Varför är högerns ekonomiska politik så misslyckad?

D

en här konstiga idén att moderaterna skulle vara bra på ekonomi, tänk Anders Borg och hans betoning på - för att inte säga tjat om - "ANSVARsfull ekonomisk politik", var kommer den ifrån egentligen? SVD näringsliv ger den i vilket fall som helst dödsstöten:

 

    "I genomsnitt har BNP-tillväxten varit mer än dubbelt så hög under vänsterregeringar som under perioder med högerstyre. Den genomsnittliga BNP-tillväxten under vänsterstyrda perioder låg på 2,6 procent, att jämföra med 1,1 procent under högerperioder.

Även hushållens konsumtion har legat avsevärt högre under perioder med vänsterstyre, 2,3 procent, respektive 0,6 procent. Dock har har den offentliga konsumtionen i snitt legat på samma nivå, oavsett regeringsbildning."

 

    Min egen lilla teori om varför: Vänsterns ekonomiska politik som går ut på att omfördela pengar från lata rika till fattiga med stora uppdämda konsumtionsbehov och som ger staten en dynamisk roll som kraftfull investerare i allt från järnvägar till sjukvård till bostäder, är helt enkelt mer ekonomiskt rationell än högerns som går ut på att dumpa en massa pengar på rikingarna, företagen och medelklassen, hoppas att de ska sippra ner till bättre behövande så småningom och skapa tillväxt av bara farten. Högern har helt enkelt mindre ekonomiska ambitioner och det märks på resultaten.

 

    De senaste mandatperioderna har regeringen Reinfeldt slösat bort hundratals miljarder på skattesänkningar åt höginkomsttagare, McDonaldsrestauranger och pigstädning av överklassvillor istället för att använda samma pengar till att anställa personal på äldreboenden, sjukhus, dagis, skolor och annan offentlig verksamhet. Det är inte smart ekonomisk politik. 

 

 
 

 

KATEGORI:Ekonomi

Skattesmällen

D

et här var värre än jag kunde ana: 
 

"Sverige är det land bland EU:s kärnländer som omfördelar minst pengar från höginkomsttagare till låginkomsttagare via skattesystemet.

I studien hamnade Sverige 1998 på fjärde plats efter Belgien, Danmark och Luxemburg. Men tio år senare, 2008, hade Sverige det skattesystem som omfördelar minst bland de femton kärnländerna i EU."

 

 

    Det är alltså SVT som fortsätter sin granskning av det svenska klassamhället. Nu med skattesystemet i fokus. Den gamla sanningen var att, visst betalar vi höga skatter i en internationell jämförelse, men det svenska skattesystemet gynnade låginkomsttagare och kvinnor och förde över pengar från våra produktiva yngre år till en trygg ålderdom. Efter 8 år med alliansen har det argumentet ställts på huvudet. Nu vilar skattebördan tyngst på låg- och medelinkomsttagarna och den välfärd som skatterna ska betala för ser alltmer luggsliten ut. Så ser högerpolitikens facit ut:

 

    "Förändringarna beror delvis på att inkomsterna på kapital ökat under senare år och de inkomsterna beskattas lågt i Sverige.

    En stor del av förändringarna har dock även politisk koppling i samband med att de borgerliga partierna tog över regeringsmakten år 2006. Då genomfördes en stor omläggning av skattesystemet med sänkningar för alla som arbetade.

    Men även förmögenhetsskatten och den statliga fastighetsskatten togs bort vilket framför allt gynnade de med högst inkomster som även kunde dra fördelar av förändringar i kapitalskatten.

    – Det finns en medveten politik att sänka progressiviteten i skattesystemet, anser Daniel Waldenström."

 

    När Jan Björklund ställdes inför dessa fakta i gårdagens debatt mot Jonas Sjöstedt i Aktuellt så föll han in den sedvanliga högerramsan: vänstern hatar rikedom, inte fattigdom. Det går inte att höja några skatter för då flyttar alla rika människor utomlands. Bla bla.

    Sverige ska alltså ha det minst omfördelande skattesystemet i EU, eftersom alla våra rika människor annars emigerar? Eller ska vi kanske solidarisera oss med andra länder och se till att höja våra skatter på kapital och rikedom så att inte den belgiska eller tyska högern hotar med skatteflykt till Sverige? Är vår roll i internationella sammanhang numera att dra ner alla andra i ett "race to the bottom"? 

 

 "Enligt studien gjorde skatterna i Sverige att inkomstskillnaderna minskade med cirka 20 procent 1998. Tio år senare har effekten halverats till drygt tio procent.

    – Vi har fått en sammanpressning av skattesystemet i Sverige, säger professor Daniel Waldenström."

 

Alliansen är som Robin Hood, fast tvärtom. 

 
 

 

 
 

KATEGORI:Ekonomi

Bra från SVT om skenande klassklyftor

S

VTs nyhetsredaktion granskar den här veckan de växande klassklyftorna i vårt en gång ovanligt jämlika land. Sedan 80-talet - när nyliberalismen drog jorden runt på sitt segertåg och till slut också nådde Sverige - har de ekonomiska klyftorna ökat dramatiskt. De allra rikaste drar ifrån och roffar åt sig en allt större del av kakan. Den rikaste procenten tjänar återigen en tiondel av de totala inkomsterna, efterkrigstidens långa period av utjämning av klassklyftor är tillbakarullad.
 
 
 
    Det kanske låter abstrakt med siffror och statistik, men när man kokar ner det är det liv och död det handlar om. I Stockholm skiljer sig medellivslängden mellan rika överklassområden och fattiga förortskommuner åt med 5-6 år. I Malmö är det 7 års skillnad mellan olika stadsdelar. Allra mest dramatisk blir skillnaden om man lägger till utbildningsgrad: då skiljer det 18 års medellivslängd  mellan en lågutbildad i Vårby och en högutbildad i Danderyd. 18 år! Det är de som står längst ner i samhällspyramiden som får betala det allra högsta priset för nyliberalism och högerpolitik. 
 
 
    Men inte bara: forskarna börjar få upp ögonen för hur farligt det är för samhället i stort med stora klassklyftor och mycket kapital som samlas i få händer. Det gör våra ekonomier betydligt instabilare. På 30-talet kulminerade den tidens skenande klassklyftor i börskrasch och en global ekonomisk depression, som bland annat gav oss nazism och fascism på den europiska kontinenten som en motreaktion.
    2008 briserade finanskrisen i USA, ett resultat av att hushållen börjat belåna sig upp över öronen. Vilket i sig berodde på att löneökningarna för låg- och medelinkomsttagare i avstannat. Den rikaste procenten i USA har roffat åt sig 70 procent av välståndsökningarna de senaste 20 åren! Men vanliga människor ville ju också leva lyxliv och härma eliten. Eller åtminstone få äga ett fint eget hem. Då stod Goldman Sachs och de andra finanshajarna där och viftade med sina lätta lån och märkliga finansinstrument som de knappt själva begrep sig på. Det dröjde inte länge inna katastrofen var ett faktum.
 
 
    Den dåliga nyheten är att inget egentligen ändrats efter finanskraschen. De rika har istället använt sig av krisen för att tjäna ännu mer pengar. Regeringar har räddat banker och kastat arbetslösa, sjuka, unga, gamla, ja hela länder som Grekland och Spanien, åt vargarna. I USA har 95 procent av återhämtningens vinster tillfallit den rikaste procenten. Vårt finansiella och ekonomiska system är en tickande bomb, närd av den växande globala ojämlikheten. 
 
 
Lyssna gärna på Thomas Piketty, han har räknat på det där med inkomstklyftor, m.m:
 
 
 
Förväntad livslängd skiljer sig dramatiskt mellan olika områden:
 
 
    Det är såklart ingen slump att världen utvecklas åt det här hållet. De rika eliterna som styr världsekonomin vet precis vad de gör. Vi får sällan höra hur de resonerar på sina styrelsemöten högt upp i någon skyskrapa eller på sina herrklubbar. Men för några år sedan läckte det faktiskt ut ett hemligt dokument från den amerikanska finansjätten Citigroup. Där kan man läsa hur kallt och cyniskt de som redan har mer pengar än vad de någonsin kan spendera kalkylerar för att roffa åt sig en ännu större del av den ekonomiska kakan från de fattiga. Det de är mest rädda för är - rösträtten. Kapitalismen är alltså till sin natur antidemokratisk (hör ni det F!?). Här är ett smakprov:
 
 

    "Our whole plutonomy thesis is based on the idea that the rich will keep getting richerThis thesis is not without its risks. For example, a policy error leading to asset deflation, would likely damage plutonomy. Furthermore, the rising wealth gap between the rich and poor will probably at some point lead to a political backlash. Whilst the rich are getting a greater share of the wealth, and the poor a lesser share, political enfrachisement remains as was -- one person, one vote (in the plutonomies). At some point it is likely that labor will fight back against the rising profit share of the rich and there will be a political backlash against the rising wealth of the rich. This could be feltthrough higher taxation on the rich (or indirectly though higher corporate taxes/regulation) or through trying to protect indigenous [home-grown] laborers, in a push-back on globalization -- either anti-mmigration, or protectionismWe don’t see this happening yet, though there are signs of rising political tensions. However we are keeping a close eye on developments."

 
 
 
 
 
 

KATEGORI:Ekonomi

Studiemedlen blir en skuldfälla för låginkomsttagare

F

ör några månader sedan blev det ett jävla liv när Anders Borg ville försämra studiemedlen. Bidragsdelen skulle sänkas med 300 kronor. Vilket naturligtvis är idiotiskt och en klasspolitik som enbart riskerar att avskräcka människor med dålig ekonomi från att studera. Studenterna blev arga och bråkade och Borgs förslag sågades längsmed fotknölarna i diverse kanaler - med resultat att det drogs tillbaka lika snabbt som det dök upp. Och regeringen Reinfeldt stod där och såg fånig ut. Den andra delen av försämringen som Borg lanserade blev det däremot inget liv om: i fortsättningen ska CSN-lånen inte skrivas av när låntagaren uppnår pensionsåldern. 
 
 
    Vad är egentligen värst: Att bidragsdelen sänks med 300 kronor eller att avskrivningsrätten försvinner? Man kan anta att det senare har en minst lika orättvis klassprofil som det föregående. Om en inte lyckas betala av sina studielån innan pension - ens med det nuvarande systemets striktare krav på avbetalning jämfört med tidigare - beror det troligen på att låntagaren ifråga inte tjänat så värst bra efter avslutade studier. Att fortsätta belasta låntagaren med CSN-avbetalningskrav när den gått i pension - in i dagens usla pensionssystem, det som Göran Persson siade att vi skulle bli väldigt förbannade när vi såg effekterna av - riskerar att skapa en fattigdomsfälla.
 
 
    Enligt Aftonbladet är det 20000 personer om året som inte lyckats betala av sina lån vid 67 års ålder och alltså skulle drabbas av denna nya försämring som Borg föreslår. Det är ytterligare ett angrepp på det studiemedelsystem som egentligen var en kompromiss med 60-talets radikala tankar om studielön. Målet för Olof Palme som drev igenom reformen var att barn från alla slags hem, akademiker såväl som arbetare, skulle kunna studera vidare utan att riskera att fastna i ohanterliga skuldfällor. Det var en vacker tanke, dock inte enligt Anders Borg och Alliansregeringen, som hellre vill få lös mera pengar för att sänka skatterna för de egna kärnväljarna i rika medel- och överklassvillaområden. Till saken hör att studiemedelssystemet lika lite som socialförsäkringarna är en förlustaffär för staten utan finansieras av låntagarna genom återbetalningar med ränta.
 
 
 
 

KATEGORI:Ekonomi

Framtiden

F

ramtiden blev inte som vi hade tänkt, skrev jag i ett tidigare inlägg. Vi fick knäckebröd och vatten istället för de utopier och visioner som tidigare generationer föreställde sig när de tänkte framåt mot 2000-talet.
   
 
    En av ekonomins förgrundsgestalter, den av socialdemokrater, socialliberaler och en del socialister så omhuldade John Maynard Keynes, förutsåg en värld där hans barnbarn inte skulle behöva konfronteras med det knapphetsproblem - tvånget att hushålla med bristfälliga ekonomiska resurser - som varit mänsklighetens gissel under alla årtusenden. Istället skulle vi ställas inför ett annat dilemma: vi som sociala och produktiva varelser mår bra av att aktivera oss och utföra ett arbete, även om vi inte hunsas till det av skriande ekonomiskt tvång. Att hitta en mening och struktur i en ny värld där vi inte tvingas slava för brödfödan. Jag tror också Marx har varit inne på liknande tankar. 
 
 
    Det uråldriga ekonomiska dilemmat skulle vara löst, menade Keynes, eftersom tillväxten vid det här laget skulle mångdubblat värdet av produktionen. Detta skulle ge ett överflöd. Han tänkte sig att en normal arbetsdag skulle vara tre timmar, femton timmars arbetsvecka totalt! Drog man bara ut utvecklingslinjerna från Keynes tid och framåt och tänkte sig att inget oförutsett skulle inträffa och att resultatet av den ekonomiska tillväxten skulle komma alla till del i samma utsträckning som hittills så var det nog inte en orealistisk tanke. Men nåt hände på vägen som ställde till det. Kanske detta?: 
 
 

KATEGORI:Ekonomi

Vattenfalls haveri är regeringens fel

D

et går dåligt för Vattenfall. Den senaste nedskrivningen på 30 miljarder av företagets värde innebär att varje svensk blir 3150 kronor fattigare. Under den borgerliga regeringen har det statliga bolaget bränt enorma summor på investeringar i smutsig gas- kol- och kärnkraft i centraleuropa. Samtidigt som Tyskland satsat massivt på grön och förnyelsebar energi - vilket gjort att sol- och vindkraften börjat prismässigt konkurrera ut den smutsiga energin som Vattenfall hårdsatsat på. Vattenfalls köp av Nuon med dess kol- och gaskraftverk för 97 miljarder kronor lär gå till historien som Sveriges sämsta affär genom tiderna. Regeringen Reinfeldts misskötsel av statliga Vattenfall - som sedan sin tillkomst 1909 tjänat in många fina miljarder till statskassan OCH försett Sverige med hyfsat ren och billig el - är tyvärr inget undantag. Tvärtom är det dags att fråga sig om borgerliga politiker någonsin bör anförtros att äga och driva statliga eller kommunala bolag:
 
 
    "Högerpartier verkar vara sällsynt slarviga med skattemedel och offentlig egendom. Jag säger bara Serafen, vårdcentralen som Filippa Reinfeldt sålde till moderaternas kompisar för 700 000 kr och som fyra år senare såldes vidare för 20 miljoner. Eller de kommunala förskolorna och hemtjänsten som Stockholmsmoderaterna sålde för 3,4 miljoner, när det verkliga priset beräknades till 81,7 miljoner. Allmännyttans lägenheter i Stockholm säljs till hyresgästerna med kraftiga rabatter - där har många miljarder av gemensamt uppbyggt kapital förskingrats på kort tid, och det enda bestående resultatet är en mer segregerad och dysfunktionell bostadsmarknad. Och det kan ju vara värt att minnas en annan borgerlig regerings stöd till den döende varvsindustrin,en konstgjord andning som kostade svenska skattebetalare 34 miljarder kronor. 
 
 
    Varför är borgerliga politiker så dåliga på att hantera skattepengar och offentlig verksamhet? Kan det ha något att göra med en negativ grundinställning till allt offentligt och statligt? Man rycker på axlarna och överlåter skötseln åt de direktörer man tillsatt - eller skyndar sig att sälja ut till vrakpris - när det i själva verket skulle behövas tydliga politiska visioner. Ofta finns det ju en god anledning till att statliga företag inte är privata."
 
 
 
 
    Samtidigt som regeringens misslyckande med att styra Vattenfall åter lär bli en het potatis i media så gick igår finansmarknadsministern Peter Norman ut och uppmanade de statliga företagen till att ta ett större ansvar för att anställa unga människor. Det är valår nästa år och regeringen börjar väl snart få panik när arbetslöshetssiffrorna pekar åt helt fel håll. Reinfeldt och Borg politik mot arbetslösheten har misslyckats katastrofalt och det går inte att trixa med statistik hur mycket som helst. Men det är ändå positivt att Norman - en pragmatisk moderat - erkänner att statliga företag har en viktig roll att spela för att hålla sysselsättningen uppe.
 
 
    Innan den stora jobbslakten på 90-talet jobbade ungefär hundratusen fler än idag i de statliga och kommunala bolagen. Sedan skulle dessa trimmas och slimmas för att härma de privata företagen - och det blev ett självändamål för både den borgerliga regeringen Bildt och Göran Perssons socialdemokratiska regering att använda en upppressad arbetslösheten för att hålla inflationen - prisökningarna -  runt nollstrecket. En stor del av den permanenta massarbetslöshet som vi drabbats av i Sverige sedan 1991 - då vi fortfarande hade full sysselsättning - beror på massavskedanden från offentlig sektor och statliga och kommunala bolag. Om nu moderaterna börjar leka med tanken på att åter använda de statliga företagen för att anställa så kanske - svindlande tanke - också socialdemokraterna törs så småningom. Fortsätter det så så kanske vi nån dag får en debatt om arbetslöshet och hur vi skapar riktiga jobb som inte bara består av nyliberalt flumsnack om lönesänkningar och tomma sossefloskler om att det räcker med lite mer utbildning.
 
 
    Det enda recept mot arbetslöshet som vi vet fungerat tidigare i vårt land och som skulle fungera igen är att nyanställa i offentlig sektor och statliga och kommunala företag, samtidigt som man stärker köpkraften hos (ger mer pengar åt) de medborgare som inte har det så fett idag. De som får betala omfördelningen är såklart de rikaste som blivit allt rikare på senare år 1, 2.  Denna ekonomiska politik får hjulen att snurra också hos de privata företagen som därmed kan nyanställa. Problemet med denna politik är inte att den inte skulle fungera utan att 1) den skulle fungera och därmed sänka arbetslösheten under de nivåer som Anders Borg och Magdalena Andersson absolut inte vill att den ska falla och 2) den utmanar den lilla klick rika väljare i Stockholm som borgarna och sverigedemokraterna aldrig skulle ge sig på av principiella skäl och som sossarna och mp är livrädda för.
 
 
Läs gärna SvDs genomgång av hela Vattenfallskandalen: "Slutet av 1990-talet hade markerat ett paradigmskifte i synen på statligt ägande. Bolagen stuvades in under näringsdepartementet, och den gamla skolans byråkrater städades undan, bara för att ersättas av finanskillar utrustade med ekonomiexamen och kalkylblad. Dag Detter hämtades hem från Londons finanskvarter för att överta regeringskansliets ägarenhet. Han skulle predika effektivitet och transparens, där luddiga samhällsekonomiska mål fick lämna plats för kallhamrad rationalitet.
 
–Nu skulle du skapa värde. Och det värdet var cash till statskassan, säger en före detta statssekreterare, som såg utvecklingen från insidan."
 
 
Uppdatering: DNs liberala ledarsida gör det igen - tar Reinfeldtregeringens misslyckande med att styra Vattenfall som intäkt för att statligt ägande av företag alltid är dåligt. Läs vad jag skrev om det förra gången de försökte.
51 miljarder kronor har Vattenfall enligt SvD dragit in till statskassan de senaste 8 åren. Det är alltså pengar som DNs liberaler tycker att vi hade klarat oss bättre utan?
 
Bloggat: Nemokrati,
 
DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, AB 1, 2, 3, 4,
 
 
 
 
 
 

KATEGORI:Ekonomi

Ett manifest för en postmarxistisk vänster?

D

en amerikanske vänsterdebattören och mellanösternkännaren Juan Cole har skrivit ett inlägg om Detroit och framtiden för kapitalismen som är så intressant att jag vill publicera det i sin helhet. Vad betyder det för den traditionellt marxistiska synen på syn på kapitalism och socialism när robotarna har tagit över den traditionella arbetarklassens roll i samhället? Vad betyder det för kapitalismen när den inte längre behöver betala några löner till några arbetare som då såklart inte heller kan konsumera kapitalisternas produkter? Är robotiseringen av mekaniskt, slitsamt arbete en tragedi eller utopi?
 
 

    "The big question is whether Detroit’s bankruptcy and likely further decline is a fluke or whether it tells us something about the dystopia that the United States is becoming. It seems to me that the city’s problems are the difficulties of the country as a whole, especially the issues of deindustrialization, robotification, structural unemployment, the rise of the 1% in gated communities, and the racial divide. The mayor has called on families living in the largely depopulated west of the city to come in toward the center, so that they can be taken care of. It struck me as post-apocalyptic. Sometimes the abandoned neighborhoods accidentally catch fire, and 30 buildings will abruptly go up in smoke.

 

    Detroit had nearly 2 million inhabitants in its heyday, in the 1950s. When I moved to southeast Michigan in 1984, the city still had over a million. I remember that at the time of the 1990 census, its leaders were eager to keep the status of a million-person city, since there were extra Federal monies for an urban area of that size, and they counted absolutely everyone they could find. They just barely pulled it off. But in 2000 the city fell below a million. In 2010 it was 714,000 or so. Google thinks it is now 706,000. There is no reason to believe that it won’t shrink on down to almost nothing.

 

    The foremost historian of modern Detroit, Thomas J. Sugrue, has explained the city’s decline. First of all, Detroit grew from 400,000 to 1.84 million from 1910-1950 primarily because of the auto industry and the other industries that fed it (machine tools, spare parts, services, etc.) From 1950 until now, two big things happened to ruin the city with regard to industry. The first was robotification. The automation of many processes in the factories led to fewer workers being needed, and produced unemployment. (It was a trick industrial capitalism played on the African-Americans who flocked to Detroit in the 1940s to escape being sharecroppers in Georgia and elsewhere in the deep South, that by the time they got settled the jobs were beginning to disappear). Then, the auto industry began locating elsewhere, along with its support industries, to save money on labor or production costs or to escape regulation.

 

    The refusal of the white population to allow African-American immigrants to integrate produced a strong racial divide and guaranteed inadequate housing and schools to the latter. Throughout the late 1950s and the 1960s, you had substantial white flight, of which the emigration from the city after the 1967 riots was a continuation. The white middle and business classes took their wealth with them to the suburbs, and so hurt the city’s tax base. That decrease in income came on top of the migration of factories. The fewer taxes the city brought in, the worse its services became, and the more people fled. The black middle class began departing in the 1980s and now is mostly gone.

 

    Other observers have suggested other concomitants of the decline, like poor city planning or the inability to attract foreign immigrants in sufficient numbers. I suspect that the decline of Detroit as a port is important somehow to the story (only one of the four old locks at Sault St. Marie lets big ships come down to the lower Great Lakes and therefore to Detroit any more. A new, big [pdf] modern lock is being built to accommodate larger vessels, but it will be a decade before it opens. Some observers point out that Detroit would make sense as a Midwest hub port for international shipping containers if its harbor was expanded and linked by rail to the cities of the region, but I suspect the new lock at the Soo is a prerequisite.

 

    After all these decades of dashed hopes, it is hard for me to take too seriously any assertions that the city is about to turn the corner or that some renewal project is about to succeed. At this point it seems to me a question of whether you retain some of the population that will otherwise leave. I find particularly unlikely the idea that urban farming is part of the solution. It sounds cute, but farmers don’t make nearly as much money as urban industrial workers, which is why they mostly went to the cities. You can’t put money into a city that way.

 

    While other cities have avoided Detroit’s extreme fate, I think the nation as a whole faces some of the intractable problems that the city does, and I don’t think we have a solution for them.

 

    Take robots (and I really just mean highly mechanized and computerized production of commodities). More and more factory work is automated, and advances in computer technology could well make it possible to substantially increase productivity. This rise of the robots violates the deal that the capitalists made with American consumers after the great Depression, which is that they would provide people with well-paying jobs and the workers in turn would buy the commodities the factories produced, in a cycle of consumerism. If the goods can be produced without many workers, and if the workers then end up suffering long-term unemployment (as Detroit does), then who will buy the consumer goods? Capitalism can survive one Detroit, but what if we are heading toward having quite a few of them?

 

    It seems to me that we need to abandon capitalism as production becomes detached from human labor. I think all robot labor should be nationalized and put in the public sector, and all citizens should receive a basic stipend from it. Then, if robots make an automobile, the profits will not go solely to a corporation that owns the robots, but rather to all the citizens. It wouldn’t be practical anyway for the robots to be making things for unemployed, penniless humans. Perhaps we need a 21st century version of ‘from all according to their abilities, to all according to their needs.’

 

    Communally-owned mechanized/ computerized forms of production would also help resolve the problem of increasing income inequality in the United States. The top 1% is now taking home 20% of the national income each month, up from 10% a few decades ago. The 1% did a special number on southeast Michigan with its derivatives and unregulated mortgage markets; the 2008 crash hit the region hard, and it had already been being hit hard. The Detroit area is a prime example of the blight that comes from having extreme wealth (Bloomfield Hills, Grosse Pointe) and extreme poverty (most of Detroit) co-existing in an urban metropolitan area. It doesn’t work. The wealthy have no city to play in, and the city does not have the ability to tax or benefit from the local wealthy in the suburbs. These problems are exacerbated by de facto racial segregation, such that African-Americans are many times more likely to be unemployed than are whites, and to live in urban blight rather than in nice suburbs.

 

    The crisis of capitalism is being delayed in part because of the rise of Asia and the emergence of new consumer markets in places with rapidly growing populations. American corporations have relocated to those places with increasing numbers of people and cheap labor, leaving working communities like Detroiters abandoned and idle. US companies are making goods in Vietnam to sell to middle class Chinese and Indians. But the world population will level off in 2050 and probably will decline thereafter. At that point, consumerism will have reached its limits, since there will be fewer consumers every year thereafter. (There is also the problem that classical 1940s and 1950s consumerism is environmentally unsustainable).

 

    With robot labor, cheap wind and solar power, and a shrinking global population, post-2050 human beings could have universally high standards of living. They could put their energies into software creation, biotech, and artistic creativity, which are all sustainable. The stipend generated by robot labor would be a basic income for everyone, but they’d all be free to see if they could generate further income from entrepreneurship or creativity. And that everyone had a basic level of income would ensure that there were buyers for the extra goods or services. This future will depend on something like robot communalism, and an abandonment of racism, so that all members of the commune are equal and integrated into new, sustainable urban spaces.

 

    Insisting on a 19th century political economy like barracuda capitalism in the face of the rise of mechanized smart labor and the decline of human-based industry produces Detroit. Racial segregation and prejudice produces Detroit. Shrinking and starving government and cutting services while forcing workers to work for ever shrinking wages (or even forcing them out of the labor market altogether) produces Detroit. In essence, Detroit is the natural outgrowth of the main principles of today’s Tea Party-dominated Republican Party. It doesn’t work, and isn’t the future.

 

    The future is not Detroit or today’s GOP-dominated state legislature in Lansing. It is Something Else. Michigan’s slow, painful decline is trying to tell us something, that robots, race and unhealthy forms of globalization are death to cities under robber baron rules. We need new rules."

 

 
 
 

KATEGORI:Ekonomi

Amerikansk och svensk rövarkapitalism

H

är är två korta videos som ger en väldigt tydlig bild av två klassamhällen: det svenska och det amerikanska. De berättar hur den nyliberala ekonomiska politik som tillämpats de senaste 30 åren gjort de rika eliterna rikare och de allra fattigaste fattigare. I Sverige äger den rikaste procenten av befolkningen 23 procent av alla tillgångar. Och det svenska folket har ingen aning om hur illa det är ställt. Om det vore upp till medelsvensson så skulle inkomstpyramiden plattas till rejält. Det är två videos som visar hur framgångrik högerns och de allra rikastes klasskamp varit och hur illa påpucklade de som redan innan hade det knapert blivit. Kolla:
 
 
 
 
 
 
 

KATEGORI:Ekonomi

Hey SD: Invandring är lönsamt!

O

ECD - en av de tyngsta ekonomiska institutionerna i världen - har räknat på saken och kommit fram till att invandring är lönsam för mottagarländerna. DN:
 
 
    "Invandringen är en het fråga i de flesta länder, där partier som vill stoppa eller kraftigt begränsa möjligheten för flyktingar och arbetskraftsinvandrare att få uppehållstillstånd hävdar att samhället skulle tjäna stora belopp på en sådan politik. I Sverige har Sverigedemokraterna i flera år krävt en statlig utredning om invandringens kostnader.
 

    OECD har i sin stora undersökning jämfört vad invandrarhushållen betalar in i skatter och avgifter med vad de kostar i form av socialbidrag, pensioner och annan samhällsservice. Nettot blir ett plus för samhället i de flesta av de 27 länderna, med ett genomsnitt på drygt 3 000 euro per år (26 000 kronor).

 

    Även i Sverige bidrar invandrarna mer till stat och kommun än de får tillbaka. Enligt OECD blir det ett plus för samhället på någon tusenlapp per år.

 

    Det största samhällsvinsten på invandrarhushållen gör Schweiz med cirka 15 000 euro."

 

(...)

 

    "OECD har även tittat på inkomster och kostnader för de invandrare som inte har medborgarskap med motiveringen att den politiska debatten i många länder skiljer på "utlänningar" och "invandrare". Den beräkningen visar att dessa hushåll är mer lönsamma för samhället än hela gruppen invandrare.

 

    För "utlänningarna" blir det ett plus på cirka 6 000 euro för samtliga undersökta länder, och ett plus på nära 5 000 euro i Sverige. Skillnaden beror främst på lägre kostnader för pensioner."

 

 Inga goda nyheter för Jimmie Åkesson!
 

    Så betyder det här att OECD just slog spiken i sverigedemokraternas kista, med tanke på hur ofta de brukar använda sig av ekonomiska argument mot invandrare: Det är invandringen och invandrarnas fel att pensionärer och arbetslösa fått det sämre, att sjukvård och skola går på knäna..? Det finns knappt nåt  samhällsproblem som inte SD kan koppla till kostnaderna för "massinvandringen". Samtidigt som de gärna sänker exempelvis bolagsskatter tillsammans med högern för 16 miljarder, vilket gör att det finns mindre pengar kvar till de grupper - typ pensionärer -  som partiet säger sig ömma om. Nej förmodligen inte. De flesta av SDs väljare ger nog blanka fan i vad OECD säger. Jag tvivlar på att de egentligen bryr så mycket om ekonomiska argument överhuvudtaget. Jag minns alla debatter med sverigedemokrater där jag påpekat att invandrare - som kommer hit i arbetsför ålder och nästan direkt kan börja arbeta och betala skatt = bli en lönsam medborgare - till skillnad från oss svenskar som kostar samhället MYCKET pengar innan vi vuxit upp och kan börja jobba. Rationella argument biter sällan. Det är mer en känsla de motiveras av. Det har blivit för mycket nu. De gillar inte gatubilden. För mycket svart. Irriterande att möta en muslimsk kvinna med slöja i tvättstugan. Jobbigt med blattar på tunnelbanan. Men såna argument vinner inte politiska debatter. Därför måste pseudoekonomiska argument - om invandringens enorma kostnader - konstrueras.

 

    Men sverigedemokrater borde egentligen vara superintresserade av ekonomi. Partiets relativa framgång är en direkt effekt av ekonomisk politik; högerns ekonomiska politik. Jag tror inte för en sekund på att SDs framväxt under 1990- och 2000-talet handlar om att svenskarna blivit mer rasistiska. Tvärtom visar opinionsmätningar det motsatta. Men de nedskärningar som både socialdemokratiska och borgerliga regeringar drivit igenom i den offentliga sektorn, massarbetslöheten som drabbade oss på 90-talet och sedan dess bitit sig fast, det havererade pensionsystemet, privatiseringsvansinnet där företagsvinster går före människorna - kort och gott högerpolitiken - har skapat ett otryggt land där många människor oroar sig över sin egen ekonomiska framtid. När det inte alls står klart att du kan få ett tryggt jobb med rimliga arbetsvillkor eller se fram emot en hyfsad pension, varför ska du vara solidarisk med människor på flykt undan krig och tortyr?

 

    SDs framväxt sammanfall tydligt i tid med raserandet av den svenska välfärdsmodellen som vi kände den. Den dagen svenskarna slutar ge invandrarna skulden för ökande orättvisor, klassklyftor och socialt sönderfall och lägger den i knäet på borgarna och sossarna - där den hör hemma - så kan vi nog börja hoppas på att se baken på Jimmie Åkesson när han vandrar ut från riksdagen för sista gången.

 

Uppdatering: Idag sågar flera ekonomer SDs budget. "Räknar fel på 59 miljarder". "De förstår inte hur en budget fungerar". "En av de stora svagheterna är att de dubbel- och trippelräknar en del av sina besparingar". "De mörkar vissa kostnader". "SD:s ekonomiska politik strider mot Sveriges intressen". Som sagt, för SD-pojkarna är ekonomi bara ett verktyg av många för att kunna skuldbelägga invandrare. När det kommer till kritan har de noll koll. En finansminister från detta parti skulle snabbt köra Sveriges ekonomi i botten.

 

SvD 1, 2,

 

 
 
 

KATEGORI:Ekonomi

Svenskarna vill ha rättvisa!

A

ftonbladet har gjort en skitbra pedagogisk video som visar hur de svenska klassklyftorna ökat dramatiskt trots att vi svenskar vill ha ett samhälle där ekonomisk rättvisa råder. Den visar också att vi inte vet hur illa det är ställt:
 
 
    "Svenskarna tror att den rikaste femtedelen i verkligheten äger 38 procent, och den fattigaste femte­delen 10 procent.

    Sanningen är att den rikaste femtedelen äger 87 procent av nettoförmögenheten. Den fattigaste femtedelen äger ingenting, utan har enbart skulder."

 

 
 
AB 1, 2,
 
 

KATEGORI:Ekonomi

Dagens Industri: "Vänsterpartiet prickar rätt"!

I

nför valåret 2014 utgår många från att vänsterpartiets givna profilfråga kommer att bli "vinstförbud i välfärden", där vi har stora folkmajoriteter med oss på ett vinstförbud, men är ensamma i riksdagen om den ståndpunkten. Vad färre kanske skulle ha gissat på för ett år sedan är att också vänsterpartiets syn på ekonomi, som hittills använts för att svartmåla partiet snarare än hjälpt det vinna röster, skulle kunna bli ett trumfkort. Men läs Dagens Industri, oftast förutsägbart borgerlig, och häpna:
 
 
"Även när det gäller att slopa överskottsmålet för statens finanser har Vänsterpartiet i åratal drivit frågan på egen hand. Partiet har fått utstå utskällningar om oansvarighet i sitt framhärdande att statens överskott bör läggas på investeringar och resurstillskott i offentlig sektor, i stället för på hög.
 

Under våren har dock överskottsmålet ifrågasatts av allt fler. Till de uttalade kritikerna av överskottsmålet hör numera statsfinansiella nestorer ur flera läger. Ekonomiprofessor Lars Calmfors och SEB-ekonomen Klas Eklund, liksom tidigare statsminister Göran Persson och tidigare moderatledaren Bo Lundgren hör till dem.

 

Statliga Konjunkturinstitutet har påpekat att de förutsättningar som motiverade enprocentsmålet när det instiftades 1997 inte längre gäller. Även LO och Svenskt Näringsliv är överens om att målet för statsfinanserna, likt V:s förslag, borde vara ”balans” i stället för 1 procents överskott över en konjunkturcykel."

 

I slutändan kokar debatten om ekonomin - spara eller investera? - ner till den enkla frågan: är vi nöjda med ett Sverige med massarbetslöshet och skriande bostadsbrist? Anders Borg är nöjd. Sossarnas Magdalena Andersson säger sig inte vara nöjd, men föreslår inga åtgärder. Det enda som kan lyfta Sverige ur svackan är investeringar för framtiden. Då måste de förlegade överskottsmålen bytas mot investeringsplaner. Det förstår vänsterpartiet och det förstår alltfler ledande ekonomer och uppenbarligen också Dagens Industri. Ibland lönar det sig att stå för det man tror på, istället för att vända kappan efter vinden. Till slut kan verkligheten ge en rätt.
 
 
Uppdatering: Sverige är det av OECDs 34 medlemsländer där klyftan mellan rik och fattig ökat mest på senare år. Från att ha legat på första plats, som mest jämlikt, har Sverige rasat ner till 14:e plats. På högerekonomspråk heter det att "lönespridningen" har ökat i Sverige och det anses vara något väldigt bra, för det påstås nämligen sänka arbetslösheten. Men som vi alla vet så har arbetslösheten stigit i höjden som en raket samtidigt som klassklyftorna vuxit så att Sverige nu slås ojämlikhetsrekord. Man får väl anta att Reinfeldt och Borg är stolta och glada, hela deras politik syftar ju till att skapa ett mer orättvist Sverige. Högerpolitik gör precis det den ska. Läs mer hos Kaj Raving!
 
 
 DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 
 
 
 
 
 
 
 

KATEGORI:Ekonomi

Räknefelet som förstörde EU

H

istorien om det lilla räknefelet som är på väg att förstöra EU - åtminstone hela Medelhavsregionen - skulle vara komisk om den inte drabbade så förbannat många människor in på bara skinnet. I korthet handlar det om att man inte kan spara sig ur en ekonomisk depression. En läxa som världen en gång lärde sig efter den stora depressionen på 30-talet men sedan glömde igen. Om staten drar åt svångremmen när hela ekonomin störtdyker så blir läget etter värre. Fråga Grekland, Spanien, Italien, Portugal...
 
 
De många sparpaket som EU, Europeiska Centralbanken och IMF tvingat på krisande EU-länder har varit giftininjektioner i en redan sjuk patient. De som fått betala priset är de vanliga medborgarna i dessa länder: lönesänkningar, rekordarbetslöshet, vräkningar, nedlagda sjukhus och skolor, privatseringar och politiskt kaos. I Grekland, det land som drabbats hårdast, marscherar nazisterna på gatorna och dödar återigen invandrare och vänstersympatisörer. Och inte minskar statsskulderna. Tvärtom, i krympande ekonomier ökar skuldernas andel av BNP. För att bli skuldfri krävs ekonomisk tillväxt, inte svält och sparpaket.
 
 
Detta borde, enligt den ekonomiska teori som EUs högerledare opererar efter, inte ha hänt. Istället borde nedskärningarna och den sociala härdsmältan fått ekonomin att vända uppåt. För farligare än sparpaket och ekonomiska svältkurer var, enligt Harwardprofessorerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff att vara skuldsatt. Deras avhandling ”Growth in a time of debt” - som påstod att en statlig skuldsättning på över 90 procent av BNP var skadlig för den ekonomiska tillväxten - användes som argument när EU tvingade land efter land att snabbt slakta sina offentliga utgifter för att komma ner till de önskvärda skuldnivåerna. För att vara skuldsatt, det vet ju varje hemmafru att det är en dålig idé, menade Angela Merkel. Men nu funkar inte offentlig ekonomi på riktigt samma sätt som hushållsekonomi. En stats utgifter är många hushålls löner och likaså inkomster åt det privata näringslivet. Om både stat, företag och privathushåll försöker spara samtidigt så rasar samhällsekonomin i botten.Vilket är precis vad som hänt i EU alltsedan de första sparpaketens dagar.
 
 
"Räddningspaket från EU" har de kallats, men de enda som räddats har varit banker som gjort gruvliga misstag och borde fått gå omkull. Nu visar det sig alltså att hela den ekonomiska teori som EUs högerpolitiker lutat sig mot - Reinhardt och Rogoffs - byggde på ett räknefel eller möjligen en medveten manipulering av data. Det var en student på Harward - Thomas Herndon - som upptäckte felet när han fick i uppgift att replikera avhandlingen. 
 
 
Stephen Colbert kommenterar:
 
 
 
 
Nu tror jag inte att den lilla detalj att de ekonomiska argument som EUs högerledare lutat sig mot för att motivera svångremmar åt redan svältande länder är resultatet av ett räknefel kommer att förändra något. Som Katrine Kielos skriver i Aftonbladet: Anders Borg, Angela Merkel, David Cameron med flera trivs så bra med den moraliska berättelsen om "Spara vs Slösa". Den kanske inte längre vinner några ekonomiska debatter, men nog kan den vinna val, åtminstone i de länder som inte drabbas av konsekvenserna. Alla minns väl Anders Borgs uppläxningar av grekerna, som bara gick och latade sig nere i solen. Om man ska vara noga så jobbade de visst hårdare än tyskarna, men varför låta fakta komma ivägen för en bra story som får oss att känna oss överlägsna våra grannar? Att Anders Borgs mästrande uppläxningar lett till social och ekonomisk katastrof i utlandet hindrar honom inte från att fortsätta posera som expert på hemmaplan.
 
 
Peter Woodarski skriver bra om saken i DN. Och Cervenka i SvD. Och denna svidande uppgörelse med svältkurspolitiken, också ur SvD: "Åtstramningspolitiken är katastrofal".
 
 
SvD 1,   AB 1,
 
 
 
 

KATEGORI:Ekonomi

Den rikaste procenten i Sverige...

Bra med skatt på finansiell spekulation

E

tt bra förslag från vänsterpartiet:
 

"Vänsterpartiet föreslår att en transaktionsskatt införs för att motverka den omfattande spekulation som banker och finansinstitut ägnar sig åt. Intäkterna, som beräknas uppgå till cirka 7,5 miljarder 2014, skulle användas för att finansiera Vänsterpartiets ungdomsgaranti. Den innebär att alla unga arbetslösa inom 90 dagar ska få utbildning, praktikplats eller arbete med avtalsenlig lön.

– Med det förslag som vi presenterar skulle vi kunna få bort ungdomsarbetslösheten, ett av de största samhällsproblemen i Sverige idag. Det är också en rättvisefråga, där vi omfördelar från banker och finansinstitut till medborgarna. Den spekulation vi vill komma åt med skatten är skadlig för den ekonomiska stabiliteten och är en starkt bidragande orsak till den eurokris vi ser i Europa just nu, säger Jonas Sjöstedt.

Elva euroländer har inlett ett fördjupat samarbete i syfte att införa en skatt på finansiella transaktioner den 1 januari 2014. EU-kommissionen har därför utarbetat ett förslag till en sådan skatt. Vänsterpartiet föreslår att en sådan transaktionsskatt även införs i Sverige från nästa år, i enlighet med EU-kommissionens förslag. Intäkterna från skatten ska oavkortat gå till den svenska statskassan. Skattesatsen ska vara minst 0,1 procent av ersättningen för alla finansiella instrument som omfattas av skatten, utom för derivat där skattesatsen ska vara 0,01 procent.

– Finanssektorn är idag underbeskattad eftersom den är befriad från moms. Det gör i sin tur att konkurrensen snedvrids. Viktigt kapital styrs in i finansvärlden istället för att gå till investeringar som samhället behöver, till exempel nya innovationer och miljöteknik. Med vårt förslag får vi en sundare finanssektor samtidigt som vi motar bort ungdomsarbetslösheten, säger Jonas Sjöstedt."

 

Här 1, 2, har jag skrivit mer om skatt på finansspekulation, så kallad Tobinskatt.

DN 1, SvD 1,

 

KATEGORI:Ekonomi

När bantning blir till anorexi

D

en svenska ekonomiska politiken med ett ständigt sparande och överskottsmål för budgeten är destruktiv och hindrar oss från att investera i exempelvis nya bostäder trots bostadsbrist och i bättre infrastruktur som nya järnvägar. När det tack vare låga räntor faktiskt är gratis att låna pengar till framtidsinvesteringar  är det ekonomisk idioti att maniskt fortsätta spara och amortera av på en av västvärldens lägsta statsskulder.
 
 
 
 
    Men idag ser Assar Lindbecks ekonomiska ramverk ut att vara huggna i sten, som Bibelns tio bud, när moderater och sossar, och alla andra partier utom vänsterpartiet, verkar tävla om vem som kan spotta ur sig flest floskler om "ansvar" på kortast tid utan att reflektera över hur ansvarsfullt det är att låta Sverige förfalla och avstå från nödvändiga investeringar för framtiden. Bakom Anders Borgs och Magdalena Anderssons prat om "ansvar" döljer sig något helt annat: politisk feghet.
 
 
 
 
 
SvD 1, 2,
 
 
 

KATEGORI:Ekonomi

Direktörernas kukmätning

D

e femtio mest välavlönade direktörerna inom svenskt näringsliv tjänar i genomsnitt 14 miljoner kronor om året, alltså 46 gånger en genomsnittlig arbetarinkomst. Det kan man läsa i en LO-rapport om den svenska maktelitens löner. Av dessa femtio direktörer är två kvinnor. Vilket är två fler än för tio år sedan.
 
 
    De totalt 200 personer i den svenska makteliten som granskats av LO hade en årlig genomsnittsinkomst som det tog en vanlig industriarbetare 17 år att tjäna ihop. En vanlig industriarbetarlön beräknas vara 300 000 kr/år.
 
 
    Välfärdskapitalisterna i Carema, Attendo, Capio och allt vad de heter får ännu inte simma med de riktigt stora hajarna, men direktörerna där tjänar ändå 13 gånger mer än en vanlig arbetare och tre gånger mer än de kommunala chefer som köper deras tjänster.
 
 
    Det LO kallar "den demokratiska eliten" - politiker, fack, och folkrörelseledare - spelar däremot fortfarande i en ekonomisk b-liga i en jämförelse. De tjänar fem gånger mer än en industriarbetare. Dock ger alla partier utom v och mp sina partiledare extra betalt, så att de ska slippa gå med trasiga skor genom Gamla Stans dåligt plogade gator. Än så länge har inga andra hakat på vänsterpartiet som vid den senaste kongressen beslöt att ingen av partiets politiska företrädare ska kunna få ut mer än 27 500 kr i månaden - en arbetarlön - av sitt politiska uppdrag.
 
 
 
    1980 var skillnaden mellan den ekonomiska elitens och vanligt folks inkomst som minst: de rika tjänade "bara" fem gånger mer. Sedan dess har eliterna dragit ifrån. Men vad betyder det då att den ekonomiska och politiska makten roffar åt sig hämningslöst?
 
 
 
 
    Ojämlikhetens pris betalas visst också i kronor och ören, men som alla som läst boken "Jämlikhetsanden" vet så är ojämlika samhällen skadliga för medborgarna på en rad områden. Ojämlikhet och orättvisor är ett gift som förstör sociala relationer, leder till mental och fysisk ohälsa, brottslighet och missbruk av droger och alkohol. Ojämlikhet förkortar våra livslängd, gör oss feta, försämrar skolresultat, genererar våld mellan människor, sätter stora befolkningsgrupper i fängelse. Och så vidare. Läs boken!
 
 
    Vi människor är sociala djur och verkar ha ett inprogrammerat behov av rättvisa och jämlikhet i våra relationer för att må bra. Märkligt nog, kan tyckas, gynnas också de som klarar sig allra bäst i ett klassamhälle av jämlikhet. Även de rika far illa i ojämlika samhällen.
 
 
    Pengar har ett eget gravitationsfält som förvränger omvärlden. Ju mer pengar, desto större tyngdkraft. Se bara på hur den amerikanska demokratin förstörts av Big Money. Valen vinns av den kandidat som spenderar mest pengar. De som har pengar att donera till de styrande två partierna köper politiska beslut som de själva tjänar på. Samma sak försigår säkerligen här i Sverige. Vi vet väldigt lite om vilka krösusar som finansierar moderaterna (och sverigedemokraterna!), eller vad de fått för politiskt utbyte för sina donationer av regeringen Reinfeldt.
 
 
    Pengar är makt. Kanske Sanna Rayman kan svara på varför vissa ska ha så mycket mer makt än andra? Speciellt när det ofta verkar råda ett omvänt förhållande mellan inkomst och produktivitet: kolla in den här rapporten som räknade ut att nettovärdet för samhället av en välavlönad banktjänsteman var negativt: han förstörde mer värde än han genererade, medan en sjukhusstädare skapade 10 punds värde för varje pund i lön hen tjänade.
 
 
    Egentligen borde väl bevisbördan ligga hos Sanna Rayman och alla andra på högerkanten som tar ojämlikheten i försvar: bevisa för oss att dessa direktörer och bakirer - eller för all del politiker och folkrörelseledare - presterar bättre tack vare ständigt ökande inkomster i förhållande till övrig befolkning!  Bevisa för oss att de bonusar som de generöst öser över varandra - till och med när de som amerikanska finansjätten AIG nyss varit med och sänkt hela världsekonomin och räddats av statliga pengar - leder till bättre ledarskap! Om vi vet att ojämlikhet har ett högt pris, så måste väl bevisbördan ligga på den som ändå vill ha den? Att direktörerna själva vill ha högre lön begriper vi. Men vad får vi övriga ut av deras bonusfester? Det är ju trots allt vi som i slutänden betalar kalaset.
 
 
 
    Sanna Rayman kräver att LO ska säga vilken lönenivå som är acceptabel för makteliten. Det kanske inte är en fackförenings jobb att hålla nere löner. Men jag kan säga vad jag tycker: ingen människa behöver tjäna mer än tre gånger så mycket som någon annan, någonsin. Om det överhuvudtaget finns några vinster i produktivitet med löneskillnader, vilket kan diskuteras, så gissar jag att de klingar av någonstans därefter. Resten är bara kukmätning stora egon - och inte sällan psykopater - emellan. Och såna människor vill vi inte ge makt över andra människor, väl?
 
 
 
 
 
 
AB 1, 2, 3,
 
 
 
 

KATEGORI:Ekonomi

Bankernas astronomiska vinster

D

 

    "Totalt tog storbankerna in 191 miljarder kronor under 2012, på räntenetto och avgifter. Summan kan jämföras med poster i senaste statsbudgeten. Där kostar hälsovård, sjukvård och social omsorg, ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp samt ekonomisk trygghet vid ålderdom totalt 196 miljarder.

    Ungefär lika mycket som vi svenskar betalar till bankerna."

 
 

KATEGORI:Ekonomi

Dags för Anders Borg att rasa för 25e gången?

D

et finns inget tryck på bankerna att hålla nere sina vinstutdelningar och erbjuda kunderna en sjysstare deal, skriver DN idag. Inget tryck? Glömmer de att Anders Borg rasat mot bankernas vinster inte mindre än 24 gånger de senast åren? Eller menar DN att bankerna av någon obegriplig anledning tror att finansminstern skäller värre än han bits :)?
 
 
    Idag badar bankerna i lätta, snabba pengar, när den allt mer skuldsatte svensken - ofta med astronomiska bolån - tvingas betala räntor. Bankerna är också bra på att hitta på avgifter. Internetbank till exempel, vilken genialisk idé: låt kunden göra jobbet med att betala räkningar och liknande. Sådant som bankanställda tidigare gjorde åt oss. Och tvinga henom sedan att betala en avgift för det!
 
 
    Den som vill veta mer om hur våra banker lurar skjortan avoss kan läsa Joel Dahlbergs "Bankbluffen".
För lurar oss det gör de. Och belöner sig själva rikligt. Idag är det SEB som delar ut sex miljoner till aktieägarna. Igår var det Nordea som rapporterade en vinst på 9,1 miljarder kronor för sista kvartalet 2012!
 
 
    En anledning till att bankerna kan göra så stora vinster år efter år, samtidigt som det privata skuldberget växer, är att staten håller dem under armarna med en inofficiell försäkring mot konkurs. Bankerna anses för viktiga för att få konka. (Observera att detta inte är samma sak som insättningsgarantin som skyddar spararnas pengar). Värdet av att staten på detta sätt håller storbankerna under armarna beräknas vara 25-30 miljarder per år. En direkt subvention från skattebetalarna till de banker som redan tjänar grova pengar på oss. Därför är vänsterpartiets förslag om en bankskatt för de fyra storbankerna som skulle dra in fyra miljarder nästa år bra. De pengarna skulle kunna användas för att stärka den svenska ekonomin, till exempel genom att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Anställa unga i vården och omsorgen, varför inte?
 
 
    Andra partier i riksdagen ser å andra sidan inga som helst problem med att bankerna tjänar storkovan på skattebetalarnas och låntagarnas bekostnad. Det här utbytet mellan Sjöstedt och Åkesson har redan blivit en klassiker:
 
 
 
 
Uppdatering: Bankfack kräver del av vinstkakan! Och: Bankernas vinst på bolån nära på fördubblad på  ett par år. De fyra storbankernas vinster på bolånen 2012 blev hela 65 miljarder kronor!
 
 
 
 
 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6,  DN 1, 2, AB 1,
 
 
 
 
 

KATEGORI:Ekonomi

Sänkta löner leder till arbetslöshet

A

nnie Lööf, med en månadslön på 150 000 kronor, brukar säga att hon vill sänka ungdomslönerna med 20-25 procent, för att på det sättet skapa fler jobb för unga. Naturligtvis betyder inte det att hon är beredd att sänka sin egen lön, trots att hon aldrig jobbat som minister tidigare och uppenbarligen saknar rätt kompetens för jobbet.
 
 
    Men redan idag är löneskillnaderna rekordstora: Unga tjänar bara 74 procent av vad äldre tjänar. Och ungdomsarbetslösheten är rekordhög den med. Hur kan man då, som Annie Lööf och Jan Björklund, tro att mer av samma medicin, ännu större löneskillnader, ska ge fler jobb istället för färre?
 
 
    Lönesänkningar gör oss alla fattigare. När vi får mindre i plånboken, oavsett om vi är gamla eller unga, så drar vi ner på vår konsumtion. Det gör att ekonomin stannar av. Företag får svårt att sälja sina produkter. Företag tvingas avskeda. Arbetslösheten stiger.
 
 
    Nyliberalerna i centern vet lika väl som jag att lönesänkningar inte är en väg som leder till full sysselsättning. Full sysselsättning hade Sverige under hela efterkrigstiden, och metoden var precis tvärtom mot vad högern idag föreslår. Istället för lönesänkningar och nedskärningar, lönehöjningar och sociala satsningar. Väljer vi den vägen så kan vi återgå till full sysselsättning. Det krävs politisk vilja och mod. Allianzens lönesänkarväg kommer bara att göra oss fattigare.
 
 
    Läs gärna George Monbiots krönika om varför nyliberalismens ekonomiska politik misslyckas överallt där den prövas, men ändå är så svår att bli av med:

 
    "The neoliberals also insisted that unrestrained inequality in incomes and flexible wages would reduce unemployment. But throughout the rich world both inequality and unemployment have soared. The recent jump in unemployment in most developed countries – worse than in any previous recession of the past three decades – was preceded by the lowest level of wages as a share of GDP since the second world war. Bang goes the theory. It failed for the same obvious reason: low wages suppress demand, which suppresses employment."
 
 
SvD 1, 2, 3, AB 1, 2,
 
 
 
 

KATEGORI:Ekonomi

Borg rasar igen, nu mot Tobinskatten

A

nders Borg rasar igen. Det gör han ofta. Ofta mot bankernas vinster. Det har han gjort vid 24 tillfällen de senaste åren. Sen sänker han skatten lite till för dem, så att de kan göra ännu större vinster. I förrgår rasade Borg mot Googles skatteplanering. Exakt vad han tänkte göra åt saken mer än att rasa framgick inte.
 
 
    Ett mönster som känns igen. För Borg är själva rasandet åtgärden. Det löser visserligen inte problemet Borg rasar mot för tillfället, men det löser kanske moderaternas återvalsproblem. Åtminstone är det nog tanken. Som i allt annat hos nymoderaterna mycket snack och sedan ingen verkstad, eller göra tvärtom.
 
 
    Men när det gäller det Borg rasar mot ikväll, den planerade skatten på finansspekulation ("Tobinskatt") som en del EU-länder vill införa, som tvingar finanspekulanterna och börshajarna vara med och bidra med en promille av sina vinster till statskassorna, vilket är rätt rimligt inte minst då det var finanskapitalet som 2008 utlöste den finanskris som sen dess dränerat statskassorna, där har Borg faktiskt gjort något mer än att bara rasa i svensk media.
 
 
    Som jag skrivit om på bloggen har vår finansminister varit utomordentligt aktiv på EU-nivå för att sabotera Tobinskatten, vilket han också lyckades med. Nu genomför enstaka EU-länder som inser att skatten behövs, inte minst eftersom den minskar risken för framtida spekulativa kriser, den på egen hand. Och Borg krystar fram det ena motargumentet svagare och fånigare än det andra.
 
 
    Slutsats: För att vår finansminster faktiskt ska ta steget från att rasa, med en införstådd blinking till kompisarna i bankstyrelserna - ni vet varför jag gör det här grabbar ;) - till att göra något, så måste föremålet för raseriet vara något som hotar de ekonomiska eliternas makt och pengar på något sätt.
 
 
 
 
 
"Under de senaste åren har medlemsstaterna – eller snarare skattebetalarna – beviljat finanssektorn stöd och garantier i storleksordningen 4,6 biljoner euro. Nu är det finanssektorns tur att lämna sitt bidrag till samhället. Om alla andra sektorer i vårt samhälle – från industrin till jordbruket och tjänstesektorn är med och bidrar – bör finanssektorn också vara det."
 
 
 
 
 

KATEGORI:Ekonomi