lltså, jag hade egentligen inte tänkt kommentera SDs riksdagsgrupps fylleslag, men det här är ju bara för roligt. Några veckor efter att järnrörsgängets bravader rullats upp för hela Sverige så är det dags igen: Partiets näringspolitiske talesman Lars Isovaara glömmer sin väska på krogen efter en blöt kväll. På vägen hem till riksdagslyan ramlar fulldrullen ur rullen, får hjälp av två män att sätta sig i den igen, beskyller de två barmhärtiga samariterna för att ha rånat honom och tar sedan ut all sin ilska och frustration på en oskyldig riksdagsvakt. Enligt vakterna och polis på plats spottar Isovaara mot vakten, härmar en gris och vräker ur sig något rasistiskt om "invandrare". I SvD får Isovaara chansen att förklara varför:

 

"Vakten påminde mig om en av de här killarna (gärningsmännen) som stod bredvid mig utseendemässigt, säger Isovaara till TT.
Jag var i sådant chocktillstånd, jag kände igen. . . De var samma storlek och kanske kommer också från samma land ursprungligen, jag vet inte."


Det är klockren SD-logik,  även om den kanske verkar bisarr för utomstående. Vakten påminde Lars Isovaara om några personer som han trodde sig ha rätt att vara förbannad på. Alltså laddade han ur sin ilska på vakten som liknade de personer som Isavaara trodde rånat honom. De var ju "invandrare" allihopa i Lars Isovaaras ögon. Och grundpremissen i SDs politik är ju och har alltid varit att invandrare kollektivt ska skuldbeläggas. Gör en invandrare något dumt så ska det läggas alla som liknar honom till last. SDs uthängningsbloggar - typ Avpixlat - arbetar ju med den metoden. Så egentligen är Lars Isovaara bara konsekvent och ärlig när han ger sig på en oskyldig vakt som bara gör sitt jobb. Man får förmoda att SDs väljare applåderar. Frågan är vad Lars Isovaara tycker att vi ska dra för generella slutsatser om svensk-finnar baserat på hans uppträdande i tisdags?


En annan sak som slår en är hur reflexmässigt SDs partiföreträdare, även partiledare Jimmie Åkesson, tar till lögner så fort någon ur deras inre krets ertappas med byxorna nere. När det gällde järnrörsgänget så var Åkesson snabb med att föra vidare deras lögner om att de "kände sig hotade", trots att det var uppenbart för alla som såg videoinspelningen från Kungsgatan den där natten att det var de själva som var hotfulla. Vad Jimmie Åkesson själv kände till om innehållet i videoinspelningarna har fortfarande inte utretts, men förmodligen allt som Ekeroth och Almqvist visste.


I Lars Isovaaras fall var Åkesson lika snabb med att rycka ut till försvar med ett påstående som sedan visade sig inte stämma någonstans:

Antingen ljög Jimmie Åkesson också i detta fall medvetet och räknade kallt med att inte bli påkommen. Eller så litade han blint på en person som uppvisat ett väldigt dåligt omdöme. Jag vet inte vilket alternativ som är värst för SDs partiledares del. Lögner sägs vara en döddsynd i svensk politik. Ertappas en partiledare med att ljuga så är hans dagar räknade. Men kanske SDs väljare är undantaget som bekräftar regeln - trots att de gärna poserar som sanningssägare? Lite ljug för den goda sakens skull? Typ som när SD-medlemmar ristar hakkors i sina egna pannor och skyller på invandrare, eller tänder eld på sina egna lyor och kallar det politiska attentat?


En sak är säker: Det roliga är inte över.

 

 

Uppdatering: Aftonbladet är idag inne på samma spår - Åkessons problem är ljugandet!

 

SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6,