Allt är sossarnas fel

D

et var under Ingvar Carlssons tid som partiledare för sossarna som förfallet inleddes, skrev jag för ett par månader sen, efter att ha tröttnat på hur en massa medelklassmän i media hyllat densamme med vördnadsfullt darr på stämmorna. Ann-Charlotte Ahlstadt tar upp stafettpinnen och ger sossarna en välförtjänt bredsida i en krönika i LOs tidning, no less: Allt är sossarnas fel! Läs själva:
 
 

"I Carlssons självbiografi ”Så tänkte jag” berättar han att 90-talskrisen berodde på bankernas kreditavreg­lering, som han visste att inga åtstramningspaket i världen kunde avhjälpa.
Trots det tillät Carlsson att välfärdsstaten och folket fick skulden då vi, som det hette, ”hade levt över våra tillgångar”.

Elitens förklaring var att politikerna lyssnat till oss ”kravmaskiner”. Därför förhindrade politikerna sig själva, genom budgetdisciplin och självständig riksbank, från att föra välfärdspolitik – trots att krisen egentligen berodde på att politikerna lytt nyliberala ekonomer.

Denna EU/EMU-anpassning innebar att partiledningen slutade att lyssna till rörelsen för att i stället lystra till, som det heter sedan 90-talets början, marknadens signaler, och det stora medlemsraset inleddes.

I radions P1 Morgon den 11 mars menade Carlsson att hans stora politiska misstag var att han trodde att folket skulle stå upp för välfärdsstaten mot nyliberalismen, men att tanke­smedjorna var för starka. En historieförfalskning av gigantiska mått, då han själv bär ansvaret för att de ny­liberala idéerna fick fäste i Sverige."

 

Ingvar Carlssons helgongloria sitter på sniskan! Kom ihåg var ni läste det först! 

 

 

Kommentar till EU-valet del 1: Högerextremismen

N

u har jag tjurat klart över valresultatet. Jag hade hoppats och trott på en framgång för vänstern i Sverige och andra EU-länder. Den framgången blev mindre än väntat i EU och i Sverige kanaliserades vänstervågen genom två partier - MP och F! - som inte tillhör den tydliga socialistiska vänstern. I Sverige och EU går extremhögern starkt framåt. I länder som Frankrike, Danmark och Storbritannien är trenden direkt skrämmande.
    Det är svårt att se hur det EU-parlament som nu valts ska kunna göra särskilt mycket nytta. Det man kanske får hoppas på är att det gör så lite som möjligt. Vilket är tragiskt, med tanke på vilka politiska frågor som ligger på bordet: Klimatkatastrofen. Övervakningen på nätet. TTIP-avtalet. Den enorma arbetslösheten i EU. Den sociala katastrofen i länder som Grekland och Spanien. 
 
 
 
 
Sverigedemokraternas framgång
 
    Till att börja med: sverigedemokraterna. Det som nu diskuteras friskt är om protestvågen mot deras möten, där såväl ultrafredliga metoder (vänd ryggen till!) som mer störande metoder använts har gynnat dem eller inte.      
    Min egen övertygelse är att SD gynnas av all slags publicitet. Bra och dålig. Därför smäller de upp en affisch i Stockholms tunnelbana som slår direkt mot de mest utsatta: tiggarna från Rumänien. Det vet att det kommer att få deras motståndare att gå i taket och rasa. (Jämför med hur folkpartiet på Lars Leijonborgs tid lekte med förslag om "språktest för invandrare" med mera, som medvetna provokationer.)
    Innan tiggeridebatten och innan störandet av SDs valmöten började synas i media så gick partiet en opinonsmässig kräftgång och befann sig offside i valdebatten. 
 
 
    Men jag vill inte hacka på de som deltagit i FREDLIGA protester mot SD. (De våldsamma och/eller aggressiva dito spelar dem däremot rakt i händerna.) Det är något vackert som växer fram i vårt land just nu: en antirasistisk massrörelse. Som flera redan påpekat så kommer den att göra det omöjligt för extremhögern att bli officiell samarbetspartner till alliansen eller ingå i en regering, på mycket länge. Oavsett om de får 5 eller 10 procentenheter i riksdagsvalet.
 
 
    Jag hoppas att den antirasistiska rörelsen fortsätter växa. Dock, det här är viktigt: en antirasism som vill vara effektiv måste också vara FÖR något. Den kan aldrig nöja sig med att vara MOT ett parti.
     De människor som kan frestas att rösta på SD måste erbjudas en mer positiv och hoppfull vision om framtiden än högerextremisternas skrämsel och lögner.
    Förra gången fascism och nazism marscherade i Europa, på 30-talet, var dess motpoler socialismen och liberalismen. Den socialistiska arbetarrörelsen kunde erbjuda arbetarna en framtidsvision om ett bättre liv: Mer makt över fabrikerna där de jobbade och en rättvisare fördelning av arbetets frukter. Rösträtt. Åtta timmars arbetsdag. Inga mer krig mot arbetare i andra länder. Sociala reformer för mer rättvisa. Pensioner. Fri sjukvård.
 
 
    Socialismen var det moderna och visionära och fascismen bara en reaktion MOT utvecklingen. Så är det i allt väsentligt fortfarande, även om socialismen idag försvagats och andra proggressiva strömningar vuxit på dess bekostnad. Fascismen är en bakåtsträvande politisk reaktion som livnär sig på rädsla och hopplöshet.      
 
 
    Fascismen har prövats i många europeiska länder, och på många andra håll. Resultatet har varit misär och slutat i befolkningar som rest sig och störtat diktatorn eller juntan.
 
 
    Den vision som SD och andra halv- eller helfascistiska partier erbjuder: stängda gränser och hat mot olika minoritetsgrupper är futtig och tom. Den hade inte kunnat locka hälften så många ens, om inte vänstern blivit så tillbakapressad i Europa.
    Den globala kapitalismen och finansmarknadernas ökande makt har gjort oss rädda för att ställa de visionära kraven och tveksamma på om vi kan infria dem.
    Var talades det denna EU-valrörelse om: 6 timmars arbetsdag? Arbetsplatsdemokrati? Radikal omfördelning av resurser från rika till fattiga? Ett grönt miljonprogram för att bygga bort bostadsköerna? Kraftiga satsningar på elbilar, modern tågtrafik och nya energislag? Visst, detta är saker som V står för och också i varierande grad Mp och F!. Men vet väljarna det?
 
 
    Det är inget fel på att demonstrera på gator och torg. Men det är samtidigt den lätta och snabbt avklarade protesten, som motståndarsidan kan avfärda som en modenyck. "Hipsters är inget att hålla i handen när det blåser" som Fredrik Virtanen skrev. Sverigedemokraterna gillar såklart inte att se massprotesterna riktade mot dem. Men snarare än att knäckas verkar de bita ihop och streta på.
    Om inte antirasisterna också är beredda att lägga ner samma engagemang över en lång tid - då snackar jag om det ohippa och tålamodskrävande arbetet med att bygga en politisk rörelse, att arbeta partipolitiskt, dela flygblad och prata med folk, debattera på nätet - då spelar det ingen roll om 20 000 eller 100 000 demonstrerar mot rasismen på Sergels torg. 
    Visst är det modigt att demonstrera MOT extremhögern.
    Men det krävs också mod att ställa sig upp och ta ställning FÖR en åsikt och ett politiskt parti. Man måste skita ner händerna, riskera att vissa personer blir stötta och provocerade, bli kallad för fula ord och man kan bli skuldbelagd för en hel ideologis mindre smickrande historia. Men anledningen till att den sortens ställningstagande FÖR något är så provocerande är att det faktiskt kan förändra världen. 
 
 
Vad fan sysslar polisen med? 
 
    Det som skaver som en böld i baken efter denna valrörelse är polisens agerande på en rad orter. Rapporter haglar in om poliser som plockar ner antirasistiska plakat, arresterar motdemonstranter som inte gjort sig skyldiga till något, försöker avskräcka folk från att protestera, försöker vända de som "vänt ryggen åt rasismen" åt "rätt" håll, med mera. Vad sysslar polisen med? Ser de det verkligen som sin uppgift att garantera att ett politiskt parti - vilket det nu må vara - ska kunna genomföra sina möten utan att människor som inte håller med partiet ifråga ska kunna närvara och visa sitt ogillande? Då är de ute på mycket djupt vatten. Skulle polisen agera på samma sätt om det var moderater som vände ryggen åt Jonas Sjöstedt när han talade?
 
 
    Lägger man ihop alla dessa incidenter med "övernitiska" poliser som förtsökt tysta protester mot Jimmie Åkesson och ställer dem mot vårens rapporter om hur polis och åklagare lagt ner och avfört utredningar mot nazister som misshandlat politiska motståndare så framträder en bild av ett svenskt polisväsende som faktiskt sympatiserar med extremhögern - i varierande grad - och dessutom låter sina politiska sympatier påverka sitt myndighetsutövande.
    Det brukar vara extremvänstern som påstår detta, för att kunna motivera sitt eget politiska våld och sina medborgargarden. En vill inte gärna tro såna saker. Men efter åtta år med en borgerligt styrd stat, är det kanske ett nytt myndighetssverige vi ser agera här? Ett myndighetssverige som tycker att antirasisterna är värre än rasisterna, extremvänstern värre än extremhögern och att det är självklart att nazister ska få komma in på skolorna?
    Det här måste alla rödgröna partier ta på största allvar och vi måste ha en strategi för att vända polisen på rätt köl igen vid ett maktskifte. 
 
 
 
 
Uppdatering: Greiders ledare i ETC om EU-valet är obligatorisk läsning: 
 

"Antirasismen är nödvändig, ja, och den kan – som jag nämnt – bidra till att ställa om själva normaliteten i samhället. Men den kommer inte åt den högspänningsledning i samhället som heter fördelning och ägande. Jag menar att inte heller feminismen gör det så länge den inte går hand i hand med de socialistiska idéerna. Och detsamma kan sägas om de europeiska miljöpartierna, inklusive det svenska: De undviker alltför ofta att angripa de stora inkomstskillnader som driver fram konsumism och även rasism, kanske därför att de har rätt många höginkomsttagare som väljare.

Vänstervindar och extremhögervindar blåser upp som svar och reaktioner på samma fundamentala faktum: ökande ojämlikhet. Det är den stora hemligheten i all svensk och europeisk politik. Jag ser ett stort ojämlikhets­monster i vars svans det hänger en extrem­höger – och på dess huvud vänsterpartier som vanmäktigt försöker hitta något sätt att tygla det."

 
 
 
 
 

Rösta FÖR ett rättvisare och grönare EU!

V

isst är den växande fascismen i Europa vidrig. Men jag röstar inte framförallt MOT den idag utan FÖR något. Nämligen FÖR ett rättvisare Europa där rikingarna får dela med sig till de mindre lyckligt lottade. FÖR mindre makt åt storföretag, banker och riskkapitalister och mer åt vanliga människor. FÖR krafttag mot den hotande klimatkatastrofen. FÖR mer Robin Hood och mindre Ebenezer Scrooge. Och FÖR att Malin Björk imponerar.
 
 

Stödrösta på Piratpartiet?

T

anke efter slutdebatten igår: Jag har ingen aning om vad centern, folkpartiet eller kristdemokraterna ska sitta i Europaparlamentet för. Vari består dessa borgerliga partiers existensberättigande? Centerpartiet har pengar nog att tapetsera hela T-centralen i Stockholm med enorma plakat, men är så nollställda på idéer att fylla dessa plakat med att den enda slogan de kunde hitta på var "närodlad politik". WTF?
    Den fråga de enligt dem själva profilerar sig med i denna valrörelse är "nej till euron". Problemet är att de enda som vill införa euron är deras regeringskompisar folkpartiet. Frågan är stendöd, avförd från dagordningen, inaktuell. Precis som centerpartiet.
 
 
    Folkpartiet, de så kallade liberalerna då? Deras enda valargument verkar vara att man ska rösta på en "arg tant", som är betydligt bättre på att odla myten om sig själv på hemmaplan än att faktiskt driva de frågor hon säger sig brinna för nere i Bryssel.
    Kristdemokraterna är ett sorgligt kapitel för sig.
 
 
    Det säger allt om tillståndet för den svenska så kallade liberalismen att de borgerliga väljarna, att döma av opinionsmätningarna, verkar vilja skicka detta trötta och poänglösa gäng till Bryssel men beredda att låta Piratpartiet trilla ur. Piratpartiet må vara nån slags liberaler de med, men de har till skillnad från C och FP en viktig och stark fråga - integriteten på nätet - vars betydelse understrukits den gångna mandatperioden tack vare Ed Snowdens NSA-läckor.
    Riktiga liberaler borde fasa inför den världsbild som nu framträder, där stater och företag - USA ligger i framkanten - har ambitionen och förmågan att kontrollera och övervaka ALLT vi gör på nätet. Den nya digitala tekniken ger underrättelsetjänsterna och privata aktörer en kontrollmakt som den Östtyska säkerhetstjänsten Stasi bara kunde drömma våta drömmar om.
    Och än vet vi inte allt som Snowden och Glenn Greenwald har att berätta.
    Och deras material avslöjar i sin tur bara en del - den amerikanska - av det framväxande övervakningssamhället.
 
 
 
    "Jag har inget att dölja", resonerar vissa, rycker på axlarna och missar helt poängen. Information är alltid makt. Om inte dagens politiska majoriteter använder denna makt mot oss så kanske nästa regering gör det. Vill du att en regering bestående av fascistiska sverigedemokrater eller nazistiska Svenskarnas Parti ska kunna se allt du haft för dig på nätet?
    All information och alla övervakningssystem tenderar också att läcka. Den mänskliga faktorn spelar in i alla system där människor är inblandade. Tror någon att alla anställda i övervakningssystemen kan motstå frestelsen att kolla upp gamla flickvänner, ovänner, politiska hatobjekt eller kändisar? Redan nu läcker säkert information ut. Troligen har redan övergrepp begåtts.
 
 
    Om detta framväxande Storebrorsamhälle har "liberalerna" i de gammelborgerliga partierna inte mycket att säga. Varför deras liberala väljare inte flyr dem i drivor för att stödrösta på PP övergår mitt förstånd. Är liberalismens idé om individens frihet verkligen bara en snygg pose man svänger sig med för att dölja att den enda frihet som verkligen betyder något är kapitalets?
 
 
    Vänsterpartiet har tack och lov en utmärkt politik i integritetsfrågor. Jag stödröstar inte pirat eftersom jag tycker att det är minst lika viktigt att skicka en socialist till Bryssel som att skicka en integritetsförsvarare. Men det skulle göra mig besviken om PP åkte ur Europaparlamentet. V och MP gör ett bra jobb med integritetsfrågor, men det hjälper onekligen till att ha piraternas specialistkompetens och fokus. 
 
 
***
 
    Glenn Greenwald skriver bra om att varje person som har en kontroversiell politisk åsikt eller är kritisk till systemet på ett eller annat sätt blir ett mål i övervakarnas ögon: 
 
    "Don't believe the argument that mass surveillance is only a problem for wrongdoers. Governments have repeatedly spied on anyone who challenges their power"
 
 
 
 
 
 

Om Johan Ehrenberg och att skita i det blå skåpet

J

ag har alltid gillat Johan Ehrenberg: en bra skribent och smart socialist. Jag har hejat på alla hans tidningsprojekt. Jag och alla vänsterpartister jag känner. Den kärleken verkar emellertid inte vara besvarad. Istället har Ehrenberg valt att använda sin nya radikala dagstidning till att dunka på V inför EU-valet. I två ledare attackerar han partiets EU-kritik och i den senaste argumenterar han för varför vänstersinnade miljövänner ska rösta liberalt grönt istället för socialistiskt rött.
    Ehrenberg var ju som bekant en av få vänsterdebattörer som ansträngde sig för att få in Sverige i både EU och EMU - valutaunionen. Visst, ingen är perfekt och även solen har sina fläckar. Men med tanke på hur EU-projektet utvecklat sig - precis i den riktning som den EU-kritiska vänstern fruktade - vore det inte läge för en smula ödmjukhet?
 
 
    EU är idag den nyliberala nedskärningsunion - med svältkurspolitiken grundlagsfäst i fördrag och "stabilitetspakter" - som Nej-sidan varnade för inför de båda folkomröstningarna. Den expansiva ekonomiska politik som socialisten Johan Ehrenberg talat sig varm för, med stora statliga investeringar för att få snurr på de ekonomiska hjulen och pressa ner arbetslösheten, blir omöjlig med den ekonomiska politik som är grundlagsfäst i EU.
 
 
 
    Euron, den valuta som Ehrenberg gärna ville ansluta Sverige till, har varit en dyr katastrof för till exempel Spanien, vars ekonomiska kris är ett direkt resultat av den byggbubbla som blåstes upp när landet tappade kontrollen över sin egen räntepolitik till den europeiska centralbanken.
 
 
 
    "Assymetriska chocker" var ordet på EMU-kritkernas läppar inför folkomröstningen 2003: d.v.s. EU-ländernas ekonomier ser alltför olika ut för att samsas under samma valutaparaply. Det blir att sätta räntetermometern för hela Europa efter Tysklands behov. Assymetriska chocker vad var vi fick.
    I Spanien, Grekland och Portugal - länder som traditionellt tillhört de allra mest EU-entusiastiska - har EU med järnhand genomdrivit en krispolitik som lagt över hela saneringsbördan efter finanskrisen 2008 på de fattigaste, de arbetslösa, pensionärer, offentliganställda... De som aldrig blev inbjudna till den spekulativa festen fick plocka upp notan medan EU sett till att hålla de tyska och amerikanska banker som underblåst krisen skadeslösa. Privatiseringar är EUs lösning på det  mesta: Grekland har uppmanats att sälja av kulturskatter som Akroplis och hela öar.
 
 
    Det här är inga abstrakta ekonomiska sifferexerciser: EUs krispolitik mördar EU-medborgare. I Grekland har antalet självmord fördubblats sedan 2008. När hundratusentals greker lämnas utan sjukförsäkring stiger barnadödligheten. Tuberkulos, HIV-smitta, hjärtattacker och depression ökar. Samma sak för Spanien. Arbetslösheten i dessa länder - redan innan krisen några av EUs fattigare - har exploderat och den ekonomiska aktiviteten har imploderat.
 
 
 
    EU-samarbetet och euron har gynnat de rika länderna i norra Europa - speciellt Tyskland - och drabbat de fattiga i syd hårt. Den tidigare ofta EU-lyriska vänstern i dessa länder har tvingats ompröva sin hållning i varierande grad: rosen hade också taggar och till slut var det var det bara tagg och ingen blomma. Jag kom nyss hem från Katalonien, Spanien, där den republikanska vänstern - det stora partiet till vänster - sätter upp såna här valaffischer: 
 
(Allt detta är omöjligt med EU: prioritera investeringar i utbildning
och hälsa, att sluta vara den billiga arbetskraften och Europas resort,
nationalisera bankerna, att utvidga arbetarnas rättigheter, osv)
 
 
    I ljuset av den här utvecklingen kontrar Johan Ehrenberg med trams: "nyliberalismen är värre i Sverige än i EU". Att han ska ompröva sina EU-svärmerier kanske är för mycket begärt, trots att den strategi han och hans likasinnade föreslog - gå med i EU för att dra unionen åt vänster - misslyckats kapitalt. EU är idag mer av ett högerprojekt än någonsin. EU-länder som Spanien och Ungern avskaffar viktiga delar av demokratin och yttrandefriheten.
 
 
 
    Nu sitter vi med facit i hand och EU-kramare över hela den politiska skalan tvingas av verkligheten dämpa sin tidigare triumfatoriskt tondöva JA-retorik. Då känns det onekligen både kamikaze och korkat av en vänsterpublicist att sätta sitt tidningsprojekts goodwill på spel genom att attackera EU-kritiska socialister under valrörelsens sista skälvande dagar.
    Känner Ehrenberg verkligen så stark motvilja mot V som parti? Eller är han fortfarande nergrävd i skyttegravarna från folkomröstningarna och kan bara inte sluta panga på?
 
 
    Igår blev det lite komiskt, när han förklarade att han som socialist tvingas rösta grönt, alltså på MP - som han själv medger är ett borgerligt parti - därför att klimatfrågan är den allra viktigaste och Vs EU-kritik enligt honom gör att partiet inte kan bedriva en effektiv klimatpolitik på den nivån.
    Ett argument som säkert kan få fler än en vänstersinnad miljövän att fundera två gånger på var de ska lägga sin röst.
    Tajmingen var emellertid usel: dagen efter Ehrenbergs utspel publicerar Naturskyddsföreningen en rankning av vilka klimatåtgärder de politiska partierna är beredda att driva i EU där V toppar ligan. Framför MP:
 
 
 
 
    Det sakpolitiska skäl som Johan Ehrenberg använder när han försöker lura i vänstersympatisörer att rösta på ett borgerligt parti i EU-valet existerar alltså inte.
    Kvar står bilden av en ansvarig utgivare för vår enda dagliga vänstertidning som utkämpar gårdagens EU-strider och låter sina personliga motviljor och nycker skymma helhetsbilden. 
 
 
 
 
 

Varför är högerns ekonomiska politik så misslyckad?

D

en här konstiga idén att moderaterna skulle vara bra på ekonomi, tänk Anders Borg och hans betoning på - för att inte säga tjat om - "ANSVARsfull ekonomisk politik", var kommer den ifrån egentligen? SVD näringsliv ger den i vilket fall som helst dödsstöten:

 

    "I genomsnitt har BNP-tillväxten varit mer än dubbelt så hög under vänsterregeringar som under perioder med högerstyre. Den genomsnittliga BNP-tillväxten under vänsterstyrda perioder låg på 2,6 procent, att jämföra med 1,1 procent under högerperioder.

Även hushållens konsumtion har legat avsevärt högre under perioder med vänsterstyre, 2,3 procent, respektive 0,6 procent. Dock har har den offentliga konsumtionen i snitt legat på samma nivå, oavsett regeringsbildning."

 

    Min egen lilla teori om varför: Vänsterns ekonomiska politik som går ut på att omfördela pengar från lata rika till fattiga med stora uppdämda konsumtionsbehov och som ger staten en dynamisk roll som kraftfull investerare i allt från järnvägar till sjukvård till bostäder, är helt enkelt mer ekonomiskt rationell än högerns som går ut på att dumpa en massa pengar på rikingarna, företagen och medelklassen, hoppas att de ska sippra ner till bättre behövande så småningom och skapa tillväxt av bara farten. Högern har helt enkelt mindre ekonomiska ambitioner och det märks på resultaten.

 

    De senaste mandatperioderna har regeringen Reinfeldt slösat bort hundratals miljarder på skattesänkningar åt höginkomsttagare, McDonaldsrestauranger och pigstädning av överklassvillor istället för att använda samma pengar till att anställa personal på äldreboenden, sjukhus, dagis, skolor och annan offentlig verksamhet. Det är inte smart ekonomisk politik. 

 

 
 

 

Bloggomröstning

J

ag kommer att vara på resande fot och lär nog inte att hinna skriva något på runt en vecka. Under tiden tänkte jag pröva ett nytt grepp här på bloggen: Låta er läsare påverka vad mitt nästa inlägg ska handla om genom en omröstning. Inte helt fritt då, utan utifrån vad som snurrat runt i min skalle den senaste veckan. Om många röstar och visar intresse så kanske det blir ett återkommande inslag. 
 
 
Vad borde nästa blogginlägg handla om?
  
pollcode.com free polls 
 
 
 
 

Skattesmällen

D

et här var värre än jag kunde ana: 
 

"Sverige är det land bland EU:s kärnländer som omfördelar minst pengar från höginkomsttagare till låginkomsttagare via skattesystemet.

I studien hamnade Sverige 1998 på fjärde plats efter Belgien, Danmark och Luxemburg. Men tio år senare, 2008, hade Sverige det skattesystem som omfördelar minst bland de femton kärnländerna i EU."

 

 

    Det är alltså SVT som fortsätter sin granskning av det svenska klassamhället. Nu med skattesystemet i fokus. Den gamla sanningen var att, visst betalar vi höga skatter i en internationell jämförelse, men det svenska skattesystemet gynnade låginkomsttagare och kvinnor och förde över pengar från våra produktiva yngre år till en trygg ålderdom. Efter 8 år med alliansen har det argumentet ställts på huvudet. Nu vilar skattebördan tyngst på låg- och medelinkomsttagarna och den välfärd som skatterna ska betala för ser alltmer luggsliten ut. Så ser högerpolitikens facit ut:

 

    "Förändringarna beror delvis på att inkomsterna på kapital ökat under senare år och de inkomsterna beskattas lågt i Sverige.

    En stor del av förändringarna har dock även politisk koppling i samband med att de borgerliga partierna tog över regeringsmakten år 2006. Då genomfördes en stor omläggning av skattesystemet med sänkningar för alla som arbetade.

    Men även förmögenhetsskatten och den statliga fastighetsskatten togs bort vilket framför allt gynnade de med högst inkomster som även kunde dra fördelar av förändringar i kapitalskatten.

    – Det finns en medveten politik att sänka progressiviteten i skattesystemet, anser Daniel Waldenström."

 

    När Jan Björklund ställdes inför dessa fakta i gårdagens debatt mot Jonas Sjöstedt i Aktuellt så föll han in den sedvanliga högerramsan: vänstern hatar rikedom, inte fattigdom. Det går inte att höja några skatter för då flyttar alla rika människor utomlands. Bla bla.

    Sverige ska alltså ha det minst omfördelande skattesystemet i EU, eftersom alla våra rika människor annars emigerar? Eller ska vi kanske solidarisera oss med andra länder och se till att höja våra skatter på kapital och rikedom så att inte den belgiska eller tyska högern hotar med skatteflykt till Sverige? Är vår roll i internationella sammanhang numera att dra ner alla andra i ett "race to the bottom"? 

 

 "Enligt studien gjorde skatterna i Sverige att inkomstskillnaderna minskade med cirka 20 procent 1998. Tio år senare har effekten halverats till drygt tio procent.

    – Vi har fått en sammanpressning av skattesystemet i Sverige, säger professor Daniel Waldenström."

 

Alliansen är som Robin Hood, fast tvärtom. 

 
 

 

 
 

Bra från SVT om skenande klassklyftor

S

VTs nyhetsredaktion granskar den här veckan de växande klassklyftorna i vårt en gång ovanligt jämlika land. Sedan 80-talet - när nyliberalismen drog jorden runt på sitt segertåg och till slut också nådde Sverige - har de ekonomiska klyftorna ökat dramatiskt. De allra rikaste drar ifrån och roffar åt sig en allt större del av kakan. Den rikaste procenten tjänar återigen en tiondel av de totala inkomsterna, efterkrigstidens långa period av utjämning av klassklyftor är tillbakarullad.
 
 
 
    Det kanske låter abstrakt med siffror och statistik, men när man kokar ner det är det liv och död det handlar om. I Stockholm skiljer sig medellivslängden mellan rika överklassområden och fattiga förortskommuner åt med 5-6 år. I Malmö är det 7 års skillnad mellan olika stadsdelar. Allra mest dramatisk blir skillnaden om man lägger till utbildningsgrad: då skiljer det 18 års medellivslängd  mellan en lågutbildad i Vårby och en högutbildad i Danderyd. 18 år! Det är de som står längst ner i samhällspyramiden som får betala det allra högsta priset för nyliberalism och högerpolitik. 
 
 
    Men inte bara: forskarna börjar få upp ögonen för hur farligt det är för samhället i stort med stora klassklyftor och mycket kapital som samlas i få händer. Det gör våra ekonomier betydligt instabilare. På 30-talet kulminerade den tidens skenande klassklyftor i börskrasch och en global ekonomisk depression, som bland annat gav oss nazism och fascism på den europiska kontinenten som en motreaktion.
    2008 briserade finanskrisen i USA, ett resultat av att hushållen börjat belåna sig upp över öronen. Vilket i sig berodde på att löneökningarna för låg- och medelinkomsttagare i avstannat. Den rikaste procenten i USA har roffat åt sig 70 procent av välståndsökningarna de senaste 20 åren! Men vanliga människor ville ju också leva lyxliv och härma eliten. Eller åtminstone få äga ett fint eget hem. Då stod Goldman Sachs och de andra finanshajarna där och viftade med sina lätta lån och märkliga finansinstrument som de knappt själva begrep sig på. Det dröjde inte länge inna katastrofen var ett faktum.
 
 
    Den dåliga nyheten är att inget egentligen ändrats efter finanskraschen. De rika har istället använt sig av krisen för att tjäna ännu mer pengar. Regeringar har räddat banker och kastat arbetslösa, sjuka, unga, gamla, ja hela länder som Grekland och Spanien, åt vargarna. I USA har 95 procent av återhämtningens vinster tillfallit den rikaste procenten. Vårt finansiella och ekonomiska system är en tickande bomb, närd av den växande globala ojämlikheten. 
 
 
Lyssna gärna på Thomas Piketty, han har räknat på det där med inkomstklyftor, m.m:
 
 
 
Förväntad livslängd skiljer sig dramatiskt mellan olika områden:
 
 
    Det är såklart ingen slump att världen utvecklas åt det här hållet. De rika eliterna som styr världsekonomin vet precis vad de gör. Vi får sällan höra hur de resonerar på sina styrelsemöten högt upp i någon skyskrapa eller på sina herrklubbar. Men för några år sedan läckte det faktiskt ut ett hemligt dokument från den amerikanska finansjätten Citigroup. Där kan man läsa hur kallt och cyniskt de som redan har mer pengar än vad de någonsin kan spendera kalkylerar för att roffa åt sig en ännu större del av den ekonomiska kakan från de fattiga. Det de är mest rädda för är - rösträtten. Kapitalismen är alltså till sin natur antidemokratisk (hör ni det F!?). Här är ett smakprov:
 
 

    "Our whole plutonomy thesis is based on the idea that the rich will keep getting richerThis thesis is not without its risks. For example, a policy error leading to asset deflation, would likely damage plutonomy. Furthermore, the rising wealth gap between the rich and poor will probably at some point lead to a political backlash. Whilst the rich are getting a greater share of the wealth, and the poor a lesser share, political enfrachisement remains as was -- one person, one vote (in the plutonomies). At some point it is likely that labor will fight back against the rising profit share of the rich and there will be a political backlash against the rising wealth of the rich. This could be feltthrough higher taxation on the rich (or indirectly though higher corporate taxes/regulation) or through trying to protect indigenous [home-grown] laborers, in a push-back on globalization -- either anti-mmigration, or protectionismWe don’t see this happening yet, though there are signs of rising political tensions. However we are keeping a close eye on developments."

 
 
 
 
 
 

Expressen har fel om F!s framgång

I

tisdags påstod jag att Expressen kampanjar för F!. Jag backade upp det med en lång rad ohämmat positiva och klämkäcka Expressenartiklar om F!, skrivna under en tidsperiod då partiet låg mellan 1,2-2,2 procent i opinionsmätningarna. Det fick facebookbekanta som röstar på F! att beskylla mig för "luddigt misstänkliggörande", med mera. En tendens jag noterar: All kritik som riktas mot F! tolkas som ett personligt och osakligt påhopp. Mitt blogginlägg var inte en kritik av F!, snarare ett försök att reda ut varför en borgerlig tidning kampanjar för ett parti på vänsterkanten. Grattis till F! för uppmärksamheten, för all del. Och grattis till den senaste demoskopmätningen som (såklart) slås upp stort i Expressen idag, där F! ligger på tre procent och alltså närmar sig riksdagsspärren. 
 
 
 
 
 
 
Min misstanke om vad som ligger bakom Expressens F!-kampanjande bekräftas dock. Jag föreslog två motiv: 
 
    1. Att försöka locka över precis lagom många väljare till F! så att de ligger nära men under fyraprocentspärren. Det skulle förmodligen ge alliansen + SD fortsatt majoritet i riksdagen. Om detta är Expressens taktik så kommer de att avbryta eller dämpa sin kampanj för F! när partiet börjar närma sig fyra procentspärren. De vill trots allt inte lyckas FÖR bra och hjälpa in ett till parti som kommer att försvaga alliansen i riksdagen. 
 
 
    2. Kampanjen för F! är ett dolt men riktat angrepp på V. Tidningen räknar med att dessa två partier är de som ligger närmast varandra i både feministisk analys och många sakfrågor och vars väljare alltså lättast kan förmås byta parti, och liberala Expressen föredrar F!s ickesocialistiska radikalism framför vänsterpartiets socialism och klassanalys.
 
 
 
    V har hittills varit väldigt framgångsrikt med att föra in frågan om vinster i välfärden och privatiseringar i valdebattens mitt. Varje gång frågan kommer upp i en partiledardebatt ser man såväl allianspartierna, SD som Löfven och Fridolin skruva på sig av obehag. Fortsätter det på det här viset så är valrörelsen 2014 nog redan förlorad för alliansens del, och den ser inte ut att bli så värst kul för socialdemokraterna heller.
    Det inser liberala och när det väl gäller regeringstrogna Expressen och väljer det minst dåliga av två onda ting: att skriva upp F! i förhoppningen att de ska ta luften ur Jonas Sjöstedts segel. Naturligtvis är det en (konspirations)teori, jag har inte tillgång till några avslöjande chattloggar eller mail mellan Expressens ägare och chefredaktörer. Men ni vet vad de säger: "just because I'm paranoid doesn't mean they're not out to get me". Teorin saknar inte logik. Läser man Expressens artikel om Demoskops nya mätning så verkar den bekräftas: 
 

    "Peter Santesson, chef för opinionsanalys på Demoskop, tror att partiets framgång kan förklaras delvis med att Vänsterpartiet inte gett feminismen tillräckligt med utrymme.

    - Vänsterpartiet har valt att fokusera på frågan om vinster i välfärden och kan samtidigt ha tappat något av sin feministiska profil. Det ligger nära till hands att misstänka att det i stor utsträckning handlar om väljare som saknar mer av den tidigare feministiska profilen som nu söker sig vidare till Fi och Gudrun Schyman, säger han till Expressen."

 

    Det låter kanske troligt vid en snabb anblick. V har en manlig partiledare och har pratat mer om privatiseringar och riskkapitalister som plundrar våra skattepengar än feminism, åtminstone sedan Caremaskandalen. Frågan är bara om Santesson läser sina egna mätningar? I Demoskops aprilmätning hade V 8,2 procentenheter. I majmätningen har V vuxit till 8,7 procentenheter (+0,5). Samtidigt som F! gjort en avsevärd framryckning på 2 procentenheter.

    Hur kan man utifrån de siffrorna dra de slutsatser som Santesson gör? Varför väljer Expressen att göra hans uppenbart felaktiga förklaring till F!s framgång till sin och inte resa några som helst frågetecken?

 

    Av mätningen att döma skulle jag snarare gissa att Gudrun Schyman lockat över väljare från S (-0,8) och MP (-0,5). Det stämmer  ganska bra med vad jag skrev i tisdags, att F! riskerar att bli en utmaning för MP och S, som anpassat sig till fördärvelse i sin fåniga jakt på mittenväljare i Stockholm.

    V har till skillnad från dessa partier en mycket stark profilfråga, privatiseringskritiken, som konkretiserar både partiets klassanalys och dess feminism: det är oftast lågavlönade kvinnor som tvingas jobba till utbränning när privata ägare ska pressa ut en vinst ur redan nedrustade äldreboenden, hemtjänster, vårdcentraler och daghem.     Men vänsterpartiet har - till skillnad från S och MP - också pratat feminism när det inte var gångbart i media, och detta har uppfattats av väljarna, som brukar ange jämställdhet som en av partiets starkaste grenar.

 

 

    Vem som helst kan såklart spekulera lite rakt ut i luften om vilka man tror byter parti och varför, men att Demoskops chef gör det utan förankring i sina egna siffror, och att Expressen med förtjusning kastar sig över hans spekulationer och lyfter upp dem högst upp i sin artikel skulle jag påstå är en bekräftelse av min teori: Expressen vill sänka V genom att lyfta F!. Än så länge, av Demoskop att döma, så har de bara lyckats med att skjuta sig själva i foten. Det är inte alls otroligt att också V gynnas av en valdebatt där feminism ges en högre prioritet. Fortsätt så Expressen!

 

 
 
 
 

Uppdrag Gransknings blunder

D

et var rätt av Uppdrag Granskning att göra ett program om den extrema vänsterns våld - i det här fallet den lilla gruppen Revolutionära Fronten. Precis som Janne Josefsson påpekar i programmet så finns det en tendens att se mellan fingrarna med eller ursäkta saker som den extrema vänstern gör, de står ju ändå i grund och botten för "goda" värderingar", "extremt mycket för demokrati och rättvisa" som någon på Aftonbladet Kultur ville beskriva dem.
    Men nu är det ju inte värderingarna som är extrema utan metoderna.
 
 
 
    Ganska lite nytt framkom egentligen men det som upprepades är illa nog. RF gör "hembesök" där de slår sönder nazzars hem. Ibland tar de fel på personer. De misshandlar högerextremister eller folk de tror är högerextremister. Det kan räcka med att ha på sig fel tröja vid fel tillfälle för att bli utsatt för grovt våld. Det är inte bara högerextremister som kan råka ut: en moderat och en liberal som båda blivit anfallna mitt på gatan intervjuades i programmet.
 
 
    Antifascistiskt självförsvar i all ära - få personer förnekar väl någon rätten att försvara sig, eller rätten att organisera och planera för säkra demonstrationer i förväg - det som framkom om RFs aktiviteter i UG har inget med självförsvar att göra. Snarare har taktiken övergått till "anfall är bästa försvar".
    Det teoretiska stödet för denna slags gatuvåld från de som försvarar det brukar vara att "kapitalismen är våld". Att vårt ekonomiska system utsätter de svagaste för våld. Att den som inte vill använda våld i sin politiska kamp eller som inte vill sanktionera våld hos andra är "privilegierad". Som om alla underprivilegierade var anhängare av politiskt våld. Många av de som söker sig till såna grupper som RF kommer ur medel- och överklassen och är i allra högsta grad privilegierade. Gandhi och de miljoner indier som med honom valde ickevåld - i ett betydligt skarpare läge än Sverige 2014 - var de privilegierade?
 
 
    Sverige är en av världens bäst fungerande demokratier, trots allt. Vi bor i ett land där politiken - ännu - inte är helt köpt av de rikas och störföretagens intressen.Tilll skillnad från t.ex. oligarkin USA.
    Vi har organisationsfrihet, mötesfrihet, rösträtt, rösthemlighet, tryckfrihet, yttrandefrihet o.s.v.
    Vi har i vårt land otroligt stora möjligheter att påverka samhället för mer social rättvisa, mer demokratisk delaktighet, mer jämställdhet och mer tolerans med demokratiska och fredliga metoder. Metoder som den autonoma och extrema vänstern tyvärr inte ger så värst mycket för. De väljer istället arbetsmetoder som fjärmar dem från den arbetarklass som de säger sig vilja försvara. Metoder som gör dem till en marginaliserad och illa sedd grupp.
    Den sortens "antifascism" som vi såg i UG igår gör det också så otroligt mycket lättare för de Kjöllerliberaler och andra borgare som jämställer fascister med antifascister och kallar dem lika goda kålsupare. Och detta är den allra största faran med grupper som RFs framfart: det förblindar allmänheten, den som inte sitter och läser BRÅs brottstatistik och har järnkoll på exakt vilken typ av politiskt våld som utförs av vilken gruppering, för hotet från nazismen. 
 
 
    Där svek tyvärr även Uppdrag Granskning sitt journalistiska uppdrag igår. I den sekvens av reportaget där Josefsson intervjuar journalisten Mattias Ståhle, som lyfts fram som expert på politiskt våld, ges en bild av att det är vänsterextrema som står för nästan allt politiskt våld: 95 procent av alla attacker sägs komma från extremvänstern, mot en extremhöger som bara försvarar sig. Att de siffrorna bara gäller för Mälardalen 2012 framgår inte på något tydligt sätt.
 
 
 
 
 
    Min tanke när jag såg den delen av programmet var att det måste jublas hos nazzarna ikväll. Vilken propagandaseger att få Janne Josefsson att bekräfta deras världsbild: det är i själva verket "våldsvänstern" som är skurkarna. De själva är lammen som bara försvarar sig mot ulvarna. Nu ser det politiska våldet inte alls ut så: Den högerextrema miljön kan knytas till 30 mord de senaste 30 åren. Vänsterextremister och islamister, SÄPOs andra två fokusgrupper, har inte mördat någon. Än så länge, kanske man ska tillägga. Det högerextrema våldet brukar också beskrivas som av en annan karaktär än det vänsterextrema. Vänsterextrema riktar sitt våld ganska selektivt mot extremhögern. Extremhögern ger sig visst också gärna på vänstern, men också invandrare, HBT-personer och typ vem som helst som inte faller dem på läppen riskerar att råka illa ut om deras vägar korsas. 
 
 
    Enligt BRÅs undersökning av det politiska våldet mellan 1999-2009 så kunde extremhögern knytas till 211 fall av misshandel, extremvänstern 152. Utan att förringa den bild av RFs offensiva våld som framkom i UG igår så kan man ändå i stort beskriva den våldsutövande autonoma vänstern som en reaktion på extremhögerns framfart.
    Det är svårt att förstå varför Josefsson och UG, om de nu vill göra två program som ska granska och jämföra dessa två extrema poler slarvar med att redovisa grundläggande fakta. Om hälften av Josefssons tittare igår gick från TVn med uppfattningen att det är vänsterextrema som står för 95 procent av det politiska våldet så har han begått en massiv desinformationsgärning som bara tjänar extremhögerns syften.
    Jag tror inte för en sekund på att detta var Josefssons avsikt. Men jag tror att hans iver att hamra hem sin tes om den farliga våldsbejakande vänstern gjort honom slarvig och lite för snabb på avtryckaren. låt oss hoppas att UG går ut med en tydlig rättelse. 
 
 
 
 
 
 
 

Varför valkampanjar borgerliga Expressen för Gudrun Schyman och F!?

E

n sak kan man vara säker på när det gäller tidningen Expressen: När det börjar vankas valrörelse så transformeras den "oberoende liberala" kvällsblaskan till en oblyg kampanjmaskin för Alliansen och högersidan i svensk politik. Och då snackar jag inte om ledarsidan. Alla borgerliga tidningar har borgerliga ledarsidor. Det är helt i sin ordning. Ledarsidor har dessutom inte så många läsare och talar mest till de redan övertygade. Expressen kampanjar på nyhetsplats, på ett sätt som skiljer ut dem från resten.
 
 
    2010 plockade tidningen till exempel upp Mona Sahlins 15 år gamla tobleroneaffär och drog den några varv till, för att sabla ner de rödgrönas statsministerkandidat med så mycket gammalt skit som möjligt. Medieforskaren Kent Asp granskade hur media skött valrörelsen 2010 och konstaterade:
 
    "Expressen ger på sina nyhetssidor den klart mest negativa bilden av de rödgröna – tre av fyra artiklar vinklade på Sahlin är starkt negativa. Expressen skiljer sig inte enbart från de andra tidningarna i tendens, utan också genom rapporteringens stora omfattning och starka fokusering på Mona Sahlin."
 
 
    En annan undersökning, från Uppsala universitet, kom fram till samma sak: 
 
    "Expressen är den tidning som uppvisar störst obalans i sin bevakning. Framförallt Mona Sahlin får en märkbart ogynnsam behandling, både vad gäller bild och text. Antalet bilder och artiklar om Mona Sahlin och de rödgröna är fler antalsmässigt men också mer missgynnande."
 
 
    Expressen fulkampanjar alltså ogenerat för det politiska block som tidningen sympatiserar med med metoder importerade från den brittiska slaskpress som ägs av den korrupte mediemogulen Rupert Murdoch.
    När tidningen gör det på nyhetsplats idiotförklarar den sina egna läsare, som antas inte märka eller inte bry sig om att de blir manipulerade.
    Jag har funderat på vad de skulle försöka med i årets valrörelse, då allt ser nattsvart ut för Alliansen och det inte finns någon uppenbar svag länk att hacka sönder i oppositionsblocket. Svaret verkar - något förvånande - vara: kampanja för Feministiskt Initiativ!
 
 
    Döm själva av skörden av positiva artiklar om F! bara de senaste veckorna - resultatet av en snabb googling, inte på något vis den kompletta listan av F!-haussande artiklar i Expressen. Fundera på vilken stämning som bildval och rubriker ska sätta. Notera avsaknaden av kritik eller svåra frågor: 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
    Med såna rubriker om "Succesiffror, ojojoj!!!", "Löfvén tvingas släppa in i regeringen", "Schyman en kristallklar partiledare", osv så skulle man ju tro att Feministiskt Initiativ är ett politiskt jordskred som möblerar om svensk politik radikalt. Men under den period då Expressen kampanjat som fläskigast för Gudrun Schyman så har det alltså gällt ett parti som legat på mellan 1,3-2,2 procentenheter i mätningarna. Den hittills starkaste mätningen för F!s del gav 3,2 procentenheter, vilket är en bit från riksdagsspärren och ännu längre från en plats i EU-parlamentet. Och detta EFTER flera veckors odelat positiv och praktiskt taget daglig uppmärksamhet i Expressens nyhetsflöde.
    Med samma måttstock borde piratpartiet (2,2 procentenheter i den senaste mätningen) också vara värt att skriva upp och göra hemmahos-besök hos, men där är tystnaden alldeles öronbedövande. Alliansens småpartier (C och KD) ligger bättre till än F! men ingen skulle väl kalla dem för framgångssagor?
 
 
    Missunnar jag F! att glassa sig i strålkastarljuset? Inte egentligen. Det finns sämre partier som Expressen skulle kunna välja att haussa: SD till exempel. Alliansens fyra tröttisar. S eller MP för den delen. Men Expressens kampanjjournalistik i en valrörelse händer inte av en slump så det är intressant att försöka förstå varför!
 
 
    Kanske tidningen gör samma kalkyl som Göran Greider: F! kan locka en hel del vänsterväljare till sig, och därmed försvaga framförallt V, men får troligen svårt att komma över fyraprocentspärren.
    De är ett parti som tilltalar en akademisk medelklass i storstäderna framförallt men har svårt att bredda sin väljarbas. Om Expressen (och annan media) lyckas ge F! precis lagom mycket vind i seglen, säg att de får runt 3 procentenheter i valet, så har det ganska stor chans att bli avgörande i höstens riksdagsval. Större än så är nämligen inte gapet mellan de rödgröna och alliansen + stödpartiet SD.
    Dessutom kan det flytta bort fokuset från debatten om vinster i välfärden och privatiseringar som framförallt V driver och som såklart är beroende av hur det går för V i opinionen. Om V drabbas av opinionsmässig pyspunka på grund av framgångar för F! så kan de sju andra partierna som helst av allt vill slippa prata ett ord till om privatiseringar dra en lättnadens suck.
 
 
    Risken med den strategin är dock att den lyckas lite bättre än vad tidningen tänkt sig och att F! faktiskt lyckas ta sig över riksdagsspärren i höst. Det är inte alls omöjligt att det sker en överströmning också av sossar och miljöpartister som är trötta på sina partiers blekhet och mittenflörtande.
    Isåfall skulle liberala Expressen ha hjälpt till som barnmorska vid förlossningen av ytterligare ett parti på vänsterkanten i svensk politik. Det lär väl knappast tidningens högborgerliga ägare jubla åt? Eller ser man möjligen F! som att föredra framför vänsterpartiet, feministiskt OCH socialistiskt?
 
 
 
    Inte för att spinna iväg för långt ut i konspirationsteoriernas underbara värld, men helt säkert finns det någon slags politisk tanke bakom Expressens kampanj för F! och syftet med den är INTE att gynna feministisk politik och vänsterblocket i svensk politik. Det kan nog alla som känner till Expressen enas om. En avmaskering av strategin hittar man faktiskt på Expressens ledarblogg:
 
 
 
 
***
 
 
    Det pågår för övrigt en mycket intressant debatt om klass och systemkritik mellan vänsterpartister och andra socialister och F!are. Den kan nog ge en fingervisning om varför en borgerlig tidning föredrar framgångar för F! framför framgångar för V. Jag kommer att skriva mer om detta senare men här är några inlägg värda att kolla in för den intresserade: 
 
 
Arash Hakimnia i Fria Tidningen: "Vad är en bortkastad röst?"
 
Replik Veronica Swärd och Kenneth Hermele: "F! är en del av den globala rättviserörelsen"
 
 
Shora Esmailian i Dagens Arena: "F! har illusioner omkapitalismen"
 
 
Rosanna Dinamarca och Martina Skrak: "Både klass och kön är viktigt"
 
 
 DN 1, 
 
 
 
 

Jonas Thente och klasskrampen

D

N-skribenten Jonas Thente har dragit igång en debatt som skulle kunna bli riktigt bra - om den sätter fokus på varför klassfrågan nästan är tabu i Sverige idag - eller riktigt dålig - eftersom Thentes debattartikel på sina ställen upprepar en offermyter och felaktigheter som ger extremhögern onödig politisk credd.
 
 
    Jag skulle sammanfatta hans argumentation såhär: Den senaste tidens fokusering på näthat (Aschbergs "Trolljägarna" t.ex.) är ett demokratiskt problem eftersom näthatarna egentligen bara är offer för samhällsutvecklingen.
    Det är primalskriet från en överkörd och bortglömd arbetarklass vi hör på Flashback, Avpixlat och i tidningarnas kommentarsfält. Problemet är att "den intellektuella medelklassvänstern" (som Thente aldrig bryr sig om att definiera närmare) har slutat prata klass och istället lagt krutet på andra frågor: feminism, antirasism. Han nämner inte hbtq-frågor men förmodligen av ren glömska. 
 
 
    Jag har ofta tänkt samma tanke som Thente. Sverige är det OECD-land där klyftorna ökat mest mellan rika och fattiga. Vi har haft ett tillstånd av permanent hög arbetslöshet sedan 90-talskrisen. Stora landsdelar avfolkas och dör av.
    I ett land som tidigare har varit väldigt jämlikt med internationella mått mätt, där Jantelagen har varit en tegelsten som slagits i huvudet på den som vågat sticka ut från mängden, så borde väl denna framrusande orättvisa mellan fattiga och rika vara hett sprängstoff? Alla politiker borde pressas med frågor om vad just DE har för förslag på åtgärder för att hålla samman Sverige socialt, när vi dras isär alltmer.
 
 
 
 
    Istället diskuteras politik ofta som om den enda intressanta väljargruppen vore en stockholmsk medelklass med sin ekonomi mer eller mindre på det torra.
    RUT-avdrag för städning i hemmet blir en stor grej i debatten, trots att det utnyttjas av en mikroskopisk andel av befolkningen totalt sett (populärast i överklassens Danderyd).  
    Rätten att helt fritt välja skola och dagis åt sina barn blir så helig att ingen (nåja, nästan) törs ifrågasätta den, trots att stora delar av vårt land består av glesbygder där invånarna får vara glada om det finns en enda skola inom rimligt avstånd.
    Apoteket privatiseras och servicen försämras typ överallt utom i Stockholms innerstad, men vad gör väl det?      
Och arbetslösheten, som väljarna gjort till en valfråga två val i rad och nu för tredje gången verkar vilja sätta överst på dagordningen, den blir liksom ändå aldrig något som Jonas Thente och hans medelklasskollegor i media orkar sätta tänderna i och skildra på ett sådant sätt att den hamnar överst också på massmedias dagordning. 
 
 
    Vad beror den här blockeringen, den här klasskrampen på? Jonas Thente ger aldrig något bra svar på den frågan. Istället slirar han av banan. Han antar för mycket och resonerar för slarvigt.
    Vilka är det som näthatar?
    Vilka är det som har makten att sätta agendan för vad som diskuteras?
    Vilka är det som svikit? 
 
 
1. Hans gissningar om vilka näthatarna är är luriga. Vi har ingen aning om om det är som Thente påstår, att det är arbetarklassmän på landsbygden, den förlorande tredjedelen i "två tredjedelssamhället", som sitter och eldar på hatet mot feminism, socialism och antirasism på nätet.
    Den enda undersökning av vilka som kommenterar på hatsajter som jag känner till menade tvärtom att det är en spretig skara. Många kommer från över- och medelklass. Och varför skulle det inte vara så? Över- och medelklassmännen är ofta mycket klassmedvetna och politiskt engagerade, dessutom ofta verbala och tekniksmarta. Klart att en del av dem med förtjusning hoppar på möjligheten att försvara sina klassprivilegier genom internetkrigande.
 
 
2. Han bortser helt från näthatets politiska drivkrafter och vilka som ofta organiserar det. Dess agens.
    När Thente skriver så låter det enkelt: en massa rättmätigt förbannade och svikna arbetarklassmän bänkar sig spontant framför skärmen och häver ur sig sina digitala primalskrik mot allt som de hatar.
    Men i Sverige liksom i många andra länder har näthat en tydlig politisk slagsida åt extremhögerhållet. Den svenska arbetarklassen har det inte i någon större utsträckning.
    Historien om hur extremhögern snabbare än de flesta hittade till internet och såg dess möjligheter till snabb och direkt, men anonym kommunikation och propagandaspridning, är redan känd. Det har gett nazister och rasister en möjlighet att sätta tonen på sajter som Flashback.
    Det räcker att lyssna på orden som återkommer. "PK". "Kulturmarxister". "Kulturberikare". "MENA". "Mångkulturalister". Osv. Osv. Osv.
 
 
    Den som tror att den lyssnar på den genomsnittlige svenske arbetaren i dessa ord, förbannad över chefernas bonusar och fallskärmar, över arbetslöshet och arbetarrörelsens svek, den får tänka ett varv till. Det slående med näthatet är inte hur proletärt och fokligt det är utan tvärtom att det ofta gör intellektuella anspråk, om än utifrån politiska referensramar som känns hämtade ur Alice i Underlandet.
    Etiketten "kulturmarxist" till exempel, som återkommer allt oftare sedan massmördaren och terroristen Breivik lanserade det för en större publik, refererar till den döde filosofen Herbert Marcuses märkliga teorier som knappast är aktuella för dagens vänster, om de någonsin varit det.
 
 
    Inte för att jag inte tror att en arbetare kan förstå filosofi. Men är det Marcuses idéer om hur man skapar politisk hegemoni som han sitter och hetsar upp sig på framför tangentbordet på kafferasten? 
 
 
    Naturligtvis så är det ingen enhetlig bild. Alla som näthatar är inte extremhöger. Förmodligen har de allra flesta av oss någon gång gjort något på nätet som vi inte är stolta över. Men det går heller inte att bortse från att vissa ljusskygga politiska krafter medvetet eldar under näthatet och häller i sitt eget ideologiska gift i häxbrygden.
    Den som kan piska upp näthat, eller ge det riktning och innehåll, har makt. Politisk makt. Det vittnar många journalister om, hur de avstår från att granska vissa ämnen och skriva vissa saker på grund av rädsla. Det här verkar Thente inte förstå. I hans berättelse utövas makt bara i en riktning.
 
 
    Näthatet drabbar också väldigt många privatpersoner, som till skillnad från journalister och politiker ofta står totalt försvarslösa. Jag undrar vad Jonas Thente har att säga till alla dessa privatpersoner som fått känna på det tvivelaktiga nöjet i att hängas ut med adress och telefonnummer på Flashback, Avpixlat eller något annat ställe där näthatet odlas och raffineras? Tror han att det är mindre jobbigt än att hängas ut i "Trolljägarna", med pixlat ansikte? För att kunna driva sin tes om att näthatet är de svikna och maktlösas röst tvingas han yxa av väldigt många utstickande grenar. 
 
 
3. Vilka är det då som sviker; som slutat tala om gammalmodig klasskamp och gått över till att bekämpa mer sexiga och lättsmälta  problem som patriarkat och rasism? Jonas Thente målar med bred pensel fram bilden av en identitetspolitiskt fixerad medelklassvänster. Men vilka menar han?
   
 
    Jag påstår att den egentliga vänstern i Sverige, då menar jag t.ex. vänsterpartiet, vänstersocialdemokrater, vissa fackförbund och mindre vänstergrupperingar, aldrig slutat prata om klass, ens när det var som minst trendigt. Visst har vi vidgat perspektiven till att rymma feminism, antirasism och på speciellt HBTQ-området skördat stora segrar sedan 90-talet, men kärnan i vänsterns politik har varit kontinuerlig: Social rättvisa. Full sysselsättning. Rättvis fördelningspolitik. Den som påstår att vänstern svikit sitt arv av klasskamp får allt ta och bevisa det. Vilka politiska förslag har vi slutat envisas med att driva och tjata om? Har inte vänsterns problem varit att vi, just eftersom vi tjatat på om klassfrågor, som upplevts som osexiga och "ute", ofta hamnat lite offside i den politiska debatten?
   
  
    För en annan sak än vad vänstern driver för politik är ju vad Jonas Thente och hans kollegor i media väljer att skriva om. Där tycker jag att han slarvar med ansvarsfördelningen och smiter undan. Jag vet inte vad han själv tidigare gjort för att flytta fram debatten om klass, möjligen har han bara passerat under min radar. Men hans journalistkollegor i den stockholmska medelklassen, som oftast röstar på miljöpartiet och väl snarare än vänstersocialister är någon slags lagomradikala liberaler, verkar definitivt lida av klasskramp.
    Vilket egentligen inte är konstigt. Medelklassen har ofta gynnats av den borgerliga ekonomiska politiken. Den har fått skattesänkningar,  bostadsrätter och skattesubventionerad pigstädning och slipper gå arbetslös. Den känner inte effekterna av klassamhället svida in på bara skinnet och är förmodligen inte så pigg på att tvingas betala in så värst mycket mer skatt, bli av med ränteavdraget på bostadsrätten eller avstå från några andra ekonomiska privilegier. Även om den nog tycker att rättvisa är en bra idé i allmänna ordalag. 
 
 
    Tyvärr är det ju den här stockholmska lagomradikala medelklassen som arbetar i media som bestämmer vilka frågor som ska diskuteras i den offentliga politiska debatten och vilka som glöms bort. Inte de vanliga gräsrötterna i de politiska partierna. Inte heller de tunga politikerna i rikdag och regering. Inte ens näthatarna, även om de försöker. Vänsterpartiets långa och envetna kampanj mot de privata vinstintressena i den offentliga sektorn - i sig ett resultat av en klassmedveten analys - fick inte riktig luft under vingarna förrän media började skriva om missförhållandena, snålheten och cynismen på Caremaägda Koppargården.
 
 
    I väntan på Thentes teori om varför han och hans jounalistkollegor har så svårt för detta med klass så har jag en egen:
 
    Ekonomiska och sociala klassorättvisor upplevs mer än ojämlikhet mellan könen eller rasdiskriminering som självförvållade och därmed berättigade.
    De som tillhör medelklassen och lyckats skaffa sig ett bra jobb med en nätt inkomst och säkrat sin position i samhället menar troligen att de gjort sig förtjänta därtill genom studier och hårt arbete.
    Rätt ofta - tror iallafall jag - delas den synen på klasskillnader av de som tillhör arbetarklassen eller prekariatet. Också de som dragit nitlotten i klassamhället vill gärna tro att det genom hårt arbete och beslutsamhet går att arbeta sig upp. Det är ett halmstrå att klamra sig fast vid och de som inte lyckas röra sig uppåt i den sociala hierarkin känner ofta skam och skuld över sitt eget misslyckande. "Det är mitt eget fel. Jag är så korkad och lat att jag aldrig orkade läsa vidare på universitetet och göra den där klassresan som andra med min klassbakgrund gjorde".
 
 
     Radikala medelklassliberaler i mediabranschen är nog inte immuna mot klassförakt. Jag är det inte själv, fast jag tillhör arbetarklassen och det alltså blir ett slags självförakt. Trots att vårt klassamhälle förutsätter att vissa tar de där dåligt betalda lågstatusjobben och att några andra pressas ut i arbetslöshet och därmed håller nere inflationen åt alla oss andra, så att vår Riksbank blir nöjd.
    Den ekonomiska orättvisa och den otroligt skeva maktfördelning som varje kapitalistiskt klassamhälle innebär har blivit en fråga om individers personliga ansvar för sin egen situation istället för ett strukturellt problem. Ser man saken på det sättet - och det tror jag att många av Jonas Thentes kollegor gör, medvetet eller omedvetet - så blir det svårt att trovärdigt lyfta klassfrågor från ett underdogperspektiv.  Könsorättvisor och rasdiskriminering däremot är uppenbart orättvisa vid första anblicken. Ingen "rår för" sin hudfärg eller sitt kön. Då ska ingen heller disrimineras på grund av dem. 
 
 
 
 
 
 
 

Studiemedlen blir en skuldfälla för låginkomsttagare

F

ör några månader sedan blev det ett jävla liv när Anders Borg ville försämra studiemedlen. Bidragsdelen skulle sänkas med 300 kronor. Vilket naturligtvis är idiotiskt och en klasspolitik som enbart riskerar att avskräcka människor med dålig ekonomi från att studera. Studenterna blev arga och bråkade och Borgs förslag sågades längsmed fotknölarna i diverse kanaler - med resultat att det drogs tillbaka lika snabbt som det dök upp. Och regeringen Reinfeldt stod där och såg fånig ut. Den andra delen av försämringen som Borg lanserade blev det däremot inget liv om: i fortsättningen ska CSN-lånen inte skrivas av när låntagaren uppnår pensionsåldern. 
 
 
    Vad är egentligen värst: Att bidragsdelen sänks med 300 kronor eller att avskrivningsrätten försvinner? Man kan anta att det senare har en minst lika orättvis klassprofil som det föregående. Om en inte lyckas betala av sina studielån innan pension - ens med det nuvarande systemets striktare krav på avbetalning jämfört med tidigare - beror det troligen på att låntagaren ifråga inte tjänat så värst bra efter avslutade studier. Att fortsätta belasta låntagaren med CSN-avbetalningskrav när den gått i pension - in i dagens usla pensionssystem, det som Göran Persson siade att vi skulle bli väldigt förbannade när vi såg effekterna av - riskerar att skapa en fattigdomsfälla.
 
 
    Enligt Aftonbladet är det 20000 personer om året som inte lyckats betala av sina lån vid 67 års ålder och alltså skulle drabbas av denna nya försämring som Borg föreslår. Det är ytterligare ett angrepp på det studiemedelsystem som egentligen var en kompromiss med 60-talets radikala tankar om studielön. Målet för Olof Palme som drev igenom reformen var att barn från alla slags hem, akademiker såväl som arbetare, skulle kunna studera vidare utan att riskera att fastna i ohanterliga skuldfällor. Det var en vacker tanke, dock inte enligt Anders Borg och Alliansregeringen, som hellre vill få lös mera pengar för att sänka skatterna för de egna kärnväljarna i rika medel- och överklassvillaområden. Till saken hör att studiemedelssystemet lika lite som socialförsäkringarna är en förlustaffär för staten utan finansieras av låntagarna genom återbetalningar med ränta.
 
 
 
 

Världens bästa Carlsson?

D

et verkar räcka med att Ingvar Carlsson släpper sig för att delar av det svenska kommentariatet ska brista ut i lovsång: 
 

"Carlsson! Carlsson! Världens bästa Carlsson!
vackra, snälla, lagom tjocka Carlsson,
genomkloka, underbare Carlson!"

 
    Nu har den före detta partiledaren för sossarna tillika statsminstern kommit ut med en till memoarbok. Änglakörerna sjunger:
 
"Var Ingvar Carlsson den sista socialdemokraten med en kompass för rättvisa och plikt?"

"Jag tittar på bokens omslagsbild och undrar över vad som, med historiens distans, ska bli kvar av människors uppfattning av honom själv? Ett ord?

Jag tror: respekt."

    (PO Enqvist i DN, artikelrubrik "Den hederlige".)
 
 
    "Att nuförtiden begära moralisk resning av grå Ingvar Carlsson–kaliber är passerat. Världen är tillsvidare sjuk, det är bara att leva i den."
 
    (Fredrik Virtanen i Aftonbladet, ur en krönika om giriga sossar.)
 
 
    "Ingvar Carlsson är sympatisk, sansad, ja nästan för nykter om det är ett möjligt tillstånd – och trots detta riktigt läsvärd. Det är inte enbart med ålderns rätt han tar sig ton i olika frågor. Han har ett nyfiket, prövande och rappt intellekt."
 
    (Thomas Engström recenserar självbiografin åt SvD.)
 
 
    "Ingvar Carlsson är totalt oförstörd av sina höga positioner. Inga later, inga åthävor" och har en genuint demokratisk stil."
 
    Per T Ohlsson i Sydsvenskan
 
 
    Män ur den övre medelklassen hyllar en annan man. Jag vet inte någon annan politiker som skulle håva in såna lovord. Men det är sällan eller aldrig som Carlssons politiska gärning upphöjs och hyllas. Istället är det hans karaktär, den hederlige, moraliske, ärlige och lite tråkige som framhävs. Det är lite som när media hellre diskuterar kvinnliga politikers klädstil än deras åsikter. Det är konstigt och också lite farligt.
    Oavsett om Carlsson är en rättskaffens karl med "moralisk resning" eller inte så valde han som statsminister en ny väg för sitt parti och för Sverige som vi fortfarande vandrar på.
    Om de gamla partiledarna och socialdemokraterna Tage Erlander och Olof Palme vaknade upp från graven så skulle de inte känna igen sitt socialdemokratiska parti efter Ingvar Carlssons tvära kursomläggning högerut, som sedan fullföljdes av Göran Persson.
 
 
Återtågets försiktige general
 
 
    Eric Erfors är värd en eloge för att han i Expressen påminner om hur Carlsson vred om armen på sitt EU-skeptiska parti och från en dag till en annan meddelade att Sverige skulle ansluta sig till den Europeiska Unionen. Ingen partidemokrati där inte. Moralisk resning?
    Carlssons engagemang för Ja-sidan var säkerligen en förutsättning för att den skulle vinna, om än knappt och med hjälp av lögner.
    Den dåvarande EU-kritiska ordföranden för Kommunal, Lillemor Arvidsson, vittnade om Carlssons hårda nypor då han tvingade henne att bara några dagar före folkomröstningen gå ut i media och rekommendera sina kommunalare att rösta Ja till EU, på tvärs med sin egen övertygelse. Kanske var det där folkomröstningen avgjordes. Arvidsson lämnade senare sin ordförandepost med magsår. 
 
 
    Men det handlar inte bara om EU. Under Ingvar Carlssons tid som statsminister slaktades den heligaste av socialdemokratiska kor inom den ekonomiska politiken: det överordnade målet att bekämpa arbetslösheten och upprätthålla full sysselsättning ersattes med inflationsbekämpning. Arbetslösheten rakade mycket riktigt i höjden i och med 90-talskrisen och har sedan dess bitit sig fast runt nivåer som tidigare generationers sossar skulle funnit outhärdliga. Med detta följer ändrade styrkepositioner mellan arbetsgivare och arbetstagare, till arbetsgivarnas fördel.
    Det var också Carlsson som avreglerade valutamarknaderna, till kapitalets jubel. Han stramade åt den ekonomiska politiken. Han försökte till och med införa ett strejkförbud för facken. 
 
 
    Carlsson beskriver själv sin politiska gärning som en reträtt: 
 
"Under de tjugofyra åren 1982 till 2006 så regerade vi socialdemokrater under tjugoett år. Men under hela den här perioden så var tidsandan marknadsliberal, bland ekonomer, i medierna och borgerliga partier. Dessutom hade vi en svår ekonomisk kris att bemästra. Vi pressades tillbaka, var ideologiskt vilsna, vi utmålades som ålderdomliga och tillhörande en annan tid, vi tvingades skära i utgifter och banta våra egna reformer, med blödande hjärta. Sedan kom Moderaterna och gjorde det med glädje."
 
 
    På ett sätt kanske Ingvar Carlssons historia är en tragedi. Han ville aldrig bli partiledare, mordet på Olof Palme tvingade motvilligt fram honom i det skarpaste rampljuset. Det föll på hans lott att vara socialdemokratisk statsminister under en period då högern, arbetsgivarna och nyliberalismen var aggressivt på bettet. Men gjorde han verkligen allt han förmådde för att hålla emot? Jag minns Carlssons tid vid makten som reträtt efter reträtt.         När Berlimuren föll och Öststatskommunismen rasade samman så borde socialdemokratin ha jublat, istället stoppade man svansen mellan benen och lät sig hunsas och stoppas i samma ideologiska fack som sina svurna fiender kommunisterna av en segerrusig höger.
    Jag minns väl när Ingvar Carlsson pressades med frågor om socialdemokraternas socialistiska idéarv, fastslaget i partiprogrammet. Istället för att argumentera rakrygget så duckade han bakom undanflykter om att hans parti inte var socialister utan socialdemokrater.
    Trots att Carlsson var statsminister i en av världens mest framgångsrika välfärdsstater och ledde vad som då troligen var västvärldens starkaste arbetarrörelse så saknade han viljan eller förmågan att sätta mot denna offensiv från höger. Han blev återtågets försiktige general. Den ärliga uppsynen och den svenska lite reserverade personligheten var säkerligen hårdvaluta för den socialdemokratiske partiledare som tvingades sälja av socialdemokratins kronjuveler, som den fulla sysselsättningen och pensionsystemet ATP.
 
 
    I debatterna med Carl Bildt märktes det tydligt hur hunsad Carlsson var av den nyliberala tidsandan. Men ett visst nedlåtande förakt reserverade han - denne hedersknyffel - åt den vänster som till skillnad från socialdemokratin inte köpte nyliberalismens trossatser. Han förlät aldrig vänsterpartiet för att det inte röstade för hans krispaket 1990, som bland annat innehöll det för fackföreningsrörelserna otänkbara strejkstoppet.
 
 
    Istället för att vilja samarbeta med vänstern har Carlsson sedan talat sig varm för att socialdemokratin ska alliera sig med borgerlighetens småpartier, som i sin tur dragit allt mer åt höger.         Hans senaste utspel var ett angrepp på det svenska valsystemet - ett av världens mest demokratiska - som ger väljarna stor frihet att rösta på ett parti som står dem själva nära, så länge det partiet har en chans att klara fyraprocentspärren.
    Carlsson vill införa ett mindre demokratiskt representativt system där två stora partier ska dominera politiken genom att gynnas av valsystemet. T.ex. USA och England har såna system. Detta  skulle möjligen göra Sverige mer "lättstyrt", för något av dessa två partier, men samtidigt betydligt mindre demokratiskt. 
 
 
    PO Engqvist - med sin ekonomi och karriär på det torra sedan länge - får såklart minnas Ingvar Carlsson med respekt om han vill. Det kanske mannen till och med är förtjänt av, på ett personligt plan. Men vi som tillhör den generation som drabbades av den ekonomisk-politiska kursomläggningen som Carlsson genomförde, som känt arbetslösheten och utanförskapet in på bara skinnet, vi som nu ser hur EU utvecklas i precis den riktning mot auktoritär nyliberalism med fascismen väntade runt knuten som Nejsidan varnade för - och Carlsson viftade bort - har mindre anledning att vara vördnadsfulla. 
 
 
 
 
 






Twingly Blog Search link:http://homopoliticus.blogg.se/ sort:published


Netroots - Socialdemokraterna


Politik
Politik bloggar