aniel Sestrajcic från vänsterpartiet i Malmö råkar ut för den gamla vanliga fulkampanjen från höger som drar igång så fort någon kritiserar Israels apartheidpolitik och ockupation av Palestina. Moderaterna i Malmö skriver insinuanta debattinlägg om Sestrajcics "judefientlighet". Någon tapetserar Malmö med fjärilar med hans ansikte på och antisemitiska slagord. Samma gamla visa som alltid med andra ord. Taktiken från "Israelvänner" är likadan i hela västvärlden: försök med alla medel vända diskussionen bort från Israels brott mot folkrätten, dess ockupation och dess omänskliga behandling av palestinierna. Stämpla alla som kritiserar detta som judehatare. Ingen kan ha undgått att se taktiken tillämpas. Ingen som någon gång kritiserat något som Israel gjort har undgått insinuationerna eller de direkta anklagelserna. Debatten om Israels ockupation av Palestina är ett prima exempel på hur fula etiketter klistras på motståndare för att sabotera debatter och skrämma människor från att våga använda sin yttrandefrihet.

 

    Men inte det enda. En annan överanvänd etikett är "kommunist". Inte heller här kan någon som har diskuterat politik undgått att se taktiken användas. Det kan vara en bra idé att klocka en folkpartist eller moderat som debatterar mot en socialist. Det brukar inte ta länge. Ju sämre debatten går för högern, desto snabbare åker kommunistkortet fram. Skolexempel hämtat från valrörelsen 2010, blivande moderate rksdagsmannen Munkhammar: "Lars Ohly vill ha samma ekonomiska system som i Nordkorea". Nyligen såg vi journalisten Janne Josefsson spela ut kommunistkortet i ett trängt läge i Publicistklubbens debatt, inte bara en utan många gånger.

 

    Det var väl när jag gick i nionde klass och först började fundera i politiska termer som jag insåg att de som inte delade mina åsikter - speciellt överklassungarna från villaområdena - inte var så intresserade av att diskutera politik alls. Men skrika "kommunistjävel" åt alla som luftade tankar på att man kanske skulle kunna dela mer rättvist på samhällets tillgångar eller att en värld där 25000 dör av svält varje dag enligt FN medan andra äter ihjäl sig var orimlig - det var de duktiga på. Skrek tillräckligt många "kommunistjävel" tillräckligt högt så fungerade det faktiskt väldigt bra. Diskussionen dog och villafamiljernas privilegier ifrågasattes icke. Den lektionen lär sig alla borgare tidigt och därför ser den svenska politiska debatten ut som den gör. Men Sverige är ingenting jämfört med hur kommuniststämpeln används på andra håll. I latinamerika avslutades precis rättegången mot diktatorn och generalen Efrain Rios-Montt, som fälldes för folkmordet på en kvarts miljon "kommunister" = indianer, fackföreningsaktivister, aktivister för mänskliga rättigheter, socialdemokrater, liberaler, socialister... Att stämplas som kommunist i latinamerika har tidvis inneburit en dödsdom. Indonesiens diktator Suhartu genomförde ett folkmord där åtminstone en miljon "kommunister" = indonesier som trodde på ökad social rättvisa och jämställdhet mellan könen slaktades brutalt.

 

 

    Uppdrag Granskning i onsdags påstod sig vara på ute i ett demokratiskt ärende. Problemställningen var "Vad vågar man säga, utan att misstänkas vara rasist?"  Janne Josefssons ödesmättade intro byggde upp en suggestiv bild av ett Sverige där vi tassar på tå, rädda för att PK-hammaren ska falla. Alltså precis den tes som Josefsson själv drivit i ett antal debattinlägg på senare tid. Bara det faktum borde ha gett UGs redaktion anledning att fundera några varv till på lämpligheten. Ska SVTs samhällspolitiska flaggskepp förvandlas till Janne Josefssons egen privata attackhund och ekokammare? Är det Josefssons personliga sympatier och antipatier som styr vilka ämnen som kommer upp till granskning på bästa sändningstid? Redan 2010 skrev jag om UGs småaktigt elaka särbehandling av vänsterpartiets dåvarande ordförande Lars Ohly, som utsattes för ett attackreportage som egentligen bara omtuggade ett tidigare reportage från 2005, vältajmat bara några dagar innan valdagen 2010 för maximal skadeeffekt:

 

 

 

    Redan då lyste Janne Josefssons hat mot den svenska vänstern igenom. Precis som i den hätska debatten på publicistklubben nyligen där Josefsson själv tillämpade etikettstämpling och härskartekniker lika skickligt som vilken skolgårdsmobbare som helst. Och frågan jag ställde 2010 är lika relevant 2013: vad säger Josefssons val av vilka han nitar genom Uppdrag Granskning om hans egen politiska agenda? När gör Josefsson ett program om att anklagelser om kommunism eller antisemitism används för att tysta politiska debatter?

 

    Med samma teknik som programmet i onsdags använde - leta fram 3-4 pers som blivit stämplade som något de inte anser sig vara - så kan vad som helst bevisas om den svenska debatten. Många socialister och vänstersympatisörer har felaktigt blivit stämplade som kommunister och därmed tystats när de försökt använda sina demokratiska rättigheter och delta i den politiska debatten. Ibland har såna anklagelser betytt både åsiktsregistrering och svartlistning från arbetsplatser. Hur många feminister har inte tystats genom att kallas  manshatare och ful lesbian när de höjer rösten? Hatkampanjerna på nätet mot alla som står upp för en generös flyktingpolitik tvingar journalister och politiker att tidvis att leva med säkerhetspolisen i köket och permanenta skyddsgaller för fönstren. Vilken bild är mer verklig och viktig? Den där Åsa Linderborgs hem omvandlats till ett skyddsrum sedan hon kritiserat högerextremisternas näthatare? Eller den där Aftonbladets Martin Aagård kränkt en annan journalist genom att citera selektivt?

 

 

    Samtidigt har vi gått mot en situation när den högsta politiska makten alltmer övertar extremhögerns formuleringar och synsätt: Vi har en immigrationsminister som skiljer mellan trevliga "blonda och blåögda" och andra mer suspekta mörka individer. Vi har en statsminister som talar om "etniska svenskar mitt i livet" och en skolminister som på frontalkrock med fakta skyller sitt eget skolhaveri på invandringen. Vi har en situation där polisen rasprofilerar hej vilt i tunnelbanan i jakt på flyktingar. Om den svenska invandrings- och integrationsdebatten kan man säga mycket, men inte att den är tystad därför att folk är rädda för att kallas rasister. Inte när den högsta politiska makten - regeringen - rutinmässigt röstfiskar i de brunaste, murknaste vattnen. Däremot så möts de som framför rasistiska åsikter fortfarande av mothugg, vilket Tobias Billström fick erfara. Och det brukar vara där skon klämmer för rasister. Alla dessa bittra  "men det får man väl inte säga i det här landet"- kommentarer slutar ju på mitten! Det de egentligen säger är "men det får man väl inte säga i det här landet utan att få mothugg!". För är det något rasister inte tål så är det mothugg och att ifrågasättas. Det är kanske där de kan ta Janne Josefsson i hand?

 

 

Uppdatering: Precis när jag skrivit klart ser jag den här artikeln från Uppdrag Gransknings redaktion som skjuter ner Josefssons och rasisternas tes om "PK-media". Från 1985 och framåt har invandringen alltmer skildrats som ett problem av svenska massmedia. De flesta rubrikerna om invandring är negativa.

 

 

Medievärlden: "Josefsson buktalar",

Fria Tidningen: "Mer generalisering än granskning"

 

AB 1, 2,

 

Bloggat: Mattias Hagberg, Jonas Sjöstedt,