Som Paul Krugman noterar så kan man ana ett mönster när det gäller de ekonomiska härdsmältor som detonerat den senaste tiden; ju högre ett land höjdes till skyarna för ett par år sedan av högerekonomiska förståsigpåare, desto hårdare magplask idag. Nyliberala tankesmedjan Cato Institute utnämnde Island, "the Nordic Tiger", till världens minst reglerade land, gav det en toppnotering på sitt så kallade "Frihetsindex" och hyllade det vågade friedmanska experiment landet genomfört, med bland annat skattesänkningar, platt skatt, privatiseringar och avregleringar. Konservativa Heritage Foundation hyllade i sin tur Irland, "the Celtic Tiger", och lovsjöng Estlands "ekonomiska mirakel". Alla tre ligger nu risigt till. Islands kollaps har väl inte undgått någon, Irlands ekonomiska tillväxt har rasat som en sten och ligger nu på EUs jumboplats och i Estland har det, som på Island utbrutit kravaller när vanliga människor sett sin ekonomiska trygghet gå upp i rök.

För att hitta fröet till Islands metamorfos kan vi gå tillbaks till 1984, då Milton Friedman besökte ön och bredde ut texten i en debatt med bland annat dåvarande presidenten. Temat för diskussionen var "the Tyranny of the Status Quo". David Oddson, f.d. president och tills alldeles nyligen centralbankschef, var en av de som inspirerades. När hans Självständighetsparti kom till makten började de genomföra den sortens reformer som föll Friedman och hans lärlingar på läppen. Till en början allt gott, ekonomin växte. En annan ledande högerprofil; Hannes Holmstein, publicerade en bok på temat "How can Iceland become the richest country in the world?". Hans slutsats; satsa på finanssektorn! Sagt och gjort. I stort sett hela den imponerande isländska ekonomiska tillväxten sedan 2003 var på ett eller annat sett kopplad till investmentbankernas verksamhet. Islänningarna köpte in sig i stort och smått: Flygbolag, fotbollslag och indiska kraftverk. Ofta saknade de helt erfarenhet av att driva verksamheten de tog över, vilket dock inte hindrade dem från att snabbt komma med direktiv, gärna med sikte på att öka aktieutdelningen.

Med hjälp av de avregleringar som genomfördes, ofta med utpressningsargumentet att man måste var "globalt konkurrenskraftig" annars skulle spekulationskapitalet, det ack så lättrörliga, flytta nån annanstans, blåstes nu en typisk spekulationsbubbla upp. Islänningarna var länge rusiga av eufori, en del frågade sig om det inte var en naturlig överlägsenhet som gjorde att islänningen, härdad av ett hårt klimat och livet på en karg ö, nu som 2000-talets viking drog fram på ett segertåg genom världens finansmarknader. Men som alla bubblor sprack också denna, och drog med sig de som trott på illusionen att spekulation skapar verkliga värden i fallet. Eftersom Island blivit världens minst reglerade ekonomi fanns inga hämningar för hur stor del av ekonomn som kunde ägnas åt spekulativ verksamhet. Fallet blev därför också spektakulärt. Var och en av de tre stora isländska bankernas förluster för sig var för stora för att den isländska staten skulle kunna täcka upp med lån och garantier. Sammanlagt utgjorde de ett gigantiskt svart hål som sög in hela den isländska ekonomin. Idag sitter islänningarna med en utlandsskuld på imponerande 850% av BNP, en krona som sjunkit som en sten och en aktiemarknad som rasat med 90%. I en opinionsmätning nyligen övervägde var tredje islänning att emigrera.

Varningssignaler saknades inte.
En del såg Island som skolboksexemplet på en spekulationsbubbla, det bara var en tidsfråga innan den skulle spricka. Men som så ofta är fallet så sågs den som påpekade riskerna med bubbelekonomin antingen som tok eller fiende. Idag är Island ett ekonomiskt katastrofområde och de nyliberaler som igår trosvisst förkunnade att landet var en närmast utopisk modell att följa byter nog frenetiskt noter. Men lovsången till den oreglerade, hämningslösa kapitalismen kommer kanske att eka lite ihåligare framöver.