O

K, erkänner: Jag tittade på SVT Forums bevakning av kristdemokraternas trafikolycka - förlåt partiledarstrid igår. Det kändes lite snuskigt. Ett guilty pleasure liksom. Skadeglädje - den enda sanna glädjen!? Men jag - liksom alla andra som avviker från den kristna kärnfamiljsnormen - har många skäl att ogilla (kd), så vi kanske är förlåtna om vi frossar nu när moralistpartiet är på väg att begå harakiri? Inte hade han det lätt Göran Hägglund. Ofta verkar han vara trevligare än sitt parti, men igår såg han trött och sliten ut. Och Mats Odell - min självklara kandidat för (kd)s uttåg ur riksdagen 2014, han såg mer belåten ut än vad han borde. Som Alliansfritt Sverige träffsäkert kommenterade:


"Den ene har sabbat den andres planer på att bli partiledare, och den andre har sabbat den enes möjligheter att vara partiledare."

Annars slogs man av att de talare som uttryckte de mest inkrökt medeltida åsikterna var den yngre generationen ur KDU. Det känns bra för framtiden tycker jag, som helst vill se partiet försvinna bort från svensk politik. Det kristdemokraterna själva verkar vara mest stolta över, om inläggen från talarstolen är något att döma av, är att ha infört "valfrihet" (Carema) i äldreomsorgen och ha stiftat en lag (LOV) som kommer att tvinga de kommuner som hittills betackat sig för "valfrihet" (Carema) att släppa in dessa vård-och omsorgsprofitörer i de skattefinansierade verksamheterna. Det där med att det är lättare för en kamel att komma genom ett nålsöga än för en rik man att komma in i himlen är inget för dagens kristdemokrater. Som jag skrev när Maria Larsson, vår kristdemokratiska äldreminster var ute och försökte lägga ansvaret för Caremaskandalerna på sossarna och personalen:


"En annan biblisk berättelse handlar om hycklarna - de som säger en sak och gör en annan. Minns Maria Larsson den? Kanske dags för lite bibelstudier i (kd)?"


Visst är det ändå lite ironiskt att "moral och etikpartiet" (kd) ger oss denna uppvisning i taskighet och fulspel? Att ombuden mangrant gick upp i talarstolen och sade sig njuta av den fantastiska stämningen i kongressalen kunde ju liksom inte riktigt dölja de vassa knivarna som for genom luften. Om nu bara Marcus Birro kan övertalas att borda det sjunkande skeppet också så vore det pricken över i!


DN 1, 2, 3, 4, 5, AB 1, 2, SvD 1, 2, Exp 1, 2, SVT 1, 2, Ekot 1, 2, 3,

H

ur står det till egentligen med demokratin hos de sociala demokraterna? Först avsätts en kongressvald partiledare - på medias inrådan - av en klick höjdare, allmänt omtalade som "Det Mäktiga Verkställande Utskottet". Jag tvivlar på att det beslut de fattade när de tvingade Juholt att gå var särskilt väl förankrat bland partiets gräsrötter. Av döma av reaktionerna på nätet så är det många som är fly förbannade. Sedan, innan man hann säga "chockdoktrin", svängde partiet plötsligt 180 grader och gav Borg och Reinfelt stöd för ett svenskt deltagande i den europakt som nu förhandlas fram i största hemlighet och hysch-hysch. Den pakt som vi ännu inte vet riktigt vad den ska innehålla.


Enligt sossarna så är en förutsättning för ett svenskt deltagande i denna pakt att vi inte själva ska tvingas lyda dess regler. Man kan ju dels fråga sig vad det är för poäng att gå med i en pakt som är så dålig att man kräver att få slippa tillämpa dess regler? Men som den som såg EU-nämndens möte i fredags vet så finns det inga garantier för att Sverige kommer att slippa denna tvångströja. På en direkt fråga från Jonas Sjöstedt tvingades regeringens representant medge att de ännu inte fått några undantag. Alltså har socialdemokraternas kravlista som de ställde upp för ett svenskt deltagande inte uppfyllts. Men ändå är (s) för. Den nye partiledaren Löfven är känd som en rabiat eurokramare. Inför folkomröstningen 2003 var han ute och kampanjade för ett ja:


"Vi har väntat i flera år nu och vet att euron fungerar samtidigt som vår ekonomi och lönebildning fungerar. Det är rätt tid, vi förlorar på att stå utanför och kommer att få vänta upp till tio år om vi säger nej nu."


Vad säger det egentligen om tillståndet för demokratin i vårt största parti när hållningen i en så central fråga raseras mellan tisdag och fredag. När slutade det vara medlemmarna som stakade ut den politiska kursen?


Juholt - kanske något mer EU-skeptisk - åkte ut. Löfven, arbetsgivarnas favorit, kärnkraftskramaren, eurokramaren, åkte in. Och med honom en helt ny politik.


Det finns något desperat och sorgligt i de kommentarer jag läser på Facebook från sossar. NU ska det äntligen vända. NU kommer arbetarsonen, barnhemspojken, en Riktig Sosse. Han kommer med nystarten! Men ville (s) ha en nystart så hade det kanske varit en bra idé att inte första dagen med den nya dealen rösta för ett svenskt deltagande i en europakt som designats specifikt för att göra klassisk socialdemokratisk ekonomisk politik omöjlig i hela EU framöver. För det är faktiskt det det handlar om. Europakten blir en tvångströja, en broms i uppförsbacken som Sjöstedt beskrev den i EU-nämden. Ett hinder för att investera Europa ur den ekonomiska krisen och bygga bort arbetslösheten. Dessutom syftar pakten till att alltid i första hand hålla bankerna skadeslösa vid ekonomiska kriser, även ekonomiska kriser osm orsakas av dem själva. Och de som får betala för detta blir - som vanligt - vi löntagare. Detta insåg uppenbarligen Håkan Juholt. Bidrog det till att det blev så bråttom att röja honom ur vägen?


Läs Isobel Hadley-Kampfs Expressenledare om bankernas snuskiga vinster:


"Vi är inte bättre i Europa. Strax före jul valde europeiska centralbanken ECB att ge de stora bankerna ett julklappslån på 489 miljarder euro till en procents ränta.


De här pengarna förväntas bankerna i sin tur låna ut till EU-länderna. Räntan på exempelvis italienska 3-årsobligationer ligger i dag på 3,7 procent, mellanskillnaden bör ses som en gåva från europeiska skattebetalare till bankirerna.


Att banker inte ska behöva ta förluster är för övrigt en viktig punkt i den nya europakt som Sverige nu enligt regeringen och Socialdemokraterna ska ansluta sig till.


Blott en enda svensk högre politiker har kritiserat tanken om att ständigt rädda bankerna först, Vänsterpartiets nyvalde partiledare Jonas Sjöstedt


Han har också fört fram förslag om skatt på finansiella transaktioner, delning av banker, krav på högre kapitalsäkerhet och bättre konkurrens i bankbranschen. Till stor del är det mycket kloka tankar.


Från regeringen nöjer man sig dock med att moralisera över girighet.
Vi borde knappast förvånas över att hedgefonder nu vill stämma Grekland för brott mot de mänskliga rättigheterna för att de inte får igen sina pengar.


Den bakomliggande självbilden har vi alla hjälpt dem att odla."


Läs också Jonas Sjöstedt på SvD Brännpunkt: Europakten låser oss vid högerpolitik!


Kolla gärna på den här videon om ESM, den nya europeiska "stabilitetsmekanism" som regeringen vill pumpa in svenska skattepengar i:






DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, AB 1, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, Exp 1, 2, 3, SVT 1, Ekot 1, 2, Fokus!

S

åhär ser det ut när media granskar makten, den politiska och ekonomiska, istället för att jaga en maktlös opposition:


"Filippa Reinfeldt exporterade avknoppningsidén – att personal får ta över driften av offentligt finansierad verksamhet – från Täbys kommunpolitik till vårdpolitiken på länsnivå. Resultatet blev att fem husläkarmottagningar avknoppades 2007 för sammanlagt mindre än fyra miljoner kronor. I dag tros de vara värda runt 100 miljoner kronor tillsammans, enligt oppositionslandstingsrådet Birgitta Sevefjord (V), som förra torsdagen polisanmälde Serafenaffären för trolöshet mot huvudman och jäv.

Liksom i fallet med Tibble gymnasium visade det sig att avknoppandet av de fem husläkarmottagningarna var olagliga. Enligt stadskontoret bröt de mot kommunallagen och EG-rätten. Avknoppandet avbröts 2009.

Den aktuella Serafenhistorien är intressant för att den så tydligt visar Filippa Reinfeldts mediebojkott. Eller är det Moderaterna som vill skydda en av partiets viktigaste galjonsfigurer till varje pris? Otaliga medier har försökt få en intervju de senaste veckorna med Filippa Reinfeldt – samtliga har kammat noll. Till och med landets största morgontidning, Dagens Nyheter, hänvisas till finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) – och han hade inte ens något politiskt ansvar när Serafen avknoppades 2007. Stockholms skattebetalare har förlorat miljontals kronor på försäljningen av Serafens husläkarmottagning, men personen som är ytterst ansvarig för att skattemedel försnillats väjer för ansvaret. Varför tyckte Filippa Reinfeldt att det var rätt att sälja stockholmarnas gemensamt ägda vårdcentraler för några hundratusen, när hon måste ha insett att de kunde säljas vidare för det mångdubbla? Frågorna hopar sig, men det moderata lägret i landstinget tiger."



Nu är det visserligen inte DN själva som ställer de obekväma frågorna. Men att de trots allt upplåter sin insändarspalt till fem kritiska chefredaktörer, trötta på Filippa Reinfeldts vägran att svara på frågor om den politik  hon tvingar på Stockholmarna, är åtminstone något. Kanske en snöboll har börjat rulla? Orkar "den granskande makten" slita blicken från påvevalet på Sveavägen 68 och vända den mot paret Reinfeldt en stund?

 

 

(På bilden: Filippa Reinfeldt inviger Caremas nya vårdcentral på Gullmarsplan. Vilket fick konkurrenterna från närliggande vårdcentraler att argt fråga sig varför Filippa valde att gynna just Carema?) Nyheter24 har också förgäves försökt få svar på samma fråga, liksom vad de täta personkopplingarna mellan Carema och moderaterna får för konsekvenser. Ett exempel på detta är att den "krisgeneral" - Henry Stenson - som Carema kallade in för att hantera vinterns vanvårdsskandal samtidigt är ordförande för moderaterna i Stockholm. Läs mer!)

 

 

Bloggat: Stockholmsvänstern, Alliansfritt Sverige om att fler dör i vinstdriven vård, Läkartidningen, Ett hjärta rött om paret Reinfeldt,

 

DN 1, 2, 3, 4, AB 1, 2, SvD 1, 2, Exp 1, 2, SVT 1, 2, Ekot 1, 2,

 

S

venska språket begåvades med ett nytt ord 2011: Att göra en "Juholtare" innebär att slänga ur sig något förhastat som man sedan tvingas backa från. För om det är något som media noggrant lyckats hamra in, inte minst de senaste dagarna då Juholtdrevet ska motiveras i efterhand, så är det ju hur otroligt slarvig och oseriös Håkan Juholt varit. Den ovärdigaste partiledaren någonsin, enligt KG Bergström. Kan inte dra ett rakt streck, enligt Aftonbladets Jan Helin. Åsa-Nisse har han kallats. DNs Peter Wolodarski listar "13 punkter om en olycka i svensk politik" Olyckan är såklart Juholt. Och visst ser de generande ut, dessa 13 uppräknade fel. Förödande för Juholts trovärdighet. Inte kan vi ha en statsministerkandidat för det största partiet som tvärsäkert säger en sak, bara för att sedan tvingas backa? Som kan misstänkas för att vara vårdslös med sanningen? Kanske medvetet ljuga?


Det är mycket möjligt att Håkan Juholt faktiskt var ovärdig, som KG Bergström säger. Och den dag som KG, Jan och Peter börjar jaga också Fredrik Reinfeldt, som i Alliansfritt Sveriges uppräkning slirar på sanningen inte mindre än 18 gånger, och ställa samma tuffa följdfrågor som de ställde till Juholt, då kommer jag att tro på att deras föraktfulla sågning av Juholt faktiskt grundade sig på deras långa journalistiska erfarenhet och yrkesheder och inte bara var ett utslag av Stockholmsmediaflockens förakt för lantisen. För inte är det mindre oseriöst att som Reinfeldt tvärsäkert påstå att klyftorna mellan rika och fattiga inte ökat i Sverige under hans regeringstid, när de i själva verket dragit i väg i raketfart enligt regeringens egna promemorior. Eller att arbetslösheten minskar när den i själva verket ökar. För att ta bara två av de många exemplen som Alliansfritt Sverige ger. Läs hela listan!

När myntar media begreppet att göra en "Reinfeldtare"? Eller kanske att göra en "Bildtare" = Skrämma kritiska journalister till tystnad?


Dagens Arena, SvD 1, DN 1, Exp 1, SVT 1, Ekot 1,

D

en privatiseringsorkan som dragit igenom vårt land de senaste 20 åren har inte skonat Stockholms tunnelbana, en gång kärnan i en väl fungerande lokaltrafik. Nu börjar vi kunna utvärdera resultatet: En total  entreprenadsörja där ingen vet vem som har ansvar för vad. Personal som skräms till tystnad. Trasiga tåg som skickas ut i trafik och ökar olycksrisken. Allt sämre arbetsvillkor för de anställda. Vad man kunde vänta sig, med andra ord. Men goda nyheter för några moderata kärnväljare - bilfabrikanterna.


Igår hade TV4s Stockholmsnyheter ett längre inslag om Stockholms tunnelbana. Det var mycket sevärt, så jag lägger upp det:

Utskrift av första delen:


Hallåa: "Kraftig underbemanning som leder till inställda tåg. Spärrvakter som inte får gå på toaletten. Trasiga tåg som inte är tillräckligt säkra som skickas ut i trafik. Ja det här är bara några av de punkter som anställda inom tunnelbanan vittnar om i en ny rapport som TV4-nyheterna Stockholm tagit del av. SL får nu massiv kritik i den här rapporten från olika håll."

Reporter: "Hur pass säkert är det att åka tunnelbana idag?"

SEKO-representant: "Det är inte säkert. För det första så får våra medlemmar inte laga vagnar som har gått sönder. Utan det är bättre för TBT att låta dåliga vagnar vara ute och rulla. När vi kör tunnelbanan på gröna linjen så vägrar MTR att det ska finnas personal så att alla tåg kan komma i tid. Det är inte säkert i Stockholm!"


Läs hela rapporten: Verkligheten på spåret!


AB 1, DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3,

K

unde inte låta bli att skratta lite när jag gick förbi tidningsstället imorse och såg Aftonbladets framsida. "Så förnedrade de Juholt". Menar de inte "så förnedrade VI Juholt"? Inne i tidningen fortsätter förnedringen. Där kan man läsa om hur partiledaren tvingades ut på balkongen under en förtroendeomröstning om hans framtid - som han förlorade med 9-3. Sen låter Aftonbladet Juholtvännerna komma till tals. En "källa" ger Wanja Lundby-Wedin skulden för allt:


"Wanja kommer gå till historien för tre saker: AMF-skandalen, att hon körde LO i botten och att hon fällde Håkan Juholt, säger en partikamrat."


Man måste ju ändå beundra fräckheten. Först jagar mediadrevet bort Juholt från posten som ledare för (s). En ganska stor del i detta ligger onekligen hos Aftonbladets felaktiga rapportering av hyresbidragsaffären. När tolvtaggaren sedan fällts och skinnet hänger på Jan Helins vägg - då byter tidningen helt plötsligt tonläge och börjar hyckla medömkan och sympati med bytet och skriver ner motståndarna som tvingat honom på fall - därtill påhejade av AB och övrig nyhetsmedia. Kanske det är ett briljant sätt att sälja tidningar - muta in både anti- och pro-Juholtsegmenten i läsarkretsen? Men det förutsätter att läsarna har guldfiskminne.


Intressant är också att diskussionen om detta var ett drev, och de tvärsäkra förnekandena från aktörerna, kom så snabbt. Redan samma dag som Juholt avgick skrev SvDs redaktionschef "Den här gången var det inget drev". Allt var i sin ordning. Rent osmakligt var det däremot enligt Martin Jönsson av Paul Ronge att jämföra jakten på Juholt med tjurfäktning.


"Det var inte ett drev!" upprepar också Expressens chefredaktör Thomas Mattson fyra gånger mantralikt på sin blogg och uppvisar den totala brist på självinsikt som verkar vara en förutsättning för att få bli mediachef. Eftersom drevet mot Juholt till större delen handlat om politiska frågor så kan det definitionsmässigt inte vara ett drev. Drev måste inrikta sig på offrets privata detaljer, enligt Mattsons hemsnickrade definition. Som såklart när tossig. Men å andra sidan - att försvara Expressens val av nyhetsfokus och drevoffer är ju precis vad Mattson har betalt för. Han ger bara ägarna valuta för pengarna.


Frågan var aldrig om drevet mot Juholt handlade om hans privatliv. Utan varför han jagats av det längsta drevet i världshistorien för småsaker, medan regeringen och borgerligheten kommer undan så lindrigt? Vem på Expressen bryr sig när Reinfeldt ljuger i debatterna, som här och här? Att Filippa Reinfeldt förskingrar offentliga medel i en affär som stinker vänskapskorruption? Varför lyfter historien om Carl Bildts skumraskaffärer aldrig riktigt? Är verkligen Juholts felaktiga påstående om försvarspolitiken i Sälen värre än ett åtal för folkrättsbrott? Där ser vi medias och Thomas Mattsons politiska dagordning framträda. I valet av vad som är viktigt och vad som inte är det. Och sedan återigen i förnekandet av att det valet får några konsekvenser för svensk politik.


Media, den granskande makten, granskar sin egen roll som granskare. Och kommer fram till att de skött den snudd på exemplariskt. Om de får säga det själva. Och det får de. Vem törs säga emot, med risk att bli uthängd som mediakritisk rättshaverist? Men ändå, varför är det så brått med att bedyra sin oskuld denna gång? Liket har inte ens hunnit svalna och redan börjar redaktionerna babbla i munnen på varandra.




Bloggat: Jonas Wikström, Maria-Pia Boethius,


SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, AB 1, 2, 3, SVT 1, 2, 3, Ekot 1, 2, 3,

T

ill slut så orkade han inte längre. Mediakvarnen malde ner socialdemokraternas partiledare. Det enda som egentligen förvånar är att han härdade ut så länge och orkade gå med flaggan i topp. De flesta hade nog knäckts för länge sedan. För vad blir det nu? Fyra månader? Världshistoriens längsta mediadrev? I princip varje dag nya attacklöpsedlar. "Partikamrater" som villigt matar media med skvaller och påhopp för att hålla drevet igång. Minns Tomas Östros, Sven-Eric Österberg och Björn Rosengren!

Inte för att Håkan Juholt inte gjort egna misstag. Kanske var han inte rätt person att leda socialdemokraterna. Eller kanske ställdes han inför en omöjligt uppgift - att försöka hålla ihop ett parti som regerats sönder av högersossar som Göran Persson och Tomas Östros. Det får (s) själva utvärdera. Men när jag försöker förstå vilket av hans felsteg som är så allvarligt att det motiverar och förklarar detta sanslösa massmediadrev som föst all övrig politisk bevakning åt sidan under fyra månader, så begriper jag inte. Kan någon förklara det för mig?


Affären med hyresbidraget framstår i efterhand mer som en pinsamhet för media (Aftonbladet) som påstod att det fanns "glasklara regler" som Juholt brutit mot. Att slira på sanningen, som han sägs ha gjort på Folk och Försvar, gör också regeringen titt som tätt, utan att det blir löpsedlar och helsidor om det. Är man bara borgerlig och adlig så går det visst alldeles utmärkt att ha ett åtal för brott mot folkrätten hängande över sig - en anklagelse så mycket allvarligare än allt som riktats mot Juholt - och ändå få regera vidare i ensamt majestät på Utrikesdepartementet. När vi förra helgen i fem städer samlades för att  demonstrera mot vår skamfläck till utrikesminister gav det en liten notis i SvD. I övrig dagspress tystnad. Hade vi demonstrerat mot Juholt hade det säkert blivit helsidor.


Törs man hoppas att våra politiska journalister nu i ren genans ska börja granska vad vår regering sysslar med som omväxling? Grävtips: statsministerns frus inblandning i förskingring av offentliga medel. Eller är sånt under "den granskande maktens" värdighet att granska?


Om något gott kan komma ur denna trista historia så är det väl kanske ändå att fler får upp ögonen för vad det innebär att våra massmedia idag till 90 procent är borgerliga. Inte minst socialdemokraterna har fått ytterligare en anledning att fundera på om det var så lyckat att lägga ner partitidningarna. En helt logisk konsekvens av denna mediala slagsida åt höger blir att inte bara sossar, utan hela oppositionen, mäts med andra och mycket strängare måttstockar än regeringen.


PR-snubben Paul Ronge ger en intressant kommentar:

"Men det mediedrev som varit mot Håkan Juholt går utanför allt jag tidigare upplevt. Jag vill snarast likna det vid en tjurfäktning, av det slag som nu förbjudits i delar av Spanien. Ett blodigt, njutbart djurplågande. Banderilleros med sina hullingförsedda spjut. Picadorerna som utmattar tjuren med ett antal välriktade stick. Utgången är given och irritationen har stegrats allteftersom tjuren har gjort motstånd och vägrat lägga sig ner.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin talade offentligt om att Juholt ”inte kan dra ett rakt streck” och uppmanade partiet att lyfta bort honom. Expressens Niklas Svensson har drivit en fullständigt öppen kampanj, med en egen ”opinionsundersökning” av Juholts förtroende som inte också innehöll det självklara svarsalternativet: ”Jag har förtroende”. Journalister som annars brukar måna om sin neutrala inställning, som Aftonbladets Lena Mellin och SVT:s Mats Knutson har gått över gränsen. Rutinerade KG Bergström skriver i Expressen att han aldrig sett någon så ”ovärdig” partiledare som Juholt. Jag tror många med mig ändå tycker att det är Socialdemokraternas medlemmar som ska bestämma vem som är partiordförande, inte innerstadsblaserade stockholmsjournalister som tycker ”lantisen är ovärdig”.

När partisekreteraren Carin Jämtin igår eftermiddag meddelade att Håkan Juholt hade VU:s förtroende och skulle ”fortsätta som partiordförande” visade medias reaktion omedelbart vilken besvikelse detta innebar. Vilket snabbt ändrades till eufori när de insåg att Jämtin inte berättat hela sanningen: Att ”förtroendet” var villkorat till att Juholt skulle avgå, men ”frivilligt”.

Gör tankeexperimentet att Juholt hade suttit kvar. Hur trovärdiga hade då Aftonbladet, Expressen, SVT och TV4 varit i bevakningen av honom? Vi hade ju alla vetat vilken negativ inställning dess politiska journalister hade till honom.

Jag är inte ensam om att tycka att journalisterna denna gång gick över gränsen och balanserade till mobbing."

Eller som bäste Göran Greider uttrycker det:


"Ännu en Juholtdag förflöt under fredagen. Ännu en dag gick när landets borgerliga makthavare - den ekonomiska eliten, den mediala eliten och den politiska eliten - klarade sig undan all kritik och granskning."


Bloggat: Fågelperspektiv, Lasse letar roten till sossarnas problem hos Ingvar Carlsson, Jonas Wikström,


Yelah AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, Exp 1, 2, 3, 4, SVT 1, 2, Ekot 1, 2,

E

n gång i tiden gillade jag miljöpartiet. Så mycket att jag ett val lekte med tanken att rösta på dem. Men trots att (mp) ibland verkat vara ett radikalt parti, som fört in nya dimensioner i politiken och vågat prova fräscha grepp som delat ledarskap och begränsade mandatperioder för förtroendevalda, så har det också alltid funnits en grundläggande osäkerhet om var de står. Hur ser de på klassamhället? Är det ett problem att den ekonomiska makten ligger i ett fåtal kapitalisters och bankirers händer? Att de rika blir rikare och de fattiga fattigare? Ett parti utan tydlig plats på höger-vänsterskalan riskerar att bli en vindflöjel som följsamt vänder sig åt det håll som vinden blåser för tillfället.


Under 2000-talet har snålblåsten från höger varit styv. Och den gröna maskrosen har blivit alltmer frostnupen. Glöm "melonerna" - gröna utanpå och röda inuti - som de kallades av borgarna på 90-talet. "Vindruvorna" kanske passar bättre idag? Ibland gröna men oftast blå-lila.


Av den en gång tydliga EU-kritiken verkar det inte återstå ens en tummetott. Idag meddelar språkröret Fridolin tillsammans med några andra övermogna vindruvor att miljöpartiet kan överväga att rösta för ett svenskt deltagande i den antidemokratiska europakten. Vad innebär denna pakt i korthet? Till att börja med så ska bankernas skinn räddas. De som försatt EU och eurozonen i den kris man befinner sig i ska hållas skadeslösa. Åtminstone om Merkozy får styra. Istället ska medlemsländernas ekonomier underställas eurokraternas och Europeiska Centralbankens förmyndarskap. Alltså: de eurokrater och den centralbank som totalt misslyckats med att vända den sjunkande EU-skutan på rätt köl ska få en chans att tränga sina destruktiva tentakler ännu djupare in i medlemsländernas ekonomier. Redan har folkvalda regeringar i Italien och Grekland avsatts och ersatts av EU-godkända byråkrater. Demokrati står lågt i kurs i Europa just nu. Finanstidningen Forbes funderade nyligen på om inte en militärkupp vore det bästa för Grekland.


Europakten är ytterligare ett steg på den väg där åtstramingspolitik och svältkurer - alltså den politik som skapat permanent ekonomisk kris i såväl Grekland som på Irland, som i baltstaterna - blir grundlagsfäst. I praktiken kommer det inte att spela någon roll vilken regering som medborgarna väljer, de tvingas bedriva samma politik oavsett ideologi. Som LO-ekonomen Monica Andersson skriver:


"Spelar det med andra ord ingen roll vilka politiker som sitter vid makten? Ska regleringar se till att ”rätt” politik förs, oavsett vilka politiker som har makten för tillfället? José Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande, säger sig inte vilja ge sig in i ”filosofiska debatter” av detta slag. Men demokrati är inte en filosofisk fråga. Det måste få finnas skillnader mellan medlemsländerna beroende på vilka politiska partier medborgarna röstar fram som sina representanter."


Man undrar hur Fridolin och gänget tänkte finansiera den "gröna New Deal" som de skriver om i debattartikeln, underställda ett EU-regelverk som inte tillåter en expansiv ekonomisk politik med investeringar för framtiden? Roosevelts New Deal, som man sneglat på, var ju ett gigantiskt investeringsprogram som den amerikanska staten genomförde för att lyfta USA ur 30-talets stora depression, som liknande den EU och USA befinner sig i nu. Programmet skapade en mängd nya offentliga jobb, byggde vägar, hus, parker och en massa andra nyttigheter och fick - till stor del med lånade pengar - snurr på de ekonomiska hjulen igen. Bättre att bygga i en depression då kostnaderna är låga och folk skriker efter arbete, var tanken. Men med EUs nya budgetregler - som (mp) vill ansluta oss till - hade Roosevelt, allmänt ansedd som en av USAs mest framgånsrika presidenter, varit rökt.


Mer blågrönt knas leverar Per Gahrton, miljöpartiets chefsideolog och bas på den gröna tankesmedjan Cogito. Vänsterpartiets kongress tog det kontroversiella beslutet att ingen av våra förtroendevalda heltidspolitiker ska tjäna mer än 27500 kronor i månaden efter skatt. Helt logiskt, då partiet länge har protesterat mot de höga politikerlönerna och menat att folkvalda inte ska leva på en ekonomisk nivå som skiljer sig alltför mycket från sina väljares. Det beslutet har gett Gahrton sura uppstötningar:


"Löftet om ett tak för politikerlönerna i Vänsterpartiet är ett utslag av klassromantik och ett politiskt självmål". 


Vidare:


"Lösningen på den radikala politikens dilemma är inte att de som väljs av folket tvingas jobba på halvfart genom lägre lön än alla de starka krafter de har emot sig."


Den folkvalde som anser att 27500 kronor (efter skatt) är en så låg lön att den kan tillåta sig att "jobba på halvfart" är väl direkt olämplig för sin post, åtminstone i ett parti som säger sig vilja företräda arbetarklassen och de lågavlönade? Jag hade väntat mig att borgare och sossar skulle spy galla över detta beslut, de som glatt dunkar varandra i ryggen och höjer sina löner utan samvetskval. Men Per Gahrton? Av den gröna radikalismen från 80-talet finns inte mycket kvar.


Och ingen har väl missat att miljöpartisterna är minst lika privatiseringstokiga som Allianzpartierna? Isåfall rekommenderar jag det här blogginlägget skrivet mitt under svallande Caremakissblöjeskandal:


"Miljöpartister är blinda för att kapitalismens grundläggande funktion är att vinstmaximera, till varje pris. När man släpper in kapitalister i välfärdssektorn blir det till slut som vi kunnat läsa om i tidningarna de senaste dagarna. Är de gröna också blinda för vad vinstmaximeringsprincipen haft för effekt på vår miljö och vårt klimat?"


Bloggat: Birger Schlaug,


SvD 1, 2, 3, SVT 1, 2, Ekot 1, 2, och Joe Stieglitz, Nobelpristagare i ekonomi, om "Självmordspakten"

F

ör några månader sedan, när jag skrev om hyresdrevet mot Håkan Juholt, så var jag säker på att hans avgång skulle betyda ett rejält bakslag för den socialdemokratiska vänsterflygeln. De där trogna gräsrötterna som fått släpa fram både Göran Persson och Mona Sahlin som kors på sina ryggar, men hela tiden i tysthet hoppats på något bättre. På en revansch för Olof Palmes sociala demokrati.


Saken är den att idag vet jag faktiskt inte om det stämmer. Och det är jag nog inte ensam om. Ytterligare ett tecken på Juholts kris - delvis självförvållad - är att politiska nördar som jag själv, som faktiskt ska kunna såna här saker, inte begriper riktigt vad han står för.


Det är såklart också ett dundrande underbetyg åt massmedia och deras försök till politisk journalistisk. För trots att Håkan Juholt har fallit offer för vad som måste vara det hittills mest bestialiska och plågsamt utdragna massmediadrevet genom tiderna, så har det  knappt handlat om politik. Snarare om fluffigheter som "förtroende" och sossarnas inre intrigerande i kulisserna. Men allt detta är inte massmedias fel. "Juholts stora svek är politiska" skrev jag precis när hyresdrevet briserade:


"Håkan Juholts stora misstag var att han inte vågade bli den ledare som socialdemokraterna är i så skriande behov av, den som vågar sätta stopp för 20 års slirande åt höger; nedskärningar, marknadsanpassningar och privatiseringar."


Den beskrivningen tycker jag står sig fortfarande. Utnämningen av Urban Ahlin häromdagen till någon slags högra hand och snacket om att recykla Mona Sahlins partisekreterare Ibrahim Baylan - var för min del spiken i kistan. Sladdertackan Urban Ahlin - som glappar käften ur led på amerikanska ambassaden där han dömer ut sitt eget parti och ber om amerikansk hjälp med att sälja in det svenska deltagandet kriget i Afghanistan på hemmaplan? Hade Håkan Juholt kunnat hitta en politiskt mer osmaklig kandidat så vet då inte jag vem det skulle vara.


Jag begrep heller aldrig riktigt utnämningen av Tommy Waidelich till ekonomisk talesperson. Men tyvärr får man nog konstatera att det inte var ett olycksfall i arbetet. Socialdemokraterna kommer inte att förnyas med Juholt vid makten. Mona Sahlins och Göras Perssons gamla gäng håller fortfarande i trådarna. När Juholt utser sitt nya lag så väljer han bottenskrapet som hans föregångare lämnat efter sig. Det jag fortfarande inte blir klok på är om detta hela tiden var Juholts avsikt, eller om han från början ville något annat men sprang in i en betongmur av gamla högersossar som ställde sig i vägen.


För ett annat perspektiv på drevet mot Juholt läs Jonas Wikström, Olas tankar och Bror Perjus!


SvD 1, 2, 3, AB 1, 2, DN 1, 2, 3, Exp 1, 2, 3,

I

december sjönk priserna på bostadsrätter med elva procent i riket som helhet. Det kan vara ett första tecken på att den svenska uppblåsta bostadsmarknaden är på väg att implodera enligt Robert Shiller, en amerikansk forskare som förutsåg både finanskrisen 2008 och IT-bubblan. I en DN-intervju gör han flera intressanta påpekanden om hur ekonomi och marknader fungerar:


"Robert Shiller har gått utanför huvudfåran där man tror på perfekt fungerande marknader. Enligt honom drivs i stället utvecklingen av ”djuriska instinkter”, där psykologiska och även biologiska faktorer spelar en viktig roll. – Det rör sig om sådant som finns inbyggt i människan och som man inte själv kan kontrollera. Vi deltar ofta i ett flockbeteende, utan att förstå det. Sådant driver fram finansiella bubblor, när alla är inställda på att bostadspriser eller aktiekurser enbart kan stiga"


Tyvärr finns det en hel del mindre smickrande likheter mellan den svenska ekonomin och hur den amerikanska såg ut före kraschen 2008. De svenska hushållen är bland de mest skuldsatta i Europa, och de som de senaste åren snabbast ökat på sin privata skuldbörda. Bankerna äger oss genom bolånen.


Visst har vår  ekonomiska tillväxt varit hög de senaste åren. Men det var den även i USA åren innan allt rasade. Deras ekonomiska tillväxt var ett luftslott uppblåst med lånepengar. Istället för reallöneökningar tog amerikanerna dubbla lån på sina bostäder och maxade kreditkorten för att kunna konsumera sig lyckliga. Hur det slutade i USA vet vi (åtminstone första akten, det kommer mera). Frågan är om inte Sverige sitter med skägget i samma brevlåda?


Hetsen att ombilda till bostadsrätt har varit öronbedövande de senaste åren. Normalinkomsttagare har av bankerna duperats att ta flermiljonlån som de sedan inte brytt sig om att amortera av på. Glädjekalkylen är som den brukar vara i alla bubblor - från holländska tulpaner till strandtomter i Florida: priserna kan bara gå uppåt! Sen vänder det. Och kanske det blir vi som höll huvudet kallt och vägrade köpa som får skratta sist. Men det skrattet fastnar nog i halsen, för en sprickande bostadsbubbla drar med sig hela samhällsekonomin i fallet.


På senare tid har den svenska regeringen glidit omkring med ett rävgrin på läpparna på toppmötena i EU och flitigt delat ut moralkakor till de länder som nu befinner sig i knipa. Om Robert Shiller får rätt så byts nog deras smajl ut mot desperata kallgrin. Och innan de ekonomiska orosmolnen blåser in över Sverige så måste vi göra det som Jonas Sjöstedt och fem andra nordiska vänsterledare skriver om i DN idag: reformera bankerna så att de inte kan skjuta över sina förluster på skattebetalarna när krisen slår till! Reglera och beskatta finanskapitalisterna hårdare! Eller ska vi stillatigande låta dem spekulera sönder vår gemensamma ekonomi och dra med oss övriga ner i kvicksanden när de sjunker?


Bloggat: Lasse, Jonas Sjöstedt, Olsson betalar, Alltid rött alltid rätt, Jens Holm,


AB 1, DN 1, 2, SvD 1, Ekot 1,

V

ar partikongressen i Uppsala ett kliv åt höger? Eller kanske ett steg åt vänster? Är vänsterpartister ett gäng oberäkneliga individualister, som röstar efter eget huvud och gärna sätter partistyrelsen på pottan?


Två saker en njuter av i efterhand som ombud är att 1) ha deltagit på en partikongress som var en verklig  nytändning och också skildrats så i media (när mamma meddelar att hon funderar på att bli medlem efter att ha följt kongressen på TV så vet en att det gått bra) och 2) ha satt myror i huvudet på vårt politiska kommentariat. Den bild av partiet som de brukar förmedla, med autopiloten inkopplad; "traditionalister" som slåss mot "förnyare", var aldrig särskilt insiktsfull. Politik är större än den sortens påklistrade etiketter, som kräver att vi ska yxa av alla utstickande delar hos oss själva för att passa in i en fyrkantig mall. På partikongressen 2012 slapp vi etiketterna. Om den upplevdes som oberäknelig av kommentariatet så var det kanske för att vi var mer inriktade på sakpolitik än ideologiskt krypskytte? Jag tror till exempel inte att jag hörde ordet kommunism nämnas en enda gång. Vilken skillnad mot den senaste kongress "inom familjen" jag deltog på, med ungdomsförbundet någon gång sent 90-tal. En del surdegar kanske helt enkelt självdör?


Visst verkade ombuden känna sig fria att rösta efter eget huvud. I vår Stockholmsdelegation märktes inte ens skuggan av en partipiska. Bra! Men partistyrelsens remissvar och valberedningens förslag går fortfarande igenom i nio fall av tio, och väger därmed för tungt kan jag tycka. Det blir nog en bieffekt av ett så späckat schema som det vi hade i Uppsala - hundratals motioner som sträcker sig över ett  brett spektrum av frågor plus partiledarval. Ombuden kan omöjligen sätta sig in i allt, och alla argument hinns inte med i tidspressen. När man tvivlar röstar man med PS.


Jag åkte till Uppsala och hoppades kunna hjälpa till att rösta fram några förändringar i vänsterpartiets politiska profil:



Trots fina ord så har också (s) och (mp) gett upp den fulla sysselsättningen. (Sd) är bara intresserat av arbetslöshet om den går att skylla på invandrare. Det krävs ett parti som inte räds att använda alla verktyg som politiken  förfogar över för att återskapa full sysselsättning. Det krävs politiskt mod och en pedagogisk talang. I den svenska debatten de senaste 20 åren har det låtit som om arbetslösheten berott på högre makters nycker. Regn, sol och arbetslöshet, liksom. Att påpeka att stat och politik kan påverka den genom politiska val har fått den politiska inkvisitionen att vässa sina knivar. Inte desto mindre är det så. Våra regeringar 1991-2012 har valt  inflationsbekämpning före full sysselsättning. Det går att göra andra val. När till och med Lars Calmfors är ute och efterlyser ett sysselsättningsmål för den ekonomiska politiken har pendeln börjat svänga åt vårt håll.


I Framtidskommissionens slutrapport heter det "Koppla alla våra förslag till jobben!". De skriver: "Allt vi föreslår kommer att skapa jobb eller bidra till att jobb uppstår på något sätt". I det av kongressen antagna Strategidokumentet står : "Vi måste genomgripande vara det parti som har en alternativ och trovärdig ekonomisk politik för full sysselsättning." Det är i sig inget nytt. Men jag hoppas att partiet tar till sig Framtidskommisionens ord och låter jobbperspektivet genymsyra allt vi gör. Så mycket annat av det vi vill uppnå, exempelvis integration och minskade klassklyftor, är helt beroende av en politik för full sysselsättning.


Är det då goda nyheter att kongressen beslutade att flytta upp frågan om arbetstidsförkortning högt på dagordningen? Jag är tveksam. Framförallt till hur många nya jobb som exempelvis en 35-timmarsvecka skulle skapa. Erfarenheterna från Frankrike är vad jag förstått inte så uppmuntrande när det gäller nya jobb. Som en miljöreform, och en livskvalitetsreform är sex timmarsarbetsdag toppen! Både vår planet och vi själva skulle må bra av att att vi tar ut produktivitetsvinster i kortare arbetstid istället för ökat konsumtionsutrymme. Men i ett läge med massarbetslöshet - vad blir viktigast? Att satsa en massa pengar på att sänka arbetstiden för de som redan har jobb, eller att skapa jobb genom nyanställningar i offentlig sektor och en expansiv ekonomisk politik? Inte ett självklart val.



Diskussionen om tillväxtens innehåll och gränser har vi länge skjutit framför oss, men den är, liksom klimatfrågan, oundviklig. Att miljöpartiet stärkt sin  ställning hos väljarna på senare tid har betytt förvånansvärt lite för att flytta fram positionerna i debatten om klimat och tillväxt.  Ett halvborgerligt mittenparti orkar kanske inte tänka tillräckligt visionärt? Förhopppningsvis kan en starkare vänster injicera de visionerna som (mp) saknar i debatten om vår planets framtid. Den diskussion om ekonomisk tillväxt som startat inför partikongressen måste fortsätta!



Demokrati är en process med ett egenvärde, som får de inblandade att växa. Vänstern måste fördjupa sin demokratisyn och därför var det trist och lite förvånande att motionerna om arbetsplatsdemokrati i såväl det privata som offentliga avslogs, tillsammans med flera motioner som ville förnya vänsterpartiets traditionellt folkrörelsehierarkiska strukturer. T.ex. genom medlemsomröstningar. Åtminstone bra att vi bestämde att regeringsunderlaget inför valet 2014 måste förankras så demokratiskt som möjligt i förväg. Men det räcker inte. Diskussionen måste fortsätta och landa i bättre ställlningstaganden nästa kongress.


Men trots att allt inte gick min väg är jag mycket nöjd med kongressens helhet. Färdriktningen som den angav pekar åt helt rätt håll. Fokuset var i stort sett konstruktivt och vi slapp sura debatter om symboltunga tvistefrågor som i praktiken har minimal betydelse för våra väljare (kommunism, Libyeninsatsen...).
Bra också att PS stärkte sin miljöprofil i förhållande till valberedningens förslag. Och att vi vågade rösta för den omtalade partiskatten. Jonas Sjöstedt som partiledare har redan fått en rivstart. Om partiet prioriterar rätt, och vi medlemmar är beredda att jobba hårt framöver, så tror jag att vi kan lägga en stabil grund för en betydligt starkare vänster.


Ett fint utifrånperspektiv på v-kongressen från en socialdemokrat!

I

dag var vi många som var ute och krävde vår utrikesministers avgång. I Stockholm gick tåget från Sergels torg till Lundin Oils högkvarter på Blaiseholmen. Slagorden var enkla och självklara: Skam Lundin - Avgå Bildt! Lundin Mördare! På Blasieholmen passade några exilsyrianska demokratikämpar på att påminna om det senaste av Bildts svek: Att han och Sverige lade in veto mot ett EU-embargo för mobiltelefoniexport till Syrien, trots att Assadregimen använder de möjligheter som bland annat Ericssons mobiltelefoni ger att punktmarkera varenda mobilanvändare i landet till att spåra upp, tortera och döda demokratiaktivister. Medium size dog with big dog attitude må han vara Bildten, men han glömmer aldrig vem husse är.


Carl Bildts period som statsminister 1991-94 var en total katastrof för Sverige, inte minst för alla de små- och medelstora företag som slogs ut tack vare Bildtregeringens förvirrade försök att knyta den svenska kronan till EUs valutasamarbete. Det medförde en massarbetslöshet som Sverige sedan dess aldrig lyckats ta sig ur. Som utrikesminister är han en skamfläck. Att vi tvingas misstänka att vår utrikesminister av rent egoistiska skäl kanske inte gjort allt som står i hans makt för att två fängslade svenska journalister ska friges, är värdigt en bananrepublik snarare än en demokratisk rättstat. Därför var det skönt att se så många ute idag, i vad som förmodligen var den första demonstrationen som riktade sig mot en enskild minister  i en svensk regering någonsin. Det blir nog fler!






Total tystnad i dagstidningarna om dagens demo, men SVT 1, gör en grej och DN 1, skriver om Syrien så jag länkar dit med. Nu kom SvD också!


Läs också Opassande om medias missade chans att återupprätta sin heder.