tt tillägg till det jag skrev i söndags om högerns megafoner som skriker efter marknadshyror: på 60-talet befann Sverige sig i en liknande situation som dagens, det fanns alldeles för få bostäder och bostadsbristen hotade att bli en hämsko för den ekonomiska utvecklingen. Statsminister Tage Ertlander gjorde bort sig i TV när på han frågan vad ett ungt par i Stockholm skulle göra svarade "ställa sig i bostadskön". Då liksom nu fanns det inte många bostäder att förmedla och Erlander och sossarna framstod som verklighetsfrånvarade, vilket straffade sig i valet 1966. Deras svar blev miljonprogrammet: ett ambitiöst program för ekonomiskt stöd till nybyggande, finansierat av de nyskapade stora pensionsfonderna i ATP-systemet. Både allmännyttan och privata byggherrar byggde för fullt. Resultatet blev att det inom en tioårsperiod byggdes en miljon nya funktionella lägenheter med rimliga hyror. Inte så snygga att titta på utifrån - oftast - men bra bostäder inuti. Vi som vuxit upp i miljonprogramslägenheter känner nog en hatkärlek till de stora betongklossarna som tyvärr kommunerna på många håll låtit stå och förfalla. Att bo där var förknippat med låg status och många  ville bort från betongen. Men det var samtidigt inte att förakta att ha en stor, rymlig och billig bostad nära en t-bana eller pendeltåg.

 

Miljonprogrammet var ett exempel på 60-talets sociala ingenjörskonst. På den tiden trodde politikerna faktiskt på politikens möjlighet att lösa problem. Bostadsbrist var ett problem som kunde lösas, om viljan fanns och om statsministern gjorde bort sig i TV på frågan så att socialdemokraterna fick lite eld under fötterna. Vad miljonprogramsbyggandet betydde för 60-talets starka ekonomiska uppsving vet jag inte, men det är en inte särskilt vågad gissning att tänka sig att de stora pengar som sattes i snurr i samhällsekonomin genom nybyggandet bidrog till att ge det urstarka svenska ekonomiska lokomotivet ännu mer fart.

 

 

 

 

Kontrasten till det pessimistiska 2000-talet kunde inte vara större. Trots att Sverige idag är ett betydligt rikare land än på 60-talet. Trots att ny teknik och nya kunskaper gjort byggbranschen betydligt skickligare sedan dess. Trots att det råder en lika skriande bostadsbrist nu som då i våra storstäder. Trots att förutsättningarna borde vara ännu bättra idag än på 60-talet så törs politikerna inte satsa på ett nytt miljonprogram.

 

 

I ett läge när Sverige har massarbetslöshet och är i skriande behov av att investera och bygga sig ur den ekonomiska svackan, när svenska statsfinanser är goda och att låna pengar till investeringar är gratis tack vare låga räntor. I det läget gör våra politiker... ingenting.

 

 

Istället kampanjas det för fullt för att chockhöja hyrorna. Ansvaret för bostadspolitiken har flyttats från politikerna och samhället till hyregästerna, som enligt högermegafonerna ska betala byggandet av nya bostäder till de bostadslösa ur egen ficka, genom den egna hyresavin. Det är ju praktiskt, så slipper moderaternas rika kärnväljare i villaghetton som Lidingö, Täby och Danderyd vara med och finansiera genom skattsedeln.

 

 

Frågan är var skon klämmer? Är politikerna förlamade av brist på visioner? Gnuggar de händerna åt sönderfallet och ser fram emot att använda bostadsbristen som argument för marknadshyror? Eller vågar de helt enkelt inte bygga bort bostadsbristen, eftersom det skulle spräcka den svenska boprisbubblan? Sverige ligger i en osmickrande världstopp när det gäller hushållens skulder, som bland annat är en följd av den uppblåsta  bostadsrättsmarknaden. Om bostadsbristen skulle lindras skulle bostadsrättspriserna börja sjunka, vilket riskerar att spräcka hela bostadsbubblan. Ett till prima exempel på hur marknadslogik inte ger rimliga resultat i bostadssektorn.

 

 

Uppdatering: "Bostadsmarknaden fortsatte uppåt under 2012 och var den fastighetstyp som gav bäst avkastning till sina investerare... Bostäders goda avkastning över åren gör att sektorn setts som en attraktiv investering". Myten om den olönsamma bostadsmarknaden sågas av Hyresgästföreningen i dagens SvD.

 

 

DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, AB 1, 2,