örra veckan vardet miljöpartikongressen, i dag Kommunals kongress. Ska vi kalla det "Caremaeffekten"? Den politiska eliten i alla partier utom v har försökt hålla emot, liksom ledningen i de flesta fackförbund, men de har en massiv folklig opinion mot sig som vill sätta stopp för vinstintresset i den offentliga sektorn. Det är såhär demokrati fungerar, när den fungerar. Medlemmarna, de vanliga gräsrötterna, i organisationer och partier puttar tillbaks ledningen på rätt spår när de är på glid:

 

    "Förbundsstyrelsen ansåg i sitt svar att begränsade vinstuttag inte var lösningen på problemen i offentlig sektor. Styrelsen hänvisade till sitt programförslag Vägval välfärd där bland annat striktare regler med krav på viss bemanning och mer resurser lyfts fram. Men det var inte nog för kongressen.

 

    Vi måste vara tydliga. Välfärd utan vinst ska vara ett mål för oss. Allt annat är bara frågor om hur vi når målet, sade Mirja Räihä från Stockholm.

 

    Förbundsstyrelsen tog intryck av debatten. Efter att ha ajournerat kongressen i fem minuter intog Kommunals Annelie Nordström talarstolen.

 

    Kongressombud, vi har lyssnat på er och hört att ni har en stor oro och ängslan för vad vinstuttag i välfärden betyder. Därför beslutar vi att bifalla motionen, sade hon och möttes av jubel."

 

    Jag har länge varit djupt missnöjd och kritisk mot mitt fackförbunds hållning i bland annat denna fråga. Nu kan jag betala den höga fackföreningsavgiften med betydligt gladare min. Äntligen lyssnar Kommunal på oss medlemmar ute på arbetsplatserna. Det är vi som fått betala privatiseringarnas pris. Det är oss det skärs ner på, vi som blir underbemannade och får springa som skållade råttor, när det ska klämmas fram en vinst ur en redan anorektiskt bantad verksamhet. Som att försöka klämma vatten ur en sten. Inte minst yrkesgruppen personliga assistenter har fått känna på vad privatiseringar kostar.

 

    Kommunal förde en gång rätt avancerade diskussioner om hur den offentliga sektorn skulle kunna förbättras genom att ge de som arbetar i mer makt över den egna arbetsplatsen. Det var den gamle ordföranden Sigvard Marjasin som tog initiativ till den debatten, som ett alternativ till högerns lösning som redan då hette privatiseringar. Vi vet bland annat från försök som gjorts i Norge att mer arbetarmakt på de offentliga arbetsplatserna är det bästa sättet att skapa effektiva arbetsplatser som inte slösar med resurser, men ändå ger bättre arbetsmiljö. Nu när privatiseringsspåret testats och visat sig leda rakt in i en återvändsgränd så kanske det är dags att Kommunal tar sig en till funderare på Marjasins modell?

 

    Samtidigt, mer mörka moln för privatiseringskramarna och riskkapitalisterna: Stora John Bauer-koncernen lägger ner sin skolverksamhet, som omfattar 10500 skolelever. Jag har skrivit lite om dem tidigare och gråter inte direkt över den konkursen. Synd för alla elever bara!

 

DN 1, 2, 3, SvD 1,

 

edskärning, åtstramning och ekonomisk svältkur har varit ordningen för dagen i EU och USA sedan finanskrisen 2008 sänkte världsekonomin. Hårdast drabbade i EU är länder som Grekland och Spanien. Nu har Sanjay Basu och David Stuckler, en läkare och en ekonom, räknat på nedskärningarspolitikens pris. Inte räknat i dollar, euro eller kronor utan i mänskligt lidande, sjukdom och död: 10000 extra självmord. 1 miljon deprimerade. I Grekland en tvåhundraprocentig ökning av  HIV-smitta. Drog- och alkoholmissbruk. Ökningar av stressrelaterade hjärtsjukdomar med dödlig utgång. Osv.

 

 

    Bankernas och finansinstitutens galna affärersom kraschade världsekonomin 2008 har har alltså kostat många människor livet eller den fysiska eller psykiska hälsan. Kostnaden för finanskraschen överfördes på skattebetalarna när nationalstaterna gick in och stagade upp kraschande banker. Länder drog på sig stora kostnader. Högerpolitiker i USA och framförallt EU - inte minst vår egen Anders Borg -  tvingade fram kraftiga sociala nedskärningar på bland annat sjukvård vars kostnader i människoliv vi nu kan räkna. Högerpolitik dödar. Men inte de bankirer och finansvalpar som utlöser kriserna. De smörjer fortfarande kråset, med få undantag.

 

 

    Det intressanta med Basu och Stucklers studie är att de lyckas isolerar nedskärningspolitiken från effekterna av den ekonomiska depressionen och kommer fram till att det är just de sociala nedskärningarna och svältkurerna som skadar och dödar mest. I länder där politiken försöker rädda välfärdsstaten och låter bankerna betala för sig egen kris - de nämner Island som exempel - så slipper man självmordsepidemier och sviktande folkhälsa.

 

 

 

 

 

talien kom på att 73 procent av allt avfall som täcker den italienska havsbotten är gamla plastpåsar och tvingade alla butiker att bara sälja nedbrytbara påsar. Vilket fick Storbritannien att gå i taket och kräva att italienarna skulle sluta med det eftersom ett medlemsland i EU inte får förbjuda varor på nationsnivå, det är ett "handelshinder".

 

     Ett till exempel på hur korkat EU är. Och plasten fortsätter att översvämma världshaven.

 

    "Italy consumed one quarter of all Europe’s single-use plastic shopping bags before the 2011 ban, but has made the switch smoothly. “There is 8,000 km of coastline in Italy and there were plastic bags on every beach – Italians were fed up,” said Marco Versari, the president of the Italian Bioplastics Association.

    Mr Newman said the ban also meant fewer Italians were using the old bags to wrap organic waste, making recycling more efficient. “That is crucial for Italy which recycles five million tonnes of organic waste a year, much more than the UK because Italians cook more at home,” he said.

    “Italy decided against taxing bags, like Ireland, and is the forerunner in banning them,” he said. “The world is watching this huge shift and Italy could be the tipping point.”"

 

Läs hela artikeln!

 

 

andskronamodellen - som går ut på att tvinga socialbidragstagare att jobba gratis - ska tydligen införas på nationell nivå och ofattbart nog med socialdemokraternas stöd. Det handlar om att förnedra socialbidragstagare ytterligare och göra deras liv ännu svårare att leva. Några nya jobb skapar Landskronamodellen såklart inte, tvärtom stjäl den arbetsuppgifter från den vanliga arbetsmarknaden och höjer därmed arbetslösheten. Inte heller hjälper den socialbidragstagarna att komma snabbare i jobb.

 

 

    Modellen syftar inte alls till att hälpa, bara till att göra det ännu jävligare att stå längst ner på samhällets botten. Så kan de som är där fungera som avskräckande exempel för oss som har jobb, som gör oss mer rädda för att bli av med det, mindre uppkäftiga mot chefen, mindre anspråksfulla i löneförhandlingarna o.s.v.

 

 

    Jag har som många andra deltagit i de meningslösa pysselaktiviteter som kommunerna tvingar socialbidragstagare till. Det var rätt länge sen men jag minns ännu den totala depressionen som hängde över det hela. De meningslösa "datakurserna". Det eviga CV-skrivandet. Ångesten och förnedringen i ögonen på folket där som var lika försvars- och rättslösa gentemot allt vad kommunen hittade på som 1800-talets bruksarbetare när de stod inför brukspatron med mössa i hand och fick tacka och bocka åt allt som gode herrn sa.

 

 

    Sverige överger med detta idén att alla människor har rätt till hjälp med sin försörjning om de inte klarar den själv och inför ett system där människor måste gå med på att jobba gratis eller helt stå utan försörjning. Att sossarna (och mp?) går med på något sånt är ofattbart, en total ideologisk bankrutt! Just när man trodde att Stefan Löfvén och Magdalena Andersson inte kunde sänka partiet lägre...

 

 

 

 

DN 1, AB 1,

 

 

 

ntegrationsminister Erik Ullehag och statsminister Fredrik Reinfeldt vill inte tala om - eller höra talas om - orsaken till att så många unga i Stockholms förorter är så arga. De vill inte prata om att Sverige är det OECD-land där klyftorna mellan fattig och rik växer snabbast. De vill göra det till en moralfråga: så här uppträder inte fint folk. Gå hem med er! Ni är bara otacksamma och ouppfostrade! Vänstern har försökt förklara förra veckans upplopp med de växande klassklyftorna, arbetslösheten och havererande skolor. Extremhögern har skyllt allt på bråkstakarnas hudfärg eller "kultur". Men vad skriver den utländska pressen som hårdbevakat Sverige de senaste dagarna?

 

 

Financial Times skyller - oväntat - på att det svenska nyliberala experimentet gått för långt:

 

 

 

Wall Street Journal - inte heller direkt känd för sin vänsterradikalism - ger också de växande klassklyftorna skulden. Klicka på miniatyrbilden:

 

 

 

Brittiska Guardian gör en koppling till REVA:

 

"The recent debate on the controversial government-initiated Reva project– an attempt to accelerate the deportation of illegal immigrants – has exposed the brutal and illegal methods used by law enforcement agencies, mainly against non-white Swedes.

Harassment and racial profiling of non-white Swedes has become increasingly normal police work. Only last week, a Swede of African origin was refused entry at a local club in Malmö for the simple reason that he was wearing traditional African clothes. The police picked him up soon after – in the process of his arrest, he broke his arm and was locked up in a cell for almost six hours without being able to seek medical help.

There are many more examples of the law enforcement agencies using excessive violence against socially excluded groups and enjoying impunity. Police investigations into such cases have often ended with officers being let off the hook, creating a sense of frustration for victims of police brutality."

 

Finska HBL skriver om dödsskjutningen av den 69-åring som startade upploppen:

"Paret hade ätit på restaurang och när de kom ut var där ett gäng som hotade min syster. Hennes man gick för att hämta en kniv, för att skrämma dem. Han samlade på puukko-knivar, det var inte en machete som tidningarna skrev. Han steg ut på balkongen med kniven i handen och hoppades att gänget skulle försvinna.

Snart var poliserna på plats.

 Min syster och hennes man var inte säkra på att det verkligen var polisen som knackade på och vågade därför inte öppna dörren. De ropade att allt var okej, men polisen kom in med våld.
Kajanto vet inte om mannen då hotat polisen med kniven eller hur det gick till.

 De sköt honom i huvudet. Min syster är ögonvittne till det."

 

Bloggat: SVT-journalisten Joakim Lamotte skriver om kvällspressjournalister som betalar bråkstakarna för att bränna bilar, allt för att få bästa bilden. Vilket får Aftonbladets och Expressens ansvarige utgivare att gå till ett frontalangrepp. Anfall bästa försvar? LO-bloggen: "Även om många upplever att klyftorna i Sverige har ökat under senare år så är det inte allmänt känt att Sverige är det OECD-land där andelen fattiga har ökat snabbast de senaste 25 åren. Sverige är inte längre världens mest jämlika land – samtliga nordiska länder, liksom Tjeckien, Slovakien, Belgien och Österrike, har mindre inkomstskillnader."

 

Också Karin Petterson på Aftonblade är inne på ojämlikhetsspåret.

 

SvD 1, 2, AB 1,

 

 

et kan inte vara roligt att heta Gustav Fridolin eller Åsa Romsson idag. Miljöpartiets språkrör har åkt på några riktiga stjärnsmällar på kongressen. Nej till vinster i välfärden! Ja till att fortsätta driva kravet om arbetstidsförkortning (om än med sänkt lön, där har mp en bit kvar fortfarande) och nej till uppgörelsen med alliansen om ungdomsrabatten på arbetsgivareavgiften som visat sig totalt verkningslös.

 

 

    Miljöpartiets ledning har all anledning att åka hem och rannsaka sig själva riktigt ordentligt. Uppenbarligen går den politiska eliten i partiet HELT i otakt med gräsrötterna i centrala frågor. I praktiken har den miljöpartistiska kongressen drämt igen dörrn framför näsan på folkpartiet genom att vrida partiet märkbart åt vänster. Det är otroligt svårt att se hur ett samarbete åt höger, med folkpartiet eller centern, skulle komma till stånd med den politiska kurs som mp-kongressen stakat ut. Den enda möjligheten vore att mp-ledningen gör en Göran Persson, som deklarerade att han sket i kongressbeslut han inte gillade. Vissa signaler på att miljöpartitoppen tänker ignorera kongressbeslutet om vinster har redan kommit in. Här Mats Pertoft, riksdagledamot för mp:

 

 

 

    Men om miljöpartiet är det demokratiskt vitala parti det framstått som de senaste dagarna och inte en toppstyrd demokratisk kuliss som sossarna eller moderaterna så kan det nog straffa sig för språkrören att försöka sig på nåt sånt. Det är såklart en otrolig prestigeförlust för en partiledning som länge pekat ut kursen högerut och känner en uppenbar motvilja mot vänsterpartiet - trots att vänstern är det parti som oftast röstar som mp i riksdagen. Nu har mp-kongressen placerat partiet ännu närmare vänsterpartiet. Då blir det ännu svårare att försvara språkrörens folkpartiflörtande.

 

 

    Fridolin, Romsson, Per Bolund, Maria Ferm och de andra miljöpartistiska mittentråkmånsarna kan nog få ett litet trovärdighetsproblem när de ska tala mot vinster i välfärden eller för arbetstidsförkortning efter att ha gått ut så hårt och markerat tvärtemot tidigare. Det är rätt åt dem. Men jag är ändå positivt överraskad av miljöpartiet. Jag hade redan gett upp hoppet om dem, liksom om sossarna. När jag såg kongressbeslutet om vinster hade jag svårt att tro mina ögon! Det är onekligen en viktig delseger för alla oss på vänsterkanten som argumenterat hårt mot miljöpartiets tidigare flumlinje i frågan och som aldrig riktigt bemötts med några vettiga motargument. Bara en massa klyschor. Nu kanske det kan bli ordning på torpet igen.

 

 

    Chanserna för ett nytt rödgrönt samarbete före eller efter valet 2014 ökade rätt dramatiskt med denna mp-kongress. Och så mycket sundare den miljöpartistiska demokratiska kongressordningen känns än s-kongressens korridormygel och bisarrt leninistiska uppställning bakom  en gummibandsståndpunkt som kan tänjas ut till precis det partiledningen vill. Miljöpartisterna vågade släppa fram debatten och resultatet blev över förväntan. Tack till mp-kongressen för att ni gav en cyniker tillbaks lite av tro på det politiska systemet igen! Se nu till att vakta er partiledning noga så att de inte backar från de vägval som ni gjort. Det ska bli skönt att slippa se miljöpartiet som en motståndare i några av de tyngsta politiska frågorna som kommer upp i valet 2014. En del nötter återstår att knäcka, som t.ex. ert stöd till regeringens förfärliga arbetskraftsinvandringspolitik som skapat en parallell slavarbetsmarknad. Men jag har nu hopp om att ni kan ta ert förnuft till fånga även där! Egentligen vill jag ju gilla er!

 

 

    Apropå cyniker så är det politiska kommentariatets demokratisyn något märklig. En statsvetare intervjuas i SvD:

 

"Han tror att andra partier kan känna sig osäkra och tvivla på MP som förhandlingspartner om de inte känner att de kan lita på det partiledningen säger.

Ledningen säger en sak, men så säger kongressen en annan. Då kanske man blir lite tveksam, säger Jonas Hinnfors."

 

Ja det är inte lätt det där med demokrati va? Kanske lättast att avskaffa den, så att vi får "stabilitet" och starka ledare vars ord är lag?

 

Uppdatering: Åsa Romsson såg ut som ett jagat rådjur i Agenda alldeles nyss. Bekräftade där att mp-ledningen har för avsikt att skriva på sexparti-överenskommelsen om friskolorna och alltså därmed köra över partikongressens beslut om att vinsterna i välfärden ska återinvesteras. Hon väljer att göra en Göran Persson alltså. Demokratin varade inte många timmar efter kongressens avslutning. Vad tycker miljöpartisterna om det?

 

DN 1, 2, SvD 1, 2, 3, AB 1, 2, 3,

 

 

 

å kom den alltså då, den omtalade och uppskjutna "friskoleutredningen", som ska garantera att de svenska skattefinansierade privatskolorna "friskolorna" även i fortsättningen förblir världens mest avreglerade nyliberala lekstuga, jämförbart endast med det skolsystem som Chiles diktator Pinochet skapade. Riskkapitalisternas sugrör rakt in i den skattefinansierade verksamheten blir kvar. Vinsterna åt ägarna blir kvar. Det system som våra nordiska grannländer tillämpar - där vinsterna måste återinvesteras i skolverksamheten - avvisas. Lustigt nog så verkar det som att det borgarna slagits hårdast för i "friskoleutredningen" varit att personalen i friskolorna inte heller i fortsättningen ska få rätt att tala med pressen om missförhållanden på skolorna. Offentlighetsprincipen och meddelarfriheten till media gäller ju inte inom privata företag. Där fick de till slut vika ner sig.

     Det måste vara en stolt dag för alla som röstade borgerligt. Men också för alla som röstar sossigt, nu när det partiet sopar kongressbeslutet om viss kommunal kontroll över friskolornas nyetablering under mattan. Allt för att kunna samarbeta högerut med liberalerna i miljöpartiet och fp. Grattis alla!

 

 

Läs Rosanna Dinamarca: Inget barn ska behöva gå i en skitskola!

 

 

Bloggat: Pepprat rödrönt, Birger Schlaug,

 

 

AB 1, 2, SvD 1,  DN 1, 2, 3,

 

 

u är Carema på tapeten igen. De kan visst inte bättre. Den här gången är det anställda som försökt larma om att det beställs in för lite mat till de äldre som tystas. Avvikelserapporter som rivs sönder av chefer. Smutsiga sondmatningsslangar. Med mer. Kolla TV4-nyheterna:

 

 

 

 

    Socialdemokratiska magasinet Tiden har en väldigt bra artikel om hur det gick till när moderaterna använde sin position i Stockholms stadshus och skattebetalarnas pengar för att rädda Caremas - och därmed sitt eget - rykte. Hur gick det till när riskkapitalisterna tog över de svenska politiska partierna? Läs hela, "när kapitalet fick partibok"! Ett utdrag:

 

    "Hösten 2011 var en sorglig tid för dem som vill tjäna pengar på vård och omsorg i Sverige. Vårdbolaget Carema som driver äldreboenden och hemtjänst hamnade i blåsväder efter rapporter om omfattande vanvård. Bara 2010 tjänade bolaget 290 miljoner kronor. Hade vinsten tjänats på bekostnad av de gamlas liv och hälsa tycktes allt fler fråga sig.

 

    Samtidigt hade SNS visat att privatiseringsivrarna löften om småskalighet, mångfald och ökad kvalité i skola, vård och omsorg uteblivit: ”Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats … Inom de flesta områden har vare sig kvaliteten eller effektiviteten ökat av konkurrensen”, skrev utredningschefen Laura Hartman i Dagen Nyheter den 7 september 2011, några dagar innan hon fick sparken för sin rapport.

    Caremaskandalen höll också på att bli ett stort politiskt problem för moderaterna. Partiet som drivit på den omfattande privatiseringen kunde nu lastas för vanvården. Som Laura Hartman slog fast hade nästan alla strategiska beslut tagits av borgerliga regeringar.

 

    Statsminister Fredrik Reinfeldt var pressad men ingenting mot hur Borgarrådet Sten Nordin i Stockholm hade det. I Stockholm låg det nu ökända demensboendet Koppargården. Problemet bestod också i att Carema som företag var själva sinnebilden av nya moderaternas välfärdsstat. Filippa Reinfeldt hade under 2009 invigt tre av företagets vårdcentraler. Tidigare finansborgarrådet Kristina Axén-Olin var bolagets etikrådgivare.

 

    För Sten Nordin gällde det att rädda hela den moderata privatiseringspolitiken. Lösningen var att klippa banden med Carema, men på ett trovärdigt sätt.

 

    Sten Nordin lyfte luren för att köpa sig det stöd han inte kunde finna bland kollegorna i Stadshuset.

 

    Är man moderat i Stockholm har man allt man behöver i sin egen partiförening."

 

gentligen tänkte jag inte skriva nåt om Husbyupploppen som nu spritt sig tlll andra ställen runt Stockholm, bland annat min egen gamla förort. Dels för att mycket klokt redan sagts av andra. Dels för att jag tror att det som driver på kravallandet är uppmärksamheten i media och allt annat snack. Men jag såg en uppdatering på facebook som jag ville publicera vidare därför att den, i all anspråkslöshet, säger allt:

 

 

    Det är förbannat tröttsamt med den gamla vanliga kräkreflexen som stökigheter i förorter utlöser hos en stor del av Sveriges befolkning: "jävla invandrare", "hårdare tag", "skicka in militären". Såna människor kommer aldrig att förstå några samband mellan nedskärningar, arbetslöshet, sociala orättvisor och kriminellt beteende. Därför att de inte vill förstå dem. Det är lättare att smeka sina egna fördomar än att försöka förstå några sammanhang. Men den som inte förstår orsaker kan inte komma med några fungerande lösningar. Den kan bara vara en gapig del av problemet.

 

 

    Det är också tröttsamt med folk som utropar vandaler till politiskt medvetna förkämpar för den misshandlade förorten. Jag tror inte att de som bränner bilar och härjar i förorterna ens ser sig själva som politiska aktörer, mer än i undantagsfall. Det är där problemet ligger. Förortens folk, de som har allra mest att vinna på politisk organisering, är sällan organiserade. Röstar ofta inte ens. Medan uppställningen på valdagen är total i överklassghetton som Danderyd och Täby. Överklassen vet vikten av att spela det politiska spelet. De spelar det väl. Se bara på hur Sverige har utvecklats under Reinfeldt. De rika vinner, på orter som Husbys bekostnad. De växande klyftorna blir en tryckkokare. Till slut exploderar det och locket flyger iväg. Kidsen som kravallar är inte lösningen på något problem. De sätter fingret på ett problem åt oss. Skriker så att vi inte kan ignorera det. Men de löser inget. De kan mycket väl ställa till det än värre för sig själva och för alla som bor i områdena. Det beror på var debatten tar vägen.

 

 

    Min spontana tanke när jag ser folk slå sönder sin egen förort går till en anekdot som jag tror kommer från Alice Miller, barnpsykologen som bland annat analyserat Hitlers barndom. Den handlar om en familj där pappan misshandlar mamman. Mamman slår i sin tur barnet. Barnet slår frustrerat i golvet. Vissa kanske tycker att jämförelsen förringar det våld som förortsungarna använder. Men tänk på det: hur kan maktlösheten bli tydligare än när folk i frustration slår sönder sitt eget bostadsområde? Som barnet som slår ut sin ilska på golvet, därför att det inte vågar slå pappa eller mamma.

 

 

    Viktigt är att polisens roll i skeendet i Husby diskuteras igenom noga. Det luktar fisk lång väg, både om den utlösande incidenten - den ihjälskjutne mannen - och de övergrepp som alltför många civila Husbybor vittnar om för att det ska röra sig om slump eller oväsentligheter. När vi gått till botten med varför polisen agerat uppenbart provokativt så kan vi börja diskutera kravallkidsen.

 

 

 

    Några som skrivit bra om upploppen: Johan Sjölander om orsakerna till upplopp, NEO-Andreas ger en historielektion, Ann-Margrethe Livh om att svaret inte kan vara fler poliser, Nabila Abdul Fattah om skev mediabild, och såklart Alexandra Pascalidou,

 

 

AB 1, 2, 3, 4,   SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13,

 

 

 

 

 

ftonbladet gör en - i sig riktig - granskning av skumraskerierna runt partibidrag och lobbyister. Verkligen på tiden! Men rubriksättningen irriterar mig som fan:

 

aniel Sestrajcic från vänsterpartiet i Malmö råkar ut för den gamla vanliga fulkampanjen från höger som drar igång så fort någon kritiserar Israels apartheidpolitik och ockupation av Palestina. Moderaterna i Malmö skriver insinuanta debattinlägg om Sestrajcics "judefientlighet". Någon tapetserar Malmö med fjärilar med hans ansikte på och antisemitiska slagord. Samma gamla visa som alltid med andra ord. Taktiken från "Israelvänner" är likadan i hela västvärlden: försök med alla medel vända diskussionen bort från Israels brott mot folkrätten, dess ockupation och dess omänskliga behandling av palestinierna. Stämpla alla som kritiserar detta som judehatare. Ingen kan ha undgått att se taktiken tillämpas. Ingen som någon gång kritiserat något som Israel gjort har undgått insinuationerna eller de direkta anklagelserna. Debatten om Israels ockupation av Palestina är ett prima exempel på hur fula etiketter klistras på motståndare för att sabotera debatter och skrämma människor från att våga använda sin yttrandefrihet.

 

    Men inte det enda. En annan överanvänd etikett är "kommunist". Inte heller här kan någon som har diskuterat politik undgått att se taktiken användas. Det kan vara en bra idé att klocka en folkpartist eller moderat som debatterar mot en socialist. Det brukar inte ta länge. Ju sämre debatten går för högern, desto snabbare åker kommunistkortet fram. Skolexempel hämtat från valrörelsen 2010, blivande moderate rksdagsmannen Munkhammar: "Lars Ohly vill ha samma ekonomiska system som i Nordkorea". Nyligen såg vi journalisten Janne Josefsson spela ut kommunistkortet i ett trängt läge i Publicistklubbens debatt, inte bara en utan många gånger.

 

    Det var väl när jag gick i nionde klass och först började fundera i politiska termer som jag insåg att de som inte delade mina åsikter - speciellt överklassungarna från villaområdena - inte var så intresserade av att diskutera politik alls. Men skrika "kommunistjävel" åt alla som luftade tankar på att man kanske skulle kunna dela mer rättvist på samhällets tillgångar eller att en värld där 25000 dör av svält varje dag enligt FN medan andra äter ihjäl sig var orimlig - det var de duktiga på. Skrek tillräckligt många "kommunistjävel" tillräckligt högt så fungerade det faktiskt väldigt bra. Diskussionen dog och villafamiljernas privilegier ifrågasattes icke. Den lektionen lär sig alla borgare tidigt och därför ser den svenska politiska debatten ut som den gör. Men Sverige är ingenting jämfört med hur kommuniststämpeln används på andra håll. I latinamerika avslutades precis rättegången mot diktatorn och generalen Efrain Rios-Montt, som fälldes för folkmordet på en kvarts miljon "kommunister" = indianer, fackföreningsaktivister, aktivister för mänskliga rättigheter, socialdemokrater, liberaler, socialister... Att stämplas som kommunist i latinamerika har tidvis inneburit en dödsdom. Indonesiens diktator Suhartu genomförde ett folkmord där åtminstone en miljon "kommunister" = indonesier som trodde på ökad social rättvisa och jämställdhet mellan könen slaktades brutalt.

 

 

    Uppdrag Granskning i onsdags påstod sig vara på ute i ett demokratiskt ärende. Problemställningen var "Vad vågar man säga, utan att misstänkas vara rasist?"  Janne Josefssons ödesmättade intro byggde upp en suggestiv bild av ett Sverige där vi tassar på tå, rädda för att PK-hammaren ska falla. Alltså precis den tes som Josefsson själv drivit i ett antal debattinlägg på senare tid. Bara det faktum borde ha gett UGs redaktion anledning att fundera några varv till på lämpligheten. Ska SVTs samhällspolitiska flaggskepp förvandlas till Janne Josefssons egen privata attackhund och ekokammare? Är det Josefssons personliga sympatier och antipatier som styr vilka ämnen som kommer upp till granskning på bästa sändningstid? Redan 2010 skrev jag om UGs småaktigt elaka särbehandling av vänsterpartiets dåvarande ordförande Lars Ohly, som utsattes för ett attackreportage som egentligen bara omtuggade ett tidigare reportage från 2005, vältajmat bara några dagar innan valdagen 2010 för maximal skadeeffekt:

 

 

 

    Redan då lyste Janne Josefssons hat mot den svenska vänstern igenom. Precis som i den hätska debatten på publicistklubben nyligen där Josefsson själv tillämpade etikettstämpling och härskartekniker lika skickligt som vilken skolgårdsmobbare som helst. Och frågan jag ställde 2010 är lika relevant 2013: vad säger Josefssons val av vilka han nitar genom Uppdrag Granskning om hans egen politiska agenda? När gör Josefsson ett program om att anklagelser om kommunism eller antisemitism används för att tysta politiska debatter?

 

    Med samma teknik som programmet i onsdags använde - leta fram 3-4 pers som blivit stämplade som något de inte anser sig vara - så kan vad som helst bevisas om den svenska debatten. Många socialister och vänstersympatisörer har felaktigt blivit stämplade som kommunister och därmed tystats när de försökt använda sina demokratiska rättigheter och delta i den politiska debatten. Ibland har såna anklagelser betytt både åsiktsregistrering och svartlistning från arbetsplatser. Hur många feminister har inte tystats genom att kallas  manshatare och ful lesbian när de höjer rösten? Hatkampanjerna på nätet mot alla som står upp för en generös flyktingpolitik tvingar journalister och politiker att tidvis att leva med säkerhetspolisen i köket och permanenta skyddsgaller för fönstren. Vilken bild är mer verklig och viktig? Den där Åsa Linderborgs hem omvandlats till ett skyddsrum sedan hon kritiserat högerextremisternas näthatare? Eller den där Aftonbladets Martin Aagård kränkt en annan journalist genom att citera selektivt?

 

 

    Samtidigt har vi gått mot en situation när den högsta politiska makten alltmer övertar extremhögerns formuleringar och synsätt: Vi har en immigrationsminister som skiljer mellan trevliga "blonda och blåögda" och andra mer suspekta mörka individer. Vi har en statsminister som talar om "etniska svenskar mitt i livet" och en skolminister som på frontalkrock med fakta skyller sitt eget skolhaveri på invandringen. Vi har en situation där polisen rasprofilerar hej vilt i tunnelbanan i jakt på flyktingar. Om den svenska invandrings- och integrationsdebatten kan man säga mycket, men inte att den är tystad därför att folk är rädda för att kallas rasister. Inte när den högsta politiska makten - regeringen - rutinmässigt röstfiskar i de brunaste, murknaste vattnen. Däremot så möts de som framför rasistiska åsikter fortfarande av mothugg, vilket Tobias Billström fick erfara. Och det brukar vara där skon klämmer för rasister. Alla dessa bittra  "men det får man väl inte säga i det här landet"- kommentarer slutar ju på mitten! Det de egentligen säger är "men det får man väl inte säga i det här landet utan att få mothugg!". För är det något rasister inte tål så är det mothugg och att ifrågasättas. Det är kanske där de kan ta Janne Josefsson i hand?

 

 

Uppdatering: Precis när jag skrivit klart ser jag den här artikeln från Uppdrag Gransknings redaktion som skjuter ner Josefssons och rasisternas tes om "PK-media". Från 1985 och framåt har invandringen alltmer skildrats som ett problem av svenska massmedia. De flesta rubrikerna om invandring är negativa.

 

 

Medievärlden: "Josefsson buktalar",

Fria Tidningen: "Mer generalisering än granskning"

 

AB 1, 2,

 

Bloggat: Mattias Hagberg, Jonas Sjöstedt,

 

 

 

ag var en av de som glatt delade vidare länken till den feministiska sidan "33 anledningar" på Facebook. En länk som bland annat innehöll rätt mild kritik av Facebook själv med anledning av att företaget blockerat en bild av en tecknad slida samtidigt som det släpper fram material av sexistisk och rasistisk sort. Den blockerade bilden:

 

 

 

    När företaget blockerade också länken till "33 anledningar" blev jag irriterad men inte särskilt förvånad. Facebook har redan tidigare visat att de inte är så sugna på att upplåta plats på den egna sidan för kritik av den egna verksamheten. Om Facebooks politiska ställningstaganden - baserat på vilket material de blockerar och tillåter - är väl det snällaste man kan säga att det är nyckfullt. I mitt eget Facebookflöde har jag sett annonser från både nazistiska Svenskarnas Parti och högerextrema tidningen "Nationell idag".

 

 

 

    Samtidigt som företaget blockerar exempelvis feministiska sidor och stänger av användare på lösa boliner. I fallet med "33 anledningar" ryktas det att grabbarna grus på Flashback organiserade en spamkampanj med anmälningar för att få sidan censurerad. Såna kampanjer verkar fungera bättre än vad man skulle tro. När Facebooks supportavdelning ser att en viss grupp eller länk får motta mycket klagomål verkar de resonera som att "ingen rök utan eld". Det ger ett guldläge för stora, välorganiserade grupper som vill tysta debatter.

 

 

    Det här sätter fingret på ett problem med Facebook, ett forum som jag annars alltid gillat: Företaget har som mål att bli spindeln i nätet där alla informationstrådar på nätet knyts ihop. Facebook är stället där du samlar dina kompisar, din familj, kanske dina arbetskamrater. Där vi tipsar varandra om viktiga saker och länkar till tidningar och bloggar. Det har blivit den gemensamma samhällsarenan för politisk debatt mellan vanliga människor, som inte har tillgång till de stora massmediala megafonerna. Och Facebook har växande ambitioner på att lägga under sig fler användningsområden, till exempel att bli forumet där vi tittar på film och lyssnar på musik. Men Facebook är inget statligt bibliotek, inget neutralt forum där information läggs upp gratis åt alla som kan tänkas vilja hämta den. Facebook är i grund och botten ett privat företag som drivs av en marknadslogik. Användarna är företagets resurs, som säljs till annonsörerna. Målet i sig för företaget är inte fri informationsspridning eller fri debatt. Det är bara ett medel för att locka användare. Ett medel som kan krocka med företagets intresse att inte reta upp stora grupper av användare.

 

 

    I ett samhälle där nätet blir den givna knytpunkten för all slags social kontakt och debatt så blir det också ett allmännintresse att garantera att alla kan delta på lika villkor i kontaktknytandet och debatterandet. Facebook bevisar gång på gång att det inte är moget uppgiften. När börjar vi på allvar att fundera på vad detta innebär för demokratin och yttrandefriheten? Är det kanske dags att starta ett samhällsägt debattforum av Facebooks typ där alla garanteras att delta på lika villkor och där kritik och information inte censureras nyckfullt, beroende på vilken moderator som jobbar idag och om hen har en dålig dag eller ej och beroende på om kritiken trampar forumet självt på tårna?

 

 

Bloggat: Jack Werner,

 

 

 

nför valåret 2014 utgår många från att vänsterpartiets givna profilfråga kommer att bli "vinstförbud i välfärden", där vi har stora folkmajoriteter med oss på ett vinstförbud, men är ensamma i riksdagen om den ståndpunkten. Vad färre kanske skulle ha gissat på för ett år sedan är att också vänsterpartiets syn på ekonomi, som hittills använts för att svartmåla partiet snarare än hjälpt det vinna röster, skulle kunna bli ett trumfkort. Men läs Dagens Industri, oftast förutsägbart borgerlig, och häpna:

 

 

Under våren har dock överskottsmålet ifrågasatts av allt fler. Till de uttalade kritikerna av överskottsmålet hör numera statsfinansiella nestorer ur flera läger. Ekonomiprofessor Lars Calmfors och SEB-ekonomen Klas Eklund, liksom tidigare statsminister Göran Persson och tidigare moderatledaren Bo Lundgren hör till dem.

 

Statliga Konjunkturinstitutet har påpekat att de förutsättningar som motiverade enprocentsmålet när det instiftades 1997 inte längre gäller. Även LO och Svenskt Näringsliv är överens om att målet för statsfinanserna, likt V:s förslag, borde vara ”balans” i stället för 1 procents överskott över en konjunkturcykel."

 

I slutändan kokar debatten om ekonomin - spara eller investera? - ner till den enkla frågan: är vi nöjda med ett Sverige med massarbetslöshet och skriande bostadsbrist? Anders Borg är nöjd. Sossarnas Magdalena Andersson säger sig inte vara nöjd, men föreslår inga åtgärder. Det enda som kan lyfta Sverige ur svackan är investeringar för framtiden. Då måste de förlegade överskottsmålen bytas mot investeringsplaner. Det förstår vänsterpartiet och det förstår alltfler ledande ekonomer och uppenbarligen också Dagens Industri. Ibland lönar det sig att stå för det man tror på, istället för att vända kappan efter vinden. Till slut kan verkligheten ge en rätt.

 

 

Uppdatering: Sverige är det av OECDs 34 medlemsländer där klyftan mellan rik och fattig ökat mest på senare år. Från att ha legat på första plats, som mest jämlikt, har Sverige rasat ner till 14:e plats. På högerekonomspråk heter det att "lönespridningen" har ökat i Sverige och det anses vara något väldigt bra, för det påstås nämligen sänka arbetslösheten. Men som vi alla vet så har arbetslösheten stigit i höjden som en raket samtidigt som klassklyftorna vuxit så att Sverige nu slås ojämlikhetsrekord. Man får väl anta att Reinfeldt och Borg är stolta och glada, hela deras politik syftar ju till att skapa ett mer orättvist Sverige. Högerpolitik gör precis det den ska. Läs mer hos Kaj Raving!

 

 

 DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 

 

 

 

tt tillägg till det jag skrev i söndags om högerns megafoner som skriker efter marknadshyror: på 60-talet befann Sverige sig i en liknande situation som dagens, det fanns alldeles för få bostäder och bostadsbristen hotade att bli en hämsko för den ekonomiska utvecklingen. Statsminister Tage Ertlander gjorde bort sig i TV när på han frågan vad ett ungt par i Stockholm skulle göra svarade "ställa sig i bostadskön". Då liksom nu fanns det inte många bostäder att förmedla och Erlander och sossarna framstod som verklighetsfrånvarade, vilket straffade sig i valet 1966. Deras svar blev miljonprogrammet: ett ambitiöst program för ekonomiskt stöd till nybyggande, finansierat av de nyskapade stora pensionsfonderna i ATP-systemet. Både allmännyttan och privata byggherrar byggde för fullt. Resultatet blev att det inom en tioårsperiod byggdes en miljon nya funktionella lägenheter med rimliga hyror. Inte så snygga att titta på utifrån - oftast - men bra bostäder inuti. Vi som vuxit upp i miljonprogramslägenheter känner nog en hatkärlek till de stora betongklossarna som tyvärr kommunerna på många håll låtit stå och förfalla. Att bo där var förknippat med låg status och många  ville bort från betongen. Men det var samtidigt inte att förakta att ha en stor, rymlig och billig bostad nära en t-bana eller pendeltåg.

 

Miljonprogrammet var ett exempel på 60-talets sociala ingenjörskonst. På den tiden trodde politikerna faktiskt på politikens möjlighet att lösa problem. Bostadsbrist var ett problem som kunde lösas, om viljan fanns och om statsministern gjorde bort sig i TV på frågan så att socialdemokraterna fick lite eld under fötterna. Vad miljonprogramsbyggandet betydde för 60-talets starka ekonomiska uppsving vet jag inte, men det är en inte särskilt vågad gissning att tänka sig att de stora pengar som sattes i snurr i samhällsekonomin genom nybyggandet bidrog till att ge det urstarka svenska ekonomiska lokomotivet ännu mer fart.

 

 

 

 

Kontrasten till det pessimistiska 2000-talet kunde inte vara större. Trots att Sverige idag är ett betydligt rikare land än på 60-talet. Trots att ny teknik och nya kunskaper gjort byggbranschen betydligt skickligare sedan dess. Trots att det råder en lika skriande bostadsbrist nu som då i våra storstäder. Trots att förutsättningarna borde vara ännu bättra idag än på 60-talet så törs politikerna inte satsa på ett nytt miljonprogram.

 

 

I ett läge när Sverige har massarbetslöshet och är i skriande behov av att investera och bygga sig ur den ekonomiska svackan, när svenska statsfinanser är goda och att låna pengar till investeringar är gratis tack vare låga räntor. I det läget gör våra politiker... ingenting.

 

 

Istället kampanjas det för fullt för att chockhöja hyrorna. Ansvaret för bostadspolitiken har flyttats från politikerna och samhället till hyregästerna, som enligt högermegafonerna ska betala byggandet av nya bostäder till de bostadslösa ur egen ficka, genom den egna hyresavin. Det är ju praktiskt, så slipper moderaternas rika kärnväljare i villaghetton som Lidingö, Täby och Danderyd vara med och finansiera genom skattsedeln.

 

 

Frågan är var skon klämmer? Är politikerna förlamade av brist på visioner? Gnuggar de händerna åt sönderfallet och ser fram emot att använda bostadsbristen som argument för marknadshyror? Eller vågar de helt enkelt inte bygga bort bostadsbristen, eftersom det skulle spräcka den svenska boprisbubblan? Sverige ligger i en osmickrande världstopp när det gäller hushållens skulder, som bland annat är en följd av den uppblåsta  bostadsrättsmarknaden. Om bostadsbristen skulle lindras skulle bostadsrättspriserna börja sjunka, vilket riskerar att spräcka hela bostadsbubblan. Ett till prima exempel på hur marknadslogik inte ger rimliga resultat i bostadssektorn.

 

 

Uppdatering: "Bostadsmarknaden fortsatte uppåt under 2012 och var den fastighetstyp som gav bäst avkastning till sina investerare... Bostäders goda avkastning över åren gör att sektorn setts som en attraktiv investering". Myten om den olönsamma bostadsmarknaden sågas av Hyresgästföreningen i dagens SvD.

 

 

DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, AB 1, 2,

 

 

 

pp med handen den som vill ha kraftiga hyreshöjningar! Ingen? Nej jag trodde just det. Hyran för min tvåa tar nästan hälften av min inkomst och då bor jag ändå i allmännyttan. Det är inte vettigt vare sig samhällsekonomiskt eller privatekonomiskt att en så stor del av medborgarnas disponibla inkomster plöjs ner i bostadskostnaden. Det är pengar som hade kunnat användas mer produktivt och skapat efterfrågan på varor och tjänster = nya jobb. Istället går de in i bostadsföretagens kassakistor.

 

 

    Men ändå hörs det hela tiden - speciellt från SvDs och DNs ledar- och debattsidor - ett envetet tjatande om marknadshyror. Det är nu inte vanliga hyresgäster som tjatar, utan högerns megafoner - de gamla vanliga banditerna. Och såklart fastighetsägarna själva som ivrigt ser fram emot att skörda frukterna om/när hyresregleringen avskaffas. Ibland försöker de slå i oss att marknadshyror skulle innebära en hyressänkning eller ett nollsummespel  för oss som inte bor i de allra mest attraktiva storstadsstadsdelarna. Jag tror inte att någon är så korkad. En snabb titt på hur det ser ut i andra länder som tillämpar marknadshyror borde räcka och avskräcka. Vill man bygga svindyra men fina lägenheter till den rika medel- och överklassen och tvinga resten av befolkningen att trängas som sardiner i inte alls särskilt billiga och ofta rätt sunkiga lägenheter så är marknadshyror grejen! Några problem med boendet löser de såklart inte, däremot skapas en rad nya.

 

 

    Argumentet för dagen handlar istället om att hyror måste höjas så att byggbranschen ska vilja bygga mer. Samma byggbransch som idag medvetet manipulerar bostadsmarknaden för att pressa upp priserna. Att den svenska byggbranschen är ett skumt oligopol där verklig konkurrens inte tillåts pressa ner några bopriser är högerns  megafoner aldrig intresserade av att diskutera.

 

 

    Assar Lindbeck, mannen vars ekonomiska råd gav oss permanent massarbetslöshet från 90-talet och framåt vill nu också höja våra hyror rejält. Men ett stycke i Lindbecks artikel är intressant:

 

 

 

 

    Här skulle man - om man vore lagd åt ett mer socialt håll än Lindbeck - kunna fråga sig om det var så lyckat av samhället att abdikera från ansvaret för bostadsbyggandet och ge upp tanken på bostad som en mänsklig rättighet? Varför klarar inte kommunerna idag ens att underhålla sina gamla bostäder? Det är ingen naturlag som fört oss dit vi är idag utan politiska beslut sprungna ur 80- och 90-talets tidsanda, då all statlig inblandning var dålig och allt privat var bra. Det statliga stödet till byggande avvecklades och nyproduktionen rasade. Hyresrätter såldes av och blev bostadsrätter. Nu byggs mest  svindyra bostadsrätter, vilket förvisso är helt marknadsmässigt.

 

 

    Helt klart är situationen ohållbar i storstäderna. Bostadsbristen är på väg att bli en hämsko på Sveriges möjligheter att utvecklas ekonomiskt. Men precis som i den offentliga sektorn verkar den borgerliga regeringen bara titta på och förtjust gnugga sina händer åt sönderfallet som deras politik - eller brist på sådan - skapar. Ju snabbare sönderfallet sker desto snabbare kan högerns  "lösningar" på problemet lanseras: privatiseringar i offentlig sektor, marknadshyror på bostadsektorn. Regeringen Reinfeldt har än så länge inte riktigt vågat sig på att införa rena marknadshyror, men det är bara en tidsfråga. Högermegafonernas envetna tjat i SvD och andra forum bereder marken. Bostadsbristen i storstäderna gör folk desperata och beredda att testa även galna lösningar som marknadshyror. Dessutom, som Virtanen påpekade igår i Aftonbladet  i en väldigt skarp ledare, skapar regeringens bristpolitik, brist på jobb, brist på bostäder, en ung egogeneration som inte ens kan tänka sig ett samhälle där alla får plats och där man slipper slåss med näbbar och klor för att hålla näsan ovan vattenytan, därför att de aldrig sett det samhället. De har bara sett Reinfeldts brist-Sverige.

 

 

    Därför är det glädjande att LO nu hårdlanserar ett program för att bygga Sverige ur bostadsbrist och arbetslöshet. 70 miljarder kronor skulle det kosta att skapa 100000 nya jobb och bygga bland annat bostäder. Vilket är ganska lite. Alliansens "jobbskatteavdrag" kostar oss 86 miljarder kronor årligen, som en jämförelse. Deras planerade sänkning av arbetsgivareavgiften kostar 14 miljarder och ger praktiskt taget noll effekt på sysselsättningen.LO visar med sitt förslag att det går att åtgärda problem om det finns en politisk vilja. Vi måste inte överlämna allt åt "marknaden" och hoppas på det bästa.

 

 

    Assar Lindbeck kommer såklart aldrig att ta ordet omfördelning eller Olof Palmes devis: "politik är att vilja" i sin mun. I högerns och högerekonomernas värld finns bara samma gamla trötta marknadslösningar som svar på varje problem. Om inte vi hyresgäster ser upp riktigt noga så blir vi nästa försökskaniner i den nyliberala experimentverkstaden Sverige.

SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6,

 

fattbara en kvarts miljon människor beräknas ha slaktats i Guatemalas brutala folkmord på den indianska Mayabefolkningen och olika radikala liberala- och vänstergrupper. Guatemala var på 80-talet skådeplatsen för några av de värsta USA-sponsrade massakrerna och övergreppna på den civila befolkningen i centralamerika.

 

 

    Målet för militärjuntan i Guatemala och för dess bundsförvant Ronald Reagan i Vita Huset var att bekämpa "kommunismen", vilket i Guatemala liksom i övriga latinamerika betydde att mörda alla som slogs för någon slags social rättvisa - allt från liberaler och socialdemokrater, fackföreningsaktivister, människorättskämpar till den radikala vänstern - och de aktivister som kämpade för rättigheter åt de förtryckta indianska befolkningarna. Konflikten i Guatemala började redan på 40-talet när den dåvarande regeringen genomförde reformer för att stärka de mänskliga rättigheterna och förbättra villkoren för vanliga arbetare.

 

 

    När en jordreform 1952 överförde land i träda tillhörande stora gods till fattiga bönder fick det amerikanska bolaget United Fruits, CIA och det amerikanska utrikedepartementet nog. Två fascistiska generaler utsågs till kuppmakare och gavs den utrustning och de pengar de behövde för att krossa demokratin i Guatemala.

 

 

    Med andra ord: samma historia som som i varenda land i central- och latinamerika - som USAs presidenter och nu senast utrikesminster John Kerry kärvänligt brukar referera till som "vår bakgård". Men i Guatemala blev det ovanligt grisigt. Sedan 40-talet har landet badats i blod. Men United Fruit har kunnat fortsätta med sin lönsamma exploatering. Vilket var huvudsaken.

 

 

    Igår föll till stor förvåning den fällande domen mot en av de bödlar som bär ansvaret för folkmordet i Guatemala, general Efrain Rios Montt. Han lyckades störta landet regering 1982 - enligt honom själv eftersom hans soldater tränats av Israel - och blev landets diktator under den period på 80-talet då våldet eskalerade och utrotningen av Mayabefolkningen skedde på industriell skala. Där begicks grymheter som ingen som inte varit på plats kan föreställa sig men om man idag vill få en aning så kan man titta på det som händer i Syrien. Det är intressant att Rios-Montt döms av en domstol i Guatemala och inte förs till Haag. Rättegången har stoppats av militären och domaren tvingas bära skottsäker väst och vara omgiven av livvakter hela tiden. Men ändå föll till slut domen, efter år av kampanjande från offrens anhörigas sida. Vad innebär det för Guatemalas nuvarande president, Otto Perez-Molina, som vid tiden för massakrerna var Rios-Montts löjtnant just i det hårdast drabbade indianområdet? Vad innebär det för USA, som i slutändan är ansvariga för allt som Rioss-Mont och hans kumpaner i Guatemala och övriga central- och latinamerika gjort? Rioss-Mont själv berättade under rättegången om ´ett väldigt trevligt möte med president Reagan´, även om han med den rutinmässiga lögnarens säkerhet förnekade att Reagan försett honom med pengar och vapen. Reagan själv var lika översvallande efter mötet, kallade Rios-Montt "en man med stor integritet, helt hängiven demokratins sak" och menade att Guatemalas bödel fått ta emot oförtjänt skäll. Rios-Montt själv menade att ´det är helt felaktigt att säga att vi tillämpar den brända jordens taktik i Guatemala. Vi tillämpar ´den brände kommunistens taktik´".

 

 

    Rios-Montt är bara en av de många bödlar som USA - och speciellt the very nice mr Ronald Reagan - på sin tid upphöjde till makten och försåg med vapen och pengar. Slaktarna i Guatemala mottog också mycket stöd, militär utrustning såväl som utbildning och underrättelseverksamhet från Israel. Mycket rättvisa återstår att skipa i Latinamerika och på många andra håll. Men förhoppningsvis kan åtminstone Rios-Montts offer - och deras levande anhöriga - vila lite fridfullare nu. Kanske det också sänder en varningssignal till dagens bödlar - som med supermakternas aktiva eller passiva stöd slaktar sin civilbefolkning med alla tillbuds stående medel. Bashar al-Assad, be warned!

 

 

Kolla Democracy Nows inslag om Guatemala:

 

 

 

 

 

 

 

et är inte alls en nyhet egentligen, det har legat i luften ända sedan Löfven skuffade undan Juholt. Men idag skriver Aftonbladet att miljöpartiet och sossarna är på väg att formellt knyta banden inför valrörelsen 2014:

 

    "Enligt uppgifter till Aftonbladet kommer Miljöpartiet senast i höst att presentera Stefan Löfven som sin statsministerkandidat.

    Men man kommer inte att ingå i en ­koalition förrän ­efter valet. Ett detaljerat samarbete av den modell som gällde ­under valrörelsen under 2010 är inte ­aktuellt.

    – Det tajta rödgröna samarbetet föll inte så bra ut. Att sitta och göra upp i detalj om hur vi ska fungera var ingen bra lösning, säger en miljöpartist.

    Flera källor uppger att möten mellan partierna nu pågår på alla nivåer. Särskilt tydligt har det blivit i den ekonomiska politiken där Magdalena Andersson (S) och Per Bolund (MP) gjort flera gemensamma utspel."

 

    Problemet är såklart att ett samarbete s-mp inte blir tillräckligt stort för att styra Sverige. Fler måste bjudas in:

 

    "Från båda partierna lyfter man att ett samarbete med Vänsterpartiet så här långt inte ingår i planen för framtiden. I stället kastar man blickar mot mittfåran och då särskilt Folkpartiet."

 

    Det ska bli intressant att se hur sossarnas egna tar emot det här beskedet. När Mona Sahlin försökte sig på samma manöver kostade det henne dyrt och hon var tvungen att backa. Men Stefan Löfvén har vridit sossarna rejält åt höger sedan dess, och de socialdemokratiska gräsrötterna och LO verkar åthutade och konfliktkrädda. 

 

    Ett tecken på att Löfvén kanske trots allt inte får det så lätt är den arga kritik som miljöpartiet fått motta från Aftonbladets ledarsida på sistone. Ledarbloggens Daniel Swedin skrev t.ex. apropå den i DN avslöjade historien om Hassan, arbetskraftsinvandraren som jobbade i Stockholms hemtjänst för en bråkdel av den lön som en svensk arbetare skulle få, under slavliknande arbetsförhållanden och tvingades sätta sig i skuld med 100000 kronor till arbetsgivaren för att få komma hit:

 

    "Men jag orkar faktiskt varken bli arg på kommunalpolitikerna i Stockholm eller på Billström. De vill ju ha det så här.

    Däremot blir jag faktiskt sur på Miljöpartiet. Det är nämligen deras fel att Hassan utnyttjas.

    Det är miljöpartisterna som drev igenom dagens system för arbetskraftsmigration, och som konsekvent vägrat tala om hur systemet missbrukas. Och det är miljöpartisterna som betraktar valfriheten som så viktig att alla invändningar kan viftas bort, antingen det rör fallande skolresultat eller människor som tvingas arbeta för skrupelfria arbetsgivare."

 

    Liksom om miljöpartiets plötsliga stöd till regeringens sänkning av arbetsgivaravgiften för unga, en reform som kostar 14 miljarder men inte skapar några nya jobb alls på längre sikt (de jobb som skapas på kort sikt blir svindyra, till en kostnad av 1-1,5 miljoner kronor styck, vilket skulle ge 4-5 jobb om pengarna gick till anställningar i den offentliga sektorn:

 

    "Om ett halvår står de fyra borgerliga partiledarena – och Åsa Romson – där igen och arbetar upp sig till raseri i försvaret av en av de dummaste reformer som har hittats på i det här landet."

 

    Lena Mellins "analys" av samarbetet mellan s och mp handlar om PR: miljöpartiet är ett "yngre" och "fräschare" parti med starkt stöd hos Stockholms kulturradikala men livsstilsborgerliga medelklass. Det ger sossarna "en stänk av modernitet". Tyvärr känns den politik som de båda partierna kommer att gå till val på 2014 inte ett stänk modern, snarare samma gamla trötta mittentugg som undviker att se de verkliga problemen i vitögat. Om man undviker att som Lena Mellin stirra sig blind på metafysiska fenomen som "stänk av modernitet" och istället  tittar på de politiska sakfrågorna så kan ett mittensamarbete mellan s och mp bli en riktig flopp:

 

    1. De båda partiernas ledningar tävlar med varandra i att vara mest okritiska till vinster i välfärden. Där har de förkrossande majoriteter av väljarkåren mot sig. Miljöpartiets totalt okritiska syn på de skattefinansierade privatskolorna kan komma att bli en sur karamell att suga på för s som möjligen just om skolorna kan utveckla någon slags sjukdomsinsikt.

 

    2. Miljöpartiets stöd för alliansens brutala arbetskraftsinvandringspolitik, som skapat en slavarbetsmarknad med helt andra villkor för utländsk arbetskraft än för svensk, kan antas ha ett minst lika lågt stöd hos väljarna som vinstkramandet. Det blir en svår nöt för de båda partierna att knäcka, för mp är inlåst i den borgerliga alliansen i denna fråga, liksom om ungdomsarbetsivareavgiften.

 

    3. Socialdemokraternas ekonomiska politik har pucklats på rätt hårt på sistone från alla håll. Mest svider det när Kjell Olof Feldt och Göran Persson skjuter på Löfven och Magdalena Andersson FRÅN VÄNSTER! I dagens läge är det ren idioti att fortsätta snåla när bara investeringar kan lyfta Sverige ur massarbetslösheten, men det förstår inte Löfvén. Miljöpartiet kommer knappast att pressa sossarna från vänster i ekonomiska frågor, det har de aldrig gjort hittills och Per Bolund, mps ekonomiske talesman, är knappast mannen för det jobbet. Att gå till val 2014 på en mer högervriden ekonomisk politik än Anders Borg kan knappast vara ett bra ingångsläge.

 

    Det var bara en hastig uppräkning av några problemområden. Den kan nog göras längre. I ett lyckat politiskt samarbete tillför de inblandade parterna sina starka sidor och kompenserar sina svagheter med den andres styrkor. Det enda jag på rak arm kan se att ett s-mp-samarbete bättrar på är sossarnas miljöprofil. På en mängd andra områden är det snarare risk för att de bägge partiernas svagheter förstärker varandra och att resultatet blir en sånt mediokert hopkok att ingen väljare riktigt begriper varför de ska rösta på en blek borgerlig kopia istället för originalet. Varför folkpartiet skulle byta till detta lag undrar jag om ens Löfvén och Fridolin själva kan förklara. 

 

Bloggat: Nemokrati,

 

DN 1,  AB 1, SvD 1, 2, 3, 

 

ag försökte verkligen titta på partiledardebatten idag med objektiva, öppna ögon, men hur jag än vrider och vänder på det så landar jag i den - när den kommer från mig - inte helt otippade slutsatsen att Jonas Sjöstedt var bäst. Antingen så misslyckades jag med att titta opartiskt eller så var han faktiskt bäst. KG Bergrström ger honom iallafall fem getingar:

 

 

 

 

    Sämst var antingen Jimmie Åkesson eller Göran Hägglund. Hägglund hade precis vridit sig i plågor under vad som troligen var hans livs sämsta intervju i Aktuellt om frågan om de privata riskkapitalister som tack vare Hägglund gjort enorma vinster på att köpa statliga apotek och sedan sälja dem för dubbla priset. Så man kan ju förstå varför han inte var i toppform. Men Åkesson lyckas bara tända lite i debatten när hans egen hjärtefråga - invandring - är på tapeten. Och inte ens där är han så bra som han borde kunna vara.

 

 

    Annie Lööf utnämns av KG Bergström till en av debattens två vinnare. Men hennes argument: "varför är det OK att tjäna pengar på att bygga ett sjukhus men inte att driva det", som letat sig upp från kommentarsfältens stolpskott och Caremalobbyister till alliansens partiledare, borde inte vinna några debatter. Speciellt inte idag, då Rapport nyss slog upp ett stort reportage om den svenska byggbranschens mygelfasoner. De privata entreprenörerna som Annie Lööf tycker så självklart ska bygga allt som byggas skall bygger nämligen medvetet svindyra bostadsrätter för att kunna pressa upp bopriserna ännu mer. Dessutom bygger de - också alldeles medvetet - för lite, för att genom den marknadsekonomiska lagen om tillgång och efterfrågan kunna driva upp priset på varan bostäder. Därför har Sverige EUs dyraste byggpriser, 72 procent över genomsnittet. Därav bostadsbrist i storstäderna och de svenska hushållens enorma privata skuldberg som mest består av bostadslån. Kanske frågan inte borde vara varför vinstintresset inte ska tillåtas i vården, utan snarare om det är dags att socialisera hela byggsektorn och rycka upp vinstmotivet för den sociala rättigheten bostäder med rötterna?

 

 

    Men Annie Lööfs argument återkommer allt oftare i debatten som vinstkramarnas sista räddningsplanka att klamra sig fast vid. Förmodligen för att det är lagom förvirrande och tar lite tid att bena ut. Det är inte samma sak att bygga ett hus som att vårda en sjuk människa, det förstår nog de flesta rent intuitivt. Men varför är det inte det? Vill man undersöka argumentet noggrannare så har statsvetaren Bo Rothstein skrivit bra om saken:

 

 

    "Resultaten visade att å ena sidan kunde i vissa fall konkurrens om utförandet av offentliga utgifter göra att man faktiskt fick ut betydligt mera verksamhet för skattekronorna. Men han visade också att detta bara kunde fungera om tre villkor var uppfyllda.
Det första var att det verkligen gick att skapa konkurrens mellan olika producenter.
Det andra att man hade en hög kvalitet när det gällde inspektion av kvalitén i vad som producerades och relativt snabbt kunde stänga av de entreprenörer som inte höll måttet.
Samt, och detta var det centrala, privatisering av offentliga tjänster fungerade bara om det var möjligt att tillräckligt noga precisera kontrakten.

 

     Här visade hans (och många andras) forskning att detta kunde relativt lätt göras när det handlade om saker som sophämtning, busstrafik och byggande för att ta några exempel, det vill säga områden där den produktiva effektiviteten är viktig.
Däremot var det mycket svårare, för att inte säga ogörligt, när det handlade om att hantera människor, det vill säga om saker som vård och utbildning där det centrala är att verksamheten sker med respekt för den enskildes integritet och värdighet. Rent konkret, vi bryr oss inte så mycket om hur soporna hämtas, men vi bryr oss verkligen mycket om hur de äldre vårdas och hur våra barn undervisas i skolan.
Det är, visade Donahue, nästan omöjligt att skriva tillräckligt styrande kontrakt för den senare typen av uppgifter och här skulle man vara synnerligen återhållsam med att släppa in vinst- drivande företag eftersom det ligger i marknadslogikens natur att försöka skapa vinst genom att minska kostnaderna så mycket så möjligt.

     Logiken i detta är att det är helt i sin ordning att ha privata vinstdrivande företag som bygger ett äldrevårdshem, men att detta är betydligt mera problematiskt när det gäller att bedriva själva vården just därför att det är så svårt att specificera kontrakten om hur vården faktiskt ska gå till och också svårt att faktiskt skapa konkurrens eftersom de som behöver vård inte enkelt kan flyttas mellan olika vårdgivare."

    Utöver det så var det onekligen kul att det hettade till lite mellan Reinfeldt och Löfven och när Jonas Sjöstedt jämförde Jimme Åkesson med ett flaskskepp:

 

öran Rosenberg skriver väldigt träffsäkert i Expressen om varför sossarna och miljöpartiet är så erbarmligt fega i den allt hetare frågan om vinster i välfärden:

 

"Alltså, varför ska detta vara så omöjligt att förändra?

 

Varför kan inte ens ett socialdemokratiskt parti i opposition föreslå att vinstdriften i välfärden regleras eller avskaffas? Ja, inte ens när ett sådant förslag i dag skulle ha en majoritet av väljarna bakom sig?

 

Jag tror att svaret är lika enkelt som oroväckande. Det är för stora pengar och för starka intressen som numera står på spel. Under de knappa tjugo år som gått sedan vinstintresset släpptes loss i den offentligfinansierade välfärden har i Sverige vuxit fram ett välfärdsindustriellt komplex som ingen längre verkar kunna rå på; en järntriangel av politiker, företag och intresseorganisationer, rustad med arméer av lobbyister och PR-konsulter, förstärkt av starka band till förvaltning och medier.

 

På den socialdemokratiska partikongressen hade flera av komplexets aktörer slagit upp sina montrar; Capio, Attendo, Academedia, Humana, Aleris, Vårdförbundet, Vårdföretagarna. Inne i kongresshallen satt ombud med personliga, politiska och fackliga kopplingar till välfärdsindustrin.

 

Förra året köpte kommuner och landsting privata välfärdstjänster för 80 miljarder kronor - i allt högre grad av vinstdrivna företag. En investering på den svenska "välfärdsmarknaden" är i dag en säkrare och lönsammare kapitalplacering än mycket annat (fråga riskkapitalbolagen). Allt starkare intressen har fått alltmer att förlora på en begränsning av vinstdriften i den offentliga välfärden."

 

Läs hela!

 

 

Det här är precis det den amerikanska sjukvårdsforskaren Charlene Harrington varnade för i Dokument Inifråns uppmärksammade dokumentär "Vi gav dem vår pappa". I USA har de privata välfärdskapitalisterna redan vuxit sig så stora och feta på skattepengar att ingen längre vågar utmana dem. Också i Sverige slingrar sig de privata vinstjagarnas bläckfiskarmar allt längre in i kärnan i den offentliga sektorn. Att utmana dem idag är att utmana en förmögen industri som har mer pengar till lobbyister och PR än vad ett fattigt politiskt parti som vänsterpartiet kan drömma om. Men utmana dem måste vi. Om utvecklingen fortsätter i samma takt som hittills så beräknas välfärdskapitalisterna ha ätit upp 40 årocent av den skattefininsierade offentliga sektorn till 2020-talet. Det rör sig om många hundratals miljarder kronor i intäkter. Då är de garanterat för stora för att stoppa. 

 

 

pontan, blixtrande skarp retorik är vi inte bortskämda med i den svenska politiska debatten. Men i SVTs Debatt i torsdags hettade det till när den sjuka sjukvården skulle diskuteras. Lyssna på när folkpartiets landstingsråd Birgitta Rydberg och en sjukvårdsbyråkrat läxas upp av en fly förbannad läkare:

 

 

 

 

I Programmet framgick också att Sverige ligger i botten bland de rika länderna när det gäller antalet vårdplatser per invånare. Bra jobbat alliansen!

 

 

 

 

 

 

Apropå retorisk skärpa så var Jonas Sjöstedt väldigt bra i debatten med Jan "skolhaveriet" Björklund i Aktuellt (debatten börjar 11 minuter in i sändningen).

 

 

 

 

xpressen försökte visst få Stefan Löfvén att ställa upp på bild framför en röd fana när de intervjuade honom inför första maj. Det gick sådär:

 

    "Efter intervjun går Stefan Löfven upp på partikansliets tak för att Expressen ska få ta bilder. Men försöken att få honom att posera framför en röd fana får kalla handen av medarbetarna. Det är en förlegad symbol, heter det."

 

 

    Det är förstås helt rätt. Stefan Löfvén har anpassat sossarnas politik till moderaternas så till den milda grad att kanslihushögerns grå eminens Kjell-Olof Feldt förtvivlat sliter sitt hår och varnar för att helt sudda ut de politiska skillnaderna. För Stefan Löfvén - och hans PR-stab - är röda fanor, socialism, klasskamp, social demokrati och  politiska konflikter förlegade. Nu ska det spelas ett förtroendespel fram till valet där den enda frågan det kokar ner är till vilken statsministerkandidat som mest förtroendeingivande kan argumentera för moderaternas politik.

 

 

    Tur att det finns ett vänsterparti som inte gått ner sig i samma PR-träsk som Stefan Löfvén. Jonas Sjöstedt utmanade idag Stefan Löfvén till strid om vinsterna i välfärden. DN:

 

    ”Vänsterpartiet kommer inte att sitta i en regering som fortsätter dagens privatiseringspolitik”, lovade partiledaren Jonas Sjöstedt i sitt första majtal inför över 5.000 människor på Gustav Adolfs torg i Göteborg.

– Vi kommer att driva motståndet mot slöseriet ända fram till valdagen 2014 och vid ett regeringsskifte kommer det att vara vårt viktigaste krav."

 

 

    Det syntes såklart en hel del röda fanor i första maj-tåget i Stockholm (20000 pers i Kungsan). Vänsterpartiets demonstrationståg slog besöksrekord på flera platser i år och var större än sossarna i både Malmö och Göteborg (förmodligen också i Stockholm men där brukar vänsterns tåg alltid vara större än sossarnas). Läser man mediarapporteringen så är det lite svårt att tro, där dominerar sossarna totalt.

 

 

 

 

    DN skriver om att s och LO är oense om överskottsmålet i statens budget.

 

AB 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN 1, 2, 3, 4, 5,