Själv har jag gått och grunnat på partiledarfrågan och en del organisatoriska frågor de senaste dagarna. Mot partiets politik har jag inte har särskilt mycket att invända. Den har utvecklats åt rätt håll under en lång tid. Vi är idag ett pragmatiskt vänstersocialistiskt parti, som ändå inte offrat ideologin på pragmatismens altare. Möjligen kan jag ha synpunkter på val av fokus och hur man hanterat vissa frågor. Men partiets problem är enligt mig mer organisatoriska och imagebetonade.

En del av problemet är den traditionella folkrörelsestrukturen - ett rätt pyramidalt bygge. En partiledare längst upp, partistyrelse, distrikt och distriksstyrelser, lokalföreningar och lokalföreningsstyrelser. Den här modellen fungerar nog på en del sätt bra, den ger till exempel en väldigt klar arbets- och ansvarsfördelning. Men jag tror att den också missar att fånga upp många människor, inte minst yngre som gått i en auktoritetskritisk skola och vill vara aktiva deltagare, inte komma till möten och tilldelas en åhörarroll. Jag tror att vänstern (och övriga  partier) kan ha en del att lära av alternativrörelser om hur man får alla att känna sig som aktiva deltagare i en diskussion eller beslutsprocess. Varför inte låta viktiga kursändringar - som det rödgröna samarbetet - gå ut till direkta medlemsomröstningar? Vi kan nog också bli bättre på att fånga upp människors specialkompetenser och ta tillvara på dessa i mer aktionsinriktade nätverk. Ett exempel på en sådan grupp som borde skapas är "Nätvänstern" som jag skrivit om i tidigare inlägg.

Partiledarfrågan är kanske mer delikat, som personfrågor tenderar att bli. Jag skrev häromdagen att jag inte ville ta ställning i den än. Lasse Ohly har ju som alla noterat gjort en fenomenal valrörelse och det känns otacksamt att gå ut direkt efter den och bråka. Men ju mer jag tänker (eller försöker undvika att tänka) desto tydligare utkristalliserar sig vissa slutsatser. Om inte ens Lasses fantastiska insatser räckte för att få väljarna att smälta, vad ska vi då hoppas på till nästa gång? Mirakel?

Självklart kan man ju, med rätta, lokalisera felet till hela partiet: Vi har inte bedrivit det organiseringsarbete som krävs för att bygga en stark vänsterrörelse. Och vem vet hur det politiska läget ser ut om 4 år? Mycket kan hända tills dess, och partiledares popularitetssiffror är inte huggna i sten. Men frågan är om vi har råd att satsa våra pengar på det kortet? För vänsterpartiet, som saknar tidningar eller andra starka massmediaröster så är partiledaren den överlägset viktigaste enskilde kommunikatören av budskapet. Utan att ha sett någon djupare analys av partiledarens betydelse för väljarnas val än den som SVT visade på valnatten så misstänker jag ändå att Lars Ohly för många upplevs som ett hinder för att rösta på vänsterpartiet, eller åtminstone inte underlättar. I rättvisans namn så kan man ju inflika att partiet under hans ledning återgått till ungefär den storlek som det haft under större delen av efterkrigstiden, till och med lite större. Men det har inte blivit så särskilt många inbrytningar i nya väljargrupper - i en tid då socialdemokratin tappat sin tidigare exceptionellt starka ställning.

Men jag tror inte att det räcker med ett partiledarebyte. Som jag skrivit tidigare så tror jag att vi behöver snegla på miljöpartiets modell med delat ledarskap. Av både symboliska, imagemässiga skäl och rent praktiska. Symboliskt så skickar detta en klar signal om nytänkande i ett parti som uppenbarligen upplevts som lite stelt av många. Även om kanske en del på vänsterkanten är misstänksamma mot den sortens PR-tänkande så bevisar väl inte minst "nya" moderaterna att image ibland är minst lika viktigt som substans. Det är också en viktig symbolik med en man och en kvinna på de högsta ledarpositionerna. En liten tillplattning av de traditionellt pyramidala strukturerna som förhoppningsvis kan följas av fler.

Rent praktiskt så handlar det inte minst om att fördela arbetsbördan rimligare. Att vara partiledare för vänsterpartiet är en rätt omänsklig uppgift. Inte minst för att man hamras sönder och samman av borgerliga massmedia med jämna mellanrum. Få personer har så mycket stål i sig att de pallar detta. Det är nog inte en slump att våra två partiledare innan Ohly bägge fick problem med spriten. Men delad börda är halverad börda.

Som partiledare för vänsterpartiet räcker det uppenbart inte med att vara bättre än andra partiledare - isåfall skulle Lars Ohly belönats med en välförtjänt valframgång. Man måste nog vara dubbelt så bra, minst, och dessutom aldrig ha begått (politiska) misstag. Misstag ursäktas bara för borgerliga politiker. Att hitta en enda person som kan fylla upp de skorna är nog nästan omöjligt. Två personer som fungerar som ett bra team däremot, som kan komplettera varandras kompetenser och täcka upp varandras svaga sidor...

Vilka ska vi ha då? Mitt personliga dream team vore nog Jonas Sjöstedt och Josefin Brink. De ger en bra bild av hur vänsterpartiet faktiskt ser ut och tänker idag. Men jag kan även tänka mig andra lyckade konstellationer.