Jan Josefssons Debatt vinglar fram. Ibland glimmar det till och en verkligt intressant diskussion tillåts stjäla värdefull sändningstid från det sedvanliga påpucklandet i det billiga poängplockandets boxningsring. Men oftast blir jag inte mycket klokare efter att ha genomlidit Josefssons ofta hårdhänta hantering av debattämnet för kvällen. Det var lite synd ändå tycker jag att kvällens tema; fattigdom, inte blev ordentligt genomlyst. Det fattas knappast fakta om den svenska fattigdomens ansikte, och hur situationen förvärrats för så många människor i detta land som ett resultat av det borgerliga systemskiftet på nittiotalet och efterföljande regeringars se-mellan-fingrarna-politik som accepterat hög arbetslöshet och ökande orättvisor. Inga såna fakta presenterades tyvärr ikväll.

Istället fick vi en navelskådande rundgång om huruvida det var rätt att starta en blogg på temat fattigdom. Och en representant för den nyliberala think-tanken Captus, Nima Sanandaji (dock för kvällen presenterad bara som "författare", det kanske är taktiskt om man ska försöka sälja in budskapet att mer nyliberalism ska bota de problem som den första dosen ställde till med). Sanandaji hann på kort tid spruta ur sig en imponerande mängd trams, som att fattiga människor i Sverige har det sämre ställt än fattiga människor i USA. Tyvärr hade programmet inte bjudit in någon som verkade ha något intresse av att kontra nyliberal begreppsförvirring och verklighetsförfalskning med lite hårda fakta. Däremot en centerpartist, Solveig Zandén, som väl lyckades med konststycket att framstå som ännu mer osympatisk än Maud Olofsson. En debatt mellan ungefär vilken professor i sociologi eller för den delen nationalekonom med någon slags yrkesheder som helst, och dessa två nyliberala tramsmaskiner hade kunnat bli intressant. Men uppenbarligen tyckte inte Debattredaktionen att det var angeläget att bjuda in någon debattör med specialkompetens att diskutera fattigdom och social orättvisa. En missad chans. Men det kanske kommer flera. Ämnet lär tyvärr förbli rykande aktuellt.

Jag har inte riktigt känt blodsmaken i munnen under det senaste drevet. Inte för att Vanja Lundby-Wedin i mina ögon är särskilt bra eller värd att försvaras. Möjligen fattade hon korkade beslut i AMF:s styrelse. Hon vore isåfall knappast den enda politikern som hängt av sig det kritiska tänkandet och ifrågasättandet, lämnat in det med jackan i garderoben och sen mest suttit med på styrelsemötena som stolvärmare. (Att vara stolvärmarme är tämligen högavlönat, om man rör sig på den nivån i politiken och företagsvärlden.)

Men jag måste säga att själva drevhetsen börjar kännas rätt enkelspårig och förutsägbar. Det verkar vara stört omöjligt att få någon klarhet i vems fel det var att dom här pensionspengarna klubbades. Media är som vanligt mest intresserad av att fälla högvilt, och lägger därför det mesta krutet på Vanja Lundby-Wedin. Som i sin tur skyller på någon annan.

"

The skyline of New York is a monument of a splendor that no pyramids or palaces will ever equal or approach. But America's skyscrapers were not built by public funds nor for a public purpose: they were built by the energy, initiative and wealth of private individuals for personal profit. And, instead of impoverishing the people, these skyscrapers, as they rose higher and higher, kept raising the people's standard of living ..."

"The Virtue of Selfishness" - Ayn Rand

Smaka på citatet av Ayn Rand. Hon som var nyliberalismens översteprästinna och i sina böcker sammanfattade sina bärande principer; egoism är bra, den enda skyldighet människan har är att tjäna sitt egenintresse. Hon älskade New York nästan lika mycket som hon älskade människor som älskade sig själva (och sitt bankkonto) mer än något annat. Hjältarna i Rands böcker är stiliga, virila, smarta, rika, företagsamma. Hennes antagligen mest kände protagonist, John Galt ur "Atlas Shrugged" är en superbegåvad ingenjör som övertygar andra superbegåvade företagsledare att de ska dra sig undan världen för att undvika den onda, kollektivistiska, socialistiska pöbel som vill stjäla frukterna av deras hårda arbete (enligt Rand så kan samhället inte fungera utan dessa övermänniskor som hjälper oss övriga medelmåttor att hålla näsan ovan vattenytan).

Rands övermänniskofilosofi omformulerades sarkastiskt av ekonomen John K Galbraith som det så kallade "hästskitsteoremet": "Om man ger hästarna bra med havre blir det mera hästskit som sparvarna kan picka i och livnära sig på". Alltså, om man bara låter de rika och framgångsrika göra sig allt rikare och framgångsrikare, med alla till buds stående medel, eller åtminstone med så lite regler och regleringar som möjligt, så kommer det även att gynna småfolket som kan få glufsa i sig några smulor som ramlar ner från de överfulla borden.

Varför skriver jag nu om detta?

Vilka aktörer som figurerat mycket i pressen på sistone känns som klippta och skurna ur en Rand-roman? Kan man tänka sig en bättre definition på äkta egoism, ogenerat egenintresse, förakt för "gatans mobb" och självförverkligande till varje pris, än bonusgiriga bankirer och börsspekulanter på Wall Street? Länge har dessa människor varit vår tidsepoks upphöjda hjältar. Rik har varit det finaste man kunnat vara. Och de människor som genom för oss andra obegripliga pengaförflyttningar på börsen gjort sig snorrika utan att skapa några egentliga nya värden har varit gudar. "Masters of the Universe" kallades de av en andäktig affärspress i USA. Det säger mycket om den epok som nu avslutas i rök och aska att vi satte upp på piedestal just de människor som med sin girighet drog ner oss alla i fallet.

Om 70-talet hade working class heroes, vad hade 80- 90- och första årtiondet på 2000-talet? Owning class hero? Moneymoving and speculative gambling class hero? Det saknar inte ironi att den superindividualistiska, Randkapitalistiska eran avslutas med att våra forna hjältar, spekulanterna och klipparna på Wall Street, NY, som i sina egna (men också alltför många av våra) ögon setts som den kreativa källa ur vilken vår rikedom flödat, till slut tvingas vända sig till staten, det allmänna, gatans pöbel, för att be om pengar. Och fortfarande anser de sig vara värda bonusar och belöningar. Hur mycket bonus får man för att köra världsekonomin i botten? Fast det den här gången är det förstås skattebetalarna som får hosta upp prispengarna. Och den känslan vi hade där ett tag av att vi alla blev lite rikare när det ramlade ner en och annan smula från bordet, pyser bort lika snabbt som luften pyser ur en spekulationsbubbla.

USA har haft många galenpannor i Vita Huset, men sannolikt var väl Richard Nixon den märkligaste av dem alla. Mannen vars politiska gärning väl bäst sammanfattas med det egna citatet "if the president does it it is not a crime" ("det är inte ett brott om presidenten gör det") har lämnat efter sig en hel del andra små juveler också, dokumenterade på de övervakningsband från Vita Huset där hans samtal med medarbetarna spelades in. I klippet jag lägger upp här delar han bland annat med sig av sina åsikter om bögar, som han jämför med horor ("alla män går till horor också, men inte glorifierar vi horor för det?"). Samtalet rör sig över ett rätt brett spektrum, men Nixon återkommer till bögarna så många gånger, och med en sån märklig betoning på "virila män", att man till slut undrar om inte presidenten hade nån slags fixering. Kanske han, medvetet eller undermedvetet, inte skulle haft något emot att "spela på den andra planhalvan" han med? Han vore knappast den första homofoben att bära på den hemligheten...
Lyssna på inspelningen, det är komik på flera plan!

J

aha, så lyckades sosseriet och LO hamna i korselden när det gäller bonussvineriet också. Såg nyss Ibrahim Baylan i Agenda göra ett uselt jobb med att försvara varför abetarrörelsens representanter i AP-fonderna suttit och nickat med de andra nickedockorna när frågan om bonusar kommit upp. Han upprepade med en dåres envishet att sossarna minsann lagstiftat mot bonusar när de satt i regering. Fair enough. Men utfrågaren hade faktiskt helt rätt när hon undrade vad i h-sike arbetarrörelsens representanter gör i dessa styrelser om de inte är där för att ge röst åt den politik som arbetarrörelsen säger sig stå för. Vill man bara få vara med och dansa med de stora elefanterna och är rädda för att bli sedd som bråkstakar? Eller fattar man inte fattat hur stötande konceptet med bonusar till anställda i företag som går dåligt ärför vanliga arbetare som inte får bonusar i vare sig solsken eller storm? Den enda bonus en vanlig LO-medlem kan hoppas på i dessa tider är väl att inte bli av med jobbet.

Problemet som det här belyser är iochförsig ingen nyhet. Bonustänkandet inom näringslivet (och nu statliga företag också) är en del i en tidsanda som trängt in långt in i LO och SAP. Man inte orkat eller velat hålla mot när nyliberala idéer och girighet ersatt folkhemmets gamla rättviseideal. Och när vindarna vänder står man där med byxorna nere.

Uppdatering: Marcus Birro sparkar vilt omkring sig i dagens Expressen och anklagar hela vänstern för att ha svikit. Det är rent blaj Marcus! I vilken mån LO och sossarna längre kan räknas som "vänster" skulle kunna vara föremål för en helt egen utläggning. Men faktum är att den enda kraft som de senaste 20 åren argumenterat mot ständigt stigande löner och bonusar, såväl för direktörer som toppolitiker, har varit vänstern. och då menar jag den riktiga vänstern, inte socialdemokratins mittenpolitruker. Det är såklart bekvämt (och populärt) att för Expressens läsares räkning jabba vilt mot "vänstern" utan att ens bry sig om att ringa in vilken vänster man menar. Men Birro som annars brukar sälja in sig som en ung man med hög integritet och mod att säga sanningen borde väl kunna bättre än så?

Framförallt borde han väl inte som en tänkande människa ha något problem med att genomskåda borgarregeringens senkomna bonushycklerier? Men icke; "Fredrik Reinfeldt är mer radikal än hela vänstern tillsammans" tror Birro. Lägg av. Reinfeldt är en skickligare sol-och-vårare än Vanja Lundby-Wedin, den saken är klar. Men bara så länge såna som Marcus Birro inte orkar syna hans bluff.

Nästa gång du diskuterar med nån tröttsam MUFare som gnäller över "skattetrycket" i Sverige så kan du ju påpeka att i USA, "land of the free and home of the brave", lägger staten numera beslag på 90 procent av alla bonuspengar som betalas ut till ledningen i krisande företag, enligt en ny lag som klubbats igenom i representanthuset. Den amerikanska senaten sägs överväga att höja ribban ännu mer. Vad sägs om en skattesats på 98, eller till och med 150 procent?

A

tt kritisera Obama känns fortfarande lite som att svära i kyrkan. Visst, han är liberal, och liberaler av den svenska sorten käkar jag gärna till frukost. Men för att vara amerikan, och amerikansk president dessutom, är han sympatisk. Man kan ju inte annat än hålla tummarna för att hans presidentskap ska gå bra. En till Bushfigur vid makten vore förödande inte bara för USA utan för hela världen. Men de senaste dagarnas ramaskri i USA över försäkringsjätten AIGs bonussvinerier har satt fingret på Obamas svaga punkt.

Det verkar nu som om finansminister Timothy Geithner och högste ekonomiske rådgivare Lawrence Summers kladdiga fingeravtryck finns överallt i denna härva. Demokratiska kongressledamöter förutsåg redan i januari det ramaskri som skulle utlösas om AIG, efter att ha mottagit astronomiska summor i företagsstöd från skattebetalarna, skulle fortsätta betala ut bonusar för väl utfört arbete åt sina chefer. Flera försök gjordes att skriva om avtalet med AIG så att bonusar skulle elimineras eller åtminstone reduceras. Dessa försök stötte på patrull från finansdepartementet. Man rensade helt enkelt ut allt sådant ur lagtexterna. Fortfarande har ingen i Obamas ekonomiska team vågat kliva fram och ta ansvar för det skedda, men spåren pekar onekligen mot antingen Summers, Geithner eller båda. Larry Summers försökte sig på ett halvdant försvar för några dagar sedan genom att hänvisa till lagteknikaliteter; hur skulle det se ut om USAs regering gick in och rev upp ingångna avtal? Vad för signaler skulle det sända ut till "marknaden"? Det argumentet hade kanske kunnat övertyga någon om inte, som många varit snabba att påpeka, USAs regering gjorde just detta när man villkorade statsstödet till exempelvis General Motors med lönesänkningar åt arbetarna. Eller som andra syrligt inflikade; hade det inte varit för de amerikanska skattebetalarnas infusion av fantasisumman 175 miljarder dollar i verksamheten, hade AIG inte existerat idag som företag och alla dess kontrakt på alla nivåer varit värdelösa ändå.

Sensmoralen i den här historien verkar vara att vissa kontrakt är heliga och andra mindre så.

Hur kan det nu ha gått så här tokigt så snabbt för Obama? Många på vänsterkanter morrade redan när det stod klart vilka som skulle utses till toppositioner i hans ekonomiska lag. Med alla överkvalificerade ekonomer som fanns att välja på, varför just Summers och Geithner som är direkt medansvariga för dagens ekonomiska moras? Båda två kommer från den marknadsliberala kretsen runt Bill Clintons före detta finansminister Robert Rubin, som nuförtiden basar över krisande bankjätten Citibank. Rubin var under sin tid som finansminister den som inledde de avregleringar av finansmarknaderna som möjliggjorde förra årets kollaps. Alla tre har ett synnerligen gott förhållande till Wall Street. Men ingen vidare förståelse för "main street", alltså vanliga amerikaners vardag. (Den som läst Naomi Kleins Chockdoktrinen kanske minns att Summers där figurerar som överste strukturanpassningspåtvingare på IMF, bland annat delansvarig för Rysslands ekonomiska kollaps under Jeltsin. Som rektor på Harward uttalade han bland annat att kvnnor är mindre lämpade än män för toppositioner.)

Morrandet har fortsatt och vuxit i styrka de senaste månaderna. Geithner och Summers verkar nästan genant fokuserade på att lösa ut sina före detta kollegor på bland annat Citibank med skattemedel. Finansminsterns uttalade mål när det gäller de krisande bankerna har enligt honom själv varit att möjliggöra fortsatt privat ägande av dessa och att skydda aktieägarnas pengar. -Borde inte ditt jobb snarare vara att tillvarata skattebetalarnas intressen, har bland annat Paul Krugman frågat sig och istället för Geithners vagt skissade politik med ständigt nya infusioner av skattepengar i krisande banker och försäkringsbolag istället förespråkat tillfälliga förstatliganden och omstruktureringar (och att våga tänka tanken att de ansvariga för krisen kanske borde rensa skrivbordet och lämna byggnaden).

De senaste avslöjandena runt AIG har hällt bensin på missnöjesbrasan. Bonusarna blir en symbolfråga, lätt att förstå även för den som inte är särskilt intresserad av ekonomi. Hur kan dessa skurkar plundra företaget på pengar, när AIG inte skulle fungera en timme utan det massiva företagsstöd skattebetalarna pumpat in? Obama har redan tvingats rycka ut och försvara sin finansminster, men han inser med all säkerhet att gänget som drar i trådarna borta på finansen blivit hans ömma akilleshäl. Tanken med att plocka in Geither och Summers, politiska mittspelare snarare än socialliberaler, var förmodligen att knyta an till Bill Clintons populära ekonomiska politik och att sticka hål på de anklagelser om radikalism som slungas mot Obama själv (den republikanska högern i USA kallar honom såväl socialist som värre saker). Men den smarte och taktiske Obama verkar ha överlistat sig själv den här gången. En finansminster med mindre Wall Street-cred men mer förståelse för hur vanliga människors verklighet ser ut skulle tjäna honom otroligt mycket bättre i det läge som USA befinner sig i nu.

Förra året dog 1,5 miljon afrikaner i AIDS. Totalt beräknas epidemin ha tagit 25 miljoner liv bara i Afrika sedan den upptäcktes på 1980-talet, och spridningen visar inga tecken på att avta, tvärtom. Ingen av dessa människor hade behövt dö, om de vetat att ett litet gummifodral på snoppen innan det är dags att sexa är ett effektivt skydd mot HIV och AIDS. Kondomer är och förblir vårt bästa skydd mot denna dödliga sjukdom. Dock inte i påve Benedictus värld (eller Josef Ratzinger som han egentligen heter). Igår inledde hans högvördighet sitt Afrikabesök med att än en gång sprida dimridåer kring hur man förhindrar HIV-spridning, genom att hävda att kondomer gör saker värre! Tidigare har Vatikanen ventilerat sina fria fanatsier om "små hål" i kondomerna som virus kan simma genom (alltså inte trasiga kondomer utan hela). Att Ratzinger har mage att åka till Afrika och sprida sina dödsbringande irrläror på den kontinent som redan drabbats hårdast av katolska kyrkans sexualpanik är stötande. Det enda mottagande påven förtjänar är en rasande folkmassa som sätter hans helighet, Guds ställeföreträdare på jorden, på första bästa plan tillbaks till sin lilla skyddade verkstad i Vatikanen.

Fredsaktivisten som blev skjuten av israelisk militär i fredags rapporteras befinna sig i ett stabilt men allvarligt tillstånd. Democracy Now visar en inspelning från händelsen. Riktigt riktigt ruskigt.

I dag är det också precis sex år sedan Rachel Corrie, en annan amerikansk fredsaktivist, blev överkörd och dödad av en bulldozer när hon protesterade mot rivningen av palestinska hem i Gaza. Kolla gärna in hela inslaget, Hennes föräldrar gör ett otroligt starkt intryck. De valde att hedra sin mördade dotters minne genom att ta upp och föra vidare hennes engagemang för en fredlig och rättvis utveckling i de av Israel ockuperade områdena. Jag tänker sällan i termer av ont och gott. Men kan man tänka sig en mer slående illustration av det absolut lägsta och mest destruktiva i den mänskliga naturen ställt mot det högsta och vackraste i oss? Å ena sidan; en militär våldsapparat som krossar en ung fredsaktivists kropp med en bulldozer. Å andra sidan hennes föräldrar, som istället för att bli bittra och hatiska använder sin sorg och upprördhet som bränsle för en ickevåldskamp för fred.

B

onuskarusellen snurrar för fullt, som sagt. Igår var det SEB. Idag är det den amerikanska försäkringsjätten AIG. Företaget tiggde nyligen till sig en blodtransfusion i form av 175 miljarder dollar (ungefär 1,5 biljoner kronor) av de amerikanska skattebetalarna med argumentet att man var "too big to fail", alltså för stort för att tillåtas gå under. Det största stöd till ett enskilt företag en stat betalt ut någonsin. Vilket inte hindrar att företagets chefer och styrelse anser sig värda 165 miljoner dollar i bonus, utöver de feta löner de redan plockar ut.

Det fina i kråksången, om man är chef eller styrelseledamot iallafall, verkar vara att det alltid finns skäl för att man ska få lönebonus. I goda tider måste man mutas med extra pengar för att man inte ska byta jobb. Och i dåliga tider måste man mutas med extra pengar för att... hrm, typ... man inte ska byta jobb. Trots att det företag man leder inte skulle fungera en timme utan den massiva konstgjorda andning man får på skattebetalarnas bekostnad.

B

orgarblaskan DN lyste upp min morgon tvåfalt. Till att börja med kastade jag mig över artikeln om valet i El Salvador. Landet har länge varit en sorglig svart fläck på den allt rödare latinamerikanska kartan; styrt av Arena, de militära dödsskvadronernas, det politiska myglets och den nyliberala misärens parti. Under 80-talet utkämpades ett blodigt inbördeskrig mellan Arena och vänsterrörelsen FMLN. Bara ytterligare en av centralamerikas tragiska politiska konflikter där en USA-stödd mordisk höger med alla till buds stående medel försökt utrota den folkligt stödda vänstern. Lyckligtvis lade parterna ner vapnen 1992 och sedan dess har kampen om regeringsmakten förts med mer konventionella medel.

Fast nåja. Som Erik De La Reguera berättat i DN så har Arena, den latinamerikanska högerns vana trogen, försökt klamra sig fast vid makten med hjälp av valfusk och utpressning. Denna gång bussade man in sympatisörer från grannländer för att rösta med falska ID-handlingar och stora arbetsgivare krävde att de anställda skulle fotodokumentera vilket parti man valt. På slutet kom också artilleriunderstöd från USA, där republikanska kongressledamöter hotade med att, om vänstern vann, begränsa rätten för salvadoraner i USA att skicka pengar hem till sina familjer, vilket hade varit ett hårt slag mot det fattiga landet. Vilket lyckligtvis Obama-administrationen dementerade. Säkert hjälpte de nya vindarna från Washington, för utpressningsförsöket gick inte hem den här gången. Trots hot, skräckpropaganda och valfusk från regeringspartiet blev nu FMLNs kandidat Mauricio Funes vald till president. Så här glad blev vänsterpartiets Hans Linde, valobservatör, då.

Dagens andra ljuspunkt är att den märkliga Scientologirörelsen nu för första gången, genom en av sina representanter, indirekt erkänt vilken bisarr förkunnelse man lär ut till utvalda (de som kan betala svindyrt för "uppenbarelserna"). Som bland annat South Park redan berättat så liknar det hela mest en sämre sci-fi-roman. Inte så förvånande möjligen eftersom rörelsens grundare, Ron Hubbard, började sin bana som sci-fi-författare. I korthet går mytologin ut på att den onde rymdhärskaren Xenu, som styrde 76 planeter, skickade iväg en massa av sina undersåtar ("thethaner") till jorden, fängslade dem i vulkaner och sprängde dem i bitar med hjälp av vätebomber. Dock blev fragment av thethanerna kvar i osynlig form och kan komma in i oss människor och ställa till en massa djävulskap, vilket såklart kan rättas till med hjälp av (dyr) scientologi. Tidigare har sekten förnekat detta och med alla metoder försökt tysta de som spridit informationen. Man kan ju förstå varför. Men om Scientologirörelsens relativa framgång bevisar något så är det väl att människor faktiskt är beredda att tro på precis vad som helst, så de kanske inte behöver oroa sig.

Men sen var det slut på det roliga. Som så ofta när det gäller nyheter från mellanöstern. Hos Esbati läser jag att att en till solidaritetsaktivist i Palestina blivit skjuten av den israeliska armén när han protesterade mot Israels murbygge runt byn Ni’lin. Syftet med muren är även här att stjäla ännu mer palestinskt land åt israeliska ockupanter, i strid med FNs folkrätt.

37-årige Tristian Anderson från Kalifornien, aktivist i International Solidarity Movement, har nu förts till det israeliska sjukhuset Tel Hashomer nära Tel Aviv. Anderson är medvetslös och har blött kraftigt från näsa och mun. Där en tårgasbehållare träffade honom slogs ett stort hål upp i hans framhuvud.
– De israeliska soldaterna stod på en kulle och såg ut över oss när de sköt tårgasbehållare rakt in i folksamlingen. Tristan träffades och föll ihop på marken. Han hade ett stort hål på framsidan av huvudet och hans hjärna syntes. Jag försökte stoppa blödningarna, men han blödde ymnigt från huvud, näsa och mun, berättar svenskan Ulrika Andersson.

Tidigare har även två svenska kvinnliga solidaritetsaktivister, Ulrika Andersson ovan och Teah Lundquist, blivit skjutna av den israeliska armén när de deltagit i protester mot murbygget kring Ni´lin.

Slutligen har så Avigdor Lieberman, den israeliska högerextremismens posterboy som bland annat tycker att landet ska sätta in atomvapen mot palestinierna, blivit vald till landets nya utrikesminister i en koalition mellan hans högerextrema parti Israel Beiteinu och något mindre högerextrema Likud. Möjligen är kalkylen att han som utrikesminster inte ska kunna ställa till med så mycket elände inrikes. Men det ser mycket mörkt ut i Israel för tillfället.

Det blev visst ännu bättre efter debatten igår; Dilsa Demirbag Steen ställs här mot en ung tjej vid namn Salam Abu-Iseifan från Palestinska Föreningen, och maken till dumdryg översittarstil har väl sällan fångats på kamera. Kolla in när hon drämmer till den unga tjejen med "du är ute och pratar om dialog och försoning och det tycker jag är jättebra, för det behöver du". Dilsa fortsätter hävda att tjejen har ett problem med judar, mot allt förnuft. Men glasyren på kakan är när hon kritiserar henne för att vara dålig på att "möta folk". Ja vad ska man säga? Har du tittat dig i spegeln på sistone?

M

iljöpartiets Per Gahrton var i högform igår i Janne Josefssons debatt. Det var faktiskt rätt underhållande, när man väl kommit över den absurda rubriken; "vänstern och antisemitismen". Alla som diskuterar Israels folkrättsstridiga ockupation av Palestina och återkommande massakrer på palestinska civila vet att anklagelserna om antisemitism brukar komma som ett brev på posten. Som flera debattörer påpekade så är detta den sista utvägen för Israels försvarsadvokater; flytta fokus för debatten från Israels förehavanden till att anklaga meningsmotståndaren för att vara judehatare.

Men när det sedan ska benas ut exakt hur det påstådda judehatet yttrar sig, så blir det märkliga krumsprång. I Debatt så gjordes alltså "vänstern" ansvarig för vad ett fåtal deltagare i den 6000 man stora politiska demonstration mot Davis Cup-matchen i Malmö skanderade. En förvirrad debattartikel i Sydsvenskan ägnas till större del åt att ta heder och ära av en enskild bloggare, men hinner med att dänga till vänsterpolitikern Helena Duroj sådär i förbifarten för att hon haft fräckheten att kalla en text från Svenska Kommittén mot Antisemitism för "mindre konstruktiv". I en diskussion jag förde med en av artikelns undertecknare, Charlotte Wiberg, på hennes blogg för ett tag sedan klargjorde hon för mig att man "legitimerar antisemitism" om man inte okritiskt sväljer hennes överdrifter.

I debatten på SVT gjorde högerns mediasluggers Per Gudmunsson och Dilsa Demirbag-Steen sitt allra bästa för att smutsa ner engagemanget för fred i mellanöstern och mänskliga rättigheter åt palestinierna med anklageler som antisemitism. Dilsa visste som vanligt bättre än hennes motståndare själva vad som motiverar deras ställningstaganden och meddelade att det var en fientlig inställning till judar och det judiska, inte kritik av staten Israel, det rörde sig om. Problemet för de två, och alla andra som använder antisemitism som avledande manöver, är att undersökningar bekräftar det som Ung Vänsters Ida Gabrielsson sa i debatten; vänstern är minst rasistisk, minst antisemitisk och mest tolerant. Till och med Israelälskande folkpartiet har fler judehatare än vänsterpartierna bland sina sympatisörer. Anledningen till att Dilsa och Per inte ställer till ett sjujäkla liv om högerns antisemitism är helt enkelt att det inte tjänar deras syfte. Precis som man aldrig skulle prata om exempelvis de 40000 barn som svälter ihjäl varje dag i vår kapitalistiska värld men gärna använder de som dött av samma orsaker i kommunistiska system som pedagogiska lik så blir en antisemit på högerkanten rätt ointressant för högern, då man är mindre oroad över hatet mot judar än över den växande kritken mot Israel, ofta driven från vänster.

(Kolla förresten in dagens ledare i Expressen på temat "absurda överdrifter"!)

Som Paul Krugman noterar så kan man ana ett mönster när det gäller de ekonomiska härdsmältor som detonerat den senaste tiden; ju högre ett land höjdes till skyarna för ett par år sedan av högerekonomiska förståsigpåare, desto hårdare magplask idag. Nyliberala tankesmedjan Cato Institute utnämnde Island, "the Nordic Tiger", till världens minst reglerade land, gav det en toppnotering på sitt så kallade "Frihetsindex" och hyllade det vågade friedmanska experiment landet genomfört, med bland annat skattesänkningar, platt skatt, privatiseringar och avregleringar. Konservativa Heritage Foundation hyllade i sin tur Irland, "the Celtic Tiger", och lovsjöng Estlands "ekonomiska mirakel". Alla tre ligger nu risigt till. Islands kollaps har väl inte undgått någon, Irlands ekonomiska tillväxt har rasat som en sten och ligger nu på EUs jumboplats och i Estland har det, som på Island utbrutit kravaller när vanliga människor sett sin ekonomiska trygghet gå upp i rök.

För att hitta fröet till Islands metamorfos kan vi gå tillbaks till 1984, då Milton Friedman besökte ön och bredde ut texten i en debatt med bland annat dåvarande presidenten. Temat för diskussionen var "the Tyranny of the Status Quo". David Oddson, f.d. president och tills alldeles nyligen centralbankschef, var en av de som inspirerades. När hans Självständighetsparti kom till makten började de genomföra den sortens reformer som föll Friedman och hans lärlingar på läppen. Till en början allt gott, ekonomin växte. En annan ledande högerprofil; Hannes Holmstein, publicerade en bok på temat "How can Iceland become the richest country in the world?". Hans slutsats; satsa på finanssektorn! Sagt och gjort. I stort sett hela den imponerande isländska ekonomiska tillväxten sedan 2003 var på ett eller annat sett kopplad till investmentbankernas verksamhet. Islänningarna köpte in sig i stort och smått: Flygbolag, fotbollslag och indiska kraftverk. Ofta saknade de helt erfarenhet av att driva verksamheten de tog över, vilket dock inte hindrade dem från att snabbt komma med direktiv, gärna med sikte på att öka aktieutdelningen.

Med hjälp av de avregleringar som genomfördes, ofta med utpressningsargumentet att man måste var "globalt konkurrenskraftig" annars skulle spekulationskapitalet, det ack så lättrörliga, flytta nån annanstans, blåstes nu en typisk spekulationsbubbla upp. Islänningarna var länge rusiga av eufori, en del frågade sig om det inte var en naturlig överlägsenhet som gjorde att islänningen, härdad av ett hårt klimat och livet på en karg ö, nu som 2000-talets viking drog fram på ett segertåg genom världens finansmarknader. Men som alla bubblor sprack också denna, och drog med sig de som trott på illusionen att spekulation skapar verkliga värden i fallet. Eftersom Island blivit världens minst reglerade ekonomi fanns inga hämningar för hur stor del av ekonomn som kunde ägnas åt spekulativ verksamhet. Fallet blev därför också spektakulärt. Var och en av de tre stora isländska bankernas förluster för sig var för stora för att den isländska staten skulle kunna täcka upp med lån och garantier. Sammanlagt utgjorde de ett gigantiskt svart hål som sög in hela den isländska ekonomin. Idag sitter islänningarna med en utlandsskuld på imponerande 850% av BNP, en krona som sjunkit som en sten och en aktiemarknad som rasat med 90%. I en opinionsmätning nyligen övervägde var tredje islänning att emigrera.

Varningssignaler saknades inte.
En del såg Island som skolboksexemplet på en spekulationsbubbla, det bara var en tidsfråga innan den skulle spricka. Men som så ofta är fallet så sågs den som påpekade riskerna med bubbelekonomin antingen som tok eller fiende. Idag är Island ett ekonomiskt katastrofområde och de nyliberaler som igår trosvisst förkunnade att landet var en närmast utopisk modell att följa byter nog frenetiskt noter. Men lovsången till den oreglerade, hämningslösa kapitalismen kommer kanske att eka lite ihåligare framöver.

Som ingen kan ha missat - massmediabevakningen har varit öronbedövande - lyckades en liten grupp våldsamma autonoma kidnappa en fredlig demonstration mot Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel. Rapporter från Malmö om att de autonoma inte bara gett sig på polisen, utan även fredliga demonstranter, ställer frågan på sin spets; när ska vänstern skaka de svarta lössen ur den röda fanan? En del skyller förstås reflexsmässigt på polisen och massmedia. Men hur polisen och massmedia agerar kan demonstrationsarrangörer sällan påverka. Att media dras till våld och upplopp som getingar till honung vet vi redan. Det hjälper alltså inte om, som i Malmö, en demonstration på 6000 fredliga aktivister försöker lugna och avvisa det lilla fåtalet kravallpuckon. Media kommer alltid att fokusera på de som vandaliserar och bråkar. Det blir alltså de våldsamma autonoma som tar kontroll över budskapet i alla sammanhang de väljer att visa sig. Orättvist? Visst. Odemokratiskt? Som fan. Men det är verkligheten.

Det arrangörerna faktiskt kan påverka är hur de själva ska förhålla sig till oönskade våldsgäster. I Malmö hade organisatörerna valt att bjuda in de autonoma, i en from förhoppning att de denna gång skulle sköta sig. Den strategin slog slint. Problemets kärna är att dessa grupper har en helt annan definition av politisk kamp än den breda vänstern. AFA och andra autonoma grupper ser säkerligen på lördagen som en framgång; de lyckades ju provocera fram en konflikt med samhällets "repressiva apparat", och anser sig antagligen därmed ha bevisat något utöver att de själva är korkade, enkelspåriga våldsfetischister.

Man brukar säga att definitionen av galenskap är att göra samma sak gång på gång och förvänta sig ett annorlunda utfall. Jag har sett för många bra demonstrationer för viktiga ändamål förstöras av en liten odemokratisk och korkad klick svartklädda för att hoppas att de någonsin kommer att bättre sig. Vänstern har vid det här laget att välja på att marginalisera våldsverkarna genom utstötning eller låta dem marginalisera oss genom sin våldsamma framfart.

D

et är frestande för vänstern att i dessa tider, när till och med forna apostlar för marknadsliberalism och normpolitik som Alan Greenspan och Larry Summers ifrågasätter kapitalismens förmåga att reglera och läka sig själv, tro att halva striden är vunnen. Visst; de dogmatiska nyliberalerna har fått grus kastat i sitt maskineri. Men de var som Mikael Nyberg påpekar i en intressant artikel aldrig riktigt så representativa för den internationella kapitalismen och den politiska högern som vänstern kanske trodde. Frågan är hur många av oss som egentligen ser omfattningen och konsekvenserna av den ekonomiska kris som snabbt blivit global, bortom det enkla poängplockandet på politiska motståndare. Nyberg ger sig med sin mastodonttext på att försöka ge en helhetsbild:

"Annars är det nu allmänt vedertaget att den pågående krisen markerar ett historiskt skifte. - Jag tror inte längre på marknadens självläkande krafter", förklarade Deutsche Banks chef Josef Ackermann redan i upprinnelsen.
- Något gick snett, säger president Obamas ekonomiske rådgivare Lawrence Summers, tidigare drivande i avregleringarna av finansmarknaderna: ... det faktum att 40 procent av företagsvinsterna i Amerika 2006 gick till finanssektorn, och det som tätt hängde samman med detta - en fördubbling av inkomstandelen för den översta procenten av befolkningen - borde ha varit varningstecken. Nyliberalismen är död, åter till Keynes! Så lyder budskapet från affärstidningar till vänsterpress"

När nu alla flockas under Keynes baner kan det vara bra att komma ihåg det som både Nyberg och nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman påpekar; det krävdes ett årtiondes massiv statlig spendering för att balansera följderna av den stora kapitalistiska kraschen i USA på 30-talet. De krispaket som Obama och regeringar i EU presenterat hittills är blygsamma i jämförelse med de statliga utgiftsökningar, toppat av krigsekonomin under andra världskriget, som till slut kickade igång hjulen i samhällsekonomin igen.
Det betyder inte att Roosevelts New Deal i USA var ett misslyckande, vilket den amerikanska högern med historierevisionistisk nit trummar fram; bara att det krävdes betydligt större satsningar och mer tålamod än man från början trodde. Detsamma kommer säkert att gälla idag. Frågan är bara: kommer uthålligheten att finnas där? Som Naomi Klein skriver i "Chockdoktrinen" var det ju den amerikanska arbetarrörelsen och vänsterns styrka som gjorde det möjligt och nödvändigt för Roosevelt att genomföra sin New Deal. Han kunde presentera den för företagsledare och motvilliga politiker som en kompromisslösning, när hotet om en socialistisk revolution gjort USAs makthavare mjuka i knäna.

Ali Esbati ställer sig på SVT opinion bakom nya, hårdare regler för alkoholserveringen på krogen. Enligt förslaget ska alltså krogar som i nuläget har utskänkningstillstånd fram till klockan fem på natten tvingas sluta servera alkohol i glasen redan klockan tre. Om jag förstår förslaget rätt väljer man alltså att inte direkt attackera öppettiderna, utan utskänkningen, vilket dock med all säkerhet kommer att ge samma resultat. Enligt en artikel på Ekots hemsida motiveras förslaget med att man vill komma åt "stöket på gatorna utanför krogen". Tydligen tror utredarna att stöket på gatan kommer att minska om man istället för som nu med varierande öppettider istället tvingar ut alla fulla drumlar på gatan samtidigt.

Den här sortens förslag är säkerligen välmenade, men ack så feltänkta. Extra trist är det att vänstern ställer sig bakom en lagstiftning med moralistiska undertoner, som försöker begränsa den sociala kontaktyta som krogen är för många människor. Retorisk fråga; hur många anser att vi i det här landet umgås för mycket med vänner och bekanta? Hur många anser att vi (speciellt under vinterhalvåret) sitter hemma och trycker för lite i våra tv-soffor eller framför datorn? Rätt få människor, gissar jag. Men i praktiken blir sån här lagstiftning, tillsammans med alla andra lagar som reglerar hur, när, var och hur mycket vi svenskar får umgås i miljöer där alkohol finns att köpa och musik spelas, en hämsko på ett redan socialt hämmat folk.

Jag förstår mycket väl att vänsterpartiet och många andra oroas över ökande alkoholkonsumtion. Men tror man verkligen att problemet är att ett fåtal krogar har sena utskänkningstillstånd? Det är en rätt grund analys. Förbjud alkohol på krogen efter klockan tre och ni kommer att få se att supandet bara byter plats, till hemmafester eller svartklubbar, där den sociala kontrollen är mycket svagare än på våra krogar och supandet alltså kan eskalera. För att inte tala om vilka andra saker som kan hända i miljöer där alkoholen flödar och det inte finns några nyktra människor i närheten med ett ansvar för säkerhet och ordning.