Världens bästa Carlsson?

D

et verkar räcka med att Ingvar Carlsson släpper sig för att delar av det svenska kommentariatet ska brista ut i lovsång: 
 

"Carlsson! Carlsson! Världens bästa Carlsson!
vackra, snälla, lagom tjocka Carlsson,
genomkloka, underbare Carlson!"

 
    Nu har den före detta partiledaren för sossarna tillika statsminstern kommit ut med en till memoarbok. Änglakörerna sjunger:
 
"Var Ingvar Carlsson den sista socialdemokraten med en kompass för rättvisa och plikt?"

"Jag tittar på bokens omslagsbild och undrar över vad som, med historiens distans, ska bli kvar av människors uppfattning av honom själv? Ett ord?

Jag tror: respekt."

    (PO Enqvist i DN, artikelrubrik "Den hederlige".)
 
 
    "Att nuförtiden begära moralisk resning av grå Ingvar Carlsson–kaliber är passerat. Världen är tillsvidare sjuk, det är bara att leva i den."
 
    (Fredrik Virtanen i Aftonbladet, ur en krönika om giriga sossar.)
 
 
    "Ingvar Carlsson är sympatisk, sansad, ja nästan för nykter om det är ett möjligt tillstånd – och trots detta riktigt läsvärd. Det är inte enbart med ålderns rätt han tar sig ton i olika frågor. Han har ett nyfiket, prövande och rappt intellekt."
 
    (Thomas Engström recenserar självbiografin åt SvD.)
 
 
    "Ingvar Carlsson är totalt oförstörd av sina höga positioner. Inga later, inga åthävor" och har en genuint demokratisk stil."
 
    Per T Ohlsson i Sydsvenskan
 
 
    Män ur den övre medelklassen hyllar en annan man. Jag vet inte någon annan politiker som skulle håva in såna lovord. Men det är sällan eller aldrig som Carlssons politiska gärning upphöjs och hyllas. Istället är det hans karaktär, den hederlige, moraliske, ärlige och lite tråkige som framhävs. Det är lite som när media hellre diskuterar kvinnliga politikers klädstil än deras åsikter. Det är konstigt och också lite farligt.
    Oavsett om Carlsson är en rättskaffens karl med "moralisk resning" eller inte så valde han som statsminister en ny väg för sitt parti och för Sverige som vi fortfarande vandrar på.
    Om de gamla partiledarna och socialdemokraterna Tage Erlander och Olof Palme vaknade upp från graven så skulle de inte känna igen sitt socialdemokratiska parti efter Ingvar Carlssons tvära kursomläggning högerut, som sedan fullföljdes av Göran Persson.
 
 
Återtågets försiktige general
 
 
    Eric Erfors är värd en eloge för att han i Expressen påminner om hur Carlsson vred om armen på sitt EU-skeptiska parti och från en dag till en annan meddelade att Sverige skulle ansluta sig till den Europeiska Unionen. Ingen partidemokrati där inte. Moralisk resning?
    Carlssons engagemang för Ja-sidan var säkerligen en förutsättning för att den skulle vinna, om än knappt och med hjälp av lögner.
    Den dåvarande EU-kritiska ordföranden för Kommunal, Lillemor Arvidsson, vittnade om Carlssons hårda nypor då han tvingade henne att bara några dagar före folkomröstningen gå ut i media och rekommendera sina kommunalare att rösta Ja till EU, på tvärs med sin egen övertygelse. Kanske var det där folkomröstningen avgjordes. Arvidsson lämnade senare sin ordförandepost med magsår. 
 
 
    Men det handlar inte bara om EU. Under Ingvar Carlssons tid som statsminister slaktades den heligaste av socialdemokratiska kor inom den ekonomiska politiken: det överordnade målet att bekämpa arbetslösheten och upprätthålla full sysselsättning ersattes med inflationsbekämpning. Arbetslösheten rakade mycket riktigt i höjden i och med 90-talskrisen och har sedan dess bitit sig fast runt nivåer som tidigare generationers sossar skulle funnit outhärdliga. Med detta följer ändrade styrkepositioner mellan arbetsgivare och arbetstagare, till arbetsgivarnas fördel.
    Det var också Carlsson som avreglerade valutamarknaderna, till kapitalets jubel. Han stramade åt den ekonomiska politiken. Han försökte till och med införa ett strejkförbud för facken. 
 
 
    Carlsson beskriver själv sin politiska gärning som en reträtt: 
 
"Under de tjugofyra åren 1982 till 2006 så regerade vi socialdemokrater under tjugoett år. Men under hela den här perioden så var tidsandan marknadsliberal, bland ekonomer, i medierna och borgerliga partier. Dessutom hade vi en svår ekonomisk kris att bemästra. Vi pressades tillbaka, var ideologiskt vilsna, vi utmålades som ålderdomliga och tillhörande en annan tid, vi tvingades skära i utgifter och banta våra egna reformer, med blödande hjärta. Sedan kom Moderaterna och gjorde det med glädje."
 
 
    På ett sätt kanske Ingvar Carlssons historia är en tragedi. Han ville aldrig bli partiledare, mordet på Olof Palme tvingade motvilligt fram honom i det skarpaste rampljuset. Det föll på hans lott att vara socialdemokratisk statsminister under en period då högern, arbetsgivarna och nyliberalismen var aggressivt på bettet. Men gjorde han verkligen allt han förmådde för att hålla emot? Jag minns Carlssons tid vid makten som reträtt efter reträtt.         När Berlimuren föll och Öststatskommunismen rasade samman så borde socialdemokratin ha jublat, istället stoppade man svansen mellan benen och lät sig hunsas och stoppas i samma ideologiska fack som sina svurna fiender kommunisterna av en segerrusig höger.
    Jag minns väl när Ingvar Carlsson pressades med frågor om socialdemokraternas socialistiska idéarv, fastslaget i partiprogrammet. Istället för att argumentera rakrygget så duckade han bakom undanflykter om att hans parti inte var socialister utan socialdemokrater.
    Trots att Carlsson var statsminister i en av världens mest framgångsrika välfärdsstater och ledde vad som då troligen var västvärldens starkaste arbetarrörelse så saknade han viljan eller förmågan att sätta mot denna offensiv från höger. Han blev återtågets försiktige general. Den ärliga uppsynen och den svenska lite reserverade personligheten var säkerligen hårdvaluta för den socialdemokratiske partiledare som tvingades sälja av socialdemokratins kronjuveler, som den fulla sysselsättningen och pensionsystemet ATP.
 
 
    I debatterna med Carl Bildt märktes det tydligt hur hunsad Carlsson var av den nyliberala tidsandan. Men ett visst nedlåtande förakt reserverade han - denne hedersknyffel - åt den vänster som till skillnad från socialdemokratin inte köpte nyliberalismens trossatser. Han förlät aldrig vänsterpartiet för att det inte röstade för hans krispaket 1990, som bland annat innehöll det för fackföreningsrörelserna otänkbara strejkstoppet.
 
 
    Istället för att vilja samarbeta med vänstern har Carlsson sedan talat sig varm för att socialdemokratin ska alliera sig med borgerlighetens småpartier, som i sin tur dragit allt mer åt höger.         Hans senaste utspel var ett angrepp på det svenska valsystemet - ett av världens mest demokratiska - som ger väljarna stor frihet att rösta på ett parti som står dem själva nära, så länge det partiet har en chans att klara fyraprocentspärren.
    Carlsson vill införa ett mindre demokratiskt representativt system där två stora partier ska dominera politiken genom att gynnas av valsystemet. T.ex. USA och England har såna system. Detta  skulle möjligen göra Sverige mer "lättstyrt", för något av dessa två partier, men samtidigt betydligt mindre demokratiskt. 
 
 
    PO Engqvist - med sin ekonomi och karriär på det torra sedan länge - får såklart minnas Ingvar Carlsson med respekt om han vill. Det kanske mannen till och med är förtjänt av, på ett personligt plan. Men vi som tillhör den generation som drabbades av den ekonomisk-politiska kursomläggningen som Carlsson genomförde, som känt arbetslösheten och utanförskapet in på bara skinnet, vi som nu ser hur EU utvecklas i precis den riktning mot auktoritär nyliberalism med fascismen väntade runt knuten som Nejsidan varnade för - och Carlsson viftade bort - har mindre anledning att vara vördnadsfulla. 
 
 
 
 
 

Annie Lööfs mardröm?

Ä

r det nu vi kallar debatten om de privata vinstintressena i skolan, sjukvården och omsorgen för vunnen och över?:
 
 
 
 
 
    Grillska Gymnasiet, en privatskola om än i stiftelseform, använder alltså i denna dagsfärska annons som sitt främsta säljargument att eventuell vinst som skolan gör återinvesteras i verksamheten istället för att plockas ut och skickas genom nån avancerad skatteplanering till Kanalöarna.
    Argumenten skulle kunna vara plockade rakt av från Jonas Sjöstedt eller Ulla Andersson när de beskriver hur de och V vill att privatskolorna ska fungera i framtiden, för stiftelser som återinvesterar allt överskott i verksamheten har ju partiet bedyrat många gånger att det inte har något alls emot
 
 
    Detta måste väl vara Annie Lööfs och de sju vinstkramande partiernas mardröm? Så mycket har alltså debatten om privatiseringar skiftat - mycket tack vare Vs sega insisterande - att privatskolorna nu tvingas bedyra att de inte vill ta ut vinst och att den girighet som förstört andra skolor inte råder hos dem. För några år sedan tävlade privatskolorna i att locka elever genom att bjuda över varandra med oseriösa lockbeten om gratis laptops och skolresor.
    Nu är uppenbarligen föräldrar och elever oroliga över vad vinstintresset får för effekter på skolans kvalitet!
 
 
    Nu tror jag tyvärr inte att debatten om privatiseringarna är vunnen. Även om det svenska folket för länge sedan bestämt sig. Så länge sju av åtta politiska partier i riksdagen egentligen inte vill förändra dagens system mer än kosmetiskt och inte straffas av väljarna för detta genom att tappa betydande röstflöden till V på frågan så kommer det att vara business as usual.
    Aftonbladets kampanj de senaste veckorna där de bland annat granskat Attendos trixiga skatteplanering (denna otroliga uppfinningsrikedom för att slippa betala skatt på pengar som de fått av oss alla - skattepengar - för att vårda våra gamla!) och hur företaget satt i system att ta betalt för arbete de inte utför (2 timmars biståndsbedömd vårdtid skulle av de anställda utföras på en timme, men såklart debiteras fullt!) borde vara ytterligare en spik i kistan. Men mediagranskningar och politiska debatter om frågan är teorin, det är upp till väljarna att göra praktik av den, genom att rösta på det enda parti som har som mål att ta bort girigheten som drivkraft ur vår skattefinansierade välfärdssektor.
    Det är väljarna som måste bestämma sig för om 2014 års val ska handla om denna fråga eller något annat. Än så länge spretar det åt många olika håll. 
 
 
 
 
 

Framtiden

F

ramtiden blev inte som vi hade tänkt, skrev jag i ett tidigare inlägg. Vi fick knäckebröd och vatten istället för de utopier och visioner som tidigare generationer föreställde sig när de tänkte framåt mot 2000-talet.
   
 
    En av ekonomins förgrundsgestalter, den av socialdemokrater, socialliberaler och en del socialister så omhuldade John Maynard Keynes, förutsåg en värld där hans barnbarn inte skulle behöva konfronteras med det knapphetsproblem - tvånget att hushålla med bristfälliga ekonomiska resurser - som varit mänsklighetens gissel under alla årtusenden. Istället skulle vi ställas inför ett annat dilemma: vi som sociala och produktiva varelser mår bra av att aktivera oss och utföra ett arbete, även om vi inte hunsas till det av skriande ekonomiskt tvång. Att hitta en mening och struktur i en ny värld där vi inte tvingas slava för brödfödan. Jag tror också Marx har varit inne på liknande tankar. 
 
 
    Det uråldriga ekonomiska dilemmat skulle vara löst, menade Keynes, eftersom tillväxten vid det här laget skulle mångdubblat värdet av produktionen. Detta skulle ge ett överflöd. Han tänkte sig att en normal arbetsdag skulle vara tre timmar, femton timmars arbetsvecka totalt! Drog man bara ut utvecklingslinjerna från Keynes tid och framåt och tänkte sig att inget oförutsett skulle inträffa och att resultatet av den ekonomiska tillväxten skulle komma alla till del i samma utsträckning som hittills så var det nog inte en orealistisk tanke. Men nåt hände på vägen som ställde till det. Kanske detta?: 
 
 

Att göra en Kjöller

I

morse vaknade Hanne Kjöller och kände att hon var rätt person att besserwissra om saklighet i debatten om sjukförsäkringen:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vatten och knäckebröd: den nya heta 1800-talsdieten!

U

nga människor i Japan flyr från sex och relationer. En del blir asexuella, andra skaffar sig en låtsaspartner - en virtuell flick- eller pojkvän - eller tillfredsställer sitt sexuella behov med animéporr eller sexleksaker.
    The Guardian berättar att en tredjedel av alla japaner under 30 aldrig gått på en endaste dejt. 45 procent av japanska kvinnor mellan 16-24 år och en fjärdedel av de unga japanska männen säger sig vara helt ointresserade av - eller till och med föraktfullt inställda till sex.
    Självklart finns förklaringen att hitta i det politiska och ekonomiska systemet. Fler kvinnor vill göra karriär i det stenhårt krävande japanska arbetslivet och tvingas då välja bort kärlek och familj. Både unga kvinnor och män hamnar på frontalkrock med det japanska samhällets hårt cementerade könsroller. 
 
 
    Visst låter det som nåt hämtat ur William Gibsons sci-fi-dystopi Neuromancer? Ett samhälle där kärlek och sex blivit en lyx som en inte längre kan tillåta sig? Kapselhotell och virtuella flickvänner? En turbokapitalism som pressar lönearbetarna så hårt att de inte hinner skaffa familj och barn och därmed undergräver sin egen framtid.      
 
 
    Vem trodde väl för 30 år sedan att det var DEN sortens nyheter vi skulle läsa på 2000-talet? Vad hände med antigravitationsbilar och Marskolonier?
 
 
    Detsamma måste sägas om gårdagens Uppdrag Granskning om det privata företaget med det bitande ironiska namnet "Hälsans förskola". Om någon sagt för 20-30 år sedan att vi år 2014 skulle ha privata företag inom den svenska skattefinansierade välfärden som - för att öka sin vinstandel -
 
    ger knäckebröd till tandlösa ett- och tvååringar ("det mjukas upp i gommen")

    sätter i system att laga för lite mat ("om personalgruppen var 65 personer så skulle vi laga mat till 50")
 
    tycker att en rimlig nivå för matkostnader är 9 kronor per barn och dag
 
    serverar frukost bestående av riskakor eller knäckebröd och vatten ("behövs verkligen pålägg utifrån ett näringsperspektiv?")

    och lunch bestående av en blaffa blaskigt potatismos och några artistiskt korlagda morotsstrån
 
  ...så hade vi nog lett lite snett åt överdrifterna och dramatiken. Pratar vi om välfärdsstaten Sverige eller Charles Dickens råttbitna fattig-London? Olof Palme varnade visserligen redan då för privata vinstintressen i barnomsorgen; "Kentucky fried children", men att det kunde gå såhär illa..?
 
 
 
 
 
 
 
 
    Framtiden blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Läget i välfärdsstaten Sverige år 2014, efter 20 års nyliberalt systemskifte väglett av en vettlös tro på privatiseringar som mirakelmedicin mot allt, är att småbarn på dagis som ägs av Bijan Fahimi - ledande folkpartist och företrädare för svenskt näringsliv - suttit och tuggat på hårt knäckebröd utan pålägg med sina tandlösa gommar.
    Hittills har de tuggat fram en vinst på 11 miljoner åt företaget. Det är kostnadskontroll det. Blir det svårsmält så finns det vatten att skölja ner med. 
 
 
    Den rena girigheten kan väl knappast bli tydligare? Det är Caremas kissblöjor en gång till, men den här gången är det inte äldre som drabbats utan barn till den urbana unga medelklassen i Stockholm som både alliansen och S-MP tror vill ha privatiseringar och valfrihet mest av alla. Den samhällsklassen får sig nu en anledning att fundera ytterligare ett varv på sambandet mellan vinstintresse och kvalitet i välfärdstjänsterna.
    Sambandet mellan 11 miljoners vinst till Hälsans förskola och tandlösa gommar som tuggar på knäckebröd, rent konkret. 
 
 
    Naturligtvis så kommer vinst- och privatiseringskramarna att avfärda Hälsans förskola som bara ett undantag. Redan igår var de ute på twitter och bluddrade om "fler och bättre regleringar". Men regleringar är ett trubbigt vapen mot privata företag som har råd att anlita affärsjurister med specialkompetens att hitta kryphål.        
    Vinstintresset ger företagen anledning att dölja fel och brister för kommunerna. Kvalitet och vinst hamnar i motsatsställning till varandra. När sedan kommunens inspektörer som Uppdrag Granskning visade väljer att inte undersöka klagomål utan nöjer sig med företagsledningens lugnande lögner så blir kontrollapparaten helt meningslös. 
 
 
    Frågan är hur många dagar det dröjer innan den första vinstkramaren tar mod till sig och drar ut till försvar för vatten- och knäckebrödsdieten? Om Caremas kissblöjevägande var helt normalt och i sin ordning så måste det väl gå att ursäkta också detta? Ett sätt att mota barnfetman i grind? Stenåldersdieten eller 5:2? Hälsans förskola fostrar barn till hungriga tigrar, eller möjligen flitiga bävrar?
    Vad säger svenskt näringsliv och välfärdskapitalisternas intresseklubb Almega?
    Dags för Stockholms stads moderater  att anlita någon av sina PR-byråer, fulla av högerns partilojalister; moderaten Henry Stenson som ryckte ut för att rädda Caremas rykte eller varför inte Bijan Fahimi själv, vars PR-byrå Veritas fått 60 miljoner av staden för att lura folk att ombilda till bostadsrätt? 
   
 
    Dags för en ny operation vittvätt av girig välfärdskapitalist, notan kan sedan skickas till skattebetalarna, som när Carema skulle räddas. Då kostade det oss 155 625 kronor.
 
 
    Medan högerns propagandamaskineri hackar och tuggar fram sina bortförklaringar så kan vi andra fundera:  var det den här framtiden vi ville ha? Kanske det är så enkelt att om man går tillbaks till 1800-talets samhällsmodell, rullar tillbaks skatter och överlåter välfärdssystemet åt "privata intressen" och välgörenhet, så får man också 1800-talets sociala problem - Charles Dickens råttbitna misär - på köpet?
 
 
 
 
 
 

2014 kan bli den mest ideologiska valrörelsen sedan 80-talet

J

onas Wikström skriver bra i Flamman om var debatten om vinster i välfärden befinner sig just nu. Det politiska etablissemanget hoppas fortfarande kunna stryka frågan från den politiska dagordningen innan den riktiga valrörelsen kommer igång. Det kan ske genom att begrava saken i utredningar. Som Expressens Anna Dahlberg konstaterar idag i Expressen har den heta potatisen friskolesystemet begravts djupt ner i en utredning som lägligt nog inte är klar förrän i december, tre månader efter valet, vilket nog inget av de sju vinstkramande partierna i riksdagen beklagar.
 
 
    "När vår herre vill att ingenting ska ske, då sätter han till en kunglig kommitté", som Dahlberg säger.
 
 
    Frågor som regeringen däremot gärna vill diskutera i valrörelsen, som Major Björklunds "ordning och reda i skolan" snabbutreds så att utredningens beställda resultat kan presenteras lagom till Almedalen. Såna försök att manipulera dagordningen kommer vi att se många fler av. Skulle inte begravningsstrategin eller moderaternas och folkpartiets retoriska tonskärpningar mot riskkapitalisterna - som i praktiken betyder noll och intet - fungera så finns, som Wikström skriver, också den mjuka förhandlingslinjen, exemplifierad av LOs härdsmälta till utspel om att facket och välfärdskapitalisterna skulle göra upp om frågan över huvudet på svenska folket och våra valda politiker. Just det utspelet baktände eftersom välfärdskapitalisternas egen intresseorganisation verkade föga intresserad. Men i ett annat läge kanske de är beredda att snacka. Någon som däremot inte kompromissar är Annie Lööf och centerpartiet som tänker köra vinstkramarlinjen in i kaklet. I en DN-intervju jämför Viktor Barth-Kroon Annie Lööf med Margaret Thatcher, "the lady is not for turning": 

 

    "Annie Lööf är visserligen inte premiärminister i ett världsimperium på dekis, men få om någon i svensk politik är så tydligt ideologisk. Möjligen Jonas Sjöstedt, åtminstone innan vänsterledaren började prata väl om småföretagare.

 

    Lööf vill sänka skatter, arbetsgivaravgifter och löner. Hon tar strid för privata aktörer i välfärden och kallar offentliga välfärdsinrättningar för ”kolchoser”. Samtidigt hukar andra partier allt djupare för att undvika att svepas bort av debattens tilltagande vänstervind."

 

Lööf uppskattar mellan tummen och pekfingret hur många väljare som sympatiserar
med centerns politik i vinstfrågan
 

 

    Jämförelsen med Thacther är träffande på flera sätt. Den skärpa och pondus som järnladyn onekligen besatt kanske saknas, men där finns samma nyliberalt doktrinära trosvisshet och inte minst samma fallenhet för slag under bältet på de politiska motståndarna. Att försvara det system som togs för givet också i Sverige tills för bara en tio år sedan, att skattepengar som vi betalar till sjukvård, skolan och äldreomsorgen också ska gå in i dessa välfärdssektorer istället för in i riskkapitalister och privata ägares fickor, är enligt Lööf att "leka kolchos med välfärden" (syftande på kolchoserna, de stora kollektivjordbruken i Sovjetunionen). Men hjälper den sortens retoriskt pepprande när en förkrossande majoritet av det svenska folket anser det vara alldeles självklart att de privata vinsterna ska bort? Gör det svenska folket till kolchoskommunister? Om just det slaget under bältet missar målet så har Lööf flera jabbar i luften (Flamman)

 

    "”ägartalibanen” Jonas Sjöstedt är ”patologiskt” besatt av sitt motstånd mot vinster, han är ”välfärdens fiende nummer ett”. Välfärdsföretagen själva fyller på med attacker som att Sjöstedts ”välfärdspopulism” är av samma skrot och korn som Sverigedemokraternas invandringshat (fyra vårdföretagare i Dagens Samhälle 30/1).

 

    En tydlig sidostrategi är att göra det manschauvinistiskt att vara emot vinster i välfärden. Jonas Sjöstedt är en ”feministbluff” som ”lägger en död hand på jämställdheten i Sverige” när han vill ta bort utkomstmöjligheterna för tusentals kvinnliga företagare och anställda (Annie Lööf i Almedalen). Ja, bara det att ifrågasätta vinstuttagen är att påstå att kvinnorna i välfärden gör ett dåligt jobb (Lööf i Aftonbadet 10/1)."

 

    Om plan A, att få bort den jobbiga vinstfrågan från dagordningen och diskutera annat istället misslyckas så lär vi vänsterpartister få stålsätta oss. Annie Lööf visar oss hur plan B kommer att se ut: att veva runt så mycket smuts som möjligt i hopp om att något fastnar.

 

    Vänsterpartiets position denna valrörelse må vara gynnsam i det att vi äger en fråga (eller till och med flera!) där en stor majoritet av de svenska väljarna stödjer oss. Men den innebär samtidigt att vi direkt och konkret utmanar väldigt mäktiga motståndare - det privata välfärdskapitalet - som omsätter många miljarder kronor och har siktet inställt på att ta över stora delar av den offentliga sektorn. Vi ställer oss i vägen för deras affärsidé, vill skruva åt kranen och strypa guldregnet med skattemedel och ställer oss därmed i deras kikarsikte. De visade oss vad deras vinstpengar kan spela för roll i ett politiskt sammanhang med den metodiska och långsiktiga PR-kampanjen för att rehabilitera Caremas kissnedsolkade rykte. Då var det ETT företag som betalade för operation vittvätt, föreställ dig vad en hel bransch, dopad av lätta och snabba vinster på våra skattepengar, kan föra för slags PR-krig.

 

    Hur länge sedan var det vi gick in  en svensk valrörelse där stora svenska kapitalisters vinstintressen direkt hotades av folkviljan och konkreta politiska förslag? Löntagarfondsstriderna på 80-talet? 2014 kommer att bli ett intressant år. 

 

    Läs också gärna Birger Schlaug i ETC: "Därför vill Löfvén regera  med FP"

 

DN 1, 2,  

 

 
 

Socialistiska läkare om vinster i vården

Bör V och F! bråka?

S

läkten bråkar värst. Det tänker jag när jag läser hur arg F!-bloggaren Veronica Svärd är på Jonas Sjöstedt och V. Hon skriver:
 
 
    "V kör med en smutsig och plump kampanj mot Sveriges största feminstiska rörelse". Detta med anledning av att Jonas Sjöstedt i en intervju i Aftonbladet svarar detta om feminism och F!: 
 
 
    "Vi jobbar hårt med de frågorna. I EU-parlamentet har vi ordförandeposten i jämställdhetsutskottet. Det finns inget annat parti i Sverige eller EU som jobbat så mycket med jämställdhet. Skillnaden är att en röst på F! är en bortkastad röst eftersom de nog inte kommer in i varken parlament eller riksdag."
 
 
    Den "smutsiga och plumpa" kampanjen består alltså i att Sjösted använt "slösa inte bort din röst"-argumentet. Helt fel, menar Svärd: 
 
 
    "en röst på den politik som du tror är bäst för den framtida utvecklingen är aldrig en bortkastad röst".
 
 
    Det skulle stämma i ett system där inga spärrar till riksdagen sållrar bort partier som misslyckas med att samla en viss röstandel. I Sverige så gäller som bekant en fyraprocentspärr. En röst på ett parti som inte kommer över spärren är alltså bortkastad i den mening att partiet inte får någon representation och makt i riksdagen. Detta gäller inte bara F!, samma argument kommer att hänga som ett åskmoln över både C och KD om deras kräftgång i opinionen fortsätter. Skulle centerns senaste bottennotering i SIFO på 2,8 procent stå sig fram till valdagen så kommer nog många centerväljare att ställas inför ett tufft val: taktikrösta på ett annat borgerligt parti för att försöka rädda det borgerliga blocket som helhet eller rösta på det parti som ligger dem själva varmast om hjärtat. 
 
 
    Det går inte att komma ifrån att startfältet inför valrörelsen 2014 är rätt trångt: åtta partier sitter i riksdagen och vill sitta kvar. Några balanserar farligt runt spärren. Andra vill ta sig in. I det politiska landskapet tvingas väljarna göra taktiska avvägningar.
 
 
   Såklart är ingen röst bortkastad för ett parti ur ren partiegoistisk synvinkel. Som Svärd påpekar så betyder varje röst på vilket parti det nu må vara att det partiet får en lite större tyngd. Kommer F! över 1 procent så får de gratis valsedlar. 2,5 procent eller mer ger visst ekonomiskt partistöd. Men den partitaktiska vinsten för F!s del kan nog tänkas intressera den genomsnittlige väljaren betydligt mindre än frågan om vilka som får bilda regering efter 2014 års riksdagsval. 
 
 
    Sen skriver Svärd: "När du hör partiföreträdare säga att en röst på ett parti är bortkastad så tyder det på ett förakt mot demokratin och väljarna."
 
 
    Det är en allvarlig anklagelse. Bäst att ha torrt på fötterna innan man slänger runt sånt. Är det odemokratiskt att förklara hur det svenska politiska systemet med fyraprocentspärr fungerar, som jag gjorde ovan? Det är såklart det som Sjöstedt syftar på i intervjun. 
 
 
    Jag kan förstå att det inte är särskilt roligt att tvingas debattera ett valtekniskt argument istället för sin sakpolitik. Anledningen till att så många i F! verkar vara så arga på att vänsterpartiet använder just det argumentet är väl förmodligen att det är svårt att komma runt det. Men F! verkar ju själva se V som sin naturliga konkurrent som de tävlar om väljarna med. Gudrun Schyman skriver långa debattartiklar om allt som är fel med vänsterpartiets feminism.Självklart kommer V att försvara sin feministiska flank mot utmanaren F! och det är inte förvånande att partiet använder de argument som biter. Politik är inte en kramfest, inte ens (eller kanske speciellt inte) mellan partier som står varandra hyfsat nära.
 
 
    Å andra sidan - september är långt borta. Mycket kan hända i opinionen tills dess. I den mån F! lyckas slå sig in i valdebatten så tycker jag att V tjänar på att bemöta dem med sakpolitiska argument. V har en helhetspolitik som i skön förening kan vara ett motgift mot såväl ökande klassklyftor som den enorma och växande makt som kapitalet utövar över länder och människor. Som vill rätta till orättvisor mellan könen och avskaffa diskriminering grundad på sexualitet och etnicitet. Som inte minst tar på allvar och vill avvärja den hotande klimat- och miljökatastrofen. V har länge ensamt och envist drivit frågan om stopp för privatiseringsvansinnet och går nu in i en valrörelse där den frågan äntligen har en chans att få den tyngd som den förtjänar. Svenska folket har aldrig fått en riktig chans säga sitt om Carema, JB-skolan och de andra välfärdskapitalisternas framfart. Valrörelsen 2014 borde bli den folkomröstning om privatiseringar som riskkapitalisterna drömmer mardrömmar om.
 
 
    När man läser F!s program på hemsidan går det inte att komma ifrån att partiets politik fortfarande känns halvbakad och tunn på många områden. Partiets försök att förstå alla samhällsproblem ur en genusvinkel håller helt enkelt inte, det blir för lite smör på en för stor macka. Problemen för skolan är inte att det normkritiska tänkandet är för dåligt utvecklat. Det är det såklart, men det förklarar inte den akuta skolkrisen vi diskuterat de senaste åren som beror på privatiseringar, det fria skolvalet, skolpengsystemet, kommunaliseringen. Problemet i den svenska välfärden - där jag jobbar - är inte att genusglasögonen inte är på, även om de också behöver slipas, utan att år av nedskärningar, New Public Managemant och privatiseringar  börjar ta ut sin rätt på alltmer nernötta verksamheter. De stora oljekapitalistiska företagen och biltillverkarna som förstör planeten med sina koldioxidusläpp kommer inte att sluta med det om så hela bolagsstyrelsen skulle bestå av kvinnor. Feminism är en lins som hjälper oss att se och förstå hur världen fungerar, men det är också socialism. 
 
 
    Jag misstänker att V och F! sakpolitiskt inte landar så långt från varandra idag. Det är tydligt att F! tagit intryck av privatiseringskritiken när man läser avsnittet om ekonomi. Men när de ideologiska utgånspunkterna är luddiga, för det är de, hur kan vi vara säkra på att F! inte gör en MP, som började som ett radikalt parti en gång i tiden men sedan dess snurrat som en vindflöjel runt runt i takt med att opinionerna ute i samhället skiftat?
 
 
    Detta tycker jag att V ska diskutera med F! under den kommande valrörelsen. 
 
 
    MEN, när augusti-september är här och det börjar klarna i mätningarna och vi ser hur ställningen är mellan blocken så kommer åtminstone jag att diskutera också taktik. Säg att vi har en situation där de rödgröna har 49,5 procentenheter och alliansen plus SD 49,5, och F! en procent, varav de flesta lutande åt de rödgröna. Det vore i ett sånt läge tjänstefel att inte argumentera för att F!-lutande väljare ska taktikrösta. Det motsatta kan såklart också inträffa: säg att F! har lyckats sega sig upp till 3,5 procentenheter men att de rödgröna ligger ett par procentenheter under alliansen. Fler än jag skulle nog då överväga en taktikröstning åt andra hållet. Att inte låtsas om det taktiska perspektivet har vi inte råd med i ett läge med högerregering och högerextrema i parlamentet. 
 
 
    Sen, om F! vill ha en sakorienterad debatt med V så hjälper det såklart om de själva håller sig sakliga. Det blir lite fånigt när Veronica Svärd skriver: "Vänsterpartiets direkta motstånd mot Fi vittnar om att de inte prioriterar feminismens framväxt och feministiska frågor". Vilket annat parti har gjort lika mycket som V för att lyfta jämställdhet mellan män och kvinnor och sexuellt likaberättigande? Hur räknar Svärd när hon påstår att F! är "Sveriges största feministiska rörelse"? V har 14 000 medlemmar och är ett feministiskt parti. I en del aggressiva kommentarer från F!-medlemmar de senaste dagarna får man känslan av att det odlas en dolkstötslegend i F! där V ges skulden för att partiet inte lyft i tidigare val. Men F! får väl ta och äga sina egna misstag? Hur lyckad var pengabrännaraktionen i Almedalen? Det kan vara läge att påminna om att de två val som F! ställt upp i, 2006 och 2010, inte varit vänsterval. Det har förmodligen missgynnat F! och det har definitivt missgynnat V. I ingetdera valen nådde partiet upp till 6 procent av väljarna. Det fanns alltså inte mycket marginaler för F! att knapra i sig på vänsterkanten utan att riskera att putta ut V ur riksdagen. Inte ens om häften av Vs väljare hade gått till F! hade det räckt över riksdagsspärren. Däremot hade V åkt ur riksdagen, vilket hade varit ett hårt slag för både feminism och socialism i Sverige. 
 
 
 
 

Desperat höger trollar valrörelsen 2014

D

en svenska högern tror uppenbarligen inte på den egna politiken längre. Moderaterna verkar ha gett upp om att med goda argument övertyga väljarna om att rösta på dem en tredje gång och kör istället en skrämselkampanj.
 
 
    Idag är det moderaternas valledare i landstinget, Kristoffer Tamsson, som försöker skrämma landstingets anställda: "rösta på moderaterna eller förlora jobbet!" När det i själva verket är moderaternas skattesänkningar som hotar de landstingsanställdas jobb.
 
 
    Moderaterna kan såklart sprida vilken korkad skrämselpropaganda de vill från sitt eget högkvarter, men när de i egenskap av arbetsgivare använder landstingets officiella kommunikationskanal och i brevet specifikt riktar sig till "dig som jobbar i Stockholms läns landsting" så talar de samma aggressiva maktspråk som hamburgerkrängarna Max. Anställda är i en stark beroendeställning till sin arbetsgivare, speciellt i dagens situation med massarbetslöshet. Vem på Max eller vilket nyanställt vårdbiträde inom landstinget törs ta en diskussion med chefen om sanningshalten i hans politiska propaganda? 
 
 
    När Max hotade sina anställda med att förlora jobbet om de inte röstade på Alliansen fick det allianspolitiker att stödäta hamburgare i ren förtjusning över att arbetsgivarna återgått till den sortens maktspråk som kännetecknade brukssamhället Sverige för 100 år sedan. MUF Stockholm blev så till sig i trasorna att de delade ut ett "frihetspris" till Max. MUF Stockholm verkar vara ett glatt och skojfriskt gäng rent allmänt: här kan man läsa hur de jämför hemtjänsten med prostitution. Eller menar att det är samma sak att dricka en kopp kaffe på arbetstid som att prostituera sig. Eller vad fan de nu menar egentligen. Att moderaterna gillar hamburgare står däremot klart. Nästan lika mycket som hamburgarkrängarna gillar de enorma skattesänkningar som alliansregeringen riktat mot just deras bransch. Och så länge partibidragen förblir en hemlighet i Sverige så kommer vi aldrig att få veta vad moderaterna fått i belöning för det, förutom politisk gratisreklam på McDonaldsrestauranger. 
 
 
 
 
 
    Mest trollar såklart alliansens stödparti SD. SDUs William Hahne, ni vet han som inte tål håriga armhålor eller utländska bartenders, kläckte den lysande idén att sverigedemokraternas ungdomsförbund skulle ta över Föreningen Nordens Ungdomsförbund genom att kuppa deras årsmöte: 
 

    "Vi har alltså en mycket god möjlighet att helt enkelt kuppa hela föreningen, ta kontroll över hundratusentals kronor, heltidsanställningar, lokaler och dylikt." 

 

    Föreningen Nordens Ungdomsförbund är alltså till skillnad från SDU inte på något vis rasistisk utan, enligt Hahne själv, en ""PK-flum-trams-pappersorganisation utan någon som helst vettig verksamhet". Lyckligtvis slog SDUs kuppförsök slint, men Hahne trollade piggt vidare och skyllde allt på media.

 

    Apropå att försöka sno åt sig bidrag som man inte har rätt till: Jimmie Åkesson har fortfarande inte avkrävts något svar på varför han skrev på en bidragsansökan för ett kvinnoförbund som inte existerade. Varför slipper han undan så lätt? 

 
 
    Valrörelsen 2014 har knappt börjat och redan flyger smutsen. Är det en medveten strategi från högerns sida för att pressa ner valdeltagandet och flytta bort diskussionen från sakfrågorna? Eller är det bara ett tecken på att alliansen är så slutkörd efter åtta års regerande att de inte har någon egen politik att gå till val på och istället sätter sitt hopp till det som i USA kallas "negative campaigning", alltså att skrämmas med motståndaren?
 
 
SvD 1, 2, 3, 
 
 
 

"Vänsterpartiet stiger som en raket!"

E

nligt DN Ipsos opinionsmätning ökar V med 2,1 procentenheter och nafsar MP i hälarna. Det verkar vara öppet lopp inför valrörelserna 2014 vilket parti som kommer att bli tredje störst: V, MP eller SD? Det rödgröna blocket (om man nu kan tala om ett sånt, se mitt inlägg från förra veckan) har 53,1 procent och det blåbruna blocket 45,2. Eller egentligen 38,6 eftersom två av allianspartierna skulle ramla ur riksdagen enligt Ipsos. 
 
 
    Vänsterpartiets envisa och uthålliga kritik av privatiseringsvansinnet börjar äntligen ge den utdelning den förtjänar. De andra partierna har underskattat det folkliga missnöjet med utförsäljningen av Sverige till privata spekulanter och riskkapitalister. Valrörelsen 2014 kan bli en enda stor folkomröstning om privatiseringspolitiken. Trots försöken från sossar och miljöpartister att begrava frågan i vaga kongressbeslut som låter privatiseringskritiska men i praktiken inte betyder något alls eller som i alliansregeringens fall tillsätta luddiga utredningar som såklart inte kommer att säga flaska förrän långt efter att valrörelsen 2014 är över och svenska folkets möjlighet att säga sitt om saken är bortfintad. V:s valslogan i år är "Inte till salu!". Som i "Sverige inte till salu!". "Vårdcentralen inte till salu!". "Skolan inte till salu!". "Vänsterpartiet inte till salu!". Låt oss hoppas att väljarna hjälper partiet att sätta kraft bakom orden och ta med sig det budskapet in i en rödgrön regering.
 
 
    Igår berättade Aktuellt om effekterna av privatiseringen av elnätet: det kan skilja 7000 kronor per år i kostnader mellan elnätsleverantörer. Billigast är Lidköpings kommunala elnätverk - utan vinstkrav - och dyrast och sämst är privata Fortum, som har otroligt höga avkastningskrav och skär guld med täljkniv på sina elnätskunder:
 
 
 
 
 
 
 
 
    Anne Vadaz Nilsson, generaldirektör på Energimarknadsinspektionen talade sig i den efterföljande intervjun i studion varm för att elbolagen även i fortsättningen "måste få gå med vinst, det är naturligt tycker jag annars skulle ingen vilja driva den här verksamheten" även om hon tyckte att Fortums vinst på 30 procent "lät mycket". No shit Sherlock!
 
 
    Vi har alltså en inspekterande myndighet som inte ens verka kunna tänka tanken att elnäten skulle kunna drivas utan vinstintresse, som de gjorde i Sverige fram till privatiseringen 2001 och som bevisligen fortfarande sker på vissa håll i landet, som just Lidköpings kommunala elnät - billigast och bäst enligt Villaägarna. Det är ju i själva verket tvärtom: det finns ingen rimlig anledning till att det elnät som vi en gång byggt upp tillsammans med offentliga investeringar ska tas över av privatkapitalister vars enda drivkraft är att pressa maximalt med vinst ur elkunderna. Argumentet för att privatisera elen var att det skulle bli billigare för kunderna. Tvärtemot blev det dyrare, 180 procent dyrare på tio år! Och ännu mer chockprishöjningar väntar framöver: Fortum och gänget vann just en rättslig tvist om priserna vilket ger dem rätt att ta ut uppemot 60 miljarder mer av sina kunder framöver.
 
 
    På område efter område visar sig privatiseringarna misslyckas med det de påstods vara bra för. Det blir vare sig bättre kvalité eller billigare. Det är hög tid att väljarna får en chans att i ett riksdagsval säga sitt om privatiseringspolitiken. 
 
 
DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, AB 1, 2, Pepprat rödgrönt,
 
 
 
 
 
 
 

Jimmie Åkessons framtidsutsikter och hemtjänsten i Stockholm

I

dag skulle en ju helst vilja skriva nåt om sverigedemokraternas bidragsfusk och det faktum att Jimmie Åkesson än så länge sluppit svara på kniviga frågor om varför han signerade en bidragsansökan för ett icke existerande kvinnoförbund. Att jämföra med hur Håkan Juholt jagades till döds för att ha sökt bidrag för sitt boende i Stockholm, något som inte ens var ett regelbrott när allt kom omkring. Men Eric Rosén gjorde det bra i Politism, så jag citerar helt enkelt honom: 
 
 
    "Avslöjandet visar att Sverigedemokraterna både har sökt och fått närmare 1,5 miljoner kronor för ett kvinnoförbund som inte fanns när man ansökte om pengarna. I långa mailtrådar framgår också att partitoppen är medveten om att kvinnoförbundet konstrueras enbart för pengarnas skull. Man rundar också det befintliga kvinnonätverket i partiet för att säkerställa att pengarna hamnar där SD-eliten vill att de ska hamna: Hos SD-eliten."
 
 
   Inte minst SDarna själva är snabba med att påpeka att det fuskats med medlemsredovisning förr från olika politiska ungdomsförbunds håll. Visst. Men att hitta på ett helt nytt kvinnoförbund? En partiledare som godkänner fusket med egen signatur på bidragsansökningen? Det borde rimligen vara slutet för Åkesson.
 
 
    Nu ska åklagare granska ärendet. Om han går vidare med åtal så ska det bli väldigt intressant att se hur media väljer att bevaka detta. De har drevjagat och fällt två socialdemokratiska partiordföranden för mindre saker än ett bidragsfusk på 1,4 miljoner. Det kan väl inte vara så att politiker mäts med olika måttstockar beroende på vilket parti de tillhör? (Mona Sahlin var inte partiledare när hon fälldes av tobleronedrevet, bara tilltänkt sådan, men affären drogs ett till varv i media valrörelsen 2010 när hon blivit partiledare.)
 
 
 ***


    Från Stockholm - moderaternas skyltfönster där de visar resten av landet hur bra det är med privatiseringar - hörs återigen ljudet av krossat glas. Den här gången i form av en Sifoundersökning om hemtjänsten. 54 procent av stockholmarna är missnöjda med hur hemtjänsten i staden fungerar, vilket är högre än riksgenomsnittet. Något som också är mycket högre än genomsnittet är andelen privata utförare av hemtjänst i Stockholm: 59 procent mot 16 procent riksgenomsnitt. 
 
 
    Naturligtvis innebär privatiserad hemtjänst inte bara sämre kvalitét gentemot brukarna. Enligt Kommunal är arbetsförhållandena betydligt sämre hos de privata utförarna. Men ägarna går med vinst och moderaterna får leka affär med Stockholm och det var ju huvudsaken. 
 
 
 
 
Alliansfritt Sverige skriver mer om detta!
 
Läs Aftonbladet

"Sverigedemokraterna försäkrar att kvinnoförbundets verksamhet var i full gång när de ansökte om miljonbidraget i oktober 2010. Men den 18 januari 2011 skrev ordförande Carina Herrstedt i ett mejl om det nya kvinnoföreningen: ”Problemet är att den inte riktigt är igång”."

 
 
 
 
 

Sifo: det skiljer mycket litet mellan blocken!

E

n lögn blir inte sann för att den upprepas. I snart fyra år har nästan varje opinionsmätning kommenterats såhär:
 
 
 
 
    Gapet mellan de politiska blocken i Sverige sägs vara rekordstort. Dagens Sifo-mätning bekräftar till synes detta. De rödgröna - S, V och MP - slår knockout på de blåblåa - M, FP, KD och C. Ibland sägs avståndet mellan blocken krympa något, ibland ökar det. Men de rödgröna partierna behåller alltid ett stabilt övertag gentemot Reinfeldts illa omtyckta allians. I Aftonbladet United Minds senaste var gapet "större än någonsin". Jag är ledsen om jag pissar på någons glädjeparad men ta inte ut valsegern i förskott! Avståndet mellan de politiska blocken är i själva verket minimalt. Valrörelsen 2014 kommer att bli en riktig rysare. Media bygger upp en bild av verkligheten som inte stämmer. Naturligtvis så handlar det om SD. 
 
 
    I DN häromdagen kunde vi får en gångs skull läsa en klargörande genomgång av hur Sverige styrs. Även om det är svårt att tro det när man lyssnar på partiledardebatter, där statsminister Reinfeldt föraktfullt fnyser åt "de fyra oppositionspartierna", så ingår i verkligheten fem partier i hans politiska högerblock: allianspartierna backas upp av SD i riksdagen i nio av tio omröstningar där partiet har en möjlighet att vara utslagsgivande mellan höger- och vänsterblocket. Nio av tio!. Detta är värt ett diagram (hämtat härifrån): 
 
 
 
 
 
    SD omnämns ibland som "vågmästare" och "tungan på vågen" i riksdagen, eftersom varken alliansen eller de rödgröna har egen majoritet. Men är det verkligen rätt etikett på ett parti som alltid - nästan - utnyttjar sina röster till att gynna regeringsblocket? Var VPK "vågmästare" under alla de år då de med sina mandat i riksdagen röstade fram en socialdemokratisk statsminister och sedan allra oftast stödde hans politik? Jag är gammal nog att minnas den tiden. Då talades det kort och gott om ett socialistiskt block och ett borgerligt. VPK betraktades som en måne som snurrade runt socialdemokratin. Att den månen skulle bryta sig loss och flyga över till de borgerliga var inte realistiskt. Lika orealistiskt är det att SD, i själ och hjärta höger, skulle bryta sig ur alliansens gravitationsfält och snurra över till vänstern. Bevis: under den gångna mandatperioden har det partiet inte på något sätt fått genomslag för det som sägs vara dess profilfråga - flyktingpolitiken. Vare sig alliansen eller de rödgröna har varit beredda att gå partiet till mötes där. De ställningstaganden som SD gjort i riksdagen denna mandatperiod kan alltså inte ursäktas med att de är komromisser som gjorts i utbyte mot genomslag i profilfrågan. Partiet har röstat i enlighet med dess övertygelse. Då har det blivit, som Jonas Sjöstedt sade på v-kongressen nyligen, skattesänkningar åt storföretag, åt redan snorrika banker. Det har blivit ett femte jobbskatteavdrag, något som en majoritet av väljarna INTE vill ha.
 
 
    Alliansen och SD har tillsammans skapat stora underskott i den svenska statens kassakista genom att dela ut skattesänkningar till redan rika människor och företag. Skillnaden alliansen och SD emellan är inte den ekonomiska politiken: högern vill alltid försvaga statens inkomster och omfördela mindre pengar skattevägen från rik till fattig. Skillnaden är vilka man gör till syndabockar när resultatet av högerpolitiken slår igenom och välfärden måste skäras ner, när sjukvården och skolan havererar. I alliansens värld är det arbetslösa och sjuka som utmålats som latmaskar och fuskare. SD skyller hellre på invandrare. En smaksak. 
 
 
    Det är svårt att förstå varför media envisas med att utmåla en bild av verkligheten som inte stämmer. Är de rädda för att reta upp allianspolitikerna? Inget block vill kopplas ihop med SD i media, även om Reinfeldt såklart gärna tackar för stödröstandet i riksdagen. Eftersom inget block vill kännas dem vid så läggs de bekvämt nog i en egen spalt, framställs som ett tredje block i svensk politik. Men det är inkonsekvent. Om man ska vara noga så finns idag inte heller ett rödgrönt block bestående av tre partier. S och MP är förlovade men V får inte ens komma på bröllopsfesten. Det gör V till lika mycket - eller lika litet - av en frispelare som SD. I konsekvensens namn så borde massmedia då utnämna vänsterpartiet till ett fjärde block i svensk politik. De politiska skillnaderna mellan V och S-MP är betydligt större än mellan SD och alliansen på de flesta områden. Synen på privatiseringarna är kanske den vidaste avgrunden men även skatter och ekonomisk politik skiljer sig radikalt. Det kanske helt enkelt är dags att sluta skriva om två tydliga politiska block som står mot varandra, när Stefan Löfvén flörtar så skamlöst med två av allianspartierna och drömmer om blocköverskridande regerande efter 2014? 
 
 
    Kanske avgjordes striden om var SD skulle placeras 2011, då Håkan Juholt och Lars Ohly, till att börja med också MPs språkrör men de vek ner sig snabbt - markerade mot SVTs Agendaredaktion att de inte ville placeras på samma sida i debattstudion som regeringens stödparti och för detta fick ta emot fantastiskt mycket skit från såväl alliansens som SDs partiledare och nätsoldater. Men är det inte konstigt att alliansen och SD engagerade sig så hårt för att vinna den kraftmätningen, vilket de till slut gjorde? Om det bara rörde sig om "barnsligheter", med Jan Björklunds och Jimmie Åkessons ord, så kan man ju undra varför? Jo, alliansen vann att de slipper klumpas ihop med sitt stödparti, det ser inte bra ut, med tanke på vad SD är för ett gäng. Men de stora vinnarna blev SD, som av Agendaredaktionen (och övrig svensk massmedia) placerades  precis där de vill befinna sig: mitt i svensk politik, som opposition till både rödgröna och allians, med möjlighet att plocka väljare av bägge. Trots att de alltså stödjer det ena blocket i nio blockskiljande omröstningar av tio. Det är ett illusionstrick som inte går av för hackor och för SDs del har det under denna mandatperiod inneburit en opinionsbonanza: det enda parti på högerkanten som kunnat vinna över tidigare rödgröna väljare i några märkbara mängder, även om de plockat mest från borgerligheten. Det gör dem viktiga för Fredrik Reinfeldt om han vill vinna valet 2014.
 
 
Ändhållplats 2014?
 
 
    Konsekvensen av massmedias slarviga beskrivning av det politiska läget kan alltså mycket väl bli att Fredrik Reinfeldts impopulära gäng får möjlighet att regera sönder Sverige i ytterligare fyra år efter höstens val, om tillräckligt många tidigare socialdemokratiskt lutande väljare kan luras att tro att en röst på Åkesson INTE är en röst på Reinfeldt. Enligt alla mätningar jag sett är det nästan dött lopp mellan S-V-MP och M- FP-C-KD-SD.
 
 
    Störst roll spelar naturligtvis vilka politiska frågor som kommer att diskuteras i valrörelsen. Men man ska inte underskatta symbolikens betydelse. Hur vi beskriver verkligheten i ord och bilder påverkar vårt sätt att tänka. 
 
 
 SvD 1, 2, 3, 4, AB 1, 2,   
 
 
 
 
 
 

Lek med tanken...

L

ek med  tanken att det istället för hamburgerkrängarna på Max hade varit en offentlig arbetsgivare - ett sjukhus, en skola, ett äldreboende - som gått ut och varnat sina anställda för att rösta borgerligt eftersom borgarna sänker skatter och skär ner i de offentliga verksamheterna. Det hade varit en helt logisk och mycket mer saklig varning än när Maxs chefer yrar i nattmössan om "katastrof" om skatteläget för deras bransch återgår till 2006 års nivåer. (Kanske de lurar åttaåringar, men vi andra minns att det inte var något som helst problem att köpa skräpmat i varenda gathörn också 2006.)
 
 
 
    Naturligtvis hade också detta varit maktmissbruk. Arbetsgivare ska inte använda sin makt för att påverka sina anställdas politiska val. Men tror någon att de allianspolitiker och alliansväljare - exempelvis CUFs Hanna Wagenius - som nu organiserar stödätarkampanjer på Max och hånar oss som reagerar mot politisk utpressning INTE hade ylat som rasande furior om hur fruktansvärt odemokratiskt och maktfullkomligt DET hade varit?
 
 
    De senaste dagarna har vi sett högern från dess allra fulaste sida. När arbetsgivarnas maktfullkomliga påtryckningar mot de anställda avslöjas så väljer allianssympatisörer att vifta bort maktmissbruk därför att det gynnar deras politiska lag. Riktigt auktoritärt. 
 
 
    Max agerande borde också kickstarta diskussionen om det svenska systemet med hemliga partibidrag igen. Vad har moderaterna fått av hamburgerkedjorna i utbyte mot hundratals miljoner i sänkt skatt? Är det bara politiska stödkampanjer? Den här gången från Max, tidigare från McDonalds. Det är inte alls omöjligt att det också betalats ut rena mutor. Vad har de fått av Carema (som döpt om sig till "Vardaga"), Attendo, JB-koncernen och alla andra välfärdskapitalister som har moderaterna och alliansen att tacka för att pengar fortsätter rulla in? Det får vi inte veta så länge partibidrag inte är offentliga. 
 
 
    Läs Marika Lindgren Åsbrink: 

"Det finns ett ord för den politik som skapar den här sortens reaktioner: klientelism, eller klientpolitik – ett system där de styrande erbjuder diverse privilegier till sina ”klienter”/väljare i utbyte mot politiskt stöd (märk väl att vi fortfarande inte har någon lag som förbjuder anonyma gåvor till partier i Sverige)."

 
DN 1, 2, SvD 1, 2, 3, AB 1, 2,
 
 
 
 
 

Monumentalt svek av LO om vinster i välfärden

F

ör två år sedan fattade LO-kongressen ett viktigt beslut. LOs medlemmar körde över den byråkratiska och sossefierade LO-ledningen och bestämde att facket ska säga nej till privatiseringar och nej till att de skattepengar som vi betalar för att sjukvården, skolan och äldreomsorgen ska fungera bra och vara till för alla istället försvinner i vinstutdelningar åt privata ägare och riskkapitalister. Idag meddelar LOs vice ordförande Tobias Baudin att ledningen tvärvänder i frågan: 
 

"Kan ni tänka er att acceptera vinst om det kommer personal och patienter till del?

–Vi är för vinst i välfärden och att också företagen måste få gå med vinst."
 
 
    Återigen kör LO-fackets byråkratiska och sossefierade ledning över medlemmarna och sviker de egna idealen, för att rädda ansiktet på sossepartiet. För sossarna har det såklart varit väldigt jobbigt att LO, "deras" fackförbund, har tyckt tvärtemot partiet i denna viktiga fråga. Nu kan Stefan Löfvén gå in i valrörelsen 2014 utan att vara rädd för att någon ska slå LO i huvudet på honom när han försvarar vinster i välfärden.
 
 
Och det var visst viktigare för LO-ledningen än att försöka få stopp för privatiseringarna och slöseriet med skattepengar. 
 
 
    Alla opinionsmätningar visar att kritiken mot vinster i välfärden har ett massivt stöd ute bland vanligt folk. Även om vänsterpartiet är de som hårdast driver frågan så når vinstmotståndet långt in i de borgerliga partiernas väljares led. Snart sagt ingen - utanför de snäva politiska eliternas cirklar i huvudstaden - tycker att det är en bra idé att privata ägare och riskkapitalister ska kunna roffa åt sig de skattepengar som vi betalar in för att välfärdssamhället ska fungera. LO kanske tror att de räddar ansiktet på socialdemokraterna i den här frågan, men det troligaste är att de istället själva tappar det och framstår som totalt odemokratiska på kuppen. 
 
 
Motståndet bland socialemokraternas väljare
till vinster i välfärden är kompakt
 
 
 
 
 LO försöker rädda ansiktet på den här mannen
 
 
    Hur kul tror Tobias Baudin det är för oss vanliga LO-medlemmar att betala in 500-1000 kronor i månaden till en organisation som så tydligt visar att den totalt skiter i våra åsikter? Vår enda roll som LO-medlemmar är att betala in pengar som LO sedan kan överföra till sosseriets valkampanjkassa. I övrigt ska vi hålla käft. 
 

    Det påminner ganska mycket om hur LO - och speciellt Kommunal - pressades av sossarna inför EU-omröstningen 1994 att ta ställning för ett Ja till medlemskap. Något som knappast gynnade de vanliga LO-medlemmarna. Det rörde sig om rena maffiametoder som till slut knäckte Lillemor Arvidsson, den dåvarande ordföranden i Kommunal som var en av de få som vågat gå emot sosseriets ledning och tala för ett Nej till EU. 
 
 
    LO är kaputt, det är dags att börja fundera på att gå med i SAC istället. Och sossarna är ett dåligt skämt. 
 
 
 
   Uppdatering: Ann-Charlotte Marteus skriver en mycket bra ledare i Expressen om de politiska och fackliga eliternas myglande för att få bort vinst- och privatiseringsfrågan från dagordningen innan valet 2014. Läs!
 
 
   Läs också Mikael Nyberg som förklarar varför striden om privatiseringar och vinster är så viktig: 

    "Nyordningen av den offentliga sektorn i Sverige hade ett uttryckligt syfte: att föra över resurser från det allmänna till det privata. När nya rikedomar lades i händerna på bankdirektörer och koncernchefer skulle landet lyfta.

    Vi fick tillväxt utan välfärd; svindelkonjunkturer, finanskrascher och krypande depression. Den nya svenska modellen är att dumpa skola, hemtjänst och förlossningsvård för pyramidspelets illusoriska uppåtstigande. I ena änden pågår en förslumning av arbetslivet och det allmänna, i den andra ett berikande av de översta bland de översta i en omfattning som inte skådats sedan början av 1900-talet. Däremellan lever en förment medelklass, nominellt förmögen men utlämnad på nåder åt bankerna och världsmarknadens flöden av kortfristiga kapital."

 
 
 AB 1, 2, SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, ETC 1, 
 
 
 
 

Semester!

D

en här bloggen har semester en månad. Jag kanske skriver några inlägg ändå, i mån av tillgång till dator. Annars är jag tillbaks igen mot slutet av september, med laddade batterier!
 
 
Jag håller såklart tummarna för att Ann-Margrete Livh ska återhämta sig snabbt från gårdagens attack i Somalia och sörjer för den unge vänsterpartisten Abdirahim Hassan som dödades. Från Syrien kommer också fruktansvärda nyheter om attacker med kemiska vapen riktade mot civila. För närvarande blockerar Kina och Ryssland FNs säkerhetsråd från att undersöka vem som ligger bakom anfallet. Vilket bara är ett annat sätt att säga att de tror att det är deras skyddsling Bashar al-Assad.
 
 
 






Twingly Blog Search link:http://homopoliticus.blogg.se/ sort:published


Netroots - Socialdemokraterna


Politik
Politik bloggar