P1s program "Medierna" beskriver den som ytlig, personfixerad och renskrubbad från sakfrågor. Opinionsmätningar och resonemang om vilka som är "vinnare" och "förlorare", kryddat med rätt meningslösa spelteoretiska resonemang om hur parti x ska hantera situation y där parti z blir så och så stort har helt dominerat. Detta, att sakfrågorna kommit i skymundan, har utan tvekan gynnat högern på de rödgrönas bekostnad konstaterar man. Ingen kan egentligen med trovärdigheten i behåll invända mot den beskrivningen. Möjligen peka på undantag, som bara bekräftar den allmänna regeln. Ingen kan heller med trovärdigheten i behåll påstå att den här sortens valrörelse är bra för demokratin. De intressanta frågorna blir snarare; varför blev det så här, och hur kan vi hejda det pågående sabotaget mot demokratin?

Man kan såklart vara självkritisk och skylla på det rödgröna samarbetet. Säga att om vi bara hade kommit med mer (eller mindre) radikala förslag så hade vi suttit i ett bättre läge. Men det kommer ändå inte åt grundfelet; det totala tramsifierandet av valdebatten. Problemet är inte tror jag att väljarna fått ta del av fel politik från de rödgröna och förkastat den. Problemet är att försöken att lägga fram våra politiska förslag drunknat i bruset från Expressens och övriga mediers Sahlin- och Ohlybashande, och bombardemanget av opinionsmätningar och spelteori, som inte gör väljarna ett dugg mer informerade om vilken politik deras regering kommer att bedriva från den 20 september 2010 och fyra år framåt.

För min del är jag övertygad om att vi ser en helt medveten strategi gå i lås. Högern har all anledning att fira demokratins nederlag. När moderaterna bjöd över George W Bushs spin doctor Karl Rove för konsultation var vi nog en del som undrade vad detta skulle leda till. Rove (vars specialitet är de smutsiga personangreppen som utspelar sig precis under radarn, och aldrig kan spåras tillbaks till avsändaren) är helt bränd i amerikansk politik efter flera skandaler.  Men han luktade inte för illa för moderaterna. Mosa Mona-kampanjen är ett paradexempel på roviansk politiskt taktik. Det som är så bra med den, för högerns del, är att allt ljus fokuseras på oppositionsledaren. Istället för att tvingas svara för fyra års angrepp på sjuka och arbetslösa, massarbetslöshet och ett hårdnande klassamhälle, kan Reinfeldt och Borg nöja sig med lite statsmannaposerande. DE behöver inte lyfta ett finger. Har man 90 procent av landets dagspress på sin sida, plus en massa fulagitatation på nätet, så blir Mosa Mona-kampanjen ett självspelande piano.

Den intressantaste frågan är såklart ändå; vad göra nu? Hittills har de rödgröna hållit god min i elakt spel. Sällan har väl det uttrycket varit mer tillämpligt. Expressen, som helt flippat ur den här valrörelsen, har med sina ständiga Mosa Mona-löp och förstasidor gett det elaka spelet ett motbjudande pressansikte. (Aftonbladet är inte mycket bättre, eller de borgerliga morgondrakarna.)

Frågan är om man inte i det här läget från partiernas håll ändå skulle ta tjuren vid hornen; gå ut och utmana mediamakten! Påpeka den enorma snedvridningen till högerns fördel. Det förs väl statistik över påhoppen i kampanjhögkvarteren? Låt oss få se den! Jag skulle faktiskt vilja höra hur Mona Sahlin och Lars Ohly känner inför de ständiga påhoppen och skamgreppen. Låt media förklara, INNAN valet är över, varför de denna gång satte oppositionen på de anklagades bänk och gav regeringen ett frikort! Vi blir som jag skrev i ett tidigare inlägg idiotförklarade av våra massmedier varje dag. Det är tröttsamt och kan lätt slå tillbaka mot mediaeliterna. Men om man inte biter ifrån så ger man inte de idiotförklarade en chans att fokusera sin ilska och sin känsla av att något är snett. Tystnad är ett indirekt godkännande av fulspelets regler.

Självklart kan de rödgröna inte resten av valrörelsen bara tjata på om medias tramsifiering av valrörelsen 2010. Våra politiker har hittills gjort ett bra jobb med att sätta fokus på sakfrågorna i alla sammanhang där de fått chansen. Det ska de fortsätta med! Men inget hindrar väl att man jobbar med två parallella strategier? Jabba ur underläge genom att påpeka hur våra massmedier, i armkrok med högerpartierna, är på god väg att stjäla valrörelsen 2010 från väljarna och förstöra det demokratiska samtalet. Sedan, med en rak vänster laddad med sakpolitik, sänker vi högern!