Vågar vänsterpartiet stå utanför en rödgrön regering?

D

en valenkät som besvarats av vänsterpartiets lokalföreningar och redovisades av Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson i helgen innehöll egentligen inga överraskningar. Föreningarna tror att det vore bra för Sverige att vänsterpartiet deltog i en rödgrön regering efter valet 2014. Vänsterpartisterna ser s och mp som de naturliga samarbetspartners man kan luta sig mot vid en eventuell regeringsbildning. Man tror att den enskilt viktigaste frågan för väljarna är arbetslösheten, men sätter vinster i välfärden/privatiseringarna allra högst på den vänsterpartistiska valagendan, om än tätt följd av arbetslösheten. Även klimatförändringarna prioriteras högt av vänsterpartisterna.
 
 
    Inget av detta är egentligen oväntat. Det intressanta blir istället följdfrågorna man kan ställa: Är v berett att i valrörelsen kritisera också s och mp, som rört sig allt längre åt höger sedan det senast var en rödgrön majoritet i riksdagen? Vid en eventuell rödgrön seger 2014, var går vänsterns smärtgräns där man bryter med de två tilltänkta samarbetspartnerna för att de står för långt till höger och inte är beredda att kompromissa tillräckligt?
 
 
    Vänsterpartiets position inför den kommande valrörelsen är egentligen unikt intressant. Som v-partist brukar man ju mena på att vårt parti har stöd för sina uppfattningar bland mycket större befolkningsgrupper än våra egna väljare - vilket brukar vara sant även om det inte märks i valresultaten. Men aldrig har det väl varit så tydligt som nu?
 
 
    Den typiske rödgröne väljaren är mycket oroad över de ökande klassklyftorna, den skyhöga arbetslösheten, privatiseringarna av offentliga verksamheter och de negativa effekter vinstintresset får i skola, vård och omsorg. Hen är EU-skeptisk och förmodligen också Stockholmsskeptisk. Hen är mycket oroad över utvecklingen på svensk arbetsmarknad med ofrivilliga deltider, bemanningsföretag, arbetskraftsinvandrare som utnyttjas som slavar.
 
 
    Problemet för sossarna och miljöpartisterna är att medan deras väljare har ungefär samma värderingar som de själva hade för 10-15 år sedan så har de två partiernas eliter rört sig mot mitten och klafsar nu omkring i det politiska konsensusträsket där alla partier tycker ungefär likadant och frågan istället blir vem som säger det alla tycker bäst och mest "förtroendeingivande". Den som kan ge ett par klara och meningsfulla exempel på politikområden där moderaterna och socialdemokraterna tydligt skiljer sig åt idag får gärna göra det för att motbevisa mig. Trots att s sagt sig vilja prioritera kampen mot arbetslösheten så har de ännu inte levererat ett enda konkret förslag som skulle kunna sänka den. Det blir svårt när man direkt kopierat moderaternas ekonomiska politik, som ju gett oss dagens massarbetslöshet. 
 
 
    Vänsterpartiet har förblivit sina ideal troget och blir därmed det parti som tydligast och mest troget representerar den vanlige rödgröne väljarens åsikter. Detta vet såklart sossarnas och miljöpartiets ledningar om bara alltför väl och deras motvilja mot att ha med vänsterpartiet i ett samarbete kan nog till ganska stor del förklaras med att de helst vill slippa bråka om innehållet i regeringspolitiken inför öppen ridå med ett parti som bättre motsvarar deras egna väljares ståndpunkter än vad de själva gör. Vänsterpartiets positionering inför 2014 kan på det sättet sägas vara ovanligt lyckad. Av de tre rödgröna partierna är v det som har mest att tjäna på att de tre inte går fram med ett gemensamt valmanifest utan låter väljarna med sina röster själva vikta hur en eventuell rödgrön regeringspolitik ska se ut. Om väljarna är kloka tar de chansen att lägga tyngden så långt åt vänster som möjligt. Precis som Sjöstedt sade i söndags så blir v garanten för att ett regeringsskifte också innebär en ny - rödgrön - politik. 
 
 
    Regeringssamarbetets vara eller icke vara hänger enligt mig på valresultatet. Vänsterpartiet bör ta lärdom av hur det gått för socialistisk folkeparti i Danmark, som valt att delta i en mittenregering som bedriver en mittenpolitik och själva är på väg att utraderas på kuppen. Inte heller norska socialistisk venstre verkar kunna redovisa några större framgångar trots år av trofast regerande i en rödgrön majoritet. Att partierna går bakåt är kanske mindre viktigt. Att de stora politikframgångarna uteblir är värre. Men det var precis det som skedde också här i Sverige efter vänstervalet 1998 där vänsterpartiet fick imponerande 12 procent och därmed borde kunnat få ett tungt genomslag för sin politik. Göran Persson fintade bort v i förhanldingarna med hjälp på traven från miljöpartiet.
 
 
    Vänstern måste ha en långsiktig strategi för hur utvecklingen med accelererande marknadsliberalism och högervridning av Sverige bryts. Där är regeringssamarbete inte huvudmålet utan ett möjligt strategiskt medel av flera. Ett annat tänkbart medel är opposition också mot en s-mp-mittenregering.
 
 
    Den enda möjligheten för vänsterpartiet att ingå i ett regeringssamarbete efter 2014 är att göra det utifrån en styrkeposition. Alltså ett markant bättre valresultat än 2010 - på s och mps bekostnad. Dessa två partier står alltför långt från v idag för att det ska vara meningsfullt att regera med dem om de inte av väljarna på valdagen får en tydlig signal om att nu räcker det med marknadsliberalism, reträtter högerut, privatiseringar och ängslig jakt på mittenväljare i Stockholm. Den politik Stefan Löfven och Gustav Fridolin står för som inneburit just detta måste bli ett tungt sänke som drar dessa partier neråt samtidigt som det ger vänstern vind i seglen.
 
 
    Ett annat alternativ är att s och mp gör relativt bra val 2014 och att vänsterpartiet står kvar ungefär på 2010 års nivå. Det valresultatet skulle innebära att regeringspolitiken inte skulle skilja sig från alliansens mer än på marginalerna. Kanske skulle vi till och med få med Annie Lööf eller Jan Björklund som koalitionspartners, som Jonas Sjöstedt uttryckte det i helgen, "genom bakdörren". En sån regering vore inte bra för Sverige, inte bra för de partier som ingick i det samarbetet, men däremot säkerligen bra för extremhögern som skulle ges en gyllene chans att profilera sig som det enda alternativet.
 
 
    Vänsterpartiet har gjort ett bra jobb sedan Sjöstedt tillträde med att visa sig beredda att ta praktiskt ansvar, visa på goda resultatet i många kommuner med vänstermajoritet, konkretisera sin politik - till exempel med förslaget på hur vinsterna i välfärden ska återinvesteras istället för att försvinna ner i privata fickor. Jag gillar den sortens verklighetsnära pragmatism. Men det är viktigt att inte tappa siktet på det längre perspektivet samtidigt som man är konkret i nuet. Att avstå från att delta i ett dåligt regeringssamarbete idag kan vara helt nödvändigt för att kunna utveckla sin egen politik på lite längre sikt och därmed framstå som ett tydligt alternativ till det politiska mittenträsket.
 
 
 
 
 
 
 
 

KATEGORI:Vänstern

Dagens Industri: "Vänsterpartiet prickar rätt"!

I

nför valåret 2014 utgår många från att vänsterpartiets givna profilfråga kommer att bli "vinstförbud i välfärden", där vi har stora folkmajoriteter med oss på ett vinstförbud, men är ensamma i riksdagen om den ståndpunkten. Vad färre kanske skulle ha gissat på för ett år sedan är att också vänsterpartiets syn på ekonomi, som hittills använts för att svartmåla partiet snarare än hjälpt det vinna röster, skulle kunna bli ett trumfkort. Men läs Dagens Industri, oftast förutsägbart borgerlig, och häpna:
 
 
"Även när det gäller att slopa överskottsmålet för statens finanser har Vänsterpartiet i åratal drivit frågan på egen hand. Partiet har fått utstå utskällningar om oansvarighet i sitt framhärdande att statens överskott bör läggas på investeringar och resurstillskott i offentlig sektor, i stället för på hög.
 

Under våren har dock överskottsmålet ifrågasatts av allt fler. Till de uttalade kritikerna av överskottsmålet hör numera statsfinansiella nestorer ur flera läger. Ekonomiprofessor Lars Calmfors och SEB-ekonomen Klas Eklund, liksom tidigare statsminister Göran Persson och tidigare moderatledaren Bo Lundgren hör till dem.

 

Statliga Konjunkturinstitutet har påpekat att de förutsättningar som motiverade enprocentsmålet när det instiftades 1997 inte längre gäller. Även LO och Svenskt Näringsliv är överens om att målet för statsfinanserna, likt V:s förslag, borde vara ”balans” i stället för 1 procents överskott över en konjunkturcykel."

 

I slutändan kokar debatten om ekonomin - spara eller investera? - ner till den enkla frågan: är vi nöjda med ett Sverige med massarbetslöshet och skriande bostadsbrist? Anders Borg är nöjd. Sossarnas Magdalena Andersson säger sig inte vara nöjd, men föreslår inga åtgärder. Det enda som kan lyfta Sverige ur svackan är investeringar för framtiden. Då måste de förlegade överskottsmålen bytas mot investeringsplaner. Det förstår vänsterpartiet och det förstår alltfler ledande ekonomer och uppenbarligen också Dagens Industri. Ibland lönar det sig att stå för det man tror på, istället för att vända kappan efter vinden. Till slut kan verkligheten ge en rätt.
 
 
Uppdatering: Sverige är det av OECDs 34 medlemsländer där klyftan mellan rik och fattig ökat mest på senare år. Från att ha legat på första plats, som mest jämlikt, har Sverige rasat ner till 14:e plats. På högerekonomspråk heter det att "lönespridningen" har ökat i Sverige och det anses vara något väldigt bra, för det påstås nämligen sänka arbetslösheten. Men som vi alla vet så har arbetslösheten stigit i höjden som en raket samtidigt som klassklyftorna vuxit så att Sverige nu slås ojämlikhetsrekord. Man får väl anta att Reinfeldt och Borg är stolta och glada, hela deras politik syftar ju till att skapa ett mer orättvist Sverige. Högerpolitik gör precis det den ska. Läs mer hos Kaj Raving!
 
 
 DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 
 
 
 
 
 
 
 

KATEGORI:Ekonomi

Bra markering mot korkad våldsromantik

D

et är aldrig OK med politiskt våld i en demokrati. Det är heller inte OK med ett språk som uppmanar till våld, eller använder våldsmetaforer. Därför att ett sånt språk sår frön till våldshandlingar. Det borde vara lika självklart för både höger och vänster.
 
 
    Oftast är det extremhögern som vi förknippar med politiskt våld. Inte utan orsak. 2010 skrev Peter Kadhammar i Aftonbladet om de 14 mord som begåtts av svenska nazister mellan 1999-2009. 2012 mördades Joakim av tre nazister i Vallentuna. Jag vet inte om listan är komplett, men helt klart är att extremhögerns politiska våld är det stora problemet i Sverige.
 
 
    Men även våld och hot  från vänstern och från andra politiska och religiösa grupper måste tas på allvar. Därför är det bra att Ung Vänster markerar hårt mot den UV-ordförande i Luleå som sagt sig vilja skjuta Tobias Billström. Det var korkat och stötande sagt. En person som kläcker ur sig sånt har bränt sitt förtroende och ska fråntas sina uppdrag.
 
 
   Dessutom blir jag lite fundersam när jag på den här medlemmens facebooksida ser att han gillar marxism-leninism. När vi i ungdomsförbundet kastade den gamla kommunistiska ideologin på historiens skräphög tidigt 1990-tal så trodde vi nog att vi skulle slippa se gamla leninistiska lik vandra ovan jord 2013. Jag ska ärligt erkänna att jag inte vet hur stämningarna är i ungdomsförbundet nuförtiden, jag slutade vara medlem 1997. Men om ordföranden i Luleå på något sätt är representativ för en bredare strömning i Ung Vänster så ser jag det som ett misslyckande för organisationen. Vi har haft 23 år på oss att ersätta kommunism med något bättre och modernare. Kalla det frihetlig socialism, vänstersocialism, ekosocialism eller vad du vill. Man kan inte backa sig in i framtiden. Ungdomsförbundet borde gå längst fram, inte bromsa och hålla emot, som det tyvärr gjorde på 80-talet.
 
 
    Att partiets motståndare tar chansen att hacka är förutsägbart. Högersossen Johan Westerholm är mer än lovligt patetisk:
 
 
    "Så. Detta är en show-stopper. Om min partiledning på något sätt går till val tillsammans med, eller gör sig beroende av, vänsterpartiet så får ni göra det utan mig."
 
 
    Eller hur, Johan! För det kan ju inte ha något att göra med att du som inbiten högersosse avskyr allt det vänsterpartiet står för rent sakpolitiskt? som t.ex. vårt motstånd mot privata vinster i den skattefinanierade välfärden, privatiseringar och marknadsfundamentalism? Vilket bekvämt sätt att slippa argumentera mot partiets politik där - som har ett brett folkligt stöd - och istället ge sken av att ditt motstånd beror på vad någon omogen/förvirrad lokal representant uttryckt på twitter! Den som påstår att Christoffer Hurtigs pangpangretorik skulle vara typisk för vänsterpartiet får nog försöka leda det i bevis med tyngre argument än lite skenheligt darr på rösten och floskelsprutande. Det gör inte Johan Westerholm.
 
 
     Nyheter24-bloggaren "den sjätte mannen" tar också i så att han spricker:
 
 
    "Vänsterpartiet i Norrbotten genom Simon Fors och Ung Vänster i samma län genom sin ordförande Christoffer Hurtig visar gång på gång på gång upp de värsta sidorna av riksdagens kanske mest extrema parti när det kommer till våldsförespråkande mot de som inte faller Vänsterpartiet på läppen"
 
 
    Jag har varit aktiv i vänstern i 20 år på olika nivåer. Jag har aldrig hört en enda medlem yttra att det skulle vara OK att bruka våld mot "de som inte faller oss på läppen". Vad baserar den sjätte mannen sina  yviga påståenden på, utöver två norrbottningar med snabba twitterfingrar och möjligen högre promillehalter i blodet än vad de klarar av?
 
 
    Jämför Ung Vänster med Sverigedemokraterna! Järnrörsgänget gjorde betydligt värre saker än att twittra. En av dem sitter fortfarande i riksdagen. En annan fick en spark snett åt sidan och jobbar nu med att producera SDs partitidning, välavlönat. Den krishanteringen inger inte förtroende. Ung Vänster skötte saken snyggare.
 
 
SvD 1,
 
 
 
 
 

KATEGORI:Vänstern

Platt debatt om positioner


J

ag tar mig lite för pannan när jag följer den debatt som brutit ut inför helgens partistyrelsemöte, där positioner ska fördelas mellan ett antal hugade spekulanter i partitoppen: verkställande utskott, partisekreterare och vice ordförande, eller eventuellt två vice ordföranden. Rimligen så borde det vara upplagt för en saklig diskussion om vad dessa poster ska medföra för befogenheter och ansvar i det nya vänsterparti som vi är i färd med att skapa. För med de nya vindar som blåser så är det väl ingen som tycker att de ska förbli precis vad de varit fram till kongressen 2012?


Vice partiledarposten har jag aldrig riktigt förstått vad den innebär mer än en fin titel. Till att börja med kanske vi borde diskutera det faktum att den hittills knappt fyllt någon funktion alls? Innan det blir strid på kniven om vem som ska få den äran?


Partisekreteraren å sin sida brukar väl vara en rätt administrativ roll. En slags högste ombudsman på partikansliet. En person som samordnar partiorganisationen inåt och håller kontakt med distrikt och föreningar. Men ett parti som satsar på förändring och kraftig tillväxt kan väl inte nöja sig med att lunka i gamla fotspår? I mina ögon måste kraven och arbetsbeskrivningen vässas. En driven organisatör krävs för jobbet, såklart. Men också någon som orkar tänka stort och visionärt. Som inte har organisationskonservatismen i ryggraden, den sjuka som hemsöker alltför många partigängare av alla kulörer.


En partisekreterare är dock inte, annat än i undantagsfall, en utåtriktad post. När diskussionen, den heta och böljande, nästan uteslutande fokuserat på vilket kön en partisekreteraren MÅSTE ha för att - enligt vissa - balansera upp valet av en manlig partiledare på kongressen, så är det en jämförelse mellan äpplen och päron.


Det är utan tvekan viktigt att vänsterpartiet
är jämställt och att både män och kvinnor figurerar på de viktigaste ledande posterna. Att partistyrelsen till två tredjedelar består av kvinnor denna mandatperiod är rätt anmärkningsvärt (i positiv bemärkelse). Att det förslag på VU som lagst fram domineras av kvinnor är utmärkt. Genom att ge dessa starka kvinnor ansvar för tunga politiska sakområden så kommer de att synas och ta plats i debatten och därmed bredda bilden av vänsterpartiet och balansera det faktum att vi har en stark manlig partiledare. En partisekreterare kommer inte att göra detta.


Av PS och det föreslagna VUs sammansättning kan man till och med dra en slutsats: det är kvinnorna som har den yttersta makten i vänsterpartiet idag! Åtminstone om vi menar allvar när vi säger att partiet leds kollektivt av partistyrelsen och VU. Det höga tonläget från vissa i debatten om partisekreterare (och vice partiordförande) blir därmed snudd på obegripligt för mig. Dessutom skänker det våra motståndare en vulgärbild av feminism att skrämmas med. En bild som faktiskt blir svår att bemöta. För när kriteriet för vilken partisekreterare vi ska välja inte blir den personens unika kapacitet att sköta och lyfta sitt uppdrag, utan x- eller y-kromosom, så halkar debatten om partiets förnyelse onekligen ner några snäpp från där den borde vara. Dessutom alienerar den auktoritetshävdande argumentation som vissa bedriver, där alla som inte håller med dem om att könet på partisekreteraren är det allt annat överordnade hänsynstagandet borde skickas på internfeministisk kurs, både män och kvinnor. Lustigt nog, om man tittar på exempelvis Facebookdebatterna, så tenderar det att vara vissa feministiska män som uttalar sig mest kategoriskt och hårt om vem som måste väljas och vad det tyder på om man inte håller med dem om detta. Bara en tanke.


DN 1, AB 1,






KATEGORI:Vänstern

Kongresstankar en vecka efteråt


V

ar partikongressen i Uppsala ett kliv åt höger? Eller kanske ett steg åt vänster? Är vänsterpartister ett gäng oberäkneliga individualister, som röstar efter eget huvud och gärna sätter partistyrelsen på pottan?


Två saker en njuter av i efterhand som ombud är att 1) ha deltagit på en partikongress som var en verklig  nytändning och också skildrats så i media (när mamma meddelar att hon funderar på att bli medlem efter att ha följt kongressen på TV så vet en att det gått bra) och 2) ha satt myror i huvudet på vårt politiska kommentariat. Den bild av partiet som de brukar förmedla, med autopiloten inkopplad; "traditionalister" som slåss mot "förnyare", var aldrig särskilt insiktsfull. Politik är större än den sortens påklistrade etiketter, som kräver att vi ska yxa av alla utstickande delar hos oss själva för att passa in i en fyrkantig mall. På partikongressen 2012 slapp vi etiketterna. Om den upplevdes som oberäknelig av kommentariatet så var det kanske för att vi var mer inriktade på sakpolitik än ideologiskt krypskytte? Jag tror till exempel inte att jag hörde ordet kommunism nämnas en enda gång. Vilken skillnad mot den senaste kongress "inom familjen" jag deltog på, med ungdomsförbundet någon gång sent 90-tal. En del surdegar kanske helt enkelt självdör?


Visst verkade ombuden känna sig fria att rösta efter eget huvud. I vår Stockholmsdelegation märktes inte ens skuggan av en partipiska. Bra! Men partistyrelsens remissvar och valberedningens förslag går fortfarande igenom i nio fall av tio, och väger därmed för tungt kan jag tycka. Det blir nog en bieffekt av ett så späckat schema som det vi hade i Uppsala - hundratals motioner som sträcker sig över ett  brett spektrum av frågor plus partiledarval. Ombuden kan omöjligen sätta sig in i allt, och alla argument hinns inte med i tidspressen. När man tvivlar röstar man med PS.


Jag åkte till Uppsala och hoppades kunna hjälpa till
att rösta fram några förändringar i vänsterpartiets politiska profil:


Arbete åt alla!


En tydligare betoning av kampen mot arbetslöshet, för full sysselsättning. Under större delen av Sveriges 1900-tal det självklara målet för den förda ekonomiska politiken. Inte längre. I teorin vill alla bekämpa arbetslösheten. Till och med regeringen sägs stå för en "arbetslinje". Ändå har vi massarbetslöshet. För i praktiken gillar högern att hög arbetslöshet flyttar makten på arbetsmarknaden från löntagare till arbetsgivare. Och därför tvingas folk förnedra sig såhär!


Trots fina ord så har också (s) och (mp) gett upp den fulla sysselsättningen. (Sd) är bara intresserat av arbetslöshet om den går att skylla på invandrare. Det krävs ett parti som inte räds att använda alla verktyg som politiken  förfogar över för att återskapa full sysselsättning. Det krävs politiskt mod och en pedagogisk talang. I den svenska debatten de senaste 20 åren har det låtit som om arbetslösheten berott på högre makters nycker. Regn, sol och arbetslöshet, liksom. Att påpeka att stat och politik kan påverka den genom politiska val har fått den politiska inkvisitionen att vässa sina knivar. Inte desto mindre är det så. Våra regeringar 1991-2012 har valt  inflationsbekämpning före full sysselsättning. Det går att göra andra val. När till och med Lars Calmfors är ute och efterlyser ett sysselsättningsmål för den ekonomiska politiken har pendeln börjat svänga åt vårt håll.


I Framtidskommissionens slutrapport heter det
"Koppla alla våra förslag till jobben!". De skriver: "Allt vi föreslår kommer att skapa jobb eller bidra till att jobb uppstår på något sätt". I det av kongressen antagna Strategidokumentet står : "Vi måste genomgripande vara det parti som har en alternativ och trovärdig ekonomisk politik för full sysselsättning." Det är i sig inget nytt. Men jag hoppas att partiet tar till sig Framtidskommisionens ord och låter jobbperspektivet genymsyra allt vi gör. Så mycket annat av det vi vill uppnå, exempelvis integration och minskade klassklyftor, är helt beroende av en politik för full sysselsättning.


Är det då goda nyheter att kongressen beslutade att flytta upp frågan om arbetstidsförkortning högt på dagordningen? Jag är tveksam. Framförallt till hur många nya jobb som exempelvis en 35-timmarsvecka skulle skapa. Erfarenheterna från Frankrike är vad jag förstått inte så uppmuntrande när det gäller nya jobb. Som en miljöreform, och en livskvalitetsreform är sex timmarsarbetsdag toppen! Både vår planet och vi själva skulle må bra av att att vi tar ut produktivitetsvinster i kortare arbetstid istället för ökat konsumtionsutrymme. Men i ett läge med massarbetslöshet - vad blir viktigast? Att satsa en massa pengar på att sänka arbetstiden för de som redan har jobb, eller att skapa jobb genom nyanställningar i offentlig sektor och en expansiv ekonomisk politik? Inte ett självklart val.



Vassare miljöprofil
!

Kongressen satte tydligt ner foten om klimatfrågan. Det är bra. Efter klimatfiaskot i Köpenhamn har jag mer eller mindre släppt den bollen och många med mig. Det är dags att vänsterpartiet plockar upp den. I ett läge där miljöpartisterna verkar måttligt intresserade av miljöfrågor så har vi ingen ursäkt. Jorden blir varmare och våra möjligheter att göra något åt detta mindre ju längre vi väntar.


Diskussionen om tillväxtens innehåll
och gränser har vi länge skjutit framför oss, men den är, liksom klimatfrågan, oundviklig. Att miljöpartiet stärkt sin  ställning hos väljarna på senare tid har betytt förvånansvärt lite för att flytta fram positionerna i debatten om klimat och tillväxt.  Ett halvborgerligt mittenparti orkar kanske inte tänka tillräckligt visionärt? Förhopppningsvis kan en starkare vänster injicera de visionerna som (mp) saknar i debatten om vår planets framtid. Den diskussion om ekonomisk tillväxt som startat inför partikongressen måste fortsätta!



Deltagande demokrati
!

Slutligen så hoppades jag att kongressen skulle välja att lyfta frågan om deltagande demokrati till högre höjder. På arbetsplatserna, i bostadsområdena  såväl som i vänsterpartiets inre liv.  För fast den vänster som jag tillhör alltid varit känslig för orättvis fördelning av ekonomiska resurser, så har man ofta haft svårt att se den andra stora obalansen i vårt samhälle, som handlar om makt och hierakier. Det är kanske förståeligt att ett parti som arbetar parlamentariskt, ibland själv är arbetsgivare i det offentliga, och under större delen av 1900-talet tillhörde den kommunistiska grenen av arbetarrörelsen har haft en blind fläck för hierarkier och maktkritik. Men att nu bara överlämna dessa frågor till den lilla syndikalistiska och anarkistiska vänstern är en intellektuell slapphet som vi inte kan kosta på oss. Människor idag är välutbildade och demokrativana. De vill själva få vara med och påverka. Både på jobbet och när de använder offentliga tjänster. Om inte den möjligheten ges, öppnas dörren för privatiseringar.


Demokrati är en process med ett egenvärde,
som får de inblandade att växa. Vänstern måste fördjupa sin demokratisyn och därför var det trist och lite förvånande att motionerna om arbetsplatsdemokrati i såväl det privata som offentliga avslogs, tillsammans med flera motioner som ville förnya vänsterpartiets traditionellt folkrörelsehierarkiska strukturer. T.ex. genom medlemsomröstningar. Åtminstone bra att vi bestämde att regeringsunderlaget inför valet 2014 måste förankras så demokratiskt som möjligt i förväg. Men det räcker inte. Diskussionen måste fortsätta och landa i bättre ställlningstaganden nästa kongress.


Men trots att allt inte gick min väg är jag mycket nöjd med kongressens helhet. Färdriktningen som den angav pekar åt helt rätt håll. Fokuset var i stort sett konstruktivt och vi slapp sura debatter om symboltunga tvistefrågor som i praktiken har minimal betydelse för våra väljare (kommunism, Libyeninsatsen...).
Bra också att PS stärkte sin miljöprofil i förhållande till valberedningens förslag. Och att vi vågade rösta för den omtalade partiskatten. Jonas Sjöstedt som partiledare har redan fått en rivstart. Om partiet prioriterar rätt, och vi medlemmar är beredda att jobba hårt framöver, så tror jag att vi kan lägga en stabil grund för en betydligt starkare vänster.


Ett fint utifrånperspektiv på v-kongressen från en socialdemokrat!




KATEGORI:Vänstern

Kongressbilder


K

licka på miniatyrerna om du vill se mina mobilkamerabilder från kongressen:



Imponerande snyggt och skickligt var det hälsningstal som danska Enhedslistans (ickeofficiella) partiledare Johanne Schmidt-Jensen höll. Hennes partis valframgångar bidrog nyligen till att bryta det långvariga högerstyret i Danmark, och därmed också det rasistiska Dansk Folkepartis strypgrepp på våra grannar. Vore jag dansk skulle jag också välja Johanne framför Pia Kjersgard.


Väldigt kul var det också att lyssna på Steingrimur Sigfusson, partiledare för isländska Vänster-gröna. Den isländska vänsterregeringen valde en självständig väg ut ur den bankkris och det ekonomiska träsk som nyliberala ekonomiska dogmer kört ner landet i. Island är nu snabbt på bättringsvägen. Medan de länder som svalt EUs och Merkozys ekonomiska häxmedicin ligger i dödsryckningar. Tyvärr fastnade Steingrimur inte på bild.


Det var trångt i kongressalen första dagen och Stockholmsdelegationen satt längst fram. Efter ett nästan ha råkat sätta mig i knäet på Lars Ohly (vilket han vänligt men bestämt avrådde) hamnade jag längst ut på högerkanten (hm?) och fick några bänkgrannar som jag ville minnas att jag sett förr, i något sammanhang. Få se nu..?




Elise Norberg-Pilhelm berättade för oss varför valberedningen ansåg att Jonas Sjöstedt var den kandidat som var bäst lämpad att leda partiet de kommande åren. Jag behövde för min del inte övertalas, som ni som läser den här bloggen nog vet, men det var en bra plädering.




Sen var det Jonas tur att stå i talarstolen, märkbart rörd, och hålla sitt första tal som nyvald partiledare. Både detta tal och - framför allt - det linjetal han höll den avslutande dagen var riktigt bra och inspirerande grejer. Det har sagts förr, och jag kan bara upprepa: Jonas har en ärlig och resonerande ton som få politiker besitter. Man ska vara försedd med bra starka politiska filter för att det ska slå lock för öronen när han pratar. Våra motståndare får nog göra betydligt bättre ifrån sig än en frus tjänstebostad på Östermalm om de ska lyckas göra en Juholt mot Jonas Sjöstedt.



Uppsaladistriktet förtjänar en eloge för en proffsigt arrangerad kongress. Allt flöt på. Konferenscentret var stort och hade milslånga rulltrappor och maten var god - åtminstone för oss kadaverätare. Vegetarianerna/veganerna var inte lika lyriska. En av anledningarna till att jag slutade vara vegetarian (även om jag fortfarande käkar mycket veggo) var att det var så svårt att få bra, hyfsat proteinrikt käk när man äter ute. En del saker verkar aldrig förändras. På kongressfesten var till och med efterrätterna segregerade. Bordsgrannen Karl-Johan förevigade mig ätandes köttefterrätten, och jag fick lite svårt att hålla mig för skratt. De tre eminenta stand-uparna Zinat Pirzadeh, Jesper Odelberg och Lars Ohly bidrog också! Och när vi ändå är inne på skratt: presidiets torra humor kan man nog inte riktigt förstå värdet av om man inte fått chansen att ta del av den på plats. Ali Esbatis utvisning av Aktuellts politiske reporter Mats Knutson, som befann sig i direktsändning, och de därpå följande kommentarerna... sanslöst kul.



KATEGORI:Vänstern

Efter kongressen


N

yss hemkommen från v-kongressen i Uppsala och min hjärna känns som messmör. Så korvstoppad med politik att det rinner ut genom öronen. Det var helt klart överoptimistiskt att tro att jag skulle hinna blogga från kongressen, kan jag ju konstatera i efterhand. Jag väntar med att skriva något längre tills imorgon när intrycken har hunnit smältas. En sak kan jag redan säga: Det är ett stort privilegium för en politiknörd som mig att få delta på en partikongress. Att få se och delta i praktisk, tillämpad demokrati kan både kännas smått euforiskt, och få en att känna sig väldigt ödmjuk. Och jag tror att vänsterpartiet - kanske förvånande för några med tanke på den nidbild som högern gärna sprider - är ett av de mest demokratiska, om inte det mest demokratiska partiet i svensk politik. Med det inte sagt att allt är perfekt. Men det återkommer jag till. Mitt helhetsintryck från dessa dagar är hursomhelst att vänsterpartiet mår bra. Förvånanvärt bra faktiskt! Partiledarstriden hade kunnat vara uppslitande och jobbig, men blev tvärtom en chans att visa upp fyra fantastiska kandidater i konstruktiva politiska diskussioner för en större allmänhet. Jonas Sjöstedt vann den avgörande omröstningen - till min stora glädje - men alla fyra kandidater är på sitt sätt vinnare och mest av allt partiet. Lita på att andra kommer att försöka kopiera oss!


Nu är grunden lagd. Det verkliga jobbet återstår såklart. Jag kommer glatt att bidra med allt jag kan. Jag åkte till kongressen med fjärilar i magen, osäker på vad som var att vänta. Men på vägen hem kändes det betydligt lättare att andas. En tyngd har fallit från bröstet, vänstern mår bättre än på länge och färdriktningen pekar åt helt rätt håll. Och tur är väl det för mitt kära hemland Sverige är på väg käpprätt åt helvete.


(Konstigt nog, eller kanske inte så konstigt egentligen, verkar de intressantaste analyserna av v-kongressen komma från gröne Birger Schlaug, som jag alltid varit lite svag för. Läs t.ex. detta!)

Mer bloggat: Utmärkta delegationskamraterna Rosa Lundmark, Karl Johan Rahm, och Rättvisa, Jonas Sjöstedt, Jinge, Fredrich Legnemark, Erik Edwardsson,



KATEGORI:Vänstern

Vi föll på målsnöret...


H

omo Politicus är såklart på plats på v-partikongressen i Uppsala. En från början bra torsdag mynnade tyvärr ut i ett antiklimax när kongressen med minimal marginal beslutade att avstå från det utökade partiledarskap jag och många andra argumenterat för. Jag blev faktiskt tagen på sängen av beslutet. Så tagen att jag applåderade åt röstresultatet eftersom jag var helt säker på att vi vunnit. Debatten kändes som att den gick i rätt riktning. Nej-sidans argument blev inte starkare av att uttalas från en talarstol än från en blogg eller i en facebookdebatt. En förändring låg i luften. Och Jonas och Ulla kändes på något vis självklara och redan väl samkörda. Men ack ack. Nästa kongress får det bli. Och jag kommer att vässa argumenten tills dess.


Vänsterpartiets skönhetsfläck
är väl om något den organisatoriska konservatismen. Politisk radikalism går hur bra som helst. Organisatorisk förnyelse ses med djup skepsis. Hoppas att de andra motionerna på temat fördjupad partidemokrati, ex.v. medlemsomröstningar om viktiga politiska frågor, går ett bättre öde till mötes.


Jag återkommer såklart
med mer kongressrapportering när tiden tillåter. Imorgon är det dags att välja ny partiledare, singularis. Oh well.


KATEGORI:Vänstern

Med all respekt valberedningen men...


N

i inte haft ett lätt jobb med att vaska fram den bästa partiledarkandidaten i ett så starkt startfält. Alla har imponerat på mig någon gång under den här processen. Alla har någon särskild kvalitet som man kan ana skulle kunna lyfta (v) mot högre höjder.


Jag gick ut rätt tidigt och pushade för Jonas,
för att jag tycker att han uppfyller några kriterier som jag tror är livsviktiga för vänsterpartiet. Jag är såklart mycket glad över att valberedningen landat i samma slutsas. Men, med all respekt för ett väl utfört arbete valberedningen, så hoppas jag ändå att vänsterpartiets partiledare efter kongressen 2012 kommer att heta Jonas Sjöstedt OCH Ulla Andersson. Och om det istället skulle bli Sjöstedt OCH Rosanna Dinamarca så skulle jag inte hänga läpp för det. Läs mina argument för delat (utökat!) ledarskap!


Hur det än blir med det så känner jag mig lite stolt
över att tillhöra ett parti som utser sin(a) partiledare i en så öppen och demokratisk process. Den toppstyrning och den diktatoriska partikultur som råder inom t.ex. knapptryckarkompaniet moderaterna, som vi kunde läsa om i veckan, känns långt, långt borta. Och tur är väl det.


DN 1, SvD 1, 2, 3, 4, 5, AB 1, SVT 1,


KATEGORI:Vänstern

Partistyrelsens förutsägbara megafail


På ett sätt är det logiskt att den partistyrelse - med Lars Ohly i toppen - som totalt misslyckats med att staka ut en vinnande strategi för vänsterpartiet under de gångna åren nu också avslår det mest omdiskuterade förslaget om organisatorisk förnyelse: det delade partiledarskapet. Man kan väl inte begära att gamla hundar ska lära sig nya tricks. Så nu är det upp till kongressen och partiets medlemmar, som lyft den här frågan, att visa var skåpet ska stå.


Men det betyder inte att jag inte retar mig på de betonghäckar som reser ragg så fort organisatoriska förändringar diskuteras. Uppenbarligen trivs de bra med att ligga runt fem procent och skvalpa. ”Vi har en fungerande organisation”, tycker Anki Ahlsten, diskret partisekretetare. Det slående med debatten kring partiledarskapet är i mina ögon en viss arrogans från de som tycker att allt ska förbli vid det gamla. Argumentationen är på en sorgligt låg nivå även från höga politiker som Ohly och Rosanna Dinamarca. Rosanna har till exempel bemödat sig med att måla upp en bild av hur delat ledarskap fungerat i miljöpartiet ("kvinnofälla") som inte stämmer. Som nu senast Åsa Romssons starka insatser sedan hon blev vald till kvinnligt språkrör för (mp) visat. Dessutom har hon levererat några fula slag under bältet på Jonas Sjöstedt som hon borde ha hållit sig för god för. Birger Schlaug har flera gånger på sin blogg påpekat att Rosannas argumentation är rörig och felaktig:


"Rossana skrev i en tidigare debattartikel i Expressen att de enda kvinnliga språkrören "som haft en framträdande roll" varit Maria Wetterstrand och Åsa Domeij. Vilket i så fall också skulle vara två stycken. Det vill säga lika många som de män som man, enligt Rossana, minns. Vilket väl i så fall talar mot hennes egen tes.

Fast nu är det förstås ändå bättre. Åsa Domeij var aldrig språkrör. Man minns henne ändå. Lysande. Hon syntes mest kring valet 1988. Man behöver nämligen inte vara språkrör för att synas om man är kompetent i både sakfrågor och i kommunikation. Vilket ju bland annat Rossana Dinamarca själv är.


Delat språkrörskap är således inte alls problem på det sätt som Dinamarca hävdar. Jag kan nog med fog påpeka att hennes analys bygger på den, helt rimliga, tesen om könsmaktsordning. Men hon söker svar som passar in i modellen. Precis som man sökte tolka observationer på den tiden man utgick från att Jorden var platt. Det är aldrig bra att låta svar präglas av dogmer. Könsmaktsordningen behöver inte konstlade medel för att bekräftas."



Lyckligtvis tror jag ändå att vänsterpartiet är moget
för ett delat ledarskap. Tillsammans med miljöpartiet är (v) det parti i svensk politik som är bäst lämpat för en sådan modell. Den ger ett effektivare ledarskap som orkar och hinner med mer. Det ger väljarna en bredare och mer representativ bild av partiet - större träffytor helt enkelt. Det innebär att maktpyramiden plattas till och att de kommande partiledarna inte kommer att kunna utöva oproportionerligt stort inflytande. Det innebär en möjlighet att bygga ett mer helgjutet lag som kompletterar varandras styrkor och svagheter - för ingen kan vara bra på allt.


Argumenten för ett delat ledarskap är många
och jag har skrivit om saken här. Motargumenten är svaga och självmotsägande. Partistyrelsens betonghäckar litar så mycket på sin makt att de inte ens anser sig behöva argumentera redigt för sin sak. De förtjänar en näsknäpp på kongressen och det behövs uppenbarligen nytt blod även i PS.

Bloggat: Krassman, Jonas Sjöstedt, Human Labrat,


SvD 1, DN 1, 2, 3, AB 1, Exp 1,

 

KATEGORI:Vänstern

Varför tjatar Ohly?


L

ars Ohly vill bestämma hur vänsterpartiet ska styras efter kongressen 2012. Nån annan slutsats går inte att dra. Ibland är argumenten rätt långsökta:


"Ett delat ledarskap kan försvåra möjligheterna att nå ut, hävdade Ohly i ett tal till några hundra av Vänsterpartiets kommun- och landstingspolitiker på konferens i Västerås på lördagen."


Ett delat ledarskap "kan" såklart innebära vad som helst, om man anstränger sig lite för att måla fan på väggen. De två partiledarna kan bli kära i varandra, gifta sig och flytta till Bahamas. Men frågan är ju inte vad som "kan" hända i ett parallellt  universum, utan vad som är rimligt att anta händer här. Är det troligt att det blir svårare för två partiledare att nå ut än det till exempel varit för Ohly? Med tanke på vilken enorm uppmärksamhet enbart själva diskussionen om delat ledarskap genererat i media så är det svårt att se varför det skulle bli så. Miljöpartiet, har de haft svårare att nå ut med sin politik än (v)? Är det inte snarare så att två ledande profiler utåt ger ökade kontaktytor, och större möjligheter för olika väljargrupper att känna igen sig i partiet, rimligtvis?


Jag tycker att argumentationen mot delat ledarskap ofta blir lätt löjlig: motståndarna kan inte medge några som helst fördelar någonsin, utan satsar mängder av krut på skjuta ner förslaget. Jag har till exempel hört motståndare hävda att ett utökat partiledarskap inte alls kommer att innebära att den tunga arbetsbördan kan fördelas lite rimligare. Nehej, inte ens det?


En verklig risk, istället för Ohlys långsökta,
är den att den ena personen i ett utökat ledarskap blir mer populär än den andre och får ett starkare genomslag. Det är visserligen en god nyhet att en partiledare går hem. Med två partiledare så får vi dubbla chanser till vinst. Men där behövs helt klart en medveten strategi från partiets sida för att balansera partiledarna och ge dem båda chansen att vara ute och kommunicera med väljarna lika mycket. Vad jag kan se av referaten är det inte denna verkliga balansgång som Ohly diskuterat.


En annan långsökt fara
som motståndarna ser är ett mer toppstyrt parti, när man plattar till hierarkin lite. Ohly igen:


"Och om två väljs kan de få för sig att de är lite mer värda och kan göra som de vill med partiets politik, och vet bättre än partistyrelsen och medlemmarna hur kongressbeslut ska tolkas, befarade han."



Återigen, så "kan" det såklart bli.
Precs som en partiledare och en partisekreterare, en partiledare och en vice partiledare, alla tre, eller någon annan kombination kan bilda en ohelig maktallians och kuppa igenom egna förslag i partistyrelsen och VU. Det är en risk som föreligger i alla hierarkiska organisationer. Jag ser inte att den blir större av ett utökat ledarskap. Varför skulle två partiledare ha mer av gemensamma politiska intressen gentemot övrig partiorganisation än en partiledare och någon annan maktspelare i toppen? Man kan lika gärna vända på steken: En ensam partiledare får en större auktoritet i partiorganisationen och slipper kompromissa. Vill h@n bilda kotterier i partistyrelsen och toppstyra så underlättas det såklart av att slippa en konkurrent. Eller menar någon på allvar att miljöpartiet är mer toppstyrt än (s), (m) och (sd)?


En sund kritik mot maktkoncentration och partitoppar tror jag varje vänsterparti mår bra av. Tyvärr har Ohly under sin egen tid som partiledare inte gjort mycket för att förändra (v)s traditionellt folkrörelsehierarkiska struktur, och det kanske man inte heller är så driven att göra om man själv befinner sig i pyramidens topp. Senast avslog hans partistyrelse förslaget om rådgivande medlemsomröstningar i partiledarfrågan, vilket verkligen hade kunnat undanröja faran för toppstyrning inför partikongressen. För trots att Ohly säger:


"Min idé är att det ska vara hårt koppel på partiledaren, partiledaren ska inte vara den som går före och bestämmer"



så har han inte direkt tvekat med att peka med hela handen i frågan om delat partiledarskap, och därmed utnyttja sin maktbas och den megafon den ger. En gång. Två gånger. Tre gånger. Men inte när han själv planerade att sitta kvar, och förslaget om utökat ledarskap hade kunnat stärka hans utsikter. Märk väl. Då var attityden snarare "prövande":


"Det är lite tidigt att svara på den frågan eftersom vi ännu inte har hört hur stor opinionen är för ett delat ledarskap. Men jag tycker att man ska hålla dörren öppen för det och därmed håller jag också dörren öppen för min egen roll i en sådan konstellation."


Jag tycker att Ohlys manövrerande i partiledardebatten är tråkigt och riskerar att sänka temperaturen i den pågående förnyelseprocessen. Klokt i det här läget vore att ta ett kliv tillbaka och släppa fram de som ska ta över ansvaret. Eller litar han inte på sina efterträdare?


KATEGORI:Vänstern

Därför Jonas Sjöstedt!


D

et händer grejer i vänsterpartiet. Inte mindre än fyra kandidater tävlar öppet om partiledarposten, vilket bara det är sensationellt inte bara inom (v) utan i svensk politik i övrigt. Det diskuteras vänsterpolitik friskt på nätet, ingen ko verkar vara för helig. Även i gammelmedia har partiet synts mycket och de olika partiledarkandidaterna har getts generöst med utrymme att berätta om sig själva och vilken politisk kurs de vill att partiet ska ta.


Efter några rätt tysta och lama år så känns det som att eftervalsdebatten äntligen fått friska vindar att blåsa. Såhär i efterhand så kanske till och med de olyckskorpar som varnande för sju svåra år av torka och missväxt när kraven restes på Lars Ohlys avgång kan hålla med om att den process som startats har goda chanser att leda till att vänsterpartiet blir ett tydligare och mer effektivt parti? Men det var först när Jonas Sjöstedt utmanade Ohly om partiledarposten som det lossande på riktigt. Än vet vi såklart inte var skutan landar, men saker rör sig i rätt riktning. Det vill säga bort från den törnrosasömn vänstern sovit de senaste sex-sju åren.


Partiledarfrågan är såklart inte allt. Men det är den jag tänker skriva om idag. Jag hade egentligen tänkt vänta lite till med att peka ut min favorit; det är ju inte helt lätt att välja med fyra så bra kandidater. Men i mina ögon skiljer Jonas Sjöstedt ut sig från de andra på en avgörande punkt, och leder på poäng på några andra viktiga. Det gör honom till precis det vänsterpartiet behöver just nu.


1. Han tillhör inte den inre kretsen kring Lars Ohly. En organisation med stora problem som vänsterpartiet behöver någon med utifrånperspektiv. Någon som inte är låst vid det gamla sättet att tänka och göra av lojalitet, envishet, eller oförmåga att se egna misstag. De "gamla" moderaterna hade också stora problem med sin framtoning. Just för att Fredrik Reinfeldt inte hade suttit i samma bunker som Carl Bildt och Per Unckel kunde han se de stora bristerna i partiets politiska image och genomdriva radikala förändringar.


Hade det varit upp till Rosanna Dinamarca, Hans Linde eller Ulla Andersson så hade Lars Ohly varit partiledare också över valet 2014, och partiets eftervals/förnyelsesprocess hade sett helt annorlunda ut. Att sitta still i båten kan ibland vara en god strategi. Men den vänsterpartistiska skutan har varit vattenfylld och stadigt sjunkande nu ett bra tag. Den som sitter still i det läget kan misstänkas för att vara konformist. Nu tror jag visst att de övriga tre också har många bra idéer och ett starkt engagemang för vänsterpartistisk förnyelse. Men Jonas Sjöstedt har visat mod genom att säga obekväma sanningar och våga reta upp personer med makt. Vänsterpartiet behöver den sortens glöd!


2. Ett offensivt sätt att diskutera politik. Vänsterpartiet faller alltför ofta i fällan att bli förutsägbart. Rätt många slutar lyssna om man till exempel när man angriper SD bara dundrar på om att de är rasister, som Lars Ohly har gjort när han mött Åkesson i debatt. När Jonas Sjöstedt gick i klinch med SDs partiledare så valde han en annan angreppspunkt genom att tala om hur denne självutnämnde representant för "verklighetens folk" plockar ut en fantasilön ur sin partiapparat, och hur SD beter sig precis som den "politiska elit" de påstår sig vara motsatsen till. Jag tror att det är en rätt mycket ömmare tå för SD och dess stödtrupper på nätet än att bli kallade rasister för umptielfte gången i rad. Alla våra fyra kandidater är förvisso fina retoriker, och det ska vi vara stolta över. Men jag uppskattar den vilja som Jonas visar att vrida och vända på argumenten och hitta nya ingångar som kan tilltala fler än de redan övertygade. Flera exempel kan hittas på hans blogg.


3. Ideologisk självsäkerhet. Jonas Sjöstedt har inga politiska lik i garderoben. Han kommer inte att behöva ta avstånd från de åsikter han hade förra veckan efter ett besök från Janne Josefsson. Jag minns hans politiska linje från tiden i Ung Vänster och framåt, och den har varit betryggande stadig och förnuftig. Men inte urvattnad. Jag har faktiskt svårt att minnas när Ohly eller någon av de som anser sig själva stå på partiets vänsterflank senast gjorde ett försök att föra in socialism i den svenska politiska debatten. Alltså inte som ett fint ord att svänga sig med i talarstolen på första maj, utan som en ideologisk ram som vi bygger våra dagsaktuella politiska ställningstaganden kring till exempelvis finanskrisen runt. Heder åt Jonas Sjöstedt för att han förefaller försöka koppla ett helhetsgrepp över politiken och inte nöjer sig med något ideologiskt hafsverk som "välfärdspartiet feministerna" (som folk i den nuvarande partilednngen tyckte var ett fräscht grepp).


Vänsterprtiet är inte ett kommunistiskt parti. Utrymmet för ett sånt i svensk politik är litet. Men vi kommer även i fortsättningen att få frågor om kommunism. Då är det viktigt att vi har en partiledare som har en klar analys av den ideologin och kan svara på vad som gick fel. Och vad som skiljer vänsterpartiet idag från kommunistiska partier. En partiledare som inte räds att tänka, tala och skriva i ideologiska termer.


4. Öppenhet för nya kommunikationssätt. Att blogga är underskattat, åtminstone av vänsterpartistiska toppolitiker. Ett parti utan egna tidningar eller särskilt mycket annonspengar måste leta sig alternativa vägar att kommunicera med väljarna. Jonas driver en av de bästa vänsterbloggarna och har förstått värdet av att bygga sig en egen plattform via nätet. Jag vet genom att läsa hans blogg bra mycket mer om var han står politiskt i olika frågor än de övriga kandidaterna som i bästa fall bloggat ytterst sporadiskt. De har försuttit en chans. Förhoppningsvis ser Jonas Sjöstedt liksom jag de stora bristerna i partiets infoarbete och driver om han blir vald på utvecklingen mot nya nätbaserade kommunikationsstrategier.


När det gäller vem som ska bli den andra komponenten i det framtida utökade ledarskap jag hoppas på så sitter jag fortfarande på gärsgårn. Jag hoppades på Josefin Brink. Efter hennes tydliga nej såg jag Rosanna Dinamarca som den givne kvinnlig partiledaren. Hon är karismatisk och naturlig och verkar funka bra i TV. I den senaste debatten jag såg henne ta mot Jan Björklund så sopade hon den utbildningspolitiska banan med honom. Men när jag läst de debattartiklar och lyssnat igenom de intervjuer hon gett som partiledarkandidat i jakt på konkret politiskt innehåll så har jag känt mig osäker på om hon har hunnit formulera en klar idé om vad vänsterpartiet behöver. Det har varit lite för många allmänt hållna formuleringar för min smak.


Ulla Andersson har varit ett oprövat kort i mina ögon, men hon verkar ha förmåga att växa in i rollen. I Gomorron Sveriges morgonsoffa tyckte jag att man såg en politiker som hittade ett personligt och naturligt tilltal. Att hennes ansvarsområde i riksdagen varit ekonomisk politik är ett plus, där behöver vänstern stärka sin profil. Men när det gäller kvinnlig partiledare är jag inte redo att kliva ner från gärsgårn riktigt än. Tur att vi har några månander kvar att bestämma oss på.


KATEGORI:Vänstern

Kan vi få nya förnyare tack?


J

ag har haft en lite kluven inställning till den politiska gruppering i vänsterpartiet som kallar sig själva "förnyarna". Historiskt sett har de ju, en del av dem åtminstone, fått rätt i den stora tvistefrågan: om partiet skulle kapa trossarna till kommunismen och bli ett vänsterparti av samma slag som socialistisk venstre i Norge och socialistisk folkeparti i Danmark. De var ofta tydligare och mer konsekventa i sin kritik av Sovjetunionen och andra länder som styrdes av kommunistiska partier fram till 1990-talet. Medan partiets huvudfåra fastnade i en dålig kompromiss; man fördömde kränkningarna av mänskliga rättigheter och frånvaron av verklig demokrati, men hoppades ändå på att det kommunistiska systemet skulle kunna reformeras och framhöll de positiva sidorna (ingen arbetslöshet t.ex.), förespråkade "förnyarna" ett tvärstopp för alla kontakter. För detta förtjänar de cred.


Men vänsterpartiet har inte bara en utrikespolitik, och inte ens denna utrikespolitik var till större delen inriktad på Östblocket utan snarare mot tredje världen och västeuropa. Vad är "förnyarnas" politiska recept för det nya socialistiska vänsterpartiet? Här har jag tyvärr blivit besviken. Det är en tunn soppa de vill koka. Och den lämnar ofta en bitter eftersmak, då den är kryddad med referenser till gamla oförätter och rena osakligheter.


Staffan Norberg, (v)-kommunalråd i Södertälje, har en fantastisk förmåga att få samma debattartikel publicerad gång på gång i DN. Tyvärr blir jag aldrig klokare av att läsa dem, utan får snarare känslan av att han klättrat ner i nån slags mental skyttegrav. Därifrån fyrar han av salva på salva, men eftersom han tillbringat så lång tid därnere vet han inte ens längre hur terrängen ser ut.


Norberg tycker som vanligt att (v)s ekonomiska politik - som väl platsar bra i en vänsterkeynesiansk mittfåra där pengar ska fördelas om från samhällspyramidens rika topp till dess breda bas, för att sätta fart på efterfrågan av varor och tjänster och skapa högre sysselsättning - är "partiets akilleshäl". Partiet skulle platsa i TV3 "Lyxfällan". Här måste jag faktiskt fråga mig om Norberg bor på samma planet som jag! En viss ekonomisk politik svarar precis mot hans beskrivning, och inte är det vänsterpartiets. Har Norberg lagt märke till finanskraschen 2008 som nästan sänkte kapitalismen? Europas havererande ekonomier idag? USAs ekonomiska nedgradering nyligen? Den nyliberala voodooekonomin, som sänker skatter och låtsas att det betalar sig självt, som sätter sitt hopp till att finansbubblor ska göra alla rika istället för att satsa på att skapa verkliga ekonomiska värden, som sätter ekonomiska tvångströjor på krisande länder och låtsas att det går att spara sig ur en depression, den är verkligen ett fall för "Lyxfällan".


Vänsterpartiets ekonomiska politik brukar förlöjligas av de politiska motståndarna. Men när facit senare kommer så muttras det mest i skägget. Vem säger till exempel idag att det var fel att släppa den fasta kronkursen? Att Sverige borde ha gått med i EMU-samarbetet? Har inte både en och annan ekonom medgett att sossarna sparade lite väl nitiskt på 90-talet, och därmed låste fast Sverige onödigt länge i en recession? Kan inte också vänsterpartiets "förnyare" idag medge att det hade varit bättre om (v) hade lyckats pressa Göran Persson att använda de enorma överskotten i statsbudgeten fram till 2006 för att skapa full sysselsättning och genomföra välfärdsreformer som motverkade de ökande klassklyftorna, än att bara lämna över 80 miljarder i överskott som Anders Borg sedan kunde använda för att sänka skatterna med? Kravet på 200000 fler anställda i offentlig sektor för att nå målet om full sysselsättning fick Staffan Norberg att gå i taket när det leverades 2006, men plockades nu senast upp av SSU. Ska Norberg skälla ut också socialdemokraterna för att de bedriver en alltför vänsterinriktad ekonomisk politik?


Inför vänsterpartikongressen är vi några stycken som valt att lyfta det som för socialister borde vara hjärtefrågan: hur skapar vi ett samhälle där inte ett fåtal kapitalister och rika kan styra och ställa med alla oss andra genom den makt som deras ägande och pengar ger? Hur skapar vi ekonomisk demokrati där idag auktoritär ekonomisk diktatur råder, så att alla människor får vara med och bestämma över sin arbetsplats och frukterna av sitt arbete? När vi ser hur världsekonomin havererar som en följd av en liten rik elit beteende, de som Citybank i ett internt memo kallade "plutokraterna", som berikar sig själva på alla andras bekostnad, så borde väl frågan om ekonomisk makt stå överst på dagordningen? Norberg är välkommen att skriva på vår motion, som dels vill stödja den kooperativa ägarformen där beslut fattas enligt principen en man - en röst, dels ge offentliganställda makt över sina arbetsplatser. Men tyvärr verkar vänsterpartiets "förnyare" vara mer arga på sitt eget parti än på de rika eliter som har tagit ett strypgrepp på världsekonomin.


Inte heller stycket om utrikespolitik känns särskilt sakligt, eller uppdaterat. Världen består av goda och onda? För vem då? Som vanligt är det svårt att förstå riktigt vem Norberg egentligen polemiserar mot. Någon hypotetisk  ungkommunist med fötterna kvar i 70-talet förmodligen. För inte är det väl vänsterpartiets faktiska politik, som den står att läsa i olika politiska program? Klokt nog så undviker ju Norberg också oftast att komma med konkreta exempel. När han gör det blir det pannkaka. De diktatorer som nu har fallit i arabvärlden påstås vänsterpartiet "ha urskuldat" på grund av deras antagonistiska förhållande till Israel. Till att börja med så var Egyptens Mubarak och Tunisiens Ben Ali knappast Israels fiender. När Mubarak föll så spekulerades det i om Israel skulle ge honom politisk asyl. Knappt ens Muammar Khadaffi var något hot, bortom retoriken. Och jag uppmanar Staffan Norberg att komma med ett enda exempel på att vänsterpartiet "urskuldat" dessa gamla skurkar! Ett enda! Exempel på det rakt motsatta finns det däremot gott om, (v) röstade för att skicka Gripen till Libyen, och har varit bra mycket tydligare i sin kritik av Nordafrikas diktatorer än borgerligheten, som sett dem som en garant för stabilitet och västerländska affärsintressen.


Tyvärr håller argumentationen på sina ställen en sån låg nivå att den snarare än att uppmuntra till debatt dödar densamma.  Osakligheter och snäsiga avfärdanden för knappast diskussionen framåt. Tyvärr har "förnyarna" av Staffan Norbergs snitt blivit en lika stor del av problemet som den kommunistiska falangen en gång var: Man galopperar fram med ideologiska käpphästar som aldrig avstäms mot verkligheten och avfyrar förutsägbara salvor mot halmgubbar. Vänsterpartiet förtjänar en mer innehållsrik och framåtblickande förnyelse!


Rossana Valerias replik i DN.


Bloggat: Jonas Sjösted, Emil Broberg, Loke,

KATEGORI:Vänstern

Ja till delat partiledarskap i (v)!


D

elat partiledarskap, är det nåt för vänsterpartiet? Det är en av de frågor som stöts och blöts just nu. Jag har varit positiv till idén länge, men den har tidigare stött på hård patrull, som alla diskussioner om organisatorisk förändring brukar göra. Den här gången är det annorlunda. Många fler ser behovet av förnyelse. Partiledarvalet den här gången liknar ett amerikanskt primärval, med flera duktiga kandidater att välja mellan - varför inte välja två istället för en?


Thaher Pelasayed levererade häromdagen ett av de mer ambitiösa försöken
att bemöta förslaget om delat ledarskap. Tyvärr slirar han lite i argumentationen och börjar spekulera i om vi som förespråkar denna reform gör det av taktiska skäl, för att gynna en eller annan kandidat. Men när jag läser en del av hans mer konstruerade invändningar mot delat ledarskap så måste jag erkänna att jag också funderar på om motståndet mot den här ledarskapsmodellen åtminstone delvis just handlar om det han beskyller andra för; taktiserande för att miss/gynna vissa kandidater. Hursomhelst: det borde vara onödigt att föra debatten på den nivån. Vi som har gillat tanken ända sedan miljöpartiet seglade upp i svensk politik förtjänar inte en sån utskåpning. Och anklagelserna om taktiserande för eller emot kräver tankeläsning för att kunna verifieras, så de fyller ingen funktion i en konstruktiv diskussion. Kanske det helt enkelt är så att tiden för en ledarskapsreform äntligen är mogen?


Till att börja med tycker jag att Thaher missat
att bemöta ett tungt argument; nämligen möjligheten att med två ansikten utåt visa upp en bredare bild av vänsterpartiet för väljarna än idag. Vi kan ha både en invandrare och en svensk, en homo och en hetero, en intellektuell typ och en arbetarhjälte... Det blir lite svårare för motståndare och media att stereotypisera vänsterpartiet, något som är lite av en folksport. Väljarna får två personer att identifiera sig med, inte bara en. Vi visar en bild av ett jämställt parti. Och det spelar faktiskt roll att dessa två personer ges samma dignitet och tyngd, man når inte samma effekt med en vice ordförande. Jag vet inte om det var detta som åsyftas med "demokratiargumentet", men jag ser det mindre som en fråga om intern demokrati än om kommunikation med väljarna. Förhoppningsvis kan också en ledarskapsreform bli en del i ett större reformpaket som sänder en signal om nystart, något som jag tror partiet behöver!


Thaher varnar för att en modell med delat ledarskap
riskerar att leda till toppstyrning, och hänvisar till (mp) under Eriksson/Wetterstrand. Här tycker jag att invändningarna börjar kännas lite väl konstruerade. Alla hierarkiska organisationer riskerar att toppstyras under fel omständigheter. Det kan gälla såväl miljöpartiet under duon Wetterstrand/Eriksson som sossarna. Och jag har mycket svårt att tro att de enmansledda partierna  moderaterna och SD skulle vara mindre auktoritära än (mp) och (s). En modell med delat ledarskap skulle inte i sig vara vare sig mer eller mindre demokratisk, i min mening. Makten måste fortfarande ligga hos partiets medlemmar och det kollektiva ledarskapet i partistyrelsen och VU. Värda att notera är de parallella diskussioner som förs vid sidan av partiledardebatten, om mer medlemsomröstningar och liknande sätt att förankra besluten mer gräsrotsdemokratiskt i partiet, oavsett en eller två partiledare. (Toppstyrningsargumentet har en kusin också; scenariot att de båda ledarna inte tål varandra och slåss så att pälsen ryker. Alternativet att de ska bete sig som vuxna människor verkar inte finnas för vissa...)


Tanken är alltså inte att ge partiledarrollen dubbelt så mycket makt. Däremot ges en möjlighet att dela det tunga ansvar som makten medför på två. Det skulle kunna peppa fler personer att tacka ja som inte vill bära hela bördan själv. För låt oss vara ärliga; att vara ledare för vänsterpartiet är inte ett lätt jobb, även om det säkert har sina roliga stunder. Massmediala gatlopp förekommer, och många skamgrepp från motståndare. Det kan vara värt att ha Birger Schlaugs påpekande i minnet: vare sig han själv eller Maria Wetterstrand - miljöpartiets två populäraste rör - hade någonsin ställt upp på att vara ensamma partiledare, med allt det skulle innebära. Ibland är det bästa ledarna inte de som står längst fram i kön och mest ivrigt vill bli valda.


Sedan återkommer ett vanligt argument: detta att kvinnor i ett delat ledarskap överskuggas av män. Det är för mig en förolämpning mot kvinnor. Vilken man hade överskuggat Gudrun Schyman? Vem skulle trycka Rossana Valeria eller Ulla Andersson in i skuggorna? Maria Wetterstrand har väl varit miljöpartiets starkaste rör någonsin. Men inte heller Eva Goes var någon blyg viol. Och miljöpartiets dåvarande språkrör överskuggades väl om något av outsidern Åsa Domeij? Det finns en uppgivenhet i detta ständiga hänvisande till kvinnors förutbestämda underordning. Jag har väldigt svårt att se hur en ledarskapsmodell där kvinnor framöver garanteras (minst) en ledarpost kan innebära dålig jämställdhetspolitik. Och jag inbillar mig att vänsterpartiet är lite vassare på det där med jämställdhet än de övriga partierna, vilket borde göra oss till de bäst lämpade att ro en modell med delat ledarskap i land. Naturligtvis kan en sån förändring gå fel, men det kan man väl säga om alla processer som involverar människor! Det är bra att vi diskuterar igenom saken ordentligt nu i god tid så att så många minor som möjligt kan röjas. Men låt oss diskutera förslaget på sina egna meriter, och inte som ett slagträ i kampanjer för eller emot den eller den kandidaten!


(För övrigt tycker jag att det är intressant att det aldrig hänvisas till die Linke, det framgångsrika tyska vänsterpartiet, när det diskuteras delat partiledarskap, utan bara till miljöpartiet!)



KATEGORI:Vänstern

Flamman ger Ohly en bredsida


F

lamman damp nyss ner i brevlådan. Ledarsidan brukar alltid vara läsvärd, opinionsdelen är tidningens starkaste kort. I det här numret ger Aron Etzler Lars Ohly en rejäl bredsida:


"Många av dem som anser att Ohly skall sitta kvar för att han är ”bättre än alla andra alternativ” missar att allt talar för att Ohly i allmänhetens ögon är förbrukad. Jag själv kan inte se hur han skulle kunna vända sin trend. I det läget är både Josefin Brink, Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson och Hans Linde bättre kandidater."


En partiledares viktigaste uppgift är att vinna ökad sympati för sitt parti bland väljarna. Där har Ohly misslyckats flera val i rad, och jag har fortfarande inte sett ett enda argument från de som försvarar honom för varför vi har någon anledning att tro att den trenden ska vända. Det är en positiv överraskning att Flamman sällar sig till den växande skara som vill se nya friska krafter på partiledarposten. Törs man hoppas på att tidningen också uttalar sig för ett delat partiledarskap?

KATEGORI:Vänstern

Bollen är i rullning


F

lera partidistrikt och några tunga namn inom vänsterpartiet kräver att Lars Ohly ska ställa sin plats till förfogande. Det är på tiden! Jag började faktiskt bli orolig över tystnaden. Ett parti som åker på så många smällar i rad som vänsterpartiet gjort de senaste åren måste helt enkelt orka ta sig en funderare också över vilka som ska företräda partiet på högsta nivå. Att inte göra det vore oansvarigt. Inte minst mot de människor som inte har så mycket annat än ett starkare vänsterparti att hoppas på; de arbetslösa, de sjukskrivna, bemanningsföretagens uthyrningshjon och den importerade slavarbetskraften, eleverna med ständigt sjunkande skolresultat i socialt utsatta områden, gamlingarna som blir inlåsta på rummet när vårdhemmen tvingas spara. Kort sagt - alla de som faller mellan de allt vidare gliporna i Reinfeldtssamhällets trasiga skyddsnät. De kommer att bli fler och mer utsatta framöver och de behöver som försvarare ett vänsterparti med vassare argument och klor.


Argumentet att "vi ska inte fokusera på personfrågor utan diskutera politikens innehåll/vårt arbetssätt" håller inte. Det måste väl vara möjligt att göra både och? Jag tror säkert att partiets Framtidskommission kommer att komma fram till kloka slutsatser om organisation och strategi som gör vänsterpartiet mer effektivt framöver. Men för maximal träffsäkerhet i klasskampen så krävs det nog både nya partiledare (ja jag hoppas på ett delat ledarskap!) och nya arbetssätt som når ut till fler människor.


Jag har tidigare skrivit om varför det är dags att byta partiledare och de argumenten står sig fortfarande. Nästa fråga är såklart vilka som kan komma ifråga? Och låt oss för guds skull slippa sossesjukan - nejet som inte är ett nej! Visserligen är partiledarskap ett tungt ansvar att lägga på någons axlar, men kan man dela på bördan så borde det väl gå att övertala fler att tänka på saken? Min kännedom om vänsterpartiets toppolitiker begränsar sig huvudsakligen till de jag sett på TV, så medveten om att jag förmodligen missat många andra och inte kan göra en initierad bedömning av de här personernas villighet och kompetens så är här några namn som jag tror skulle kunna bli bra: Josefin Brink, Jonas Sjöstedt, Jens Holm, Ulla Andersson, Ali Esbati. Fler?


Uppdatering: Flera bloggar rycker ut till Ohlys försvar; bl.a. Sestrajic, Samuel Sandberg, Jonas Lundgren. Ingenstans hittar jag emellertid någon analys av varför det inte gått så bra hittills eller varför vi skulle anta att det skulle gå bättre framöver. Lojalitet i all ära, men ett parti som vill få inflytande måste orka tänka strategiskt också.


KATEGORI:Vänstern

Partiledarbyte och delat partiledarskap!

Vänsterpress trumpetar idag ut att "Lars Ohly sitter kvar!". Lite förvånande eftersom det ju faktiskt är partikongressen som bestämmer det. Inne i tidningen påpekar Ohly att det står var och en fritt att utmana honom om posten: "så är det i ett demokratiskt parti, vi är inte sossar (!) och inte rädda för att det finns olika uppfattningar (...)". Det låter nästan som en uppmaning!



Jag hade nog väntat mig ett annat besked. Ohly har varit partiledare sedan 2004 och genomfört fyra valrörelser, som alla inneburit bakslag för vänsterpartiet. Han brukar hamna långt ner i mätningar av väljarnas förtroende för partiledarna, vilket är lite av ett trendbrott för vänsterpartiet vars partiledare brukar lyckas bli omtyckta av en bredare publik än de egna väljarna.


Ingen kan ta ifrån Ohly att han är en duktig politiker, och en väldigt skicklig debattör, som jobbat hårt under sin tid som partiledare. Men när det gäller kommunikationen med väljarna har det väl inte funkat så bra som vänsterpartiet - ett litet parti utan uppbackning av arbetsgivarna och 90 procent av landets dagspress som högerns partier eller fackföreningsrörelsen som sossarna - skulle behöva. Jag vet inte om partiet sitter och trycker på några hemliga väljarundersökningar som visar vad som fallerat. Men jag skulle misstänka att misstagen är politiska snarare än personliga: hattandet med kommunistetiketten och en del andra självmål. De interna bråken som blossade upp i början av Ohlys partiledarskap. Även valet att binda upp sig hårt i det rödgröna samarbetet istället för att frispela som vänsterytter får nog läggas honom till last.


I Vänsterpress säger Ohly att han är mest stolt över att vänsterpartiet under hans tid blivit en självklar regeringspartner. Regeringsmedverkan i all ära, men vänsterpartiets verkliga uppgift är ju att bidra till att bryta den nuvarande högeranstormingen på alla fronter och spika fast framtidsfrågorna - rättvisa, full sysselsättning,fred, ett ekologiskt hållbart samhälle och jämlikhet - överst på agendan där de hör hemma. Det harpartiet inte lyckats alltför bra med under 2000-talet och jag tror att ett partiledarbyte och en nyordning med delat partiledarskap skulle underlätta den opinionsbildning som en sån uppgift kräver.


Men samtidigt får inte personfrågorna ta allt syre i framtidsdebatten. Vänsterpartiet måste fundera över nya sätt att organisera sig. Hur når man de människor som mest skulle behöva en ny politik för ett rättvisare och jämlikare samhälle, men som samtidigt ofta är de som mest sällan organiserar sig och som står längst bort från partipolitiken? Camilla Salomonssen, från nätverket Gemensam välfärd uppmanade nyligen vänstern och arbetarrörelsen att starta medborgarkontor för de människor som med alliansens politik kommer i kläm: "Då visar man konkreta saker i vardagen som gör att människor får tillbaks tron på att oppositionen inte bara vill ha tillbaks makten utan är människor som vill göra något på riktigt."


Där nånstans tycker jag att vänsterpartiet borde starta debatten. Hur bygger man ett effektivt motstånd mot högerpolitik, nedskärningar och rasism? Hur får ett litet parti som saknar självklara mediakanaler ut sitt budskap till de vanliga människor som skulle gynnas av vänsterpolitik? Arbetarrörelsen har historiskt sett varit bra på att skapa sådana alternativa gemenskaper.


Läser man bloggar som Jinge så får man sig ofta serverad en rätt frän kritik av vänsterpartiet som inte riktigt svarar mot de erfarenheter jag har av att vara politiskt aktiv där. Mina högst subjektiva erfarenheter är att vänsterpartiets aktivister gör ett bra jobb utifrån de något begränsade resurser partiet besitter. En sak har partiet dock gott om: väldigt duktiga politiker ur den lite yngre generationen. På Socialistiskt Forum nyligen kunde man se flera av dessa i högform. Det är dags att partiet lyfter fram sina nya politiska talanger i rampljuset på allvar. Ett partiledarbyte och delat partiledarskap är en bra början.




KATEGORI:Vänstern

Intressanta tider

Ingen extrakongress, men en Framtidskommission blir det för vänsterpartiets del. Det kan nog bli bra det med, om partiet rekryterar rätt personer till den. Jag hoppas att man vågar glänta på dörren och släppa in utomstående kompetens; risken är annars att det blir rundgång och att man inte orkar dra de nödvändiga slutsatserna.

Eftervalsdebatten har redan kickat igång, och i den verkar det nästan råda konsensus om att det inte är politiken det är fel på, utan hur vi presenterar den och hur partiet är organiserat. Rätt många frågar sig visserligen om det rödgröna samarbetet var så värst lyckat i den form som det genomfördes, men det är väl snarare en fråga om taktik än om partiets egna politiska innehåll.

Tydligen riktade ingen på partistyrelsemötet kritik mot Lars Ohlys partiledarskap. Enligt honom själv så känner han till och med ett ökat stöd. Men det blir nog trots allt svårt för Ohly att sitta kvar efter kongressen 2012. Vänsterpartisterna är lojala och sticker inte kniven i sin partiledares rygg i första taget, men efter så många förlustval i rad så blir en del slutsatser omöjliga att undvika. Jag drog dem själv här på bloggen efter att ha brottats med en bråkig inre röst några dagar. Jag tycker ju att Ohly är en alldeles utmärkt politiker, som gjort en bra valrörelse, och förtjänar att få se kurvan vända uppåt under sitt partiledarskap. Men sett utifrån så är det rätt tydligt att han inte når ut till så värst många fler än de redan övertygade. Och det har inte vänsterpartiet råd med.

Det sägs vara en kinesisk förbannelse: "Må du leva i intressanta tider!". Säga vad man vill om de senaste 20 åren, men intressant har det varit. Det kalla kriget tog slut med ett brak när järnridån som delade Europa rämnade. Den svenska modellen som fungerat sällsynt bra under hela efterkrigstiden började monteras ner - av socialdemokraterna själva. Sverige har lämnat över viktiga delar av sitt nationella självbestämmande till EU och är nu för första gången på 200 år indragen i ett krig, som ingen riktigt verkar kunna förklara. Som krona på verket röstades ett främlingsfientligt parti med rötter i nynazismen in i riksdagen, och kommer där att agera röstboskap åt en allt stöddigare moderatregering, som gnager vidare på resterna av den svenska välfärdsstaten. Det saknas inte direkt uppgifter för vänsterpartiet och dess Framtidskommission att ta tag i. Även om jag kanske skulle föredragit att leva i en aning mindre intressanta tider är jag ändå försiktigt optimistisk. Den svenska arbetarrörelsen och vänstern kanske behövde en spark i häckan för att komma in på banan igen. Kallduschen  för två veckor sedan kan nog få den effekten.



Bloggat: Pooma, Mer vänster i Uppsala,

KATEGORI:Vänstern

Partiledarfrågan och organisationen

Den eftervalsdebatt som jag ropat på i två inlägg här på bloggen verkar än så länge inte riktigt kommit ur startgroparna, för vänsterpartiets del. Just nu så verkar många hellre diskutera sossarnas problem. Kanske jag är lite hetsig, behöver partiet tid att tänka efter så är det förstås inte fel. Men många fler med mig är nog också hetsiga och otåliga just nu - för att inte säga förbannade över valutgången. Det engagemanget måste tas tillvara.

Själv har jag gått och grunnat på partiledarfrågan och en del organisatoriska frågor de senaste dagarna. Mot partiets politik har jag inte har särskilt mycket att invända. Den har utvecklats åt rätt håll under en lång tid. Vi är idag ett pragmatiskt vänstersocialistiskt parti, som ändå inte offrat ideologin på pragmatismens altare. Möjligen kan jag ha synpunkter på val av fokus och hur man hanterat vissa frågor. Men partiets problem är enligt mig mer organisatoriska och imagebetonade.

En del av problemet är den traditionella folkrörelsestrukturen - ett rätt pyramidalt bygge. En partiledare längst upp, partistyrelse, distrikt och distriksstyrelser, lokalföreningar och lokalföreningsstyrelser. Den här modellen fungerar nog på en del sätt bra, den ger till exempel en väldigt klar arbets- och ansvarsfördelning. Men jag tror att den också missar att fånga upp många människor, inte minst yngre som gått i en auktoritetskritisk skola och vill vara aktiva deltagare, inte komma till möten och tilldelas en åhörarroll. Jag tror att vänstern (och övriga  partier) kan ha en del att lära av alternativrörelser om hur man får alla att känna sig som aktiva deltagare i en diskussion eller beslutsprocess. Varför inte låta viktiga kursändringar - som det rödgröna samarbetet - gå ut till direkta medlemsomröstningar? Vi kan nog också bli bättre på att fånga upp människors specialkompetenser och ta tillvara på dessa i mer aktionsinriktade nätverk. Ett exempel på en sådan grupp som borde skapas är "Nätvänstern" som jag skrivit om i tidigare inlägg.

Partiledarfrågan är kanske mer delikat, som personfrågor tenderar att bli. Jag skrev häromdagen att jag inte ville ta ställning i den än. Lasse Ohly har ju som alla noterat gjort en fenomenal valrörelse och det känns otacksamt att gå ut direkt efter den och bråka. Men ju mer jag tänker (eller försöker undvika att tänka) desto tydligare utkristalliserar sig vissa slutsatser. Om inte ens Lasses fantastiska insatser räckte för att få väljarna att smälta, vad ska vi då hoppas på till nästa gång? Mirakel?

Självklart kan man ju, med rätta, lokalisera felet till hela partiet: Vi har inte bedrivit det organiseringsarbete som krävs för att bygga en stark vänsterrörelse. Och vem vet hur det politiska läget ser ut om 4 år? Mycket kan hända tills dess, och partiledares popularitetssiffror är inte huggna i sten. Men frågan är om vi har råd att satsa våra pengar på det kortet? För vänsterpartiet, som saknar tidningar eller andra starka massmediaröster så är partiledaren den överlägset viktigaste enskilde kommunikatören av budskapet. Utan att ha sett någon djupare analys av partiledarens betydelse för väljarnas val än den som SVT visade på valnatten så misstänker jag ändå att Lars Ohly för många upplevs som ett hinder för att rösta på vänsterpartiet, eller åtminstone inte underlättar. I rättvisans namn så kan man ju inflika att partiet under hans ledning återgått till ungefär den storlek som det haft under större delen av efterkrigstiden, till och med lite större. Men det har inte blivit så särskilt många inbrytningar i nya väljargrupper - i en tid då socialdemokratin tappat sin tidigare exceptionellt starka ställning.

Men jag tror inte att det räcker med ett partiledarebyte. Som jag skrivit tidigare så tror jag att vi behöver snegla på miljöpartiets modell med delat ledarskap. Av både symboliska, imagemässiga skäl och rent praktiska. Symboliskt så skickar detta en klar signal om nytänkande i ett parti som uppenbarligen upplevts som lite stelt av många. Även om kanske en del på vänsterkanten är misstänksamma mot den sortens PR-tänkande så bevisar väl inte minst "nya" moderaterna att image ibland är minst lika viktigt som substans. Det är också en viktig symbolik med en man och en kvinna på de högsta ledarpositionerna. En liten tillplattning av de traditionellt pyramidala strukturerna som förhoppningsvis kan följas av fler.

Rent praktiskt så handlar det inte minst om att fördela arbetsbördan rimligare. Att vara partiledare för vänsterpartiet är en rätt omänsklig uppgift. Inte minst för att man hamras sönder och samman av borgerliga massmedia med jämna mellanrum. Få personer har så mycket stål i sig att de pallar detta. Det är nog inte en slump att våra två partiledare innan Ohly bägge fick problem med spriten. Men delad börda är halverad börda.

Som partiledare för vänsterpartiet räcker det uppenbart inte med att vara bättre än andra partiledare - isåfall skulle Lars Ohly belönats med en välförtjänt valframgång. Man måste nog vara dubbelt så bra, minst, och dessutom aldrig ha begått (politiska) misstag. Misstag ursäktas bara för borgerliga politiker. Att hitta en enda person som kan fylla upp de skorna är nog nästan omöjligt. Två personer som fungerar som ett bra team däremot, som kan komplettera varandras kompetenser och täcka upp varandras svaga sidor...

Vilka ska vi ha då? Mitt personliga dream team vore nog Jonas Sjöstedt och Josefin Brink. De ger en bra bild av hur vänsterpartiet faktiskt ser ut och tänker idag. Men jag kan även tänka mig andra lyckade konstellationer.




KATEGORI:Vänstern

Debattera eller dö!

En följd av att vänsterpartiet lider sitt tredje valnederlag i rad måste bli att en frisk och frejdig debatt om vänsterns nuläge och framtid tar fart. Det har varit lite tyst på den fronten rätt länge, vad jag sett. Jag hämtar förvisso ganska mycket av min politiska näring från nätet, och där är det som jag skrev i min valanalys rätt dött på vänsterkanten. Det säger jag utan att ta äran av de många flitiga bloggare och debattörer som faktiskt finns där ute och gör ett många gånger otacksamt jobb, och för det mest belönas med spamkommentarer från rasister med personliga problem. Webbplatser som ETCs (trots ständiga serverproblem som ibland gör sidan helt omöjlig att ladda) Ali Esbatis och efter omdaningen Flammans är små oaser i ett ganska torrt vänsterpolitiskt nätlandskap. Men var finns det debattforum där diskussionens vågor böljar fram och tillbaka?


Kanske försigår det en mer levande vänsterdebatt någon annanstans. På eller utanför nätet. Någon får då vänligt upplysa mig om var!

Så här har det varit ett längre tag, När jag 2005 kom tillbaka från fem års utlandsvistelse landade jag mitt i en förbittrad strid mellan höger- och vänsterfalangen i vänsterpartiet. En strid som fördes till stor del genom massmedia och upplevdes som djupt orättvis av de flesta partimedlemmar eftersom den där såklart skildrades i grovt förenklade termer och idiotförklarade varje position till vänster om mitten.

Det parti jag såg vid hemkonsten liknade inte det parti jag lämnade. Framförallt verkade man ha tappat tron på den konstruktiva debattens möjligheter att överbrygga politiska och personliga motsättningar. Den här tiden tror jag faktiskt skapade något slags trauma i vänsterpartiet, som vi fortfarande inte riktigt skakat av oss.

När såg man senast Lars Ohly eller någon annan ur partiledningen debattera någon kontroversiell fråga på ett publikt forum som internet? Alltså inte med politiska motståndare, utan med partikamrater eller oss närstående? När såg man andra partimedlemmar göra detsamma? Klart det säkert går att hitta ett och annat undantag som bekräftar regeln, men tendensen tycker jag är klar: Vi har blivit ett parti som sitter still i båten. Inte av rädsla för utfrysning eller någon slags odemokratisk partikultur. Det vore tramsigt att säga så. Men av omtanke om vårt eget omhuldade vänsterprojekt.

Tendenser till grupptänkande finns såklart i alla partier och organisationer som delar ett viktigt mål. De är nog ofta starkare i mindre organisationer som upplever sig stå inför en oförstående eller till och med fientlig omvärld. Wikipedia definierar grupptänkade som:

“A mode of thinking that people engage in when they are deeply involved in a cohesive in-group, when the members' strivings for unanimity override their motivation to realistically appraise alternative courses of action”

Jag vill inte dra alltför stora växlar på det här. Som sagt, problemet är inte de formella partistrukturerna eller att någon vill trycka ner oliktänkande.  Men jag tror att vi kanske självcensurerat oss lite de senaste åren, och undvikit att gå i polemik med varandra. Det vore isåfall den mest tragiska följden av Vägval Vänsters framfart; fick den oss att bekräfta en bild av oss själva som inte var sann då den utmålades?

I längden är det såklart förödande för en idéburen rörelse som vänsterpartiet om den idépolitiska debatten blir strykrädd och försagd. Vänstern har till sin natur en antiauktoritär dragning, även om denna i perioder övertrumfats av andra hänsyn. Framtiden är dock antiauktoritär och frihetlig, och vänsterpartiets politik på de områden där detta perspektiv blir brännhett, exempelvis integritetsfrågor, ligger mycket väl i linje med inte minst unga människors attityder. Men det är såklart omöjligt för ett parti att profilera sig som antiauktoritärt på allvar om det inte syns i hur dess medlemmar agerar.

Därför ser jag fram emot en eftervalsdebatt som lyfter på alla lock. Som visar att vi kan diskutera våra olika uppfattningar utan att misstänkliggöra varandras motiv. Som inte lurar sig själv att tro att enstaka personbyten är en mirakelkur för ett större problem. Som vitaliserar vänsterns perspektiv och flyttar fram våra positioner också i den allmänna samhällsdebatten. Debattera eller dö ut, vänsterpartiet!


Share |

KATEGORI:Vänstern