Varför tjatar Ohly?


L

ars Ohly vill bestämma hur vänsterpartiet ska styras efter kongressen 2012. Nån annan slutsats går inte att dra. Ibland är argumenten rätt långsökta:


"Ett delat ledarskap kan försvåra möjligheterna att nå ut, hävdade Ohly i ett tal till några hundra av Vänsterpartiets kommun- och landstingspolitiker på konferens i Västerås på lördagen."


Ett delat ledarskap "kan" såklart innebära vad som helst, om man anstränger sig lite för att måla fan på väggen. De två partiledarna kan bli kära i varandra, gifta sig och flytta till Bahamas. Men frågan är ju inte vad som "kan" hända i ett parallellt  universum, utan vad som är rimligt att anta händer här. Är det troligt att det blir svårare för två partiledare att nå ut än det till exempel varit för Ohly? Med tanke på vilken enorm uppmärksamhet enbart själva diskussionen om delat ledarskap genererat i media så är det svårt att se varför det skulle bli så. Miljöpartiet, har de haft svårare att nå ut med sin politik än (v)? Är det inte snarare så att två ledande profiler utåt ger ökade kontaktytor, och större möjligheter för olika väljargrupper att känna igen sig i partiet, rimligtvis?


Jag tycker att argumentationen mot delat ledarskap ofta blir lätt löjlig: motståndarna kan inte medge några som helst fördelar någonsin, utan satsar mängder av krut på skjuta ner förslaget. Jag har till exempel hört motståndare hävda att ett utökat partiledarskap inte alls kommer att innebära att den tunga arbetsbördan kan fördelas lite rimligare. Nehej, inte ens det?


En verklig risk, istället för Ohlys långsökta,
är den att den ena personen i ett utökat ledarskap blir mer populär än den andre och får ett starkare genomslag. Det är visserligen en god nyhet att en partiledare går hem. Med två partiledare så får vi dubbla chanser till vinst. Men där behövs helt klart en medveten strategi från partiets sida för att balansera partiledarna och ge dem båda chansen att vara ute och kommunicera med väljarna lika mycket. Vad jag kan se av referaten är det inte denna verkliga balansgång som Ohly diskuterat.


En annan långsökt fara
som motståndarna ser är ett mer toppstyrt parti, när man plattar till hierarkin lite. Ohly igen:


"Och om två väljs kan de få för sig att de är lite mer värda och kan göra som de vill med partiets politik, och vet bättre än partistyrelsen och medlemmarna hur kongressbeslut ska tolkas, befarade han."



Återigen, så "kan" det såklart bli.
Precs som en partiledare och en partisekreterare, en partiledare och en vice partiledare, alla tre, eller någon annan kombination kan bilda en ohelig maktallians och kuppa igenom egna förslag i partistyrelsen och VU. Det är en risk som föreligger i alla hierarkiska organisationer. Jag ser inte att den blir större av ett utökat ledarskap. Varför skulle två partiledare ha mer av gemensamma politiska intressen gentemot övrig partiorganisation än en partiledare och någon annan maktspelare i toppen? Man kan lika gärna vända på steken: En ensam partiledare får en större auktoritet i partiorganisationen och slipper kompromissa. Vill h@n bilda kotterier i partistyrelsen och toppstyra så underlättas det såklart av att slippa en konkurrent. Eller menar någon på allvar att miljöpartiet är mer toppstyrt än (s), (m) och (sd)?


En sund kritik mot maktkoncentration och partitoppar tror jag varje vänsterparti mår bra av. Tyvärr har Ohly under sin egen tid som partiledare inte gjort mycket för att förändra (v)s traditionellt folkrörelsehierarkiska struktur, och det kanske man inte heller är så driven att göra om man själv befinner sig i pyramidens topp. Senast avslog hans partistyrelse förslaget om rådgivande medlemsomröstningar i partiledarfrågan, vilket verkligen hade kunnat undanröja faran för toppstyrning inför partikongressen. För trots att Ohly säger:


"Min idé är att det ska vara hårt koppel på partiledaren, partiledaren ska inte vara den som går före och bestämmer"



så har han inte direkt tvekat med att peka med hela handen i frågan om delat partiledarskap, och därmed utnyttja sin maktbas och den megafon den ger. En gång. Två gånger. Tre gånger. Men inte när han själv planerade att sitta kvar, och förslaget om utökat ledarskap hade kunnat stärka hans utsikter. Märk väl. Då var attityden snarare "prövande":


"Det är lite tidigt att svara på den frågan eftersom vi ännu inte har hört hur stor opinionen är för ett delat ledarskap. Men jag tycker att man ska hålla dörren öppen för det och därmed håller jag också dörren öppen för min egen roll i en sådan konstellation."


Jag tycker att Ohlys manövrerande i partiledardebatten är tråkigt och riskerar att sänka temperaturen i den pågående förnyelseprocessen. Klokt i det här läget vore att ta ett kliv tillbaka och släppa fram de som ska ta över ansvaret. Eller litar han inte på sina efterträdare?


Kommentarer


Kommentera inlägget här:







Twingly Blog Search link:http://homopoliticus.blogg.se/ sort:published


Netroots - Socialdemokraterna



Politik bloggar