Världens bästa Carlsson?
D
et verkar räcka med att Ingvar Carlsson släpper sig för att delar av det svenska kommentariatet ska brista ut i lovsång:
"Carlsson! Carlsson! Världens bästa Carlsson!
vackra, snälla, lagom tjocka Carlsson,
genomkloka, underbare Carlson!"
Nu har den före detta partiledaren för sossarna tillika statsminstern kommit ut med en till memoarbok. Änglakörerna sjunger:
"Var Ingvar Carlsson den sista socialdemokraten med en kompass för rättvisa och plikt?"
"Jag tittar på bokens omslagsbild och undrar över vad som, med historiens distans, ska bli kvar av människors uppfattning av honom själv? Ett ord?
Jag tror: respekt."
(PO Enqvist i DN, artikelrubrik "Den hederlige".)
"Att nuförtiden begära moralisk resning av grå Ingvar Carlsson–kaliber är passerat. Världen är tillsvidare sjuk, det är bara att leva i den."
(Fredrik Virtanen i Aftonbladet, ur en krönika om giriga sossar.)
"Ingvar Carlsson är sympatisk, sansad, ja nästan för nykter om det är ett möjligt tillstånd – och trots detta riktigt läsvärd. Det är inte enbart med ålderns rätt han tar sig ton i olika frågor. Han har ett nyfiket, prövande och rappt intellekt."
(Thomas Engström recenserar självbiografin åt SvD.)
"Ingvar Carlsson är totalt oförstörd av sina höga positioner. Inga later, inga åthävor" och har en genuint demokratisk stil."
Per T Ohlsson i Sydsvenskan
Män ur den övre medelklassen hyllar en annan man. Jag vet inte någon annan politiker som skulle håva in såna lovord. Men det är sällan eller aldrig som Carlssons politiska gärning upphöjs och hyllas. Istället är det hans karaktär, den hederlige, moraliske, ärlige och lite tråkige som framhävs. Det är lite som när media hellre diskuterar kvinnliga politikers klädstil än deras åsikter. Det är konstigt och också lite farligt.
Oavsett om Carlsson är en rättskaffens karl med "moralisk resning" eller inte så valde han som statsminister en ny väg för sitt parti och för Sverige som vi fortfarande vandrar på.
Om de gamla partiledarna och socialdemokraterna Tage Erlander och Olof Palme vaknade upp från graven så skulle de inte känna igen sitt socialdemokratiska parti efter Ingvar Carlssons tvära kursomläggning högerut, som sedan fullföljdes av Göran Persson.
Återtågets försiktige general
Eric Erfors är värd en eloge för att han i Expressen påminner om hur Carlsson vred om armen på sitt EU-skeptiska parti och från en dag till en annan meddelade att Sverige skulle ansluta sig till den Europeiska Unionen. Ingen partidemokrati där inte. Moralisk resning?
Carlssons engagemang för Ja-sidan var säkerligen en förutsättning för att den skulle vinna, om än knappt och med hjälp av lögner.
Den dåvarande EU-kritiska ordföranden för Kommunal, Lillemor Arvidsson, vittnade om Carlssons hårda nypor då han tvingade henne att bara några dagar före folkomröstningen gå ut i media och rekommendera sina kommunalare att rösta Ja till EU, på tvärs med sin egen övertygelse. Kanske var det där folkomröstningen avgjordes. Arvidsson lämnade senare sin ordförandepost med magsår.
Men det handlar inte bara om EU. Under Ingvar Carlssons tid som statsminister slaktades den heligaste av socialdemokratiska kor inom den ekonomiska politiken: det överordnade målet att bekämpa arbetslösheten och upprätthålla full sysselsättning ersattes med inflationsbekämpning. Arbetslösheten rakade mycket riktigt i höjden i och med 90-talskrisen och har sedan dess bitit sig fast runt nivåer som tidigare generationers sossar skulle funnit outhärdliga. Med detta följer ändrade styrkepositioner mellan arbetsgivare och arbetstagare, till arbetsgivarnas fördel.
Det var också Carlsson som avreglerade valutamarknaderna, till kapitalets jubel. Han stramade åt den ekonomiska politiken. Han försökte till och med införa ett strejkförbud för facken.
Carlsson beskriver själv sin politiska gärning som en reträtt:
"Under de tjugofyra åren 1982 till 2006 så regerade vi socialdemokrater under tjugoett år. Men under hela den här perioden så var tidsandan marknadsliberal, bland ekonomer, i medierna och borgerliga partier. Dessutom hade vi en svår ekonomisk kris att bemästra. Vi pressades tillbaka, var ideologiskt vilsna, vi utmålades som ålderdomliga och tillhörande en annan tid, vi tvingades skära i utgifter och banta våra egna reformer, med blödande hjärta. Sedan kom Moderaterna och gjorde det med glädje."
På ett sätt kanske Ingvar Carlssons historia är en tragedi. Han ville aldrig bli partiledare, mordet på Olof Palme tvingade motvilligt fram honom i det skarpaste rampljuset. Det föll på hans lott att vara socialdemokratisk statsminister under en period då högern, arbetsgivarna och nyliberalismen var aggressivt på bettet. Men gjorde han verkligen allt han förmådde för att hålla emot? Jag minns Carlssons tid vid makten som reträtt efter reträtt. När Berlimuren föll och Öststatskommunismen rasade samman så borde socialdemokratin ha jublat, istället stoppade man svansen mellan benen och lät sig hunsas och stoppas i samma ideologiska fack som sina svurna fiender kommunisterna av en segerrusig höger.
Jag minns väl när Ingvar Carlsson pressades med frågor om socialdemokraternas socialistiska idéarv, fastslaget i partiprogrammet. Istället för att argumentera rakrygget så duckade han bakom undanflykter om att hans parti inte var socialister utan socialdemokrater.
Trots att Carlsson var statsminister i en av världens mest framgångsrika välfärdsstater och ledde vad som då troligen var västvärldens starkaste arbetarrörelse så saknade han viljan eller förmågan att sätta mot denna offensiv från höger. Han blev återtågets försiktige general. Den ärliga uppsynen och den svenska lite reserverade personligheten var säkerligen hårdvaluta för den socialdemokratiske partiledare som tvingades sälja av socialdemokratins kronjuveler, som den fulla sysselsättningen och pensionsystemet ATP.
I debatterna med Carl Bildt märktes det tydligt hur hunsad Carlsson var av den nyliberala tidsandan. Men ett visst nedlåtande förakt reserverade han - denne hedersknyffel - åt den vänster som till skillnad från socialdemokratin inte köpte nyliberalismens trossatser. Han förlät aldrig vänsterpartiet för att det inte röstade för hans krispaket 1990, som bland annat innehöll det för fackföreningsrörelserna otänkbara strejkstoppet.
Istället för att vilja samarbeta med vänstern har Carlsson sedan talat sig varm för att socialdemokratin ska alliera sig med borgerlighetens småpartier, som i sin tur dragit allt mer åt höger. Hans senaste utspel var ett angrepp på det svenska valsystemet - ett av världens mest demokratiska - som ger väljarna stor frihet att rösta på ett parti som står dem själva nära, så länge det partiet har en chans att klara fyraprocentspärren.
Carlsson vill införa ett mindre demokratiskt representativt system där två stora partier ska dominera politiken genom att gynnas av valsystemet. T.ex. USA och England har såna system. Detta skulle möjligen göra Sverige mer "lättstyrt", för något av dessa två partier, men samtidigt betydligt mindre demokratiskt.
PO Engqvist - med sin ekonomi och karriär på det torra sedan länge - får såklart minnas Ingvar Carlsson med respekt om han vill. Det kanske mannen till och med är förtjänt av, på ett personligt plan. Men vi som tillhör den generation som drabbades av den ekonomisk-politiska kursomläggningen som Carlsson genomförde, som känt arbetslösheten och utanförskapet in på bara skinnet, vi som nu ser hur EU utvecklas i precis den riktning mot auktoritär nyliberalism med fascismen väntade runt knuten som Nejsidan varnade för - och Carlsson viftade bort - har mindre anledning att vara vördnadsfulla.
Share |
