Israel använde "ofattbart våld" då man stoppade Ship to Gazas hjälpsändningar i somras. Det slår FN fast i en rapport. Man konstaterar att bordningen stred mot Genevekonventionen och att det finns bevis som räcker till åtal på flera punkter, bland annat uppsåtligt dödande, tortyr eller omänsklig behandling och uppsåtligt orsakande av stort lidande. Jag citerar:

Den eftervalsdebatt som jag ropat på i två inlägg här på bloggen verkar än så länge inte riktigt kommit ur startgroparna, för vänsterpartiets del. Just nu så verkar många hellre diskutera sossarnas problem. Kanske jag är lite hetsig, behöver partiet tid att tänka efter så är det förstås inte fel. Men många fler med mig är nog också hetsiga och otåliga just nu - för att inte säga förbannade över valutgången. Det engagemanget måste tas tillvara.

En del av problemet är den traditionella folkrörelsestrukturen - ett rätt pyramidalt bygge. En partiledare längst upp, partistyrelse, distrikt och distriksstyrelser, lokalföreningar och lokalföreningsstyrelser. Den här modellen fungerar nog på en del sätt bra, den ger till exempel en väldigt klar arbets- och ansvarsfördelning. Men jag tror att den också missar att fånga upp många människor, inte minst yngre som gått i en auktoritetskritisk skola och vill vara aktiva deltagare, inte komma till möten och tilldelas en åhörarroll. Jag tror att vänstern (och övriga  partier) kan ha en del att lära av alternativrörelser om hur man får alla att känna sig som aktiva deltagare i en diskussion eller beslutsprocess. Varför inte låta viktiga kursändringar - som det rödgröna samarbetet - gå ut till direkta medlemsomröstningar? Vi kan nog också bli bättre på att fånga upp människors specialkompetenser och ta tillvara på dessa i mer aktionsinriktade nätverk. Ett exempel på en sådan grupp som borde skapas är "Nätvänstern" som jag skrivit om i tidigare inlägg.

Men jag tror inte att det räcker med ett partiledarebyte. Som jag skrivit tidigare så tror jag att vi behöver snegla på miljöpartiets modell med delat ledarskap. Av både symboliska, imagemässiga skäl och rent praktiska. Symboliskt så skickar detta en klar signal om nytänkande i ett parti som uppenbarligen upplevts som lite stelt av många. Även om kanske en del på vänsterkanten är misstänksamma mot den sortens PR-tänkande så bevisar väl inte minst "nya" moderaterna att image ibland är minst lika viktigt som substans. Det är också en viktig symbolik med en man och en kvinna på de högsta ledarpositionerna. En liten tillplattning av de traditionellt pyramidala strukturerna som förhoppningsvis kan följas av fler.

Det första citatet är hämtat från Facebookgruppen "Sverigedemokraterna i riksdagen, ja tack!":

En följd av att vänsterpartiet lider sitt tredje valnederlag i rad måste bli att en frisk och frejdig debatt om vänsterns nuläge och framtid tar fart. Det har varit lite tyst på den fronten rätt länge, vad jag sett. Jag hämtar förvisso ganska mycket av min politiska näring från nätet, och där är det som jag skrev i min valanalys rätt dött på vänsterkanten. Det säger jag utan att ta äran av de många flitiga bloggare och debattörer som faktiskt finns där ute och gör ett många gånger otacksamt jobb, och för det mest belönas med spamkommentarer från rasister med personliga problem. Webbplatser som ETCs (trots ständiga serverproblem som ibland gör sidan helt omöjlig att ladda) Ali Esbatis och efter omdaningen Flammans är små oaser i ett ganska torrt vänsterpolitiskt nätlandskap. Men var finns det debattforum där diskussionens vågor böljar fram och tillbaka?

Kanske försigår det en mer levande vänsterdebatt någon annanstans. På eller utanför nätet. Någon får då vänligt upplysa mig om var!

Så här har det varit ett längre tag, När jag 2005 kom tillbaka från fem års utlandsvistelse landade jag mitt i en förbittrad strid mellan höger- och vänsterfalangen i vänsterpartiet. En strid som fördes till stor del genom massmedia och upplevdes som djupt orättvis av de flesta partimedlemmar eftersom den där såklart skildrades i grovt förenklade termer och idiotförklarade varje position till vänster om mitten.

Det parti jag såg vid hemkonsten liknade inte det parti jag lämnade. Framförallt verkade man ha tappat tron på den konstruktiva debattens möjligheter att överbrygga politiska och personliga motsättningar. Den här tiden tror jag faktiskt skapade något slags trauma i vänsterpartiet, som vi fortfarande inte riktigt skakat av oss.

När såg man senast Lars Ohly eller någon annan ur partiledningen debattera någon kontroversiell fråga på ett publikt forum som internet? Alltså inte med politiska motståndare, utan med partikamrater eller oss närstående? När såg man andra partimedlemmar göra detsamma? Klart det säkert går att hitta ett och annat undantag som bekräftar regeln, men tendensen tycker jag är klar: Vi har blivit ett parti som sitter still i båten. Inte av rädsla för utfrysning eller någon slags odemokratisk partikultur. Det vore tramsigt att säga så. Men av omtanke om vårt eget omhuldade vänsterprojekt.

Tendenser till grupptänkande finns såklart i alla partier och organisationer som delar ett viktigt mål. De är nog ofta starkare i mindre organisationer som upplever sig stå inför en oförstående eller till och med fientlig omvärld. Wikipedia definierar grupptänkade som:

“A mode of thinking that people engage in when they are deeply involved in a cohesive in-group, when the members' strivings for unanimity override their motivation to realistically appraise alternative courses of action”

Jag vill inte dra alltför stora växlar på det här. Som sagt, problemet är inte de formella partistrukturerna eller att någon vill trycka ner oliktänkande.  Men jag tror att vi kanske självcensurerat oss lite de senaste åren, och undvikit att gå i polemik med varandra. Det vore isåfall den mest tragiska följden av Vägval Vänsters framfart; fick den oss att bekräfta en bild av oss själva som inte var sann då den utmålades?

I längden är det såklart förödande för en idéburen rörelse som vänsterpartiet om den idépolitiska debatten blir strykrädd och försagd. Vänstern har till sin natur en antiauktoritär dragning, även om denna i perioder övertrumfats av andra hänsyn. Framtiden är dock antiauktoritär och frihetlig, och vänsterpartiets politik på de områden där detta perspektiv blir brännhett, exempelvis integritetsfrågor, ligger mycket väl i linje med inte minst unga människors attityder. Men det är såklart omöjligt för ett parti att profilera sig som antiauktoritärt på allvar om det inte syns i hur dess medlemmar agerar.

Därför ser jag fram emot en eftervalsdebatt som lyfter på alla lock. Som visar att vi kan diskutera våra olika uppfattningar utan att misstänkliggöra varandras motiv. Som inte lurar sig själv att tro att enstaka personbyten är en mirakelkur för ett större problem. Som vitaliserar vänsterns perspektiv och flyttar fram våra positioner också i den allmänna samhällsdebatten. Debattera eller dö ut, vänsterpartiet!

Många har redan skrivit bra om valet 2010, vad som gick snett och vad vi ska göra nu. Ali Esbatis analyser är måsteläsning. Jens Holms likaså. Jag ska försöka låta bli att upprepa någon annans klokheter och istället lyfta fram några egna funderingar.

Till att börja med; valresultatet är en katastrof i siffror och mandat räknat. Men bara för det behöver vi inte förtvivla. Det svenska folket har inte över en natt gått och blivit tokhöger. En intressant opinionsmätning som kom dagarna innan valet visade att de rödgrönas ekonomiska förslag om ökad rättvisa föll i god jord hos de flesta väljare. Moderaternas rekordvalresultat innehåller en hel del fluff också - en del har röstat på dem för att hänga med i det här valets hype. Detsamma gäller rasisterna. Visst har Sverige förändrats både socialt och värderingsmässigt av de gångna årens högerpolitik. Egoism är idag mer OK än vad den har varit. Men högervinden är inte riktigt så stark som man kan förledas att tro av valresultatet.

Vänsterpartiet gjorde av vad jag kan bedöma ett jäkligt bra jobb i valrörelsen. Vi syntes och hördes mycket, valkampanjen var smart utformad, vi funkade bra ihop med de två andra partierna. Ett tag såg det ju också ut att löna sig, när vi i mätningarna låg runt åtta procent och var tredje största parti. Vad som hände där i valrörelsens slutskede kommer nog flera av oss att ta sig en noggrann titt på.

Den här gången räckte det inte med en bra valkampanj. CH Hermansson formulerade det bäst när han påpekade att vi har den ekonomiska, den politiska och den massmediala makten mot oss. Det är formidabla motståndare. Men det är också rätt smickrande att vara hatad av alla makteliter samtidigt; det visar ju på var det verkliga alternativet till dagens högerpolitik och hårdnande klassamhälle finns.

Medias roll i den här valrörelsen har jag redan skrivit mycket och argt om. Det går inte att blunda för den dominerande roll som pressen fortfarande spelar i opinionsbildningen - trots internet och nya informationskanaler. När 90 procent (eller efter Aftonbladets urartning ännu mer?) av landets pressröster sjunger i samma kör så blir  den svår att överrösta. Vänstern, men även socialdemokratin, miljöpartiet, fackföreningsrörelsen och andra folkrörelser har inte orkat ta något samlat grepp om det här massmediadilemmat sedan arbetarrörelsens tidningar gick i graven. Man har kanske hoppats på att kunna parera den massmediala högerns angrepp genom att ändå komma ut med sin politik på nyhetsplats och genom att ha andra kanaler för att nå ut till folket. Så länge man tänker så kommer borgarna att behålla ett förödande övertag över opinionsbildningen och i förlängningen sin politiska dominans. Media spelar inte rent längre, om de nu någonsin gjort det. Valrörelsen 2010 har gjort behovet av en ny pressröst som kan balansera högerns megafoner skriande uppenbart. 

Något som definitivt påverkat valresultatet har varit de ständiga solskensrapporterna om läget i svensk ekonomi som duggat tätt sen åtminstone ett år tillbaka. Snart sagt varenda gång jag knäppt på TVn har jag mötts av käcka utrop om att "Nu går svensk ekonomi som en ångvält!" och variationer på samma tema. Väljarna vore ju konstiga om de inte påverkades av det. Det Kina-TV-liknande inslag om arbetslösheten i Rapport som jag kommenterade häromdagen slog väl något slags rekord, men var knappast unikt i sin slagsida. Där har vänstern misslyckats med att slå in en kil i verklighetsbeskrivningen. Svensk ekonomi har fortfarande inte på långa vägar hämtat in de senaste två årens rekordtapp i BNP. Arbetslösheten är hisnande och har kommit för att stanna. Regeringen har i praktiken ingen politik för att komma tillrätta med Sveriges ekonomiska problem, bara ineffektiva och dyra skattesänkningar.

Nätet

Om man saknar massmediakanaler för att nå ut med sitt budskap och inte anser sig ha råd att starta egna tidningar så borde ju ett självklart alternativ vara att försöka expandera sin närvaro på nätet. Det är nästan gratis och man når där ut till många väljare, inte minst unga. Det sägs att nätets politiska betydelse fortfarande är marginell, och det är väl möjligt att det stämmer. Men hur länge kommer det att förbli så?

Rasisterna har förstått att använda sig av nätet för att sprida sitt gift. Det har skett organiserat och målmedvetet. Än så länge har jag inte sett dem möta ett välorganiserat motstånd.

Vänsterpartiet har vad jag kan förstå prioriterat politiskt arbete på nätet oerhört lågt. Förmodligen är det den form av kampanjande som vi är sämst på. Många gör ett styvt jobb på egen hand på Facebook, olika debattfora, bloggar etc. Men jag ser inte mycket koordinering. Det här hojtade jag om redan i valrörelsens inledningsskede, men det var som att ropa i en ekande tyst öken.

De förhatliga nätomröstningarna är uppenbarligen här för att stanna, trots att alla som vet något vet att de är helt värdelösa som opinionsmätare. De fyller däremot en propagerande funktion. En ljummet engagerad väljare som ser att Mona Sahlin får 80 procent minusbetyg i Expressens nätomröstning påverkas såklart av det. Många människor tenderar att vilja tycka som andra människor. (Jag tvivlar dessutom inte för en sekund på att omröstningarna är manipulerade. Frågan är bara hur?)

En välorganiserad nätvänster skulle hursomhelst kunna balansera upp snedvridningen något både i nätomröstningar och i olika debattfora. Det borde vare sig vara svårt eller dyrt att organisera. Frågan är varför det inte gjorts? Överhuvudtaget tycker jag att vänsterpartiet har en del att göra på informationsområdet. En given uppgift borde vara att skapa en argumentbank för medlemmar och sympatisörer som debatterar med politiska motståndare, exempelvis på nätet. När man debatterar med en rasist eller klimatförnekare vore det fantastiskt bra och tidssparande om man kunde vända sig till t.ex. vänsterpartiets hemsida för att snabbt och smidigt hitta fakta som spräcker deras myter och osanningar. Sossarnas Netroots skulle kunna bli en inspiration för en ny nätvänster, liksom de grupper i USA som de i sin tur inspirerats av.

Vänsterpartiet

Förmodligen har vi missgynnats av det rödgröna samarbetet. Det säger jag med sorg i hjärtat eftersom jag gillar ett ökat samarbete med både sossar och miljöpartister och tror att det måste till mer sådan korsbefruktning i framtiden om den nuvarande högerdominansen ska kunna brytas. Men det är rätt förödande för oss när det framstår som att vi piskats in i ledet och accepterat den ekonomiska mitten-högerpolitik som sossarna och miljöpartiet  ställer sig bakom. Även om den bilden inte är sann.

Det är en stor ironi att den svenska vänstern går bakåt i en tid då den marknadsfundamentalism vi bekämpat i åratal i praktiken rasat ihop som ett korthus. Att tysta vänsterpartiets systemkritiska röst, just nu dessutom, och tvinga oss att sitta still i båten var nog ett strategiskt misstag för de rödgröna som helhet.

Kanske hade det varit bättre om Mona Sahlin faktiskt lyckats med sitt utfrysningsförsök och gått vidare med att samarbeta med bara miljöpartiet? Vi hade kunnat kritisera både regeringshögern och det rödgröna mitten-vänstersamarbetet och sedan efter valet krävt inflytande i form av regeringsposter eller politiska eftergifter. Å andra sidan hade det såklart gett borgerligheten en möjlighet att spela på "splittringen" hos motståndarlaget. Nu fick de istället chansen att spela ut "inga kommunister i regeringen"-kortet. Frågan är vilket som imponerar mest på väljarna?

Kommunistspöket har det som sagt skrämts med även i denna valrörelse. Vi vet ju sedan tidigare att kommunisten (den imaginära) är borgarens bästa vän. Janne Josefssons Berlinmurshaveri framstår väl i efterhand mer som komiskt än någonting annat. Men det är ändå värt att fundera över att den typen av lågvattenmärken poppar upp bara några dagar innan valet. Och ännu viktigare, fundera på om det biter, och isåfall varför?

Vänsterpartiet är idag vad jag kan se rätt dåligt på ideologiskt självförsvar. Det är som att vi bara hukar inför högerns angrepp och väntar på att de ska bli tysta så att vi får en chans att prata om något annat. Alltså kan vi, som var med och kämpade för rösträtten - mot högerns frenetiska motstånd - och som stöttat varenda demokratisk reform och välfärdsreform sedan dess, utmålas som ett "odemokratiskt" parti av politiska motståndare som faktiskt borde ha vett att skämmas, åtminstone lite, över att sjunka så lågt.

Kanske behöver vänsterpartiet ta sig en ny titt på sin egen historia? Den här gången inte för att göra upp med gamla misstag, utan för att minnas vad vi gjort bra? Sverige har blivit det demokratiska välfärdsland det är idag tack vare vår medverkan. Vi har mycket i vår historia att vara stolta över, också. Alexandra Coelho Andorihl påpekade nyligen att vänstern är dålig på faktiskt ta åt sig äran för vunna segrar. Ta dig en titt på vänsterpartiets hemsida, avdelningen "partiets historia" för ett exempel på det. En sak är säker; ingen annan än vi själva kommer att försöka ge en nyanserad och rättvis bild av vänsterns historia.

En annan del i att inte låta högern definiera oss är att våga gå på ideologisk offensiv. Vänsterpartiet är ett av de mest ideologiskt motiverade partierna i Sverige. Det borde vara en av våra styrkor. Vi är inte bara ett "välfärdsparti" utan också ett socialistiskt parti som har väldigt tydliga idéer om omfördelning i samhället från de som har mycket till de som har lite. Om en demokratisering av hela den samhällsekonomi som idag styrs som feudala furstendömen, där företagsledare och finanskapitalister inte bara bestämmer enväldigt över sina tjänstehjon utan också fattar beslut som påverkar oss alla. Diskussionen om ekonomisk demokrati är helt nödvändig för vänstern att driva. Inte minst eftersom det sätter högerns bristfälliga demokratisyn under lupp.

Vi måste också ställa oss frågan om vår partiledare och andra partiföreträdare är tacksamma måltavlor för borgare som hytter med kommunistspöket. Jag är inte säker på om svaret är ja eller nej på den frågan. Lars Ohly gjorde i mina ögon en helt lysande insats i valrörelsen och förtjänade högst personligen ett valresultat som innebar en stark framryckning. Men det kan vara så att det fortfarande hänger kvar en del frågetecken över hans huvud efter de tidigare bråken mellan olika politiska inriktningar i partiet och att även vänsterväljare känner en osäkerhet över var han står politiskt. Ironiskt nog kan det vara så att Ohly, som var partivänsterns kandidat till partiledarposten, har mindre svängrum att vara ideologisk än vad en "högerkandidat" hade haft. Eller så kanske han behöver just en klar och långsiktig ideologisk profilering i frågor som ekonomisk demokrati, personlig integritet och människorätt för att väljarna ska lära känna honom och för att högerns nidbild ska tappa sin lyster?

Personligen anser jag att vänsterpartiet borde ta sig en funderare över miljöpartiets modell med två språkrör som delar på ledaransvaret. Det har alltid förefallit mig vara en sympatisk idé, som utmanar traditionella hierarkiska strukturer där en enda stor man (eller kvinna) pekar med hela handen. För vänsterpartiets del tror jag att det skulle kunna bli en succé. Våra väljare skulle nog gilla att vi vågar ifrågasätta gamla invanda strukturer.

PravDaN idag:

"Invandrarfientlig huvudvärk i Europa. Etablerade partier har försökt med allt, men ingen strategi har varit riktigt framgångsrik".

"I drygt två decennier har invandringsfientliga högerpopulister nått valframgångar i Europa. Etablerade partier har försökt isolera dem, imitera dem eller ta in dem i regeringen. Men ingen strategi har varit riktigt framgångsrik."

Det kommer en strid ström av intressanta eftervalsanalyser från vänsterkanten. Jag ruvar fortfarande på min som en äggsjuk höna. Måste smälta intrycken. Istället vill jag lyfta blicken lite från valrörelsen 2010 en stund.

Här i Sverige hör vi förstås ingenting om detta. Vi hör heller ingenting om liknande fall i Afghanistan, Israel eller något annat av alla de länder som rutinmässigt kränker mänskliga rättigheter utan konsekvenser. Jag ger mig fan på att om man ställer frågan till en slumpmässigt utvald svensk om vilket land som har det svartaste registret i dessa frågor så blir svaret "Kuba". För Kubas runt 100 politiska fångar pratas det desto mer om.

Jag fick en skadeglad och otrevlig kommentar från en rasist till mitt förra inlägg här, som jag såklart inte publicerar eftersom min blogg inte är ett klotterplank för folk som låter sina personliga problem gå ut över politiska motståndare.  Till honom och eventuella andra rasister som läser detta vill jag ändå komma med ett litet påpekande:

Ja det gick riktigt illa den här gången. Jag tänker inte rabbla upp allt elände, det är bara alltför uppenbart. Jag tänker inte heller försöka mig på att analysera vad som gick snett i det här läget. Den diskussionen kommer, vi måste bara smälta detta lite först. En liten silverkant på åskmolnet är såklart att högerregeringen inte fick riksdagmajoritet, även om de troligen kommer att lösa det genom att samarbeta med rasister. Gott så, skiljelinjerna i svensk politik blir därmed tydligare. Men utöver det är det svårt att se något att glädjas över i dagens valresultat.

Den sverigedemokratiske politiker som påstod sig ha blivit överfallen i Malmö efter ett skolbesök blev omedelbart martyr inom den egna rörelsen. Nu misstänker rättsmedicinaren att han skurit hakkorset i pannan på sig själv.

Johan Norberg påpekade häromdagen att så sent som 1996 var rasistpartiets ledning tvungna att gå ut och uppmana sina medlemmar att sluta bära nazistiska armbindlar på sina möten eftersom det skrämde bort väljare. Partiet påstår sig ha rensat ut de värsta nazisterna. Ändå sticker de upp huvudena igen och igen. Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra partier.

Mediaforskaren Kent Asp kommenterar Expressens hatkampanj mot Mona Sahlin:

I en situation med massarbetslöshet och en regering som inte har en politik mot denna kunde man ju vänta sig att frågan skulle stå högst på dagorningen i den politiska debatten inför valet. Massmedia, kunde man tycka, skulle här kunna spela en viktig roll. I Rapport igår spelades visserligen en roll, försvarsadvokatens. Smaka på de här citaten:

"Trots att fler och fler har fått jobb får nu regeringen kritik av TCO"

"När regeringen tillträdde för fyra år sedan lovade man fler jobb, och så har det blivit, trots finanskris och lågkonjunktur"

"I augusti 2010 jobbade 84000 fler än i augusti 2006".

"Just när arbetslösheten till sist verkar ha planat ut får regeringen kritik för att gömma arbetslösa i stödprogram."

Lägg till detta en nöjd arbetsförmedlare som berättar hur skönt det är med alla dessa nya jobb som strömmar in. Visst hakar reportaget sedan på det som kunde ha varit huvudspåret, en kritisk rapport från TCO som menar att regeringen gömmer undan arbetslösa i åtgårder. Men bilden har redan etablerats. Glöm massarbetslösheten. Glöm att sysselsättningen fallit kraftigt. Glöm att vi har EUs tredje värsta arbetsmarknad för unga. Glöm att arbetslösheten ökat snabbare i Sverige än i andra EU-länder. Glöm att regeringen inte har någon annan jobbpolitik än samma mantra som de tillämpar på alla områden; sänk skatten! Kom ihåg bara detta: regeringen har levererat "fler jobb". Inte mindre arbetslöshet. Men fler jobb. Eftersom Sveriges befolkning har vuxit, så har vi nu fler som arbetar. Med samma logik skulle man genom att importera 9 miljoner människor kunna "skapa" typ 4-5 miljoner nya jobb. Slam dunk! Och den bästa "jobbpolitiken" kanske vore att förbjuda preventivmedel?

Den lilla detaljen att fler människor är arbetslösa, färre människor sysselsatta, den ska vi väl inte bråka om? SVT börjar likna Kina-TV.

(Del ett och två)

Jag stod i valstuga idag, som många andra dagar. Just idag fick vi celebert besök. Vänsterpartiets förre partiledare ställde sig precis utanför vår stuga med högtalaranläggningen på hög volym och hötte med näven mot oss aktivister från andra partier. Vi fick oss en uppläxning minsann. Det var ingen skillnad på de två politiska blocken. Feministiskt Initiativ är det enda feminstiska partiet i Sverige. Det är fräckt att uppmana väljarna att tänka efter på söndag innan de lägger sin röst på ett parti som inte har någon som helst chans att komma in i riksdagen, istället för något av de rödgröna partierna som har det. Nog för att Gudrun kan slugga under bältet ibland, men det här var nog den billigaste retorik jag sett henne leverera någonsin.

Det var en gång en skjutjärnsjournalist som hette Janne Josefsson. Han verkade brinna för något. Känna ett rättvisepatos. Som ung arbetarkille från en betongförort kände jag att Janne brydde sig. Stod på min sida. Han var visserligen en buffel och verkade ibland gå igång lite väl mycket på den power trip som en kamera kan ge den som använder den för att nagla fast någon kallsvettig stackars byråkrat eller fifflare i strålkastarljuset. Men det var ju för en god sak...

Sen hände det något.

Kanske var det efter valstugereportaget 2002 där han avslöjade moderaternas valarbetare som hycklande rasister. Jannes kritiker rasade. Han fick på tafsen för att han filmade med dold kamera. Han anklagades för att ha avgjort hela valet och vara partisk.

Nuförtiden vet jag faktiskt inte riktigt vad Janne Josefsson brinner för. Mer än att nita Lars Ohly. Hans granskning av vänsterpartiet 2005 må väl vara hänt. Det fanns en del frågetecken att räta ut där och om partiet och dess partiledare inte svarade bra på frågorna då så gav det kanske en möjlighet till eftertanke och politisk mognad sen.

Men onsdagens tramsiga, småaktiga attack, tajmad några dagar innan valet för maximal skada, vad motiverade den? Hur kände Lars Ohly privatpersonen 1989 när Berlinmuren föll? Är det en viktig fråga att upprepa en gång till i valrörelsen 2010?

Om svaret är ja, varför inte ställa liknande frågor till fler? Vad kände Jimmie Åkesson när apartheidsystemet i Sydafrika rämnade? Vad kände de moderater som försvarat samma system? Vad kände Jan Björklund när Israel började bygga sin apartheidmur på ockuperat territorium? Vad kände svensk borgerlighet när samma land anföll Libanon och massakrerade drygt tusen civila, många barn? Vad kände de inför Israels senaste massaker i Gaza? Vad kände Jan Björklund när USA anföll Irak och inledde ett krig som skulle kosta drygt en miljon irakier livet? Vad kände Carl Bildt? Vad kände MUFs ordförande Niklas Wykman när Israel slaktade hjälparbetare ombord på Mavi Marmara? Vad kände svensk borgerlighet när högern i Venezuela försökte störta en demokratiskt utsedd regering med våld? Eller när folkpartiets partikamrater i Honduras lyckades med detsamma?

Såna frågor skulle vara besvärande för den svenska högern, minst sagt. Inte minst eftersom det inte bara handlar om saker som hände för länge sedan och hållningar som omprövats. Borgerlighetens överslätande av skurkregimers brott sker mitt framför våra ögon. Kan fortsätta ske eftersom ingen ställer dem mot väggen och avkräver dem den sortens svar som Janne Josefsson och massmedias bandhundar avkräver Lasse Ohly. Med den skillnaden att Ohly ställs till svars för saker han inte tyckt på väldigt länge, om han någonsin gjort det.

Att i efterhand uppröras över historiska misstag och de som begick dem kräver ärligt talat inte mycket. Varken av mod eller insikt. Vem utmanar man genom att dunka ner en före detta kommunist som sedan länge gjort avbön? Mer lättsmält journalistisk, som stryker makten mer medhårs än så, får man leta efter. Att utmana idag rådande sanningar däremot, det kräver mod att våga sticka ut hakan. Jag vill gärna tro att den Janne Josefsson jag respekterade en gång hade vågat jaga också Jan Björklund och Niklas Wykman. Hade orkat ställa makthavarna mot väggen med frågan: varför tycker du så nu, inte bara varför tyckte du så då?

"Folkmajoritetens dom över partier vilkas makt endast kunde upprätthållas med hjälp av repressiva medel, som hemlig polis, Gulag, deporteringar, inmarsch, ockupation, berövande av medborgarskap och avrättningar hade med rätta  blivit hård". Så summerar vänsterpartiets Vitbok östatskommunismen.

Hur kommer framtidens folk att summera vårt nuvarande politiska och ekonomiska system? Ett system som snabbt skaffat sig möjligheter till övervakning och kontroll som skulle gjort östtyska STASI gröna av avund. Jag talar om FRA-lag, IPRED, ACTA, buggning, The PAtriot Act, FISA. Listan kan göras mycket längre. Ett system som istället för Gulag har Guantanamo, Bahgram och hemliga fängelser i tredje länder. Ett system fastlåst i permanent krigföring mot några av jordens fattigaste länder. Ett system som ockuperar och bombar. Avrättar och kidnappar. Ett system som vid behov sätter sig över alla lagar. Ett system som låter 40000 barn svälta ihjäl varje dag, när bara en bråkdel av världens militära utgifter skulle räcka till mat, vatten och sjukvård för dem och alla världens fattiga.

Janne Josefssons försök att sätta dit vänsterpartiet liknar alltmer sekteristen som sitter och rabblar gamla oförätter, med bäst före-datum sedan länge passerat. Det är såklart bekvämt om han inte orkar, eller vågar, ta sig an medlöparna till dagens auktoritära, militärt aggressiva kapitalism. De som utan att blinka försvarar massakrer på oskyldiga och brutala anfallskrig. Eller de rena rasisterna och nazisterna som förespråkar nutida apartheid. Det är också smart om han behöver tvätta bort en stämpel som partisk vänsterjournalist, den som egenhändigt sänkte moderaterna 2002. Men jag har svårt att se det som relevant journalistik. Och det är inte att stå på de svaga och utsattas sida.

Bloggat: Jonas Wikström,

Fördjävligt att Fredrick Federley blivit nerslagen i vad som jag misstänker kommer att rubriceras som ett hatbrott. Att hans sexuella läggning motiverat våldsmännen är nog ingen långsökt gissning. SÄPO har nu tagit över utredningen, och vi får vänta på deras resultat innan vi drar alltför långtgående slutsatser. Alla som läser den här bloggen vet vad jag anser om Federleys politik. Men den dagen då vi övergår från att hantera politiska motsättningar med diskussion till att lösa dem med våld bor vi inte längre i det Sverige jag växte upp i.

Efter att ha sett tre tajta och samspelta rödgröna partiledare i TV4s utfrågning ikväll så säger jag som Han Solo i Star Wars, fast tvärtom: ive got a good feeling about this! Ibland får man en magkänsla som man inte riktigt kan förklara. Det här är en sån. Jag har lärt mig att lita på mina magkänslor.

Massmedia fortsätter att fokusera på valets väsentligheter. Ska vi minnas 2010 som bröstvalet? Bröst är ju fina, och vi vänsterpartister behöver visserligen inte skämmas för att ha fört in dessa uppskattade livskällor i valrörelsen. Men med tanke på att vare sig bröstpumpar eller burleskdanser är saker vi ska besluta om på söndag så kan man ju beklaga att de tränger undan saker vi faktiskt kan rösta om från dagordningen.

Själv ser jag inget egentligt problem med erotiska dansshower, oavsett om det är män eller kvinnor som visar behagen. Det vore väl en tråkig feminism som censurerade människokroppen? Burleskscenen har jag själv inte stiftat närmare bekantskap med, men har förstått att den lockar rätt många människor som inte är främmande för feminism eller genusperspektiv annars.

A

ftonbladet kultur tar till sin heder in en artikel idag som skriver om det jag hojtade om igår; högermedias attentat mot valrörelsen 2010. För det är inget mindre; ett terrordåd mot demokratin. Massmedias uppgift i en valrörelse är att förse väljarna med de fakta vi behöver för att kunna fatta ett informerat beslut på valdagen. Än så länge har vi mest fått trams och personfixering. Epic fail alltså! Och det är knappast en slump. Ur debattartikeln:

"P1 Morgon och medieforskaren Ester Pollack granskade nyligen sommarens förstasidor på Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Mona Sahlin framställs negativt 18 gånger på förstasidorna, motsvarande siffra för Fredrik Reinfeldt är fem. Reinfeldt framställs positivt på tolv förstasidor, Sahlin på tre. I Ekots granskning av ett års artiklar och inslag är de med negativ publicitet 33 procent för Sahlin mot 16 procent för Reinfeldt."

Valrörelser brukar granskas i efterhand på journalistskolorna. De senaste valen har man kommit fram till att högersidan gynnats av media på vänsterns bekostnad. Vi vet redan att granskningen av 2010 års valrörelse kommer att visa detsamma, fast värre än sist. Mycket värre. Med tillägget den här gången att massmedia dessutom gett ett litet rasistparti som aldrig lyckats ta sig in i riksdagen av egen kraft en exempellös grad av uppmärksamhet som såklart spelat dem rakt i händerna. Dags att bli förbannad nu! Dags att göra något! Om en vecka är det redan försent.

Jag plitade ner några idéer igår om hur de rödgröna partierna kan hantera situationen: Bli förbannade! Låt mediaeliten svara på varför de mosat Mona och låtit Fredrik, Anders och Carl komma lindrigt undan. Låt väljarna få se hur skev och rent ut sagt överdjävlig tidningarnas kampanj för alliansseger varit. Kanske det är läge att gå på offensiven och genomföra en total bojkott? Sluta prata med de tidningar, exempelvis Expressen, som har bettet sig vidrigast. Skär av deras kontaktvägar in till partihögkvarteren, deras direktlinjer till partiledarna, deras rätt att närvara på presskonferenser. Låt dem i fortsättningen inte ens kunna låtsas att de ger sina läsare en rättvis och balanserad bild av valrörelsen!

De rödgröna har säkert redan insett att deras värsta fiender detta val inte är de borgerliga partierna, utan Expressen, DN och Aftonbladet. Frågan är bara hur man slår tillbaka? I bästa fall kan en totalbojkott få dem att skärpa sig. Tidningarna är trots allt beroende av att sälja, och utan tillgång till vänstersidan i svensk politik kommer de att göra en sämre tidning som färre vill köpa. I värsta fall förändrar det ingenting och de negativa kampanjerna fortsätter som innan. Men frågan är då: vad har man förlorat?

Så bra!!!

När det återstår en vecka fram till valdagen så kan det vara bra att ta ett steg tillbaka och försöka förstå årets valrörelse. Det är svårt att riktigt begripa ett skeende mitt i det, när man är på känslomässig helspänn och åker bergochdal-bana varje dag. Jag har genomlevt fem tidigare valrörelser som politiskt intresserad, och ingen av dem har varit så bisarr som 2010 års.

P1s program "Medierna" beskriver den som ytlig, personfixerad och renskrubbad från sakfrågor. Opinionsmätningar och resonemang om vilka som är "vinnare" och "förlorare", kryddat med rätt meningslösa spelteoretiska resonemang om hur parti x ska hantera situation y där parti z blir så och så stort har helt dominerat. Detta, att sakfrågorna kommit i skymundan, har utan tvekan gynnat högern på de rödgrönas bekostnad konstaterar man. Ingen kan egentligen med trovärdigheten i behåll invända mot den beskrivningen. Möjligen peka på undantag, som bara bekräftar den allmänna regeln. Ingen kan heller med trovärdigheten i behåll påstå att den här sortens valrörelse är bra för demokratin. De intressanta frågorna blir snarare; varför blev det så här, och hur kan vi hejda det pågående sabotaget mot demokratin?

Man kan såklart vara självkritisk och skylla på det rödgröna samarbetet. Säga att om vi bara hade kommit med mer (eller mindre) radikala förslag så hade vi suttit i ett bättre läge. Men det kommer ändå inte åt grundfelet; det totala tramsifierandet av valdebatten. Problemet är inte tror jag att väljarna fått ta del av fel politik från de rödgröna och förkastat den. Problemet är att försöken att lägga fram våra politiska förslag drunknat i bruset från Expressens och övriga mediers Sahlin- och Ohlybashande, och bombardemanget av opinionsmätningar och spelteori, som inte gör väljarna ett dugg mer informerade om vilken politik deras regering kommer att bedriva från den 20 september 2010 och fyra år framåt.

För min del är jag övertygad om att vi ser en helt medveten strategi gå i lås. Högern har all anledning att fira demokratins nederlag. När moderaterna bjöd över George W Bushs spin doctor Karl Rove för konsultation var vi nog en del som undrade vad detta skulle leda till. Rove (vars specialitet är de smutsiga personangreppen som utspelar sig precis under radarn, och aldrig kan spåras tillbaks till avsändaren) är helt bränd i amerikansk politik efter flera skandaler.  Men han luktade inte för illa för moderaterna. Mosa Mona-kampanjen är ett paradexempel på roviansk politiskt taktik. Det som är så bra med den, för högerns del, är att allt ljus fokuseras på oppositionsledaren. Istället för att tvingas svara för fyra års angrepp på sjuka och arbetslösa, massarbetslöshet och ett hårdnande klassamhälle, kan Reinfeldt och Borg nöja sig med lite statsmannaposerande. DE behöver inte lyfta ett finger. Har man 90 procent av landets dagspress på sin sida, plus en massa fulagitatation på nätet, så blir Mosa Mona-kampanjen ett självspelande piano.

Den intressantaste frågan är såklart ändå; vad göra nu? Hittills har de rödgröna hållit god min i elakt spel. Sällan har väl det uttrycket varit mer tillämpligt. Expressen, som helt flippat ur den här valrörelsen, har med sina ständiga Mosa Mona-löp och förstasidor gett det elaka spelet ett motbjudande pressansikte. (Aftonbladet är inte mycket bättre, eller de borgerliga morgondrakarna.)

Frågan är om man inte i det här läget från partiernas håll ändå skulle ta tjuren vid hornen; gå ut och utmana mediamakten! Påpeka den enorma snedvridningen till högerns fördel. Det förs väl statistik över påhoppen i kampanjhögkvarteren? Låt oss få se den! Jag skulle faktiskt vilja höra hur Mona Sahlin och Lars Ohly känner inför de ständiga påhoppen och skamgreppen. Låt media förklara, INNAN valet är över, varför de denna gång satte oppositionen på de anklagades bänk och gav regeringen ett frikort! Vi blir som jag skrev i ett tidigare inlägg idiotförklarade av våra massmedier varje dag. Det är tröttsamt och kan lätt slå tillbaka mot mediaeliterna. Men om man inte biter ifrån så ger man inte de idiotförklarade en chans att fokusera sin ilska och sin känsla av att något är snett. Tystnad är ett indirekt godkännande av fulspelets regler.

Självklart kan de rödgröna inte resten av valrörelsen bara tjata på om medias tramsifiering av valrörelsen 2010. Våra politiker har hittills gjort ett bra jobb med att sätta fokus på sakfrågorna i alla sammanhang där de fått chansen. Det ska de fortsätta med! Men inget hindrar väl att man jobbar med två parallella strategier? Jabba ur underläge genom att påpeka hur våra massmedier, i armkrok med högerpartierna, är på god väg att stjäla valrörelsen 2010 från väljarna och förstöra det demokratiska samtalet. Sedan, med en rak vänster laddad med sakpolitik, sänker vi högern!

(Del 1)

Och så sjönk nivån ytterligare i årets valrörelse. Något man knappt trodde var möjligt. Kristdemokraterna går idag ut och curlar banan för ett framtida samarbete med rasistpartiet. De som nyss var nazister och för inte så länge sedan öppna rasister, de som för bara 14 år sedan tvingades uppmana sina medlemmar att sluta bära nazistiska armbindlar eftersom det skrämde bort väljare, är inte värre än vänsterpartiet. Tycker Hägglund! Smaka på den!

Ett demokratiskt vänstersocialistiskt parti vars vägledande politiska princip är alla människors lika värde jämförs med ett toppstyrt, hatiskt parti vars vägledande princip är att det är skillnad på folk och folk. Att det finns bättre och sämre människor, och att vi inte vill ha hit de sämre människorna (just nu är det muslimer, tidigare var det svarta, ännu tidigare var det judar, framöver blir det nog också romer).

Den borgerlighetens förbruning som vissa länge varnat för sker nu mitt framför ögonen på oss, i realtid. För även om en del saker förenar Göran Hägglunds parti med den rasistiska extremhögern, exempelvis motviljan mot homosexuella och andra familjeformer än den heterosexuella kärnfamiljen, har partiet tidigare hållit rent mot den rasistiska högern. Kristdemokraterna har varit en röst mot den växande främlingsfientligheten och en bromsande kraft mot de partier, exempelvis folkpartiet, som gärna hånglar upp främlingsfientliga väljare mot väggen för att få mer röster.

Men när regeringsmakten står på spel så väger principerna lätt. Nu kan ingen längre tvivla; Reinfeldt och hans politiska kumpaner kommer, om det politiska läget så tillåter efter den 19e september, att regera Sverige med stöd av ett rasistiskt parti. Säkert med förhoppningen om att kunna hålla partiet kort. Den strategin funkade inte så bra i Danmark. Redan nu börjar man förbereda väljarna så smått. Det sätter de senaste dagarnas förvånansvärt hätska antikommunistiska utspel i ett sammanhang. Vänsterpartiet, som var med och kämpande för den svenska rösträttens införande och har stött varenda demokratisk reform och välfärdsreform sedan dess (till skillnad från högern), ska nu användas som ursäkt för ett samarbete med ett parti som inte tycker att alla människor är lika mycket värda. Ett parti vars medlemmar fortfarande är dubbelanslutna till rent nazistiska organisationer. Ett parti vars politiska företrädare kläcker ur sig saker som:

"Under många tusentals år har negern kunnat softa i värmen, käka lite bananer, våldta nån förbipasserande kvinna eller unge, slåss med andra negerhannar och äta upp dem, spela lite trumma, springa omkring lite, fånga nån antilop, käka lite bananer, knulla lite, berusa sig på jästa frukter eller örter, osv. Så har det hållit på under årtusendena utan att något evolutionärt tryck i form av miljöfaktorer har tvingat negern att utvecklas i en annan riktning."

Kan Göran Hägglund hitta någon, en enda vänsterpartist, som säger något som i vidrighet kan jämföras med detta, eller med den övriga tröttsamma skit som rasistpartiets sympatisörer sitter och vräker ur sig på diverse  internetforum för rättshaverister och rädda pojkar, dag och natt, så får han gärna återkomma. Annars tycker jag att han ska ta och stänga truten!

Åtminstone om de får beskriva sig själva. I praktiken kan det se annorlunda ut:

J

Det är faktiskt för mig obegripligt, hur kan den här regeringen undgå att ställas mot väggen för att
arbetslösheten nästan fördubblats under deras regeringstid? Den har här gjort ett sämre jobb än de flesta andra regeringen i EU, speciellt när det gäller att skapa jobb åt unga. Bara två länder i EU har en värre ungdomsarbetsöshet än Sverige. Inte ens i sina (över)optimistiska prognoser räknar finansminster Borg med någon ljusning på mycket mycket länge.

Massarbetslösheten borda få en skammens rodnad att sprida sig på regeringens kinder. Men de har ingen skam i kroppen, istället pratar de mer om nya jobb än de rödgröna. Det ligger ganska väl i linje med moderaternas propagandastrategi; det viktiga är inte verkligheten och resultaten, utan orden. Kan (m)iljonärernas parti kalla sig Sveriges enda arbetarparti så kan de såklart också vända ut och in på verkligheten genom att agitera livligt mot den arbetslöshet de själva bär ansvaret för.

När Maud Olofsson hoppade på Lars Ohly och vänsterpartiet idag var det onekligen lite att kasta sten i glashus. Inte bara för att centerpartiet, som programledarna till deras cred snabbt påpekade, i regeringsställning gladeligen handlar med och umgås med otäcka diktaturer som den kinesiska. Det blev snabbt rätt pinsamt när Maud skulle förklara varför det var OK att handla med Kina, men inte med Nordkorea. Pinsammare ändå blir det om man kan sin politiska historia och minns att centerpartiet flörtade hej vilt med nazismen när Hitler var i full färd med att gasa ihjäl judar. Antisemitismen och rasbiologin var djupt rotad i centerpartiet på den tiden, och det är ett historiskt arv som partiet inte på något sätt försökt göra upp med, snarare sopa under mattan. I partiprogrammet skrev man:

"Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda flyktingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling."

Har man den historien i bagaget så kanske man ska hålla en aningen lägre profil än Maud Olofsson. Men ödmjukhet är inte hennes bästa gren.

Jag instämmer med Aron Etzler; Det är något skrämmande med Maud Olofsson. Att hon så snabbt kunde tömma centerpartiet på centerideologi och omforma det till ett extremt nyliberalt, marknadsfundamentalistiskt parti som dumpar sitt tidigare miljöengagemang som gårdagens sopor är dystert ur en ren demokratisk synvinkel. Betydde partimedlemmarna inte mer för politikens innehåll än att en partiledare kunde vrida politiken radikalt åt höger på några få år? Att hon försvarar sin politik med tomma klyschor och slingrar sig ur varje trångmål med en lögn eller ett "goddag yxskaft" sänker nivån på hela den politiska debatten. Idag fick vi till exempel veta att Maud inte tycker att det är ett problem att göra det lättare för cheferna att sparka obekväma anställda. Den som retar upp chefen ska bara se till att bli lite extra kompetent så ordnar det sig nog. På sitt sätt ändå ett klart besked; tillbaks till det stenhårda klassamhället där arbetarna ska stå med mössan i hand och bocka och buga.

Igår segnade så valrörelsen 2010 ner och dog. Den hade inte sett kry ut på ett bra tag, gråblek och krasslig. Ingen visste riktigt vad den handlade om, mer än Mona Sahlins påstådda fel och brister.

Jag drogs för några veckor sedan in i en debatt med nyliberale Fredrik Segerfeldt om vattenprivatiseringar, en hjärtefråga för honom som till och med skrivit en bok om ämnet. Efter några ordväxlingar i vad som jag upplevde som en rätt intressant, om än tidskrävande diskussion slutade Fredrik till slut att svara. Hade jag vetat att Segerfeldt är humorist hade jag såklart inte lagt ner alltför många minuter på honom. Det klarnade när jag läste hans senaste inlägg på Newsmill med den skojfriska titeln "Nackskottsnostalgin frodas i vänsterpartiet".

Moderaternas bisarra slogan det här valet är "det enda arbetarpartiet". Med samma logik skulle centern kunna kalla sig "det enda Stockholmspartiet", kristdemokraterna "det enda feminstpartiet", och vänsterpartiet "det enda miljonärspartiet". I verkligheten är moderaterna miljonärernas parti: när den exclusifva tidnigen "Connoiseur", som bara skickas ut till miljonärer, lät sina läsare välja så vann moderaterna överlägset med 77,8 procent av rösterna. Det är siffror som talar sitt tydliga språk: Miljonärerna röstar enligt sitt klassintresse. Moderaterna är partiet för dem, just eftersom de inte är ett arbetarparti.

I USA är sambandet väldigt starkt: Den presidentkandidat som har mest pengar i kassakistan är också den som blir vald. Obama fick mer pengar från Wall Street, men också mer från vanliga fattiga människor som donerade det de kunde, än McCain, och vann presidentvalet. Så brukar det gå, i USA. Jag vet inte om det finns en undersökning av hur starkt sambandet mellan pengar och politisk makt är i Sverige, men ingen kan tvivla på att det existerar.

Lasse gjorde ett snyggt jobb i SVTs utfrågning tycker jag. Det var inte oväntat, han är vass i såna sammanhang. Frågorna han fick var väl lite småtrista och kanske inte lät honom utveckla de delar av vänsterpartiets politik som man själv tycker är viktigast som medlem. Men om man ska vara ärlig så kan nog alla partiledare klaga på samma sak: Utfrågarna fokuserar på de områden där de tror att de kan hitta en motsättning eller avslöja en logisk kullerbytta. Inte de som partierna själva vill prata om. En duktig partiledare kan både svara på jobbiga frågor och ta chansen att vrida frågeställningen i rätt riktning.

Peter Wolodarski har läst vänsterpartiets partiprogram, och är förskräckt. Förskräckt! DNs liberale lejon menar sig ha hittat tydliga tecken på att vänsterpartiet är är leninister. Beviset: Vänsterpartiet kritiserar USAs brutala utrikespolitik och supermaktens ständiga krigföring. "Väldigt avslöjande" är att partiet menar att det amerikanska imperiet, liksom tidigare imperier genom historien krigar om naturresurser och av ekonomiska skäl (hade Irak invaderats om landet inte varit ett av världens oljerikaste, t.ex?). Lenin menade ju på sin tid att kapitalistiska länder behövde expandera in på andra länders territorium. Alltså är vänsterpartiet leninster!

Den Korrekta Liberala Förklaringen till varför USA krigar i Irak och Afghanistan är vad jag förstår att de gör det av ren godhet. Åtminstone handlar det alltid om självförsvar. Talibanerna är förvisso inga snälla typer, och Saddam var en ful fisk. Men USA pumpade ju upp både talibanerna och Saddam med såväl vapen som  pengar på 80-talet. De kanske inte var onda då?

Nu är det väl visserligen inte bara Lenin som menar att stormakter och imperier hela tiden försöker utvidga sin maktsfär och att de gör det för att vinna fördelar, ekonomiska och politiska, gentemot andra. Utan att ha gjort en grundlig undersökning så känns den analysen ganska väl representerad i den politiska debatten trots att Lenin sedan länge är död och begraven.

Wolodarskis tro på den goda supermakten som krigar av ren snällhet, eller åtminstone bara i i självförsvar, är nog mer av en udda fågel, utanför den lilla grupp människor som skriver ledare i borgerliga tidningsdrakar. Men hur kul är det att anklaga vänsterpartiet för att tycka som, ska vi säga Noam Chomsky, frihetlig socialist och amerikansk politisk dissident, när man kan drämma till med Lenin?

Inget slafsigt liberalt yxjobb mot vänstern är såklart komplett utan lite mumlande om "demokratisyn". Wolodarski är upprörd över att vänstern kritiserar EUs demokratiska brister utan att nämna Saudiarabien och Nordkorea. Frågan är om Wolodarski också tycker att Jan Björklund är en hycklare när han tjatar om hur dålig den svenska skolan är, utan att ständigt inflika att det finns väldigt många skolor som är mycket sämre? Men det är rätt listigt skrivet om man vill ge sken av att vänstern egentligen gillar Nordkorea och Saudiarabien, men inte vill säga det rent ut, eftersom man vet att det är tramsigt. På så vis kan man använda det faktum att vi kritiserar demokratiska brister mot oss, utan att berätta särskilt mycket om vad vi vill. Utmaningen för Wolodarski är ju att kritisera vänstern, men helst undvika att berätta vad den faktiskt tycker.

Att vänstern anser kapitalismen vara ett odemokratiskt system har inte undgått Wolodarski. Motiveringen utelämnar han: Pengar och ägande är makt! Familjen Wallenberg har onekligen en hel del mer att säga till om i Sverige än både min och DNs ledarskribents familjer. Det fanns en gång liberaler som delade vänsterns kritik av den enorma maktkoncentration i några få rika och mäktiga storföretagares händer som kapitalismen medför.

Kanske för att dåtidens liberaler inte var lika intimt sammanvuxna med med den ekonomiska makten som nutidens?

Vänstern och liberalerna tog en gång varandra i handen och samarbetade för att införa politisk demokrati i form av allmän och lika rösträtt i Sverige. Vem tror att vänsterpartiet och folkpartiet skulle kunna samarbeta idag för att ge vanliga människor mer makt, och Wallenbergarna mindre? Ändå behöver man inte gå längre tillbaka än till 70-talet för att i folkpartiet hitta liknande tankar om ekonomisk demokrati som de som idag ger liberaler som Wolodarski kväljningar vid läsning av vänsterns partiprogram.

Att Wolodarski plockar fram yxan och svingar den vilt är såklart ett bra tecken: Vänstern kan göra ett bra val, och avgöra valet till de rödgrönas fördel. Dagens ledare i DN är ett försök att parerar detta. Men jag måste säga att nivån på attackerna är rätt pinsam. Har DNs ledarskribenter ett standardformulär som de skriver sina drapor efter? Eller använder de en slumpgenerator där ord som "Sovjetunionen, Nordkorea, kommunism, antiamerikanism, tvivelaktig demokratisyn" sätts samman godtyckligt?

Wolodarski avslutar med att rekommendera sina läsare att själva "ta del av detta obehagliga dokument" (vänsterns partiprogram). Där kan vi åtminstone vara överens!

(Han är på det igen idag!)

(Och IGEN!)

Elin Grelsson ger oss politikbloggande män en känga (eller åtminstone en mjuk sandal) i häcken i en krönika på ETC: varför törs vi inte släppa sargen och bli mer personliga?

Gårdagens stora skandal: En läkare som i TV fick ställa en fråga till statsministern används av sossarna som exempel på hur galet regeringens attacker på de sjuka drabbar. Och det är upprörande för att... för att... få se nu? Det är upprörande för att, just det, för att sossarna minsann använder SVT för sina egna syften! För det kan inte vara en ren slump! Det är en konspiration! Dessutom är Mats Knutsson f.d. punkare. Man vet ju vad dom röstar på (kommunisterna!).

Det är ju otroligt fel att massmedia används för att kampanja för politiska partier. Om de kampanjar för politiska partier till vänster om mitten alltså. När Expressen flippar ur helt och använder sina löpsedlar och förstasidor som valannonser för alliansen är det inte upprörande alls. Det är helt normalt och inget att hetsa upp sig över.

Vi i vänstern  har länge pratat om högerns enorma mediamakt. Det faktum att 90 procent av alla tidningar i Sverige står till höger om mitten, och att även public service-TV allt oftare anpassar sig till den dagordning som borgerliga ledarskribenter och politiska reportrar sätter. Den här valrörelsen tror jag har öppnat ögonen på många som inte tidigare reflekterat över vilka det är som styr våra politiska samtal. Den är ytlig och personfixerad menar många. Det är inte en slump! Borgerlighetens politiska strateger och deras kompisar på tidningsredaktionerna vet mycket väl att det är högerns partier som vinner när valet görs till en tävling om vilken partiledare som ser bäst ut i TV. När den politiska diskussionen krymper till att handla om vem som kan sänka skatterna mest för pensionärer eller vem som är bäst på att smörja den välmående medelklassen i Stockholms innerstad och villaförorter med pigavdrag.

Det är intressant att se vad som händer när någon liten regeringskritisk skärva ändå slipper igenom filtret. Uppdrag Gransknings program om hur våra importerade baltiska pigor lever orsakade ett ramaskri från högerns sympatisörer. Tysta ner! Täpp till! Håll igen! Vi skiter väl fullständigt i om folk tvingas lämna sina barn ensamma för att pigjobba åt oss i Sverige med arbetsförhållanden från 1800-talet! Det viktiga är att inga dåliga nyheter ska få regna på Den Käre Ledaren Reinfeldts valrörelse! Det intressanta är inte att överläkaren från Mora manglats av försäkringskassan som tvingar honom, en överläkare som arbetar 75 procent, att ta ett jobb på Samhall. Det enda vi vill veta om Jörg Teichert: Är han sosse?

I takt med att allt mer av det politiska samtalet flyttar över till media så blir också dess politiska slagsida åt höger alltmer avgörande. Oavsett valutgången om två veckor så tror jag att vänstern och arbetarrörelsen måste dra slutsatser av hur 2010 års valrörelse urartade. Om det någonsin varit en hållbar strategi att hoppas på att högermedia ska vara sjysst och inte använda sina filter och megafoner för att störa ut oss alltför mycket, så är de dagarna förbi nu. Kanske dags för nya media, och nya former för politiska samtal med vanliga människor? Det räcker med att stå ett par timmar i en valstuga för att se att det finns ett stort sug ute bland folk efter såna samtal.  Det är logiskt: Människor tröttnar på att vara passiva mottagare. På att Expressens förstasidor skriker dem i ansiktet varenda dag. På de borgerliga morgontidningarna raffinerade kampanjande. På Lena Mellins svammel i Aftonbladet. Till syvende och sist är valet deras och vårt, inte mediaeliternas.

De rödgröna knappar in på högerns försprång och vänsterpartiet gör en stark framryckning: 7,5 procent! Förändringen är statistiskt säkerställd!

Uppenbarligen tycker fler än vi att det är dags att sluta kriga i Afghanistan. Att det är dags att sluta dela ut skattepengar till privata vård- och skolföretag som flyttar dem ut ur landet istället för att investera dem i verksamheten. Att det får vara slut på skattesänkarpartyt för de rika, och att det istället är dags för en satsning på lågavlönade och arbetslösa. Att det är dags att riva upp integritetskränkande storebrorslagstiftning, om den nu heter FRA, IPRED, ACTA, buggning, eller något annat. Att vi inte ska subventionera pigor åt överklassen (låt dem skura de egna dassen!). Att vi måste ställa om till förnyelsebara energikällor, nu! Att Sverige blivit  ett bättre land tack vare våra invandrare och att rasism är mänskligheten sedd från sin fulaste sida.

(Hittat hos ToHell)

När de tre borgerliga tidningsdrakarna helt gått i spinn och tokkampanjar för högeralliansen så får den riktiga, viktiga journalistiken leta sig andra vägar. Johan Croneman skriver en av valrörelsens viktigaste artiklar idag i sin TV-spalt. Det handlar om Uppdrag Gransknings fantastiska program om verkligheten för RUT-pigorna. Ajdå, tangenten slant visst där, man fick ju inte kalla dem pigor längre, om man inte vill ha en utskällning av Maud Olofsson på temat "kvinnoförakt"! Trots att tillvaron för RUTorna ter sig förvillande lik tillvaron för de vi kallade pigor en gång i tiden: Osäkra, lågavlönade jobb hemma hos privatpersoner och den påtvingade servilitet och underlägsenhet detta medför.

På ett sätt är det logiskt att KO Feldt går ut och hugger kniven i ryggen på sin partiledare (om han fortfarande röstar på sossarna) mitt under brinnande valrörelse. Ingen annan socialdemokrat, ingen annan svensk politiker överhuvudtaget, har väl gjort den svenska överklassen så många tjänster! Och än är det liv i gubben! Feldts kanslihushöger avreglerade den svenska kapitalismen under 80-talet,

vilket ledde till spekulationsbubblor, börsvalpar och så småningom den svenska modellens fall. Som inbiten bilkramare har Feldt länge lobbat mot miljöförbättringar. Som inflytelserik högersosse är han i högsta grad medansvarig till socialdemokratins ideologiska förvirring och dess svårigheter att behålla sin roll som Den Breda Folkrörelsen som dominerar det svenska politiska landskapet. Mona Sahlins problem är åtminstone delvis ett direkt arv från KO Feldt.

Så visst är det logiskt att han och ett annat gäng högervridna föredettingar går ut och ger sin partiledare dödskyssen. Men inte fan är det vackert! Och Charlotte Marteus slår faktiskt huvudet på spiken i en ledare i Expressen: Om det är detta vi ser på ytan, vad har inte Mona Sahlin fått stå ut med bakom kulisserna?

Utan tvekan är det ett element av kvinnoförakt i spel. Gubbgänget hade knappast satt dolken i Göran Persson eller Ingvar Carlsson bara tre veckor innan valdagen. Sveriges första kvinnliga statsministerkandidat däremot får äta upp deras skadeglädje och "vad var det vi sa!". Men det finns också något annat. För första gången på länge behöver dessa farbröder oroa sig över att den ideologiska högerkurs som partiet under deras ledning stakade ut kan vara på väg att läggas om. Samarbetet med miljöpartiet och vänstern förändrar den politiska tyngdpunkten även inom socialdemokratin. Det kommer inte att ske mirakel över en natt. Men i allians med den nya unga generation socialdemokrater som verkar gilla Olof Palme mer än Tony Blair skulle vänstern kunna forma en politisk rörelse för en stark och väl utbyggd välfärdsstat, ökad rättvisa genom omfördelning och kanske till och med åter börja nosa på idéerna om ekonomisk demokrati. Den utvecklingen skrämmer förmodligen herrar som KO Feldt och Björn Rosengren mer än fyra år till med ett högerstyre i färd med att avveckla det som återstår av den gamla socialdemokratiska välfärdsmodellen. Egenintresset ljuger ju aldrig.

För Mona Sahlins del kan jag bara beklaga att hon har så ruttna partikamrater. Jag har lärt mig känna både sympati och respekt för henne under den här valrörelsen, trots att jag aldrig gillat det hon står för politiskt och antagligen aldrig kommer att göra det. Men att fortsätta med huvudet buret högt, och göra bra insatser som den i SVTs utfrågning, trots att det regnar småspik och spottloskor, är ett tecken på en riktig fighter. Hon och sossarna är nu inne i en negativ spiral, där dåliga nyheter föder ännu sämre nyheter. Jag tror att hon kan bryta den, med hjälp av de övriga rödgröna partierna. Helt avgörande blir vad debatten kommer att fokusera på de sista tre veckorna. Kom igen nu: Jobb! Jobb! Jobb!