ECD - en av de tyngsta ekonomiska institutionerna i världen - har räknat på saken och kommit fram till att invandring är lönsam för mottagarländerna. DN:

 

 

    OECD har i sin stora undersökning jämfört vad invandrarhushållen betalar in i skatter och avgifter med vad de kostar i form av socialbidrag, pensioner och annan samhällsservice. Nettot blir ett plus för samhället i de flesta av de 27 länderna, med ett genomsnitt på drygt 3 000 euro per år (26 000 kronor).

 

    Även i Sverige bidrar invandrarna mer till stat och kommun än de får tillbaka. Enligt OECD blir det ett plus för samhället på någon tusenlapp per år.

 

    Det största samhällsvinsten på invandrarhushållen gör Schweiz med cirka 15 000 euro."

 

(...)

 

    "OECD har även tittat på inkomster och kostnader för de invandrare som inte har medborgarskap med motiveringen att den politiska debatten i många länder skiljer på "utlänningar" och "invandrare". Den beräkningen visar att dessa hushåll är mer lönsamma för samhället än hela gruppen invandrare.

 

    För "utlänningarna" blir det ett plus på cirka 6 000 euro för samtliga undersökta länder, och ett plus på nära 5 000 euro i Sverige. Skillnaden beror främst på lägre kostnader för pensioner."

 

    Så betyder det här att OECD just slog spiken i sverigedemokraternas kista, med tanke på hur ofta de brukar använda sig av ekonomiska argument mot invandrare: Det är invandringen och invandrarnas fel att pensionärer och arbetslösa fått det sämre, att sjukvård och skola går på knäna..? Det finns knappt nåt  samhällsproblem som inte SD kan koppla till kostnaderna för "massinvandringen". Samtidigt som de gärna sänker exempelvis bolagsskatter tillsammans med högern för 16 miljarder, vilket gör att det finns mindre pengar kvar till de grupper - typ pensionärer -  som partiet säger sig ömma om. Nej förmodligen inte. De flesta av SDs väljare ger nog blanka fan i vad OECD säger. Jag tvivlar på att de egentligen bryr så mycket om ekonomiska argument överhuvudtaget. Jag minns alla debatter med sverigedemokrater där jag påpekat att invandrare - som kommer hit i arbetsför ålder och nästan direkt kan börja arbeta och betala skatt = bli en lönsam medborgare - till skillnad från oss svenskar som kostar samhället MYCKET pengar innan vi vuxit upp och kan börja jobba. Rationella argument biter sällan. Det är mer en känsla de motiveras av. Det har blivit för mycket nu. De gillar inte gatubilden. För mycket svart. Irriterande att möta en muslimsk kvinna med slöja i tvättstugan. Jobbigt med blattar på tunnelbanan. Men såna argument vinner inte politiska debatter. Därför måste pseudoekonomiska argument - om invandringens enorma kostnader - konstrueras.

 

    Men sverigedemokrater borde egentligen vara superintresserade av ekonomi. Partiets relativa framgång är en direkt effekt av ekonomisk politik; högerns ekonomiska politik. Jag tror inte för en sekund på att SDs framväxt under 1990- och 2000-talet handlar om att svenskarna blivit mer rasistiska. Tvärtom visar opinionsmätningar det motsatta. Men de nedskärningar som både socialdemokratiska och borgerliga regeringar drivit igenom i den offentliga sektorn, massarbetslöheten som drabbade oss på 90-talet och sedan dess bitit sig fast, det havererade pensionsystemet, privatiseringsvansinnet där företagsvinster går före människorna - kort och gott högerpolitiken - har skapat ett otryggt land där många människor oroar sig över sin egen ekonomiska framtid. När det inte alls står klart att du kan få ett tryggt jobb med rimliga arbetsvillkor eller se fram emot en hyfsad pension, varför ska du vara solidarisk med människor på flykt undan krig och tortyr?

 

    SDs framväxt sammanfall tydligt i tid med raserandet av den svenska välfärdsmodellen som vi kände den. Den dagen svenskarna slutar ge invandrarna skulden för ökande orättvisor, klassklyftor och socialt sönderfall och lägger den i knäet på borgarna och sossarna - där den hör hemma - så kan vi nog börja hoppas på att se baken på Jimmie Åkesson när han vandrar ut från riksdagen för sista gången.

 

Uppdatering: Idag sågar flera ekonomer SDs budget. "Räknar fel på 59 miljarder". "De förstår inte hur en budget fungerar". "En av de stora svagheterna är att de dubbel- och trippelräknar en del av sina besparingar". "De mörkar vissa kostnader". "SD:s ekonomiska politik strider mot Sveriges intressen". Som sagt, för SD-pojkarna är ekonomi bara ett verktyg av många för att kunna skuldbelägga invandrare. När det kommer till kritan har de noll koll. En finansminister från detta parti skulle snabbt köra Sveriges ekonomi i botten.

 

SvD 1, 2,

 

ftonbladet har gjort en skitbra pedagogisk video som visar hur de svenska klassklyftorna ökat dramatiskt trots att vi svenskar vill ha ett samhälle där ekonomisk rättvisa råder. Den visar också att vi inte vet hur illa det är ställt:

 

 

    "Svenskarna tror att den rikaste femtedelen i verkligheten äger 38 procent, och den fattigaste femte­delen 10 procent.

    Sanningen är att den rikaste femtedelen äger 87 procent av nettoförmögenheten. Den fattigaste femtedelen äger ingenting, utan har enbart skulder."

 

 

 

AB 1, 2,

 

 

nför valåret 2014 utgår många från att vänsterpartiets givna profilfråga kommer att bli "vinstförbud i välfärden", där vi har stora folkmajoriteter med oss på ett vinstförbud, men är ensamma i riksdagen om den ståndpunkten. Vad färre kanske skulle ha gissat på för ett år sedan är att också vänsterpartiets syn på ekonomi, som hittills använts för att svartmåla partiet snarare än hjälpt det vinna röster, skulle kunna bli ett trumfkort. Men läs Dagens Industri, oftast förutsägbart borgerlig, och häpna:

 

 

Under våren har dock överskottsmålet ifrågasatts av allt fler. Till de uttalade kritikerna av överskottsmålet hör numera statsfinansiella nestorer ur flera läger. Ekonomiprofessor Lars Calmfors och SEB-ekonomen Klas Eklund, liksom tidigare statsminister Göran Persson och tidigare moderatledaren Bo Lundgren hör till dem.

 

Statliga Konjunkturinstitutet har påpekat att de förutsättningar som motiverade enprocentsmålet när det instiftades 1997 inte längre gäller. Även LO och Svenskt Näringsliv är överens om att målet för statsfinanserna, likt V:s förslag, borde vara ”balans” i stället för 1 procents överskott över en konjunkturcykel."

 

I slutändan kokar debatten om ekonomin - spara eller investera? - ner till den enkla frågan: är vi nöjda med ett Sverige med massarbetslöshet och skriande bostadsbrist? Anders Borg är nöjd. Sossarnas Magdalena Andersson säger sig inte vara nöjd, men föreslår inga åtgärder. Det enda som kan lyfta Sverige ur svackan är investeringar för framtiden. Då måste de förlegade överskottsmålen bytas mot investeringsplaner. Det förstår vänsterpartiet och det förstår alltfler ledande ekonomer och uppenbarligen också Dagens Industri. Ibland lönar det sig att stå för det man tror på, istället för att vända kappan efter vinden. Till slut kan verkligheten ge en rätt.

 

 

Uppdatering: Sverige är det av OECDs 34 medlemsländer där klyftan mellan rik och fattig ökat mest på senare år. Från att ha legat på första plats, som mest jämlikt, har Sverige rasat ner till 14:e plats. På högerekonomspråk heter det att "lönespridningen" har ökat i Sverige och det anses vara något väldigt bra, för det påstås nämligen sänka arbetslösheten. Men som vi alla vet så har arbetslösheten stigit i höjden som en raket samtidigt som klassklyftorna vuxit så att Sverige nu slås ojämlikhetsrekord. Man får väl anta att Reinfeldt och Borg är stolta och glada, hela deras politik syftar ju till att skapa ett mer orättvist Sverige. Högerpolitik gör precis det den ska. Läs mer hos Kaj Raving!

 

 

 DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 

 

 

 

istorien om det lilla räknefelet som är på väg att förstöra EU - åtminstone hela Medelhavsregionen - skulle vara komisk om den inte drabbade så förbannat många människor in på bara skinnet. I korthet handlar det om att man inte kan spara sig ur en ekonomisk depression. En läxa som världen en gång lärde sig efter den stora depressionen på 30-talet men sedan glömde igen. Om staten drar åt svångremmen när hela ekonomin störtdyker så blir läget etter värre. Fråga Grekland, Spanien, Italien, Portugal...

 

 

De många sparpaket som EU, Europeiska Centralbanken och IMF tvingat på krisande EU-länder har varit giftininjektioner i en redan sjuk patient. De som fått betala priset är de vanliga medborgarna i dessa länder: lönesänkningar, rekordarbetslöshet, vräkningar, nedlagda sjukhus och skolor, privatseringar och politiskt kaos. I Grekland, det land som drabbats hårdast, marscherar nazisterna på gatorna och dödar återigen invandrare och vänstersympatisörer. Och inte minskar statsskulderna. Tvärtom, i krympande ekonomier ökar skuldernas andel av BNP. För att bli skuldfri krävs ekonomisk tillväxt, inte svält och sparpaket.

 

 

Detta borde, enligt den ekonomiska teori som EUs högerledare opererar efter, inte ha hänt. Istället borde nedskärningarna och den sociala härdsmältan fått ekonomin att vända uppåt. För farligare än sparpaket och ekonomiska svältkurer var, enligt Harwardprofessorerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff att vara skuldsatt. Deras avhandling ”Growth in a time of debt” - som påstod att en statlig skuldsättning på över 90 procent av BNP var skadlig för den ekonomiska tillväxten - användes som argument när EU tvingade land efter land att snabbt slakta sina offentliga utgifter för att komma ner till de önskvärda skuldnivåerna. För att vara skuldsatt, det vet ju varje hemmafru att det är en dålig idé, menade Angela Merkel. Men nu funkar inte offentlig ekonomi på riktigt samma sätt som hushållsekonomi. En stats utgifter är många hushålls löner och likaså inkomster åt det privata näringslivet. Om både stat, företag och privathushåll försöker spara samtidigt så rasar samhällsekonomin i botten.Vilket är precis vad som hänt i EU alltsedan de första sparpaketens dagar.

 

 

"Räddningspaket från EU" har de kallats, men de enda som räddats har varit banker som gjort gruvliga misstag och borde fått gå omkull. Nu visar det sig alltså att hela den ekonomiska teori som EUs högerpolitiker lutat sig mot - Reinhardt och Rogoffs - byggde på ett räknefel eller möjligen en medveten manipulering av data. Det var en student på Harward - Thomas Herndon - som upptäckte felet när han fick i uppgift att replikera avhandlingen. 

 

 

 

 

 

 

Nu tror jag inte att den lilla detalj att de ekonomiska argument som EUs högerledare lutat sig mot för att motivera svångremmar åt redan svältande länder är resultatet av ett räknefel kommer att förändra något. Som Katrine Kielos skriver i Aftonbladet: Anders Borg, Angela Merkel, David Cameron med flera trivs så bra med den moraliska berättelsen om "Spara vs Slösa". Den kanske inte längre vinner några ekonomiska debatter, men nog kan den vinna val, åtminstone i de länder som inte drabbas av konsekvenserna. Alla minns väl Anders Borgs uppläxningar av grekerna, som bara gick och latade sig nere i solen. Om man ska vara noga så jobbade de visst hårdare än tyskarna, men varför låta fakta komma ivägen för en bra story som får oss att känna oss överlägsna våra grannar? Att Anders Borgs mästrande uppläxningar lett till social och ekonomisk katastrof i utlandet hindrar honom inte från att fortsätta posera som expert på hemmaplan.

 

 

Peter Woodarski skriver bra om saken i DN. Och Cervenka i SvD. Och denna svidande uppgörelse med svältkurspolitiken, också ur SvD: "Åtstramningspolitiken är katastrofal".

 

 

SvD 1,   AB 1,

 

 

 Lite kalla fakta om den rikaste procenten i Sverige som flyttat fram sina positioner alltmer på övrigas bekostnad:

 

 

 

tt bra förslag från vänsterpartiet:

 

"Vänsterpartiet föreslår att en transaktionsskatt införs för att motverka den omfattande spekulation som banker och finansinstitut ägnar sig åt. Intäkterna, som beräknas uppgå till cirka 7,5 miljarder 2014, skulle användas för att finansiera Vänsterpartiets ungdomsgaranti. Den innebär att alla unga arbetslösa inom 90 dagar ska få utbildning, praktikplats eller arbete med avtalsenlig lön.

– Med det förslag som vi presenterar skulle vi kunna få bort ungdomsarbetslösheten, ett av de största samhällsproblemen i Sverige idag. Det är också en rättvisefråga, där vi omfördelar från banker och finansinstitut till medborgarna. Den spekulation vi vill komma åt med skatten är skadlig för den ekonomiska stabiliteten och är en starkt bidragande orsak till den eurokris vi ser i Europa just nu, säger Jonas Sjöstedt.

Elva euroländer har inlett ett fördjupat samarbete i syfte att införa en skatt på finansiella transaktioner den 1 januari 2014. EU-kommissionen har därför utarbetat ett förslag till en sådan skatt. Vänsterpartiet föreslår att en sådan transaktionsskatt även införs i Sverige från nästa år, i enlighet med EU-kommissionens förslag. Intäkterna från skatten ska oavkortat gå till den svenska statskassan. Skattesatsen ska vara minst 0,1 procent av ersättningen för alla finansiella instrument som omfattas av skatten, utom för derivat där skattesatsen ska vara 0,01 procent.

– Finanssektorn är idag underbeskattad eftersom den är befriad från moms. Det gör i sin tur att konkurrensen snedvrids. Viktigt kapital styrs in i finansvärlden istället för att gå till investeringar som samhället behöver, till exempel nya innovationer och miljöteknik. Med vårt förslag får vi en sundare finanssektor samtidigt som vi motar bort ungdomsarbetslösheten, säger Jonas Sjöstedt."

 

Här 1, 2, har jag skrivit mer om skatt på finansspekulation, så kallad Tobinskatt.

DN 1, SvD 1,

 

en svenska ekonomiska politiken med ett ständigt sparande och överskottsmål för budgeten är destruktiv och hindrar oss från att investera i exempelvis nya bostäder trots bostadsbrist och i bättre infrastruktur som nya järnvägar. När det tack vare låga räntor faktiskt är gratis att låna pengar till framtidsinvesteringar  är det ekonomisk idioti att maniskt fortsätta spara och amortera av på en av västvärldens lägsta statsskulder.

 

 

    Det är för en gångs skull inte vänsterpartiet som säger detta utan Assar Lindbeck, hjärnan bakom den nuvarande ekonomiska politiken med överskottsmål, budgettak och självständig riksbank.

 

    Men idag ser Assar Lindbecks ekonomiska ramverk ut att vara huggna i sten, som Bibelns tio bud, när moderater och sossar, och alla andra partier utom vänsterpartiet, verkar tävla om vem som kan spotta ur sig flest floskler om "ansvar" på kortast tid utan att reflektera över hur ansvarsfullt det är att låta Sverige förfalla och avstå från nödvändiga investeringar för framtiden. Bakom Anders Borgs och Magdalena Anderssons prat om "ansvar" döljer sig något helt annat: politisk feghet.

 

 

 

SvD 1, 2,

 

 

 

e femtio mest välavlönade direktörerna inom svenskt näringsliv tjänar i genomsnitt 14 miljoner kronor om året, alltså 46 gånger en genomsnittlig arbetarinkomst. Det kan man läsa i en LO-rapport om den svenska maktelitens löner. Av dessa femtio direktörer är två kvinnor. Vilket är två fler än för tio år sedan.

 

 

    De totalt 200 personer i den svenska makteliten som granskats av LO hade en årlig genomsnittsinkomst som det tog en vanlig industriarbetare 17 år att tjäna ihop. En vanlig industriarbetarlön beräknas vara 300 000 kr/år.

 

 

    Välfärdskapitalisterna i Carema, Attendo, Capio och allt vad de heter får ännu inte simma med de riktigt stora hajarna, men direktörerna där tjänar ändå 13 gånger mer än en vanlig arbetare och tre gånger mer än de kommunala chefer som köper deras tjänster.

 

 

    Det LO kallar "den demokratiska eliten" - politiker, fack, och folkrörelseledare - spelar däremot fortfarande i en ekonomisk b-liga i en jämförelse. De tjänar fem gånger mer än en industriarbetare. Dock ger alla partier utom v och mp sina partiledare extra betalt, så att de ska slippa gå med trasiga skor genom Gamla Stans dåligt plogade gator. Än så länge har inga andra hakat på vänsterpartiet som vid den senaste kongressen beslöt att ingen av partiets politiska företrädare ska kunna få ut mer än 27 500 kr i månaden - en arbetarlön - av sitt politiska uppdrag.

 

 

 

    1980 var skillnaden mellan den ekonomiska elitens och vanligt folks inkomst som minst: de rika tjänade "bara" fem gånger mer. Sedan dess har eliterna dragit ifrån. Men vad betyder det då att den ekonomiska och politiska makten roffar åt sig hämningslöst?

 

 

    Ingenting, verkar Sanna Rayman på SvD tycka. Hon ironiserar över hur lite pengar det skulle bli om man delade inkomsterna för de 200 personer som ingår i LOs studie med hela löntagarkollektivet. Bara 500 spänn om året. Ja, och?

 

 

    Ojämlikhetens pris betalas visst också i kronor och ören, men som alla som läst boken "Jämlikhetsanden" vet så är ojämlika samhällen skadliga för medborgarna på en rad områden. Ojämlikhet och orättvisor är ett gift som förstör sociala relationer, leder till mental och fysisk ohälsa, brottslighet och missbruk av droger och alkohol. Ojämlikhet förkortar våra livslängd, gör oss feta, försämrar skolresultat, genererar våld mellan människor, sätter stora befolkningsgrupper i fängelse. Och så vidare. Läs boken!

 

 

    Vi människor är sociala djur och verkar ha ett inprogrammerat behov av rättvisa och jämlikhet i våra relationer för att må bra. Märkligt nog, kan tyckas, gynnas också de som klarar sig allra bäst i ett klassamhälle av jämlikhet. Även de rika far illa i ojämlika samhällen.

 

 

    Pengar har ett eget gravitationsfält som förvränger omvärlden. Ju mer pengar, desto större tyngdkraft. Se bara på hur den amerikanska demokratin förstörts av Big Money. Valen vinns av den kandidat som spenderar mest pengar. De som har pengar att donera till de styrande två partierna köper politiska beslut som de själva tjänar på. Samma sak försigår säkerligen här i Sverige. Vi vet väldigt lite om vilka krösusar som finansierar moderaterna (och sverigedemokraterna!), eller vad de fått för politiskt utbyte för sina donationer av regeringen Reinfeldt.

 

 

    Pengar är makt. Kanske Sanna Rayman kan svara på varför vissa ska ha så mycket mer makt än andra? Speciellt när det ofta verkar råda ett omvänt förhållande mellan inkomst och produktivitet: kolla in den här rapporten som räknade ut att nettovärdet för samhället av en välavlönad banktjänsteman var negativt: han förstörde mer värde än han genererade, medan en sjukhusstädare skapade 10 punds värde för varje pund i lön hen tjänade.

 

 

    Egentligen borde väl bevisbördan ligga hos Sanna Rayman och alla andra på högerkanten som tar ojämlikheten i försvar: bevisa för oss att dessa direktörer och bakirer - eller för all del politiker och folkrörelseledare - presterar bättre tack vare ständigt ökande inkomster i förhållande till övrig befolkning!  Bevisa för oss att de bonusar som de generöst öser över varandra - till och med när de som amerikanska finansjätten AIG nyss varit med och sänkt hela världsekonomin och räddats av statliga pengar - leder till bättre ledarskap! Om vi vet att ojämlikhet har ett högt pris, så måste väl bevisbördan ligga på den som ändå vill ha den? Att direktörerna själva vill ha högre lön begriper vi. Men vad får vi övriga ut av deras bonusfester? Det är ju trots allt vi som i slutänden betalar kalaset.

 

 

    Sanna Rayman kräver att LO ska säga vilken lönenivå som är acceptabel för makteliten. Det kanske inte är en fackförenings jobb att hålla nere löner. Men jag kan säga vad jag tycker: ingen människa behöver tjäna mer än tre gånger så mycket som någon annan, någonsin. Om det överhuvudtaget finns några vinster i produktivitet med löneskillnader, vilket kan diskuteras, så gissar jag att de klingar av någonstans därefter. Resten är bara kukmätning stora egon - och inte sällan psykopater - emellan. Och såna människor vill vi inte ge makt över andra människor, väl?

 

 

Uppdatering: Eva Franchell har synpunkter på att LO väljer just en manlig industriarbetare som referenspunkt, varför inte en lågavlönad kvinna?

 

 

Bloggat: Martin Moberg, Pepprat Rödgrönt,

 

 

AB 1, 2, 3,

 

 

 

agens måsteläs, apropå det jag skrev om giriga banker som lurar av sina kunder skjortan, byxorna, strumporna och lite till: Johan Ehrenberg och Sten Ljuggren skriver om svenska bankers sanslösa vinster:

 

    "Totalt tog storbankerna in 191 miljarder kronor under 2012, på räntenetto och avgifter. Summan kan jämföras med poster i senaste statsbudgeten. Där kostar hälsovård, sjukvård och social omsorg, ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp samt ekonomisk trygghet vid ålderdom totalt 196 miljarder.

    Ungefär lika mycket som vi svenskar betalar till bankerna."

 

et finns inget tryck på bankerna att hålla nere sina vinstutdelningar och erbjuda kunderna en sjysstare deal, skriver DN idag. Inget tryck? Glömmer de att Anders Borg rasat mot bankernas vinster inte mindre än 24 gånger de senast åren? Eller menar DN att bankerna av någon obegriplig anledning tror att finansminstern skäller värre än han bits :)?

 

 

    Idag badar bankerna i lätta, snabba pengar, när den allt mer skuldsatte svensken - ofta med astronomiska bolån - tvingas betala räntor. Bankerna är också bra på att hitta på avgifter. Internetbank till exempel, vilken genialisk idé: låt kunden göra jobbet med att betala räkningar och liknande. Sådant som bankanställda tidigare gjorde åt oss. Och tvinga henom sedan att betala en avgift för det!

 

 

    Den som vill veta mer om hur våra banker lurar skjortan avoss kan läsa Joel Dahlbergs "Bankbluffen". För lurar oss det gör de. Och belöner sig själva rikligt. Idag är det SEB som delar ut sex miljoner till aktieägarna. Igår var det Nordea som rapporterade en vinst på 9,1 miljarder kronor för sista kvartalet 2012!

 

 

    En anledning till att bankerna kan göra så stora vinster år efter år, samtidigt som det privata skuldberget växer, är att staten håller dem under armarna med en inofficiell försäkring mot konkurs. Bankerna anses för viktiga för att få konka. (Observera att detta inte är samma sak som insättningsgarantin som skyddar spararnas pengar). Värdet av att staten på detta sätt håller storbankerna under armarna beräknas vara 25-30 miljarder per år. En direkt subvention från skattebetalarna till de banker som redan tjänar grova pengar på oss. Därför är vänsterpartiets förslag om en bankskatt för de fyra storbankerna som skulle dra in fyra miljarder nästa år bra. De pengarna skulle kunna användas för att stärka den svenska ekonomin, till exempel genom att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Anställa unga i vården och omsorgen, varför inte?

 

 

    Andra partier i riksdagen ser å andra sidan inga som helst problem med att bankerna tjänar storkovan på skattebetalarnas och låntagarnas bekostnad. Det här utbytet mellan Sjöstedt och Åkesson har redan blivit en klassiker:

 

 

 

 

Läs också: "Tyskarna skrattar hela vägen till banken". Eurokrisen har också en vinnare! Vänsterpartiet vill ha en översyn av bolånetaket!

 

 

 SvD 1, 2, 3, 4, 5, DN 1, 2, AB 1,

 

 

nnie Lööf, med en månadslön på 150 000 kronor, brukar säga att hon vill sänka ungdomslönerna med 20-25 procent, för att på det sättet skapa fler jobb för unga. Naturligtvis betyder inte det att hon är beredd att sänka sin egen lön, trots att hon aldrig jobbat som minister tidigare och uppenbarligen saknar rätt kompetens för jobbet.

 

 

    Men redan idag är löneskillnaderna rekordstora: Unga tjänar bara 74 procent av vad äldre tjänar. Och ungdomsarbetslösheten är rekordhög den med. Hur kan man då, som Annie Lööf och Jan Björklund, tro att mer av samma medicin, ännu större löneskillnader, ska ge fler jobb istället för färre?

 

 

    Lönesänkningar gör oss alla fattigare. När vi får mindre i plånboken, oavsett om vi är gamla eller unga, så drar vi ner på vår konsumtion. Det gör att ekonomin stannar av. Företag får svårt att sälja sina produkter. Företag tvingas avskeda. Arbetslösheten stiger.

 

 

    Nyliberalerna i centern vet lika väl som jag att lönesänkningar inte är en väg som leder till full sysselsättning. Full sysselsättning hade Sverige under hela efterkrigstiden, och metoden var precis tvärtom mot vad högern idag föreslår. Istället för lönesänkningar och nedskärningar, lönehöjningar och sociala satsningar. Väljer vi den vägen så kan vi återgå till full sysselsättning. Det krävs politisk vilja och mod. Allianzens lönesänkarväg kommer bara att göra oss fattigare.

 

 

    Läs gärna George Monbiots krönika om varför nyliberalismens ekonomiska politik misslyckas överallt där den prövas, men ändå är så svår att bli av med:

 

 

 

SvD 1, 2, 3, AB 1, 2,

 

nders Borg rasar igen. Det gör han ofta. Ofta mot bankernas vinster. Det har han gjort vid 24 tillfällen de senaste åren. Sen sänker han skatten lite till för dem, så att de kan göra ännu större vinster. I förrgår rasade Borg mot Googles skatteplanering. Exakt vad han tänkte göra åt saken mer än att rasa framgick inte.

 

 

    Ett mönster som känns igen. För Borg är själva rasandet åtgärden. Det löser visserligen inte problemet Borg rasar mot för tillfället, men det löser kanske moderaternas återvalsproblem. Åtminstone är det nog tanken. Som i allt annat hos nymoderaterna mycket snack och sedan ingen verkstad, eller göra tvärtom.

 

 

    Men när det gäller det Borg rasar mot ikväll, den planerade skatten på finansspekulation ("Tobinskatt") som en del EU-länder vill införa, som tvingar finanspekulanterna och börshajarna vara med och bidra med en promille av sina vinster till statskassorna, vilket är rätt rimligt inte minst då det var finanskapitalet som 2008 utlöste den finanskris som sen dess dränerat statskassorna, där har Borg faktiskt gjort något mer än att bara rasa i svensk media.

 

 

    Som jag skrivit om på bloggen har vår finansminister varit utomordentligt aktiv på EU-nivå för att sabotera Tobinskatten, vilket han också lyckades med. Nu genomför enstaka EU-länder som inser att skatten behövs, inte minst eftersom den minskar risken för framtida spekulativa kriser, den på egen hand. Och Borg krystar fram det ena motargumentet svagare och fånigare än det andra.

 

 

    Slutsats: För att vår finansminster faktiskt ska ta steget från att rasa, med en införstådd blinking till kompisarna i bankstyrelserna - ni vet varför jag gör det här grabbar ;) - till att göra något, så måste föremålet för raseriet vara något som hotar de ekonomiska eliternas makt och pengar på något sätt.

 

 Svd 1, gp 1, affärsvärlden

et är inte bra jobbpolitik att strössla pengar över de rikaste gräddhyllorna dit vi vanliga dödliga bara har råd att åka på överklassafari och hoppas att något ska sippra ner till fattiga och arbetslösa. Det så kallade "hästskitteoremet" (= ge hästen mer att äta så får också sparvarna som pickar i hästskiten några frön till) har aldrig funkat i praktiken. När nu regeringens "arbetslinje" beskrivs som ett praktfiasko till och med i regeringsvänlig press så borde någon ställa frågan:

 

 

vad hade vi fått för de hundra miljarder som regeringen använt till skattesänkningar - mest till de rikaste och redan lönsamma branscher (som restaurangsektorn) - OM dessa pengar istället använts till åtgärder som vi vet skapar jobb, garanterat?

 

 

Det handlar då istället om att rikta eventuella skattesänkningar eller höjda ersättningar till de i samhället som har det sämst ställt ekonomiskt. De använder det välbehövliga tillskottet i plånboken till konsumtion, vilket får de ekonomiska hjulen i samhället att rulla snabbare. De redan rika å andra sidan använder nya pengar till spekulation eller sparande, vilket inte skapar jobb. Det handlar också om att anställa i offentlig sektorn där det behövs mer personal - i äldrevård, dagis, sjukvården, skolan. Detta hade, till skillnad från alliansens tomma moralkakor och för den delen Stefan Löfvens flummande om att mer AMS-utbildninhsplatser skulle vara lösningen faktiskt gett en direkt och viktig minskning av arbetslösheten.

 

 

Anders Borg har kunnat gömma sig bakom floskler i sex år, men fakta sparkar hårdare. DN har gått igenom regeringens reformer:

 

 

 

Bloggat: Björn Alvebrand,

 

SVD 1, 2, AB 1,

 

ej, det blev inte billigare mat på krogen trots att regeringen sänkte momsen på restaurangbesök med 5,4 miljarder kronor. Vilket fick de stora hamburgerrestaurangerna (som gärna gör  högerregeringen en tjänst, bara de får rejält betalt för det) att slå på stora trumman och utlova prissänkningar som tack. Att man sedan snabbt höjde priserna igen talade man naturligt nog inte lika högt om.

 

 

Ett av argumenten för momssänkningen höll alltså inte. Hur var det då med det andra argumentet: skapade momssänkningen fler jobb? Enligt restaurangarbetsgivarna, ja. I DN påstår arbetsgivareföreningen Visitas att momssänkningen gett 6000 nya jobb i restaurangsektorn, baserat på "ökningen av lönesummorna som rapporterats in till Skatteverket". Men enligt DN så var antalet restauranganställda 6,4 procent färre tredje kvartalet 2012 jämfört med för ett år sedan. Och det andra kvartalet 2012 minskade antalet restauranganställda med 2,6 procent jämfört med för ett år sedan. Det verkar alltså ligga en hund begraven i statistiken. Kan det vara övertiden som ökat? Eller korttidsjobben? Handlar det om att en del svartjobb omvandlats till vita? Trixar arbetsgivarna med statistiken för att få det att se ut som att regeringens present till dem faktiskt gjorde samhällsekonomisk nytta?

 

 

Men låt oss nu för ett ögonblick anta att de siffror som arbetsgivarna kommer dragande med skulle stämma och att momssänkningen gav 6000 nya jobb. Bara för att leka med tanken. Det innebär alltså att varje nytt jobb som regeringen åstadkom med denna riktade skattesänkning kostade 900 000 kronor. Rätt dyra jobb, med andra ord. Om samma summa pengar istället hade satsats på att skapa fler jobb inom äldreomsorgen, sjukvården, barnomsorgen eller skolan så skulle det ha gett dubbelt så många jobb, räknat i heltider.

 

 

Regeringen slösar alltså bort våra skattepengar på skattesänkningar till en redan lönsam bransch som inte håller vad den lovar när det gäller prissänkningar och med diskutabla effekter på jobbskapandet. Det är det som kallas "arbetslinjen".

 

 

Regeringens hånglande med hamburgerkedjorna börjar stinka korruption. Precis som det incestuösa förhållandet mellan regeringen och välfärdskapitalisterna, som Aftonbladet skrev om häromdagen.

 

Folkbladet: "Det fungerar inte att subventionera hamburgare"

 

 DN 1,

 

 

 

***