Spanien kokar snart över!

I

februari skrev jag om den senaste korruptionskandalen att brisera i Spanien: det rör sig om mutor till det styrande högerpartiet Partido Popular från olika företagare som sedan fått offentliga kontrakt på t.ex. byggen som tack. Mariano Rajoy själv, den spanske premiärminstern med den grötmyndiga tonen, har tagit emot mutor på 373 940 euro (nästan fyra miljoner kronor) mellan 1997-2010. Till detta kan läggas extra mutpengar för kostymer och skor på 20 000 euro. Och han är bara en av många höga PP-politiker som fångats med händerna djupt nere i syltburken. Det rör sig om Spaniens största mutskandal någonsin. Centralfiguren i härvan är PPs förre partikassör Luis Barcenas.
 
 
    Den spanska högerregimen har omväxlande vägrat kommentera fallet Barcenas eller förnekat all kännedom om mutor och försökt få bort ärendet från dagordningen med alla till buds stående medel. De dokument som visar på pengaöverföringarna till partitopparna har - bland annat av den förre partikassören själv - påståtts vara förfalskningar. Partikassören Barcenas har hängts ut av höga politiker inom PP som en lögnare och brottsling.
 
 
    Nu verkar dock Luis Barcenas ha tröttnat på att bära hundhuvudet för hela partiets skull. Häromdagen tog fallet en ny vändning när en mailkonversation mellan Rajoy och  Barcenas flöt upp till ytan. Där framgår att de två hade täta kontakter om hur mutskandalen skulle hanteras. Premiärminster Mariano Rajoy uppmanar Barcenas att förneka all kännedom om saken och att hålla huvudet kallt. Order som partikassören till att börja med följer, men när det blir allt tydligare att han ensam kommer att hängas ut som den skyldige så tappar han tålamodet. Det sista mailet till Rajoy lyder: "Du får skylla dig själv! Jag anser mig inte längre bunden av några löften eller överenskommelser!". Därifrån sjunger partikassören Barcenas en helt annan visa i sina kontakter med massmedia. Och när han arresterades förra månaden medgav han att dokumenten är äkta.
 
Spaniens konservative premiärminster Rajoy påkommen med händerna i syltburken
 
 
    Det politiska läget i Spanien blev alltså ytterligare några grader hetare. Redan innan var det vid  kokpunkten. Den spanska högerregeringen har misshandlat befolkningen med ekonomisk svältkur efter svältkur i maskopi med EUs nyliberala elit. Gatuprotesterna har avlöst varandra och ofta varit våldsamma. Polisen har använt ett sanslöst övervåld. Och det finns såklart inga tecken på att den ekonomiska och sociala svältkur som EU och PP-regimen tvingat på Spanien skulle ha ett ljus längst fram i tunneln, bara mer fattigdom och arbetslöshet. I detta läget briserar århundradets korruptionsskandal och spåren leder rakt upp till premiärminstern själv.
 
 
    Den politiska oppositionen har än så länge inte samlat sig till en enad strategi. Socialdemokraterna PSOE vill tvinga Rajoy att förklara sina lögner i parlamentet genom att kräva en förtroendeomröstning. Den omröstningen kommer dock att vinnas av PP som har en majoritet av platserna i parlamentet. Den förenade vänstern talar istället om att öka trycket på gatorna för att tvinga bort regimen. Alla verkar vara överens om att PP och Rajoy ska tvingas bort från makten innan mandatperioden löper ut. Frågan är hur målet ska uppnås.
 
 
    Vi börjar alltså närma oss något som liknar en revolutionär situation i Spanien. En regim som förlorat all legitimitet i både folkets och den politiska oppositionens ögon men vägrar avgå. Som borde tvingats bort från makten för länge sedan eftersom dess politik lett till en total ekonomisk och social härdsmälta men som hålls om ryggen av de övriga EU-staterna eftersom den anses lugna finansmarknaderna. Det är upplagt för en historiskt avgörande kraftmätning mellan folket och eliten och hur den avlöper kommer att få konsekvenser också för oss andra. Kan ett folk förnedras hur brutalt som helst av ett gäng pompösa lögnare och mutkolvar? Att araberna inte tar vilken skit som helst har vi sett de senaste två åren, Egypten genomlevde just sin tredje folkresning mot en auktoritär regim på kort tid. Är vi européer så passiviserade av konsumism och indoktrinerade av amerikansk skräpkultur och förljugna politiska ideologier att vi inte kan göra motstånd? Spanien kommer att ge oss svaret den närmaste tiden.
 
 
 
 
 

KATEGORI:EU-politik

Carl Bildt blockerade ett EU-förslag om att utreda USAs spioneri

D

et verkar bli Venezuela som beviljar politisk asyl till hjälten Edward Snowden - om han lyckas ta sig till landet rent fysiskt vill säga. För närvarande sitter han fast i en transithall i Moskva efteratt Obama dragit tillbaks hans pass och gjort honom statslös. Som jag skrev i veckan: det är en skam för Europa att den man som avslöjade det omfattande amerikanska spioneriet mot EUs institutioner och europeiska medborgare inte direkt erbjuds politisk asyl i valfritt EU-land. Istället kollaborerar länder som Spanien, Frankrike, Portugal och Österrike med USA för att försöka fånga Snowden. Om vi européer tvivlade på att vår kontinent numera är föga mer än en samling lydstater under det amerikanska inperiet som hukar när Obama svingar piskan så har Ed Snowden bevisat också det med all önskvärd tydlighet.
 
 
    Att det blir Venezuela - USAs svurne fiende och det land med den högst uppskruvade antiimperialistiska retoriken kanske inte var helt otippat. Det är naturligtvis en fjäder i hatten för landets nya president Maduro om han blir den som erbjuder Snowden en trygg hamn. Tyvärr lär det väl få USA att fördubbla sina ansträngningar att störta den venezolanska vänsterregeringen. De har redan försökt med en militärkupp 2002.
 
 
    Att Maduro i samma tal där han helt korrekt hyllar Ed Snowden som en hjälte också drar en lans för Syriens massmördare Assad visar tyvärr att den latinamerikanska vänstern har en bit kvar att vandra. Den har gått vilse i den egna antiimperialistiska retoriken där vilken diktator och superskurk som helst som råkar hamna på USAs fiendelista med automatik blir en vän. Det är väl förståeligt med tanke på Latinamerikas historia av USA-regisserade militärkupper mot demokratiska regeringar, men det är ändå ett svek mot de människor som kämpar för rättvisa och demokrati i länder som Syrien.
 
 
    Skamligt är också att Sverige tillsammans med Storbritannien blockerar ett förslag i EU om att gå till botten med det amerikanska spioneriet mot EU och EU-medborgare. Brittiska the Guardian:
 

"Senior EU diplomats, officials, and government ministers confirmed that Britain opposed most of the rest of the EU on joint European talks with the Americans on intelligence and espionage, meaning that national governments will need to pursue the issues separately with Washington.

"The consultations in Washington will first of all address data protection matters. Addressing the intelligence topic is not expected," said a senior Lithuanian official.

The Lithuanian government phoned Carl Bildt, Sweden's foreign minister, on Thursday evening to try to remove the Swedish resistance, but failed, sources said. The talks in Brussels continued throughout the night as diplomats sought to come up with wording that would keep everyone happy."

 


    Vår svenska USA-vänliga högerregering med utrikesminister Carl Bildt - som i sin ungdom samarbetade med CIA och fick 100 000 kronor av dem - har alltså tillsammans med den lika USA-vänliga brittiska högerregeringen urvattnat den europeiska reaktionen på avlyssningsskandalen. Återigen ett exempel på hur regeringen Reinfeldt saboterar ett bra initiativ från EU. Gudarna ska veta att dom bra initiativen från det hållet inte duggar tätt.

 

 

    Tidigare har vi sett Sverige agera på samma sätt när det gällde Tobinskatten på finansspekulation, ett förslag om stopp på telekommunikationsutrustning till Assads Syrien och ett annat förslag om att tvinga EU-länderna att satsa mer på förnyelsebart och minska energianvändningen. (Det var "alliansens gröna röst" centern som sänkte det.) Reinfeldts högerregering fortsätteratt leverera det som deras rika donatorer betalat dem för, också på EU-nivå. Att hålla USA om ryggen är viktigare än att skydda de egna medborgarna från spioneri.

 

    Uppdatering: Rick Falkvinge förklarar Sveriges agerande. Vi är genom FRA-lagen helt enkelt en aktiv del i NSAs spioneri mot Ryssland.

 

 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN 1, 2, 3, AB 1, 2, 3,

Bloggat: Nemokrati,

 
 

 

KATEGORI:EU-politik

Högerns nedskärningspolitik dödar!

N

edskärning, åtstramning och ekonomisk svältkur har varit ordningen för dagen i EU och USA sedan finanskrisen 2008 sänkte världsekonomin. Hårdast drabbade i EU är länder som Grekland och Spanien. Nu har Sanjay Basu och David Stuckler, en läkare och en ekonom, räknat på nedskärningarspolitikens pris. Inte räknat i dollar, euro eller kronor utan i mänskligt lidande, sjukdom och död: 10000 extra självmord. 1 miljon deprimerade. I Grekland en tvåhundraprocentig ökning av  HIV-smitta. Drog- och alkoholmissbruk. Ökningar av stressrelaterade hjärtsjukdomar med dödlig utgång. Osv.
 
 
    Bankernas och finansinstitutens galna affärersom kraschade världsekonomin 2008 har har alltså kostat
många människor livet eller den fysiska eller psykiska hälsan. Kostnaden för finanskraschen överfördes på skattebetalarna när nationalstaterna gick in och stagade upp kraschande banker. Länder drog på sig stora kostnader. Högerpolitiker i USA och framförallt EU - inte minst vår egen Anders Borg -  tvingade fram kraftiga sociala nedskärningar på bland annat sjukvård vars kostnader i människoliv vi nu kan räkna. Högerpolitik dödar. Men inte de bankirer och finansvalpar som utlöser kriserna. De smörjer fortfarande kråset, med få undantag.
 
 
    Det intressanta med Basu och Stucklers studie är att de lyckas isolerar nedskärningspolitiken från effekterna av den ekonomiska depressionen och kommer fram till att det är just de sociala nedskärningarna och svältkurerna som skadar och dödar mest. I länder där politiken försöker rädda välfärdsstaten och låter bankerna betala för sig egen kris - de nämner Island som exempel - så slipper man självmordsepidemier och sviktande folkhälsa.
 
 
 
 
 
 
 

KATEGORI:EU-politik

Cypern, euron och stålbadet!

I

bland slinter eliternas tunga. Som igår när Wallenbergbanken SEBs chefsekonom Robert Bergqvist gav sin syn på läget på Cypern:
 
 
 
 
    Så, även om det finns en enkel väg ut ur problemen, dvs att låta krisande länder slippa den ekonomiska tvångströjan som euron innebär, så får de inte ta den. Det viktiga är att euroländerna tvingas genom ett smärtsamt "stålbad", d.v.s. de nedskärningar i välfärdsstaten och den offentliga sektorn och de lönesänkningar som nu drabbar land efter land genom de så kallade "räddningspaketen" från EU. Att detta "stålbad" bara leder till ännu mer misär, krympande ekonomier och rekordarbetslöshet spelar ingen roll. Huvudsaken är det som pågår under ytan: den enorma omfördelningen av rikedomar och resurser från pyramidens botten upp till dess topp. EUs rika ska bli rikare, dess fattiga fattigare, och välfärdsstaterna ska svältas ut. Det är "stålbadet".
 
 
    Egentligen är "stålbadet", bara är ett annat namn för samma gamla högerpolitik som alltid.
 
 
    Inget land får ta den enkla utvägen och lämna euron, av den enkla orsaken att EUs eliter är livrädda för att det skulle gå mycket bättre för det land som väljer att lämna än för de stackars satar som blir kvar i eurosamarbetet. Det vore en katastrof.
 
 
DN 1, 2, 3, 4,  SvD 1,  AB 1, 2, 3, 4,
 
 
 
 

KATEGORI:EU-politik

Smarta cyprioter gav EU fingret!

J

ag har sagt det förr: EUs så kallade "räddningspaket" handlar ALLTID om att rädda bankerna. Trots att det är bankerna själva som genom oansvarig utlåning skapat enorma underskott, som sedan staterna tvingats gå in och täcka. "Räddningspaketen" handlar aldrig om att rädda de vanliga EU-medborgarna. Tvärtom. Det är de som tvingas betala priset. I form av nedskärningar och svångremspolitik, som bara försämrar läget ytterligare.
 
 
Bankerna själva, de ska gå skadelösa ur den kris som de själva orsakat. Det har lillfuhrer Merkel varit noga med att skriva in i villkoren för den "europeiska säkerhetsmekanismen".
 
 
 
De konservativa högerpartier som styr EU tar helt enkelt chansen att pracka på medlemsländerna dödliga nedskärningar och nyliberala systemskiften medan de är för chockade för att orka protestera. Det är chockdoktrinen på EU-nivå. Men kanske nu äntligen EU-medborgarna, efter fem års chockdoktrin och dödliga nedskärningar, börjat minnas sin styrka? Att cyprioterna, genom att gå ut på gatorna och protestera, lyckats stoppa det senaste i raden av svinerier från den så kallade trojkan, EUs nyliberala järnhäl, är fantastiska nyheter. Förslaget att låta småspararna betala för storbankernas svinerier blev helt enkelt för mycket. För uppenbart svinigt.
 
 
Nu gäller det bara att få EUs medborgare att säga ifrån lika bestämt när EU och "trojkan" försöker tvinga vår gemensamma välfärd, sjukhus, skolor, äldrevård, pensionärer, arbetslösa att betala för bankernas svindlerier. För det är inte på något sätt rimligare att fattiga, sjuka och barn ska betala priset för rika bankers misstag än att småspararna ska göra det!
 
 
 
 
Andreas Cervenka sammanfattar läget:

"Någon måste betala. Så skulle eurokrisen kunna sammanfattas med tre ord.

Frågan är bara vem. I över fyra år har EU:s ledare skjutit denna oundvikliga och obehagliga fråga framför sig.

I helgen kom de fram till ett svar: småspararen.

Ett beslut som kan visa sig bli mycket ödesdigert.

Låt oss börja från början. Hur mycket ska man egentligen bry sig om vad som händer i pyttelandet Cypern?

Ganska mycket eftersom det som hänt där är lite av eurokrisen i miniatyr.

Kort sammanfattning. Lånefest skapar bankkris. Staten räddar bankerna. Räddningen tar knäcken på staten som hotar att drunkna i skulder. Mer pengar måste till.

Där befinner sig Europa och där befinner sig Cypern."

 

Läs gärna det jag skrivit tidigare om den oändliga EU-krisen:

"Deutschland Uber alles" "Finansmarknaden och EUs eliter hatar demokrati" "Krugmans lösning på Eurokrisen",
"Dagen då Chockdoktrinen kom till Europa", "Smärta och disciplingänget styr EU",  "Om räddningspaketen til Grekland", "Kriser och repriser i Grekland",  "Förstatliga varenda krisbank",

 

 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9,  AB 1, 2,  DN 1, 2, 3, 4, 5,

 

 
 

KATEGORI:EU-politik

Revolution på gång i Spanien?

S

panien är på väg att koka över. Än så länge verkar svenska medier ha missat det, men de senaste dagarna har en korruptionsskandal utan dess like briserat, där i princip hela regeringspartiet partido populars partiledning blivit påkommen med fingrarna djupt ner i syltburken. Det handlar om olagliga donationer från privata företag, ofta i byggsektorn, som slussats genom partiet rakt ner i ledningens fickor. Ofta har företagen belönats med offentliga kontrakt som tack. Mariano Rajoy, den nuvarande konservative premiärministern, har enligt läckan, partiets tidigare partikassör Barcenas, tagit emot 250 000 kronor årligen. Och han är bara en av många. Också den tidigare konservative presidenten Jose Maria Aznar har mottagit stora summor. Det var den socialdemokratiskt orienterade tidningen El Pais som släppte bomben för några dagar sedan och enligt tidningen har de uppgifter som styrker olagliga donationer under peioden 1990-2008.
 
 
    Denna skandal kan mycket väl bli droppensom får sinnet att rinna över för de redan hårt prövade
spanjorerna. Hatet mot högerregeringen var redan innan glödhett. Mariano Rajoy och hans regim har förstört det som fortfarande gick att förstöra. De har attackerat spanjorerna med sparpaket efter sparpaket, sänkt löner, försämrat pensioner, lagt ner vårdcentraler och tvingat ut den tidigare medelklassen i armod.
 
 
    Jag såg det själv när jag var i Barcelona i oktober. Enorma köer till soppköken. Många går hemlösa. I varje gathörn står en tiggare med döda ögon. Och just i ögonen ser man vilket pris folk har tvingats betala för den destruktiva svångremspolitik som EU och Angela Merkel påtvingat Spanien, med Mariano Rajoy som verkställande polischef och bankerna som enda vinnare. Ögonen  som berättar om ångest och hopplöshet. 
 
 
    Statistiken talar också sitt tydliga språk. Arbetslösheten nådde i slutet på 2012 rekordnivån 26 procent. 55 procent av Spaniens ungdomar saknar nu arbete. Ekonomin, mätt i BNP, fortsätter bara att krympa. Spanien har gått från en snabbt växande ekonomi till ett fattighus på kort tid. Men de politiker som hållit i piskan har smörjt kråset med hemliga donationer från landets rika elit. Det är svårt att föreställa sig en mer explosiv situation.
 
 
    När jag var i Spanien senast såg jag tecken på ett kommande sönderfall. Regioner som Katalonien blir allt tydligare i sin strävan att frigöra sig från centralstaten. Regimen svarar med hot om militära ingripanden och chauvinistiska provokationer. Det spanska tvåpartisystemet, med ett högerparti och ett socialdemokratiskt, är på väg ut. Väljarna har inget förtroende för de gamla skurkarna. Vänstern går starkt framåt i mötningarna. På gatorna manifesterar spanjorerna sitt förakt för den styrande eliten och möts av ett chockerande polisvåld.
 
 
 
 
    Det är svårt att se hur Mariano Rajoy, redan innan hatad, nu dessutom avslöjad som kriminell motkolv, ska kunna styra landet vidare till nästa val om tre år. Avgår han inte självmant så känns en revolution inte helt osannolik.
 
SvD 1, 
 
 
 
 

KATEGORI:EU-politik

Sverige "med och påverkar" i EU


H

äromdan skrev jag om Anders Borgs idoga arbete för att sabotera det enda vettiga ekonomiska förslag som den högervridna EU-kommissionen diskuterat: den föreslagna Tobinskatten på finansspekulation som skulle kunna dra in 700 miljarder kronor till de luspanka  europeiska ekonomierna.


Ja-sidan menade inför folkomröstningen om EU-medlemskap att Sverige skulle "med och påverka". Många trodde nog att de då menade att vi skulle förbättra EU-samarbetet, till exempel genom att vässa den europeiska miljölagstiftningen. Det blev inte riktigt så. Idag läser jag att Anna-Karin Hatt, energiminstern som inte fick efterträda Maud Olofsson som centerledare, är i full färd med att sabotera ett danskt förslag om att tvinga EU-länderna att minska energianvändningen och satsa på förnyelsebart, vilket är helt nödvändigt om vi ska kunna minska koldioxidutsläppen från vår kontinent.


"Det viktigaste är att se till att vi blir mer energieffektiva, inte att sätta tak för energianvändningen, säger Anna-Karin Hatt till Ekot i Sveriges Radio."


Nån som minns den där centerpartistiska dagsländan om att utmana miljöpartiet om ledartröjan i miljöfrågorna?


En till fjäder i hatten för den svenska regeringen? De styr det land som nyligen utsågs till världsmästare i nyliberalism och tar med sig sina politiska doktriner till EU-ministrarnas sammanträden. Inte för att det direkt haglar progressiva förslag från EU-maskineriet. Men när det går att sabotera så passar de på.


Något som däremot haglar är dåliga klimatnyheter.
Till exempel en ny studie som varnar för att den globala medeltemperaturen kan stiga med 3 grader till 2050.


Bloggat: Birger Schlaug,





KATEGORI:EU-politik

Isobel Hadley Kamptz om "räddningspaketen" till Grekland


E

xpressens ledarsida är konstigt nog - med tanke på hur deras nyhetsbevakning ofta ser ut, svårt att glömma och förlåta dem för valrörelsens 2010 - en av landets mest intressanta. Skribenter som Johannes Forsberg och Isobel Hadley-Kamptz kan nästan få en att se mellan fingrarna med att tidningen hållit en fårskalle som Ulf Nilsson under armarna under alla år. Isobel H-K levererar idag en till klockren ledare om eurokrisen och EUs så kallade "räddningspaket" till Grekland:


"
I krisprogrammet som vi pressat på dem ingår bland annat en retroaktiv lönesänkning för statsanställda. Upp till 64 000 personer, däribland 21 000 lärare, kommer därför bli utan lön den här månaden och vissa kommer till och med få ge tillbaka pengar. De kommer alltså få betala för nöjet att arbeta.


På samma sätt kommer Grekland få betala
för nöjet att få stöd. Hela det nya stöd paketet på 130 miljarder euro skall slussas vidare till dem som lånat pengar till Grekland och Grekland har för att få pengarna förbundit sig att betala extra på lånen ut över detta. Än mindre än tidigare kommer finnas kvar till, tja, domstolar och sjukhus och sådant som Grekland kan tänkas behöva. Dessutom ska Grekland ge upp rätten till sin egen guldreserv, något som bara kan ses som en medveten kränkning."


Visst kan man kalla det "räddningspaket", om man vill. Men tiotusenkronorsfrågan är: VILKA är det som ska räddas? Inte den grekiska befolkningen - den ska tuktas - utan bankerna, inte minst de tyska och amerikanska, som lånat ut pengar till Grekland på ett ytterst ansvarslöst sätt.






KATEGORI:EU-politik

Kriser och repriser i Grekland


P

å grund av privata skäl (en flytt bland annat) har bloggandet gått på sparlåga. Men jag skulle vilja rekommendera två läsvärda artiklar om den i bakgrunden ständigt mullrande eurokrisen. Till att börja med Nomi Prins, journalist och whistle blower (f.d. anställd på Goldman Sachs) som skriver om Greklands två kriser. Den på 30-talet och den på 2000-talet. Slående lika varandra - också på trettiotalet var Grekland inlåst i ett valutasamarbete  - men sättet att hantera dem olika som natt och dag:


"So in March 1932, the League of Nation’s (the precursor bank bailout entity to the ECB/IMF) agreed to provide a loan to service Greece’s debt in return for – wait for it - austerity measures. Unlike today, the government said ‘hell no.’ Instead, in April, 1932, it floated the Drachma - which devalued quickly. It also declared a public debt moratorium, and increased infrastructure spending to strengthen its economy. It negotiated repayment terms with creditors for overdue interest. By 1934, agriculture and industrial production rose, the currency was more stable, employment increased, and the budget balanced."


Och så förstås Paul Krugman. Han gör slarvsylta av de två propagandaversionerna om vad eurokrisen handlar om som vi matats med. Att den beror på a) för generösa välfärdssystem och/eller b) ansvarslöshet med  statsfinanserna:

"But let’s do this systematically. Look at the 15 European nations currently using the euro (leaving Malta and Cyprus aside), and rank them by the percentage of G.D.P. they spent on social programs before the crisis. Do the troubled GIPSI nations (Greece, Ireland, Portugal, Spain, Italy) stand out for having unusually large welfare states? No, they don’t; only Italy was in the top five, and even so its welfare state was smaller than Germany’s.


So excessively large welfare states didn’t cause the troubles.


Next up, the German story, which is that it’s all about fiscal irresponsibility. This story seems to fit Greece, but nobody else. Italy ran deficits in the years before the crisis, but they were only slightly larger than Germany’s (Italy’s large debt is a legacy from irresponsible policies many years ago). Portugal’s deficits were significantly smaller, while Spain and Ireland actually ran surpluses."

 


Boven i dramat är förstås euron, och alla ihåliga bortförklaringar syftar bara till att hålla vår blick riktad åt annat håll medan plundringen av Grekland fortsätter. Tills de europeiska "räddningspaketen" kört landet i botten. Då det blir dags för blodiglarna att leta rätt på nästa offer. Vi har inte sett slutet på den här soppan än, på långa vägar.

 

 





KATEGORI:EU-politik

Greklandsrea!


R

idån verkar aldrig gå ner på det grekiska dramat. En tragedi (ett grekiskt ord, liksom demokrati) i många akter. Nu kan hugade hyra Akropolis, symbolen för det antika Grekland. Landet som gav demokratin och filosofin till världen. För det facila priset av 15000 kronor om dagen. Grekerna hoppas få företag som vill spela in reklamfilmer att nappa. Men varför nöja sig med att hyra? Kanske dags att sälja av hela skiten?


Nyliberalerna har länge drömt om att bygga sitt konstgjorda ö-paradis
helt utan skatter, minimilöner, socialal välfärdsystem, fackföreningar och besvärliga arbetsrätts-och miljölagar på världshaven (av någon anledning vill de inte flytta till det nyliberala mönsterlandet Somalia). Men varför gå över ån efter vatten, så att säga? Varför bygga nya konstgjorda nationer när de gamla är bankrutta och bjuder ut sig till högstbjudande? Det är Greklandsrea nu, köp två Akropolis till priset av ett! I praktiken skulle det göra liten skillnad för grekerna, som Erik Berg påpekar i ett vasst blogginlägg redan kokas mjuka i nyliberalismens tryckkokare.


Frågan är om ens det samlade trycket från EU-byråkratin och Europas politiska och ekonomiska eliter räcker. Grekland verkar stå på randen till revolution, och det grekiska polisfackets ordförande, som ska försvara politikerna mot folkets vrede, tar istället ställning mot det politiska etablissemanget som han beskyller för brottsliga handlingar (utpressning, konspiration för att ­störta ­demokratin, angrepp på det ­grekiska folkets rättigheter) och tar ställning för demonstranterna:


"Bara folket står för demokrati i Grekland. Det politiska systemet saknar legitimitet."


Och nu sägs det onämnbara av en del EU-länders högsta politiska representanter: Det är dags att Grekland lämnar eurosystemet! Med huvudet före, om de inte inser sitt eget bästa. Hallelujah! Det har vi sagt hela tiden. I det här läget finns bara dåliga val, men ett grekiskt utträde är utan tvekan det minst dåliga. Det sorgliga är att det har tagit så här lång tid och krävts så mycket onödigt lidande för grekerna innan poletten trillade ner. Och frågan är om det inte krävs ett maktskifte och vänsterseger i aprilvalen för att grekerna själva ska inse att det är dags att tacka för sig och gå mot dörren.


Ekot 1, 2, AB 1, LO-tidningen 1,






KATEGORI:EU-politik

Dagen då chockdoktrinen kom till Europa


T

V4-nyheterna bjöd idag (ofrivilligt?) på en snygg inramning av debatten om europakten. Reportern Jonas Björck gav oss EU-etablissemanget och den politiska elitens version. Utan svåra följdfrågor. EU-kommissionens informationsavdelning har nog inget att invända mot beskrivningar som:


"Den första köldknäppen har fört snöglopp och minusgrader till den belgiska huvudstaden. Föga välkomnande för de politiska ledare som nu ska försöka enas om åtgärder för att stabilisera den europeiska ekonomin."


"Ett samarbete som - är det meningen - ska hjälpa de euroländer som har stora ekonomiska problem."


"EU-länderna sitter och försöker sy ihop en finanspakt för att hjälpa varandra ur den fruktansvärda ekonomiska krisen som drabbat oss.  Bara ettt enda land vill inte vara med på det här tåget: Storbritannien."


 

Fredrik Reinfeldt å sin sida tindrade med ögonen
som en sol-och-vårare och passade på att försöka framställa sig som en garant för fortsatt nej till svenskt euromedlemskap, samtidigt som han för in oss i europakten. Vi slipper valutan men tar glatt på oss den ekonomiska tvångströjan. Än så länge är armarna fria, men man behöver inte vara alltför konspiratorisk för att inse att de där hängande snörena är till för att knytas åt.


Sedan togs tittarna med på en tur ut på Bryssels gator,
där de som drabbats av EUs återkommande  "räddningsförsök" försökte göra sin röst hörda. Belgiens tre största fackföreningar hade utlyst storstrejk mot de senaste årens europeiska svältkurspolitik. Som en demonstrant uttryckte det:


"Åtstramningar är inte lösningen, åtstramingar är problemet. De EU-länder som fört en åtstrammingspolitik har fler företagskonkurser och högre arbetslöshet."


För problemet med den europakt
som nu förhandlas fram är att den inte hjälper någon. Allra minst EUs löntagare, ungdomar, lågavlönade, pensionärer och de andra som inte har sitt alldeles på det torra. Det är mer svältkur som ordineras patienten. Mer medeltida åderlåtning, blodtappning. Och medikusarna kan för sitt liv inte begripa varför patienten blir blekare och svagare, när han ju enligt deras häxmedicin borde vara på snabb bättringsväg.


Man svälter sig inte ur ekonomiska kriser,
det är grundkurs i ekonomi, som EUs politiska eliter verkar ha förträngt. Allt medan bankerna gnuggar sina händer och ser fram emot att också i fortsättningen hållas skadeslösa när deras oansvariga spekulation drar ner oss i nästa ekonomiska kris. Då blir det vi löntagare som får öppna plånboken - igen - och rädda bankirernas och finanskapitalisternas skinn. Finanskrisens gyllene regel - nu officiell EU-lag - vinsterna slickar det privata i sig, skulderna får det offentliga ta.


Jonas Sjöstedt
skriver i dagens arena:


"Eurokrisen är också en demokratisk kris.
Förslaget till europakt har inte ens funnits på svenska och har varit hemligstämplat inför toppmötet. Det är en parodi på demokrati när varken medborgarna, media eller många av våra folkvalda kan läsa de texter som det handlar om. Då frodas i stället myter och missuppfattningar om förslaget. I förslaget ska avgörande makt över den ekonomiska politiken föras från folkvalda i medlemsländerna till icke folkvalda tjänstemän i EU-kommissionen och domarna i EU:s domstol. Det är en avdemokratisering av den ekonomiska politiken som passar allt för väl in i mönstret av diktat från Bryssel, teknokrater som tar över regerandet i krisländerna och det tyska förslaget om att ställa den grekiska ekonomin under tvångsförvaltning."



Det vi ser nu är en europeisk chockdoktrin.
Under mantran om ansvarstagande och att hjälpas åt passar den politiska och ekonomiska eliten på att dunka igenom en ekonomisk politik som de aldrig skulle lyckas få stöd för i allmänna val. Man använder den ekonomiska krisen som förevändning för att genomföra en politik om förvärrar det ekonomiska läget. Och för att vara riktigt på den säkra sidan så flyttas makten över ekonomin framöver bort från de demokratiska arenorna, till eurokrater, som dansar efter EU-kommissionens och Merkozys pipa. Som i Grekland. Som i Italien. Det Nej-sidan varnade för i folkomröstningen med andra ord. Det gick åt helvete, fortare än någon kunnat ana.


DN 1, 2, 3, 4, 5, AB 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4, SVT 1, 2, 3, 4, 5, Ekot 1, 2, 3, 4,






KATEGORI:EU-politik

Bankerna slipper Merkozys svångrem


N

är nu EUs högsta höns samlas för att försöka reda ut den röra de orsakat - men säkerligen bara kommer att lyckas göra saker etter värre - så verkar det som att en annan elit redan kan andas ut: de banker vars ansvarslösa utlåning och finansiella uppfinningsrikedom skapat den tickande bomb som kan få hela eurozonen att explodera. Inga svångremmar för dem om Merkozy får som de vill. Financial Times:

"Angela Merkel, German chancellor, in Paris has just announced a u-turn: under the new ESM, private sector investors will not be required to bear some losses. The ECB will be pleased.

European Central Bank policymakers have become more outspoken in attacking “private sector involvement” in Greece’s bail-out. The plan to persuade banks to take a “haircut” on their Greek bonds was “a terrible mistake,” according to Athanasios Orphanides, Cyprus’s central bank governor and ECB governing council member."



Är ni med?
Disciplin och svångremmar är ordningen för dagen. För EUs medlemsländers medborgare. Även de länder som inte har misskött sina budgetar ska påtvingas Merkozys ekonomiska tvångströja, som jag skrev om här. Bankerna däremot ska garanterat slippa ta några förluster. Kan den europeiska chockdoktrinen illustreras tydligare? Varför slösa bort ett sånt fantastiskt tillfälle som en ekonomisk kris erbjuder när det går att använda den för att pressa ner löntagarna i skoskaften och samtidigt använda deras skattepengar till att rädda arslet på oansvariga banker och finanskapitalister?


Felix Salmon kommenterar:


"The fateful decision in Ireland was to take the insolvent banks and give them a blanket bailout, with the banks’ creditors all getting 100 cents on the euro. That only served to put a positively evil debt burden onto the Irish people, forcing a massive austerity program and causing untold billions of euros in foregone growth, while bailing out lenders who deserved no such thing.

Are we really going to repeat — on a much larger scale — the very same mistake that Ireland made? Does no one in Europe realize that this is the single worst thing they can do?"


Läs hela!


DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, AB 1, Exp 1,


KATEGORI:EU-politik

Deutschland über alles


I

Grekland sprids affischer på Angela Merkel i Naziuniform. EUs eliter talar ogenerat om att demokratin måste sättas ur spel, "för ekonomins skull". "Inte ens den värsta EU-hataren kunde väl ha trott att det skulle gå så här", skriver Isobel Hadley-Kamptz i Expressen. Sant! Jag har varit EU-kritiker sedan folkomröstningen. Nej-sidan kom då med en del dystra spådomar. Men jag trodde inte att de skulle slå in så snabbt och att verkligheten skulle överträffa våra värsta farhågor. Vem kunde ha gissat att Tyskland skulle odla ut mustaschen igen och börja diktera vilken politik som övriga länder måste föra? Ja-sidan påstod tvärtom att EU skulle hålla tyskarna tillbaka. E24:


"Mitterrands krav för
att stötta en återförening (av Tyskland) hade varit en ekonomisk union. Han ville förhindra att Tyskland återigen blev okontrollerbart starkt, och han var trött på att den franska centralbanken tvingades leka följa John när tyska Bundesbank höjde eller sänkte räntan."


Den planen gick inte riktigt i lås.
Som Isobel skriver så kräver Tyskland nu makt över andra medlemsländers statsbudgetar, om de överhuvudtaget ska börja fundera på att rädda euron från den kris som inte minst tyska bankers ansvarslösa utlåning försatt den i:


"En stabilitetspakt superplus
föreslås nu, där Tyskland bestämmer vilken ekonomisk politik de andra euroländerna får föra. Det är, milt uttryckt, inte befolkningarna i de länderna så pigga på."



Tredje gången gillt för Tyskland? Det man inte lyckades med med stridsvagnar och blitzkrieg uppnår man genom Europeiska Centralbanken? Man vill tvinga på EU-länderna en tvångströja som skulle göra demokratin kraftlös, till en tom kuliss. Redan har demokratiskt valda regeringar i Grekland och Italien tvingats bort och ersatts av byråkrater. Kolla Democracy Nows diskussion om Italien och Tyskland:




För den tyska ekonomin har euron
och den europeiska integrationen varit en ren vinstlott. Man har konkurrerat ut en mängd företag i Sydeuropa. Men hur ska Tyskland kunna fortsätta tjäna storkovan på sitt exportöverskott om övriga länders ekonomier tankar? Vem ska köpa tyska produkter?


Den ekonomiska politik som tyskarna vill påtvinga EU är inget annat än en självmordspakt. Det är ingen nyhet vad sparpaket och nedskärningar får för konsekvenser. Grekland går nu in på sitt fjärde år i recession, med drygt 18 procents arbetslöshet. Italien är nästa man in för rakning. Men EUs ekonomiska häxmedicin ger samma resultat överallt där den prövas. Jämför den med de medeltida läkare som försökte blöda patienten på  bättringsvägen. Det enda resultatet är en allt blekare och svagare patient. Eller med en hängning, där den hängde istället för att försöka lätta på snaran drar åt den hårdare.


Tyskarna verkar ha lärt sig fel historieläxa. När de ska försvara dagens kamikazepolitik påminner de gärna om hyperinflationen på 20-talet när de kånkade runt skottkärror fulla med värdelösa pengar. Men omständigheterna var totalt annorlunda i Tyskland på 20-talet. Och det var inte hyperinflationen som förde Hitler och nazisterna till makten utan den period som kom efter, svångremskanslern Brünings regim:


"Under depressionens första år avkrävdes Tyskland fortfarande krigsskadestånd och landet hade drabbats av kansler Brünings sällsynt katastrofala inrikespolitik. Där ingick en direkt sänkning av löner, räntor och den kartelliserade industrins priser; den 8 december 1931 sänktes alla löner till den nivå som rådde den 10 januari1927. Alla ökningar i utgifter för allmänna arbeten eller liknande stöd för ekonomin var strängt förbjudna. Under vintern 1931-1932 översteg arbetslösheten i Tyskland 40 procent. En skarpögd samtida iakktagare sa att Brünings "självmordspolitik hade sitt ursprung i hans allmänna inställning. Han fruktade den galopperande inflationens spöke. Han gillade inte tanken på att dalta med de arbetslösa genom att skapa arbetstillfällen". På det sättet jämnades vägen obönhörligen för Adolf Hitler."


(JK Galbraith, "Min ekonomiska historia")


Nu tror jag inte att Angela Merkel, EU-byråkratin och de högerregeringar som styr medlemsländerna är så korkade att de tror att åderlåtning funkar. Snarare är det chockdoktrinen vi ser tillämpas på EU-nivå. Hans Tietmayer, tidigare chef för tyska Bundesbank beskrev euron och det europeiska ekonomiska samarbetet som "en tryckkokare utan säkerhetsventiler" och nu skulle "fackliga och sociala rättigheter kokas mjuka - eller till mos." Han (och fler med honom) förutsåg den typen av eurochock som vi ser idag och välkomnade den som en hävstång för att trycka ner Europas bortskämda löntagare, sjuka och pensionärer i skoskaften. Vi som har haft det alltför gott ställt jämfört med barn- och slavarbetarna i Asien ska hutas åt. Vi ska betala notan för bankernas och finanskapitalisternas grisfest. Vi ska bli av med jobbet eller vara tacksamma om vi kommer undan med en lönesänkning. Ondskan jobbar övertid och slösar aldrig bort en nyttig kris.


Läs gärna Alternet
som förklarar eurokrisens två beståndsdelar pedagogiskt. Dean Baker som har lite idéer om vad som bör göras. Och Jonas Sjöstedt om eurons snara kollaps. LO-ekonomen Monica Arvidsson om demokratin som krisens första offer.


DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SVT 1, AB 1, Ekot 1, 2, 3, 4, Exp 1,
2,


KATEGORI:EU-politik

Izquierda Unida ("förenade vänstern") starkt framåt i Spanien


D

et blev ett politiskt jordskred i Spanien, som väntat. Den ekonomiska krisen har gynnat det stora oppositionspartiet Partido Popular, som verkar göra sitt starkaste val någonsin med 44,6 procent. Socialdemokratiska PSOE backar till historiskt låga 28,7. Tack vare det orättvisa spanska mandatfördelningssystemet har PP därmed uppnått absolut parlamentarisk majoritet trots att de röstmässigt är i minoritet och Spanien är nu, som tidningen Diario Publico skriver "i högerns händer". Vilket man iochförsig kan invända redan var fallet, med tanke på att socialdemokraterna styrt landet efter EU-eliternas diktat de senaste åren.


På vänsterkanten händer det intressanta saker! Izquierda Unida, spanska motsvarigheten till vänsterpartiet, nästan dubblerar sitt röstetal och går från två till elva parlamentsledamöter. De har fått alltmer vind i seglen under valkampanjens gång och tydligen lyckats locka till sig en del av de systemkritiska från proteströrelsen "los indignados", eller "15-M". Man etablerar sig med nästan sju procent av rösterna som Spaniens tredje största politiska kraft, följt av UPyD som väl närmast skulle kunna beskrivas som ett mittenparti som vill centralisera den spanska statsapparaten vars makt för tillfället är utspridd på regionerna.


De regionalnationalistiska vänsterpartierna, Esquerra Republicana från Katalonien och den nya formationen Amaiur från Baskien gör hyfsade val. Amaiur blir den största politiska kraften från Baskien, vilket lär svida i den nye presidenten Mariano Rajoys skinn. Esquerra har inte lyckats vända sin nedåtgående trend men behåller tre platser. Båda dessa partier är extremt anti-Madrid, anti-centralmakten och vill bryta ut sina respektive regioner och bilda nya stater.


En god nyhet är att terrorguppen ETA inte spelat någon roll i denna valrörelse. En annan god nyhet: det spanska tvåpartisystemet, som lägger en våt filt över demokratin, får sig en törn. De två stora, eller som de kallas i folkmun PPSOE (=PP+PSOE) samlar i detta val "bara" 73 procent av rösterna mot 83 förra valet. Den dåliga nyheten är såklart att den spanska högern återvänder till Montcloa - regeringssätet - och därifrån med förtjusning kommer att ta itu med uppgiften att låta löntagarna och de utsatta grupperna i samhället fortsätta betala priset för storfinansens kris. De kommer att drabba samman med en redan fly förbannad proteströrelse på gatorna, vars energi förhoppningsvis kanaliseras i parlamentet genom IU och de andra vänstergrupperna. (Ingen extremhöger i sikte fortfarande. Spanjorerna har ännu fascismen alltför nära inpå sin historia  och SDs partibröder är chanslösa i ett land där "el Generalissimo" Franco fortfarande spökar i de äldres minnen.)


Värd att notera är den snygga nätagitation som IU bedrivit denna valrörelse. Man har inte varit rädda för att släppa ifrån sig en del av initiativet till cyberaktivisterna, som har getts möjlighet att delta i att utforma kampanjstrategierna på nätet, göra videor för youtube, och så vidare. Nåt för vänsterpartiet att ta sig en funderare på inför 2014! Så här kan det låta:




(översättning: "Jag förstår inte varför vi styrs av Merkel, Sarkozy och marknaden. Jag röstade inte på dem")


DN 1, SvD 1, 2, AB 1,


KATEGORI:EU-politik