, som sedan staterna tvingats gå in och täcka. "Räddningspaketen" handlar aldrig om att rädda de vanliga EU-medborgarna. Tvärtom. Det är de som tvingas betala priset. I form av nedskärningar och svångremspolitik, som bara försämrar läget ytterligare.

 

 

Bankerna själva, de ska gå skadelösa ur den kris som de själva orsakat. Det har lillfuhrer Merkel varit noga med att skriva in i villkoren för den "europeiska säkerhetsmekanismen".

 

 

De konservativa högerpartier som styr EU tar helt enkelt chansen att pracka på medlemsländerna dödliga nedskärningar och nyliberala systemskiften medan de är för chockade för att orka protestera. Det är chockdoktrinen på EU-nivå. Men kanske nu äntligen EU-medborgarna, efter fem års chockdoktrin och dödliga nedskärningar, börjat minnas sin styrka? Att cyprioterna, genom att gå ut på gatorna och protestera, lyckats stoppa det senaste i raden av svinerier från den så kallade trojkan, EUs nyliberala järnhäl, är fantastiska nyheter. Förslaget att låta småspararna betala för storbankernas svinerier blev helt enkelt för mycket. För uppenbart svinigt.

 

 

Nu gäller det bara att få EUs medborgare att säga ifrån lika bestämt när EU och "trojkan" försöker tvinga vår gemensamma välfärd, sjukhus, skolor, äldrevård, pensionärer, arbetslösa att betala för bankernas svindlerier. För det är inte på något sätt rimligare att fattiga, sjuka och barn ska betala priset för rika bankers misstag än att småspararna ska göra det!

 

 

 

 

Andreas Cervenka sammanfattar läget:

"Någon måste betala. Så skulle eurokrisen kunna sammanfattas med tre ord.

Frågan är bara vem. I över fyra år har EU:s ledare skjutit denna oundvikliga och obehagliga fråga framför sig.

I helgen kom de fram till ett svar: småspararen.

Ett beslut som kan visa sig bli mycket ödesdigert.

Låt oss börja från början. Hur mycket ska man egentligen bry sig om vad som händer i pyttelandet Cypern?

Ganska mycket eftersom det som hänt där är lite av eurokrisen i miniatyr.

Kort sammanfattning. Lånefest skapar bankkris. Staten räddar bankerna. Räddningen tar knäcken på staten som hotar att drunkna i skulder. Mer pengar måste till.

Där befinner sig Europa och där befinner sig Cypern."

 

Läs gärna det jag skrivit tidigare om den oändliga EU-krisen:

"Deutschland Uber alles" "Finansmarknaden och EUs eliter hatar demokrati" "Krugmans lösning på Eurokrisen",
"Dagen då Chockdoktrinen kom till Europa", "Smärta och disciplingänget styr EU",  "Om räddningspaketen til Grekland", "Kriser och repriser i Grekland",  "Förstatliga varenda krisbank",

 

 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9,  AB 1, 2,  DN 1, 2, 3, 4, 5,

 

panien är på väg att koka över. Än så länge verkar svenska medier ha missat det, men de senaste dagarna har en korruptionsskandal utan dess like briserat, där i princip hela regeringspartiet partido populars partiledning blivit påkommen med fingrarna djupt ner i syltburken. Det handlar om olagliga donationer från privata företag, ofta i byggsektorn, som slussats genom partiet rakt ner i ledningens fickor. Ofta har företagen belönats med offentliga kontrakt som tack. Mariano Rajoy, den nuvarande konservative premiärministern, har enligt läckan, partiets tidigare partikassör Barcenas, tagit emot 250 000 kronor årligen. Och han är bara en av många. Också den tidigare konservative presidenten Jose Maria Aznar har mottagit stora summor. Det var den socialdemokratiskt orienterade tidningen El Pais som släppte bomben för några dagar sedan och enligt tidningen har de uppgifter som styrker olagliga donationer under peioden 1990-2008.

 

 

    Denna skandal kan mycket väl bli droppensom får sinnet att rinna över för de redan hårt prövade spanjorerna. Hatet mot högerregeringen var redan innan glödhett. Mariano Rajoy och hans regim har förstört det som fortfarande gick att förstöra. De har attackerat spanjorerna med sparpaket efter sparpaket, sänkt löner, försämrat pensioner, lagt ner vårdcentraler och tvingat ut den tidigare medelklassen i armod.

 

 

    Jag såg det själv när jag var i Barcelona i oktober. Enorma köer till soppköken. Många går hemlösa. I varje gathörn står en tiggare med döda ögon. Och just i ögonen ser man vilket pris folk har tvingats betala för den destruktiva svångremspolitik som EU och Angela Merkel påtvingat Spanien, med Mariano Rajoy som verkställande polischef och bankerna som enda vinnare. Ögonen  som berättar om ångest och hopplöshet. 

 

 

    Statistiken talar också sitt tydliga språk. Arbetslösheten nådde i slutet på 2012 rekordnivån 26 procent. 55 procent av Spaniens ungdomar saknar nu arbete. Ekonomin, mätt i BNP, fortsätter bara att krympa. Spanien har gått från en snabbt växande ekonomi till ett fattighus på kort tid. Men de politiker som hållit i piskan har smörjt kråset med hemliga donationer från landets rika elit. Det är svårt att föreställa sig en mer explosiv situation.

 

 

    När jag var i Spanien senast såg jag tecken på ett kommande sönderfall. Regioner som Katalonien blir allt tydligare i sin strävan att frigöra sig från centralstaten. Regimen svarar med hot om militära ingripanden och chauvinistiska provokationer. Det spanska tvåpartisystemet, med ett högerparti och ett socialdemokratiskt, är på väg ut. Väljarna har inget förtroende för de gamla skurkarna. Vänstern går starkt framåt i mötningarna. På gatorna manifesterar spanjorerna sitt förakt för den styrande eliten och möts av ett chockerande polisvåld.

 

 

    Det är svårt att se hur Mariano Rajoy, redan innan hatad, nu dessutom avslöjad som kriminell motkolv, ska kunna styra landet vidare till nästa val om tre år. Avgår han inte självmant så känns en revolution inte helt osannolik.

 

SvD 1,