När högern kommer till makten kan man alltid räkna med vissa saker. Det kommer att ske en omfördelning i samhället av pengar från de som har lite till de som har mycket. Skatterna sänks, mest för de rika, och det betalas med lånade pengar och med nedskärningar. Den offentliga sektorn, som levererar vård, omsorg, skola, dagis och annat nedrustas och det drabbar framförallt de som inte kan betala för privata alternativ eller köpa sig förbi köer genom gräddfiler. De som står allra längst ner på samhällstrappan; lågavlönade, sjuka, arbetslösa, invandrare, halkar ner några trappsteg till.

Även denna gång har moderaterna, "det enda arbetarpartiet", genomfört en politik som tar från de fattiga och ger till de rikaste. Detta belönas de för av samma rika knösar som alltid. Sveriges rika elit har alltid sett till att Sveriges högerparti haft fulla kassakistor. Men de vill inte riktigt synas. Donationerna sker anonymt och genom hemliga stiftelser. Det är bra att den frågan kommit upp i valrörelsen, för i längden är det ett demokratiskt problem. Pengar är nämligen en maktfaktor i politiken.

I USA är sambandet väldigt starkt: Den presidentkandidat som har mest pengar i kassakistan är också den som blir vald. Obama fick mer pengar från Wall Street, men också mer från vanliga fattiga människor som donerade det de kunde, än McCain, och vann presidentvalet. Så brukar det gå, i USA. Jag vet inte om det finns en undersökning av hur starkt sambandet mellan pengar och politisk makt är i Sverige, men ingen kan tvivla på att det existerar.

Inför EU-omröstningen var det en rätt het debatt om att ja-sidan hade 20 gånger så mycket pengar att kampanja för som nej-sidan. Men sen dess har diskussionen om pengar i politiken varit lågmäld. Jag förstår inte riktigt varför: det enda partiet som gynnas av den den nuvarande ordningen är väl moderaterna?  När till och med Europarådet kritiserar Sverige och varnar för korruption så börjar det väl bli pinsamt?

Det är svårt att hitta några hållbara argument för att mångmiljonärer ska kunna snedvrida vår politik genom att donera pengar till partier som gynnar deras intressen på vår bekostnad och inte ens behöva redovisa det öppet. Vem vet vilka politiska tjänster svenska kapitalister och multimiljonärer köpt sig genom åren? Bara misstanken om att det kan ha skett, och kan ske i framtiden, är tillräcklig för att inse att lagen om kampanjbidrag måste ändras. Att det dessutom kommer att försvåra för "Sveriges främsta miljonärsparti" att köpa sig valsegrar är bara grädden på moset.