Fackpamparnas svek i vinstfrågan!
J
ag är medlem i Kommunal. Fackföreningen som organiserar vad vi kan kalla "välfärdsarbetare". Kommunals medlemmars löner består av skattepengar som betalas in av oss alla för att saker som sjukvård, skola, äldreomsorg, dagis och personlig assistans ska fungera. Kommunal borde alltså, kan man tycka, vara ett väldigt politiskt medvetet och kämpande fack.
Glöm det.
Sedan nittiotalet har politiker, såväl sossar som borgare, kunnat hyvla av landstingen och de kommunala verksamheterna anställda och pengar, år efter år. Kommunal har suttit tyst och tittat på när förbundets medlemmar fått en alltmer omöjlig arbetssituation. Alltmer jobb ska utföras av allt färre, underbetalda kommunalare.
Samtidigt med nedskärningarna så har alltfler verksamheter privatiserats, lagts ut på entreprenad, slumpats bort för småslantar. Jag har länge jobbat som personlig assistent, en av Kommunals största yrkesgrupper. Vi assistenter vet vad privatiseringar innebär för vår del:
- Lönesänkningar
- Längre arbetstider
- Sämre anställningstrygghet
- Orimliga krav*
(*Kollegor berättar hårresande historier om vad de förväntas ställa upp med. En kompis var tvungen att massera sin brukare i timmar. Fast han helt saknade massageutbildning och skadade sina händer. En annan fick bli privatchaufför och köra runt Stockholm i egen bil dagarna i ända. Sexuella anspelningar och krav är inte så sällsynta som man skulle vilja tro. När assistansen privatiseras flyttas hela makten över arbetsplatsen till brukaren, på personalens bekostnad. De privata assistansbolagen ser i brukaren kassakon som ska smekas medhårs. Personalen är utbytbar.)
Situationen ser likadan ut på andra håll. De privata äldreboendena har i genomsnitt tio procent färre anställda. Personalkonstnaden är en av de stora posterna i budgeten och när privata företag tar över och ska pressa fram en vinst ur verksamheten så blir det personalen som tvingas springa snabbare, stressa mer, dricka mer kaffe, få mindre tid över till närhet och prat med oroliga brukare och patienter. I slutändan är det vi som betalar för vårdföretagens vinster med vår egen kropp, med arbetsskador och psykisk ohälsa.
Om detta tycker man att vårt fackförbund skulle kunna ha något intelligent att säga.
Men inte. Kommunals ordförande Annelie Nordström slår fast att det är viktigast att riskkapitalisterna och välfärdsprofitörerna får fortsätta stoppa skattepengar i sina privata fickor:
”Jag tror inte på non profit. Hur man än vänder och vrider på det så behöver alla verksamheter, oavsett hur de drivs, gå med ett visst överskott för att utvecklas. Och jag tror också att det i viss utsträckning behövs vinster.”
”Vi är faktiskt LO:s största medlem. (...) Vår kongress har redan bestämt sig, vi har en plattform att stå på och den utgår från att alla verksamheter behöver gå med vinst för att fungera och utvecklas. Det är också bra för arbetsvillkoren, det är vår grundhållning och det kommer vi givetvis att försöka få gehör för.”
Istället för att spruta pinsamma klyschor borde Kommunals ordförande, om hon tänker sitta kvar, ta upp den tråd som en av hennes företrädare på posten, Sigward Marjasin, började spinna på. Han var en glödande motståndare till att skattepengar skulle gå till privata vinster i några få rikas mäns fickor. Istället förespråkade han mer makt och inflytande över arbetsplatserna för de anställda i den offentliga sektorn. Mer arbetarmakt, om man så vill.
För om vi kommunalare väl vet hur privatiseringar känns in på bara skinnet, så vet vi också att offentliga arbetsgivare kan vara nog så jävliga. Maktfullkomliga kommunala chefer som sparbetingar sina anställda till nervsammanbrott är inte bättre än privata. Privatiseringarna är fel svar, därför att de bara ersätter en chef med en annan. Men det finns en enorm kompetens och kunskap på golvet, bland de anställda själva, som vare sig den nuvarande offentliga driftsformen, eller privatiseringar, tar tillvara. Där borde Kommunals självklara fokus ligga. Inte i att curla banan för Löfven och hans högersossar som är så förtvivlat rädda för att reta upp den stockholmska mediaeliten att de inte törs lägga ett enda politiskt förslag som inte lika gärna skulle kunnat komma ur Reinfeldt och Borgs verktygslåda.
En annan fackpamp med dålig markkänning, TCOs Eva Nordmark, påstod sig tala för sina medlemmar häromveckan när hon varnade för ett vinststopp. Sedan visade det sig att TCO inte hade tagit klar ställning i frågan och att Eva Nordmark mest talade för sig själv.
