åde USA och EU har blivit påkomna med byxorna nere i arabvärlden. Ställda inför valet mellan att stödja de diktatorer som man sedan länge odlat vänskapliga relationer med (och krängt övervakningssystem och avvisat tortyrmärkta politiska flyktingar till) eller att ta ställning för de demokratirörelser som slåss med livet som insats för rättigheter som vi i väst tar för givna, har man valt diktatorerna. Allt enligt principen "man vet vad man har men inte vad man får". Hellre en skurk som dansar efter vår pipa och förser oss med säkra oljeleveranser än folkstyre.

I Libyen har den utrikespolitiska doktrinen prövats hårt, eftersom Khadaffi som man kunde vänta sig använt ultravåld mot sitt revolterande folk. Reaktionerna från omvärlden har varit ljumma och överslätande. Man har talat om "stabilitet", ett kodord för stöd till diktatorerna, och vår svenske utrikesminster, som "inte vill ta ställning" har hamnat i dåligt sällskap av bland andra Italiens Silvio Berlusconi, Khadaffis bäste vän i EU.

Igår sprack kedjans tyngsta länk när USA genom Obama krävde Khadaffis avgång. Sent ska syndaren vakna, men det är väl lättare för USA att kräva demokrati i Libyen än i Egypten och Tunisien, med tanke på att deras diktatorer tillhörde den nära vänkretsen. Nu när USA klivit fram och ryckt åt sig ledartröjan är frågan om Carl Bildt kommer att fortsätta att krumbukta och slingra sig med diverse ursäkter för att slippa agera? Det börjar ju nästan bli komiskt att följa Bildt, som ju inte direkt vägde orden på guldvåg när Ryssland invaderade Georgien, eller 1989 när järnridån började rämna. Då gick det bra att kräva baltstaternas självständighet och diktatorers avgång. Men när samma sak händer i Nordafrika låter vår utrikesminister och stora delar av borgerligheten faktiskt skrattretande lika de små kommunistpartier till vänster om VPK som in i det sista klamrade sig fast vid sina illusioner om öststatskommunismen. Också de föredrog då en stabil diktatur framför att ge folket möjlighet att själva utse sina ledare. Men jag skulle nog påstå att vänstern som helhet reagerade otroligt mycket sundare på de folkliga revolterna i Östeuropa 1989 än vad högern som helhet reagerat på demokratirörelserna i arabvärlden. Man behöver inte leta länge innan man hittar någon borgerlig agitator eller extremhögermegafon som påstår sig veta att bara islamism kan bli följden om vi ger araber själva en möjlighet att välja sina ledare. Vad jag minns kom ingen på vänsterkanten med några såna tvärsäkra profetior om vad demokratiprocesserna i Öststaterna skulle mynna ut it. Tvärtom var de flesta reaktionerna positiva.

Vänstern känner, skulle jag påstå, instinktivt att det är rätt att göra uppror mot auktoriteter. Högern har alltid varit auktoriteternas försvarare och den kraft som försökt bromsa alla samhälleliga framsteg. Kanske det trots allt är rätt logiskt - moderaterna varnade för "suset från den antågande barbarskogen" när den allmänna rösträtten infördes i vårt land, trots deras motstånd. Hundra år senare räds man "suset från den antågande barbarskogen" i arabvärlden.

Det är inte bara tragiskt för de människor som nu slåss på Libyens gator med livet som insats att vår svenska höger är så avigt inställd till deras kamp, och att EUs utrikesministrar hellre talar om "stabilitet" än demokrati. Det kommer också att slå tillbaks mot oss själva. EU och Sverige har här försuttit en historisk chans till ett närmande mellan Europa och våra grannar söder om medelhavet. De sträckte ut sin hand mot oss, vi hötte med en knuten näve åt dem. Kanske det i slutändan är Europa som har en demokratiläxa att lära, av befolkningarna på gatan i Libyen, Egypten och Tunisien?

Den omedelbara konsekvensen för Sveriges del måste bli att vår utrikespolitiske talesman Carl Bildt gör som Obama och kräver Khadaffis avgång. Sen kan han ju verkställa sin egen. Skamgränsen är sedan länge passerad.

Omvärlden måste nu inse att tiden för halvbakade diplomatiska försiktigheter är över. Khadaffi kommer inte att lyssna på hövligt prat. Han känner sig trygg i förvissningen att EU även i fortsättningen kommer att slicka hans händer för den libyska oljan. Än så länge har vi inte sett någon signal från EU-ledarna som motsäger det. Och även om EU kan köra över Italien och andra som vill stryka diktatorn medhårs så är det tveksamt om ens ett ekonomiskt embargo eller något liknande skulle ha effekt. För att stoppa det pågående blodbadet i Libyen måste världen agera snabbt, genom FN, skicka dit fredsbevarande trupper och inrätta ett flygförbud över Libyen. Khadaffi klamrar sig fast vid ett sista halmstrå, förmågan att utöva ett sanslöst våld mot sina försvarslösa landsmän. Om omvärlden neutraliserar hans våldsapparat så kommer det libyska folket själva att driva sin revolution mot dess logiska slutpunkt. Men det kanske är ett scenario som skrämmer EU-ledarna och USA ännu mer? Vill de hellre behålla Khadaffis "stabila diktatur" än se ett folkstyrt, självständigt Libyen? Är de kanske rädda för att demokrati och "instabilitet" skulle hota oljeleveranserna?

I Libyen kunde man ju vid en första anblick tycka att det borde vara lättare att låta de tunga diplomatiska kanonerna dundra. Få ledare har väl så dåligt internationellt rykte som Khadaffi, och det med all rätt. Men om inte men vore. Libyen är Afrikas största oljeproducent och har stora ekonomiska intressen bland annat i Italien. Om Khadaffi skulle dra åt oljekranarna (som han enligt vissa uppgifter från Libyen redan tappat kontrollen över) så skulle det förmodligen få kännbara effekter i Europa. Ytterligare en illustration av varför vårt oljeberoende är helt oförsvarbart - inte bara sabbar vi planeten med koldioxidutsläpp, vi gör oss också beroende av några av jordens värsta skurkar. Khadaffi har också, med hjälp av bl.a. Tony Blair, försökt rehabilitera sitt dåliga anseende på senare år, och närmat sig västvärlden och USA. Italiens Silvio Berlusconi har redan varit ute och dragit en lans till Khadaffis försvar, det ska bli intressant att se hur övriga EU-ledare, och USA, agerar.

Inte många kommentatorer verkar ge mycket för Khadaffis chanser att sitta kvar på längre sikt. Frågan är bara hur mycket blod som måste flyta innan pajasen inser att det är dags att maka på sig? (Minst) 300 egyptier var tvungna att offra livet för att faraon Mubarak skulle smita in i sin sarkofag och dra igen locket. Förmodligen är dödssiffrorna redan högre i Libyen. Vi vet inte mycket med säkerhet eftersom Libyen är ett slutet land. Men vi vet att demokrativågen rullar vidare i arabvärlden och inte verkar kunna stoppas. 2011 ser ut att bli ett fantastiskt år!

Uppdatering: Expressen om den svenska teknik- och vapenexporten till diktaturerna:

Uppdatering två: Svaret på frågan är alltså nej. Bildt vill inte "stödja den ena eller andra sidan". Samtidigt som Khadaffi flygbombar demokratikämparna. Svensk utrikespolitik firar nya triumfer. 

Bloggat: Kilden och Åsman, Jonas Sjöstedt, Jinge,

AB 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, 5, 7, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8,

Socialistinternationalen hade en gång en historisk uppgift - att hindra fler krig genom att uppmana arbetare i alla länder att lägga ner vapnen och vägra slakta sina bröder. De svek, och istället fick vi första världskriget. Jag vet inte vad vare sig socialistinternationalen eller de andra politiska internationalerna fyller för funktion idag annat än som arenor där maktpartier i olika länder kan inbördes beundras. Men Carl Bildt kan väl tacka sin lyckliga stjärna att den socialdemokratiska internationalen visat dåligt omdöme i fallen Mubarak och Ben Ali. Så kan han försöka flytta fokus från att den svenska regeringen fortsatte pumpa upp de arabiska diktatorerna med svensk vapenexport fram till deras avgång, som man in i det sista vägrade kräva. Som Piratpartiets Amelia Andersdotter påpekat tidigare så är de enda partierna som har någon egentlig anledning att slå sig för bröstet här vänsterpartiet och miljöpartiet, som krävt hårdare tag mot Nordafrikas diktatorer när övriga mumlat i skäggen.

Vår utrikesminster vet mycket väl att den egyptiske faraon, helgonförklarad av högermonster som Silvio Berlusconi och Tony Blair, för att inte tala om hela den amerikanska politiska eliten, inte hade ett socialistiskt ben i kroppen. Tvärtom var han USAs trognaste knähund i regionen, och en mönsterelev i Internationella Valutafondens nyliberala skola. Den egyptiska revolutionen är lika mycket en social revolt mot det hårdnade klassamhälle som Mubaraks skurkkapitalism skapat som en folkresning för demokrati och yttrandefrihet. Ännu ett bakslag för den världsbild som Carl Bildt och västvärldens ekonomiska och politiska eliter predikar. Inte konstigt att han griper efter halmstrån. 


(Tur att det finns vänsterpartister! Både Hans Linde och Jonas Sjöstedt gjorde tappra försök att injicera sunda vätskor i debatten igår. Miljöpartiets Bodil Ceballos var också bra.)

Bloggat: Ett hjärta rött om väfärdens urätna kärna,

Den arabiska våren har tinat upp den länge bottenfrusna mellanöstern. Kommer värmen att sprida sig över medelhavet, till Europa? Tidigare revolutioner, som den franska 1789, ryska 1917 och östeuropeiska 1989 har fått enormt genomslag också i omvärlden. Vi som var med 1989 när de fossilerade resterna av Stalins imperiebygge i Östeuropa monterades, ner minns hur högern jublade; historien hade nått sin slutpunkt, kapitalismen hade segrat. När nu de kapitalistiska diktatorerna i arabvärlden tvingas vika ner sig en efter en, till folkets jubel, är det tyst på högerkanten. Som TV4s reporter Ulf Kristofferson twittrade häromdagen:


"Mitt intryck är att @carlbildt var mer entusiastisk inför USA:s invasion av Irak än han är inför det folkliga upproret i Egypten"

Demokrativågen i arabvärlden hotar inte bara de diktatorer vi i väst så länge pumpat upp med våra vapen och våra pengar, den hotar också fundamentet i den världsbild som högern framgångsrikt etablerat sedan terrorattacken i NY 2001: Civilisationeras krig. Den nya huvudmotsättningen i världen efter det kalla kriget påstods av högerpropagandister som Samuel Huntington stå mellan västvärlden och muslimska stater och aktörer. Även om den idén inte tålde närmare granskning - några de värsta islamistiska staterna är i själva verket USAs och EUs nära allierade - så bet den sig fast i det allmänna medvetandet och gav inte bara liberaler och konservativa utan även extremhögern ideologiskt självförtroende.


Rasistiska partier som Sverigedemokraterna tog slugt tillfället i akt att utropa sig till försvarare av de "västerländska värderingar", som jämlikhet mellan könen, som extremhögern genom hela sin kvinno- och demokratifientliga historia gjort sitt yttersta för att bekämpa. För även om en och annan partimedlem inte fattat att det inte är lika hett idag som på 30-talet att varna för rasblandning så måste även den rasistiska rörelsen uppdatera sig för att möta en ny värld där gammeldags hatpropaganda mot "svartingar", och "judesvin" inte går hem. Räddningsplankan blev "muslimen", den där svårbegriplige varelse som enligt både extremhögern och liberaler som Dilsa Demirbag-Steen är "demokratiresistent". Muslimer begriper helt enkelt inte det där med demokrati och har kvinnoförtryck i generna, enligt extremhögern. De vill införa ett globalt kalifat och tvinga på sharialagar och det iranska politiska systemet på oss övriga. EU kommer inom några generationer att ha omvandlats till "Eurabien".

För både extremhögern och den allt mer brunbesmittade borgerligheten ter sig alltså det som nu händer i Tunisien, Egypten, Marocko, Algeriet, Yemen, Jordanien och Iran som svårbegripligt och obehagligt. Man spottar reflexmässigt etter på demokratirörelserna i dessa länder och varnar för fler Iran. Helst av allt skulle de nog vilja att Mubarak och hans diktatorkollegor finge fortsätta förtrycka sina folk i "stabilitetens" namn, men sånt säger man ju inte högt. Det allra värsta scenariot från Jimme Åkessons horisont måste ju vara att teokratin i Iran åker samma väg som Hosni Mubarak. Iran - inte Saudiarabien, de är ju trots allt USAs kompis - har ju alltid varit juvelen i islamofobins krona, det blankaste skrämselvapnet de kan svinga. Men om det förstockade prästerskapet i Teheran ryker - vad har då muslimhatarna i väst att skrämmas med? Redan det faktum att miljoner och åter miljoner araber går ut på på gatorna och kräver demokrati, rättstat och social rättvisa gör ju deras propagandanarsenal betydligt trubbigare. Om araben på gatan vill leva under samma förhållanden som vilken europé som helst, varför ska vi då vara rädda för honom? Om - när? - Ahmadinejad och resten av de högerextrema skäggen i Iran försvinner från scenen, vad återstår då för vår extremhöger i väst? Rasbiologin?

Civilisationernas krig var stendött från födseln. Men det har hankat sig fram som en trasig zombie i den västerländska politiska debatten och smittat ner oss alla med sin liklukt. 2010-talet blir univeralismens epok. Får människor själva välja så väljer de demokrati, mänskliga rättigheter och social rättvisa. Såväl muslimer som kristna. Svenskar som egyptier. Kvinnor som män. En rätt banal insikt, som ändå kan få enorma politiska konsekvenser.

Egypten har vunnit en första seger, men än har de en lång väg att vandra innan de mål de kämpat så hårt för förverkligas. Nu är det militären som har makten. Vad händer med Omar Suleiman, USAs och Mubaraks tortyrmästare, som i all hast utnämndes till vicepresident när mullret från Kairos gator nådde Egyptens presidentpalats? Så länge den mannen smyger runt i maktens kulisser kan ingen i Egypten känna sig säker. Och den egyptiska  demokratin har många mäktiga motståndare även utomlands. USA och Israel, två viktiga maktspelare i regionen, är inte alls intresserade av folkstyre i Egypten eller något annat arabland. Det hotar ju dels kapitalistiska ekonomiska intressen - fortsatt exploatering av arabvärldens oljetillgångar, och försvårar också Israels fortsatta våldtäkt av det palestinska folket, som arabvärldens diktatorer skitit högaktningsfullt i, men som inte ses med blida ögon av folk på gatan.

Demokratirörelsen i Egypten kommer att få åka slalom framöver mellan olika distraktioner och försök att stjäla deras seger från dem. Men det mod och den beslutsamhet de visat de senaste dagarna har rört många hjärtan även i väst, också mitt, och jag hoppas och tror att de är fullt kapabla att möta alla utmaningar som framtiden ställer dem inför. Allt annat vore att ringakta deras fantastiska arbete.

Nu har även vi här i väst fått upp ögonen för Egypten och de andra länderna i denna region som länge var utlämnad åt sina diktatorer på nåd och onåd. Jag hoppas att vi fortsätter titta, våra öppna ögon försvårar för Mubarak och hans diktatorkollegor, som helst torterar och dödar sitt folk långt från strålkastarljuset. Och låt oss också skärskåda diktatorernas medlöpare här i väst: våra egna regeringar, de så kallade liberalerna som pratar vitt och brett om demokrati och mänskliga rättigheter på hemmaplan och sedan förser några av vår planets värsta skurkar och förbrytare med vapen, pengar och moraliskt understöd! EU och USA kommer att få skämmas lång tid framöver för att de in i det sista höll Hosni Mubaraks bankrutta diktatur under armarna, och de uttalanden som både amerikanska och europeiska politiska ledare gjort de senaste veckorna kommer nog att leva i minnet på det egyptiska folket länge. Vad sägs om:

"President Mubarak, den visaste av män" (Silvio Berlusconi)

Ja, samma Ayn Rand som inte tyckte att samhället skulle hjälpa sina medborgare alls när de blev sjuka, arbetslösa, gamla, eller kom i kläm på något annat sätt. Ja, samma Ayn Rand som inte ens tyckte att samhället skulle hjälpa handikappade barn och deras familjer. Ja, samma Ayn Rand som skrev att:

Rand var tydligen också ett speed freak av stora mått. Det kanske behövdes en del psykostimulantia för att täta hålen i hennes världsbilds läckande skrov.

Diktatorn själv säger sig vara trött, så trött på att förtrycka sitt folk, och skulle så gärna vilja avgå, om han bara kunde. Stackarn!

"Instead of propping up tyrants for short-term and often illusory gains, western policy needs to find ways of stimulating the forces in Arab society that might eventually replace them. After the 9/11 attack on America, a misguided “they-hate-us-for-our-freedoms” industry emerged. No. What Arabs and Muslims hate is western support for those who deny them their freedoms…


It is for the Egyptians (and the Arabs) to claw their way out of the pit of autocracy. The least they can expect from the west is to stop stamping on their fingers.


Ju mer besvärande EUs och USAs stöd till Mubarak och resten av skräckkabinettet av diktatorer i mellanöstern blir för våra regeringar på hemmaplan, desto oftare kommer vi att höra dem prata om hotet från "radikal islamism". Till och med den annars så försiktige Reinfeldt var ute och mumlade I-ordet häromdagen. Det är såklart bullshit från början till slut. Saudiarabien, den militanta islamismens hemland, är USAs bästa arabpolare. Väst har stöttat militanta islamistiska rörelser i bland annat Pakistan och Afghanistan. Ja till och med Osama Bin Laden har utrustats med amerikanska vapen och tränats av CIA. Religion är bara en distraktion och en dimridå. USA och EUs verkliga prioriteringar handlar om att upprätthålla ett system med lydstater som förser oss med billig olja och dansar efter vår pipa. Därför är våra politiska ledare så märkligt undfallande mot Mubarak. Därför möts nu demokratirörelsernas utsträckta hand mot väst av en knuten näve. Våra ledare ser helst att de fortsätter leva under diktatorernas järnhälar, så att vi slipper ta oss en funderare över vårt eget oljeberoende och vad det kostar världen. Tror du inte på mig så kanske du tror på Wall Street Journal:

"The principal concern is that civil unrest spreads to Middle Eastern and North African oil producers, producing significant reverberations in financial asset prices and confidence," J.P. Morgan said in a research note.

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, Exp 1, 2,

Och protesterna i Egypten var fredliga, spontana, till och med direktdemokratiska. När den gamla regimens järngrepp bröts visade sig det egyptiska folket vara redo att möta de krav som stunden ställde: man organiserade lokala gatukommittéer till försvar mot de civilklädda agenter som Mubarak skickade ut för att slåss och förstöra egendom i ett desperat försök att skrämma tillbaka folket i underkastelse. Man organiserade egna sjukstugor på gatan när regimen började kidnappa de sårade som kom in till de vanliga sjukhusen från demonstrationerna. Man organiserade fackföreningar, försvarade det egyptiska nationalmuseet från plundrare, dirigerade trafiken när till och med trafikpoliserna försvunnit från gatorna. Ja så effektiv var den spontana folkliga organiseringen att man inte bara rensade Tahrirtorget från skräp - det recyklades också! All denna folkliga energi och kreativitet kanaliserades inte genom något speciellt parti eller någon rörelse - inga starka ledare skymtar i bakgrunden. Det är en revolution som leder tankarna till Rosa Luxemburgs idéer om kraften i folkets spontana revolutionära instinkter:

Läs Noam Chomsky, Åsa Linderborg, Andreas Malm och Zlavoj Zizek om vad det folkliga upproret i Egypten verkligen betyder. 

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, SvD 1, 2, 3, 4, 5,