D

elat partiledarskap, är det nåt för vänsterpartiet? Det är en av de frågor som stöts och blöts just nu. Jag har varit positiv till idén länge, men den har tidigare stött på hård patrull, som alla diskussioner om organisatorisk förändring brukar göra. Den här gången är det annorlunda. Många fler ser behovet av förnyelse. Partiledarvalet den här gången liknar ett amerikanskt primärval, med flera duktiga kandidater att välja mellan - varför inte välja två istället för en?


Thaher Pelasayed levererade häromdagen ett av de mer ambitiösa försöken att bemöta förslaget om delat ledarskap. Tyvärr slirar han lite i argumentationen och börjar spekulera i om vi som förespråkar denna reform gör det av taktiska skäl, för att gynna en eller annan kandidat. Men när jag läser en del av hans mer konstruerade invändningar mot delat ledarskap så måste jag erkänna att jag också funderar på om motståndet mot den här ledarskapsmodellen åtminstone delvis just handlar om det han beskyller andra för; taktiserande för att miss/gynna vissa kandidater. Hursomhelst: det borde vara onödigt att föra debatten på den nivån. Vi som har gillat tanken ända sedan miljöpartiet seglade upp i svensk politik förtjänar inte en sån utskåpning. Och anklagelserna om taktiserande för eller emot kräver tankeläsning för att kunna verifieras, så de fyller ingen funktion i en konstruktiv diskussion. Kanske det helt enkelt är så att tiden för en ledarskapsreform äntligen är mogen?


Till att börja med tycker jag att Thaher missat att bemöta ett tungt argument; nämligen möjligheten att med två ansikten utåt visa upp en bredare bild av vänsterpartiet för väljarna än idag. Vi kan ha både en invandrare och en svensk, en homo och en hetero, en intellektuell typ och en arbetarhjälte... Det blir lite svårare för motståndare och media att stereotypisera vänsterpartiet, något som är lite av en folksport. Väljarna får två personer att identifiera sig med, inte bara en. Vi visar en bild av ett jämställt parti. Och det spelar faktiskt roll att dessa två personer ges samma dignitet och tyngd, man når inte samma effekt med en vice ordförande. Jag vet inte om det var detta som åsyftas med "demokratiargumentet", men jag ser det mindre som en fråga om intern demokrati än om kommunikation med väljarna. Förhoppningsvis kan också en ledarskapsreform bli en del i ett större reformpaket som sänder en signal om nystart, något som jag tror partiet behöver!


Thaher varnar för att en modell med delat ledarskap riskerar att leda till toppstyrning, och hänvisar till (mp) under Eriksson/Wetterstrand. Här tycker jag att invändningarna börjar kännas lite väl konstruerade. Alla hierarkiska organisationer riskerar att toppstyras under fel omständigheter. Det kan gälla såväl miljöpartiet under duon Wetterstrand/Eriksson som sossarna. Och jag har mycket svårt att tro att de enmansledda partierna  moderaterna och SD skulle vara mindre auktoritära än (mp) och (s). En modell med delat ledarskap skulle inte i sig vara vare sig mer eller mindre demokratisk, i min mening. Makten måste fortfarande ligga hos partiets medlemmar och det kollektiva ledarskapet i partistyrelsen och VU. Värda att notera är de parallella diskussioner som förs vid sidan av partiledardebatten, om mer medlemsomröstningar och liknande sätt att förankra besluten mer gräsrotsdemokratiskt i partiet, oavsett en eller två partiledare. (Toppstyrningsargumentet har en kusin också; scenariot att de båda ledarna inte tål varandra och slåss så att pälsen ryker. Alternativet att de ska bete sig som vuxna människor verkar inte finnas för vissa...)


Tanken är alltså inte att ge partiledarrollen dubbelt så mycket makt. Däremot ges en möjlighet att dela det tunga ansvar som makten medför på två. Det skulle kunna peppa fler personer att tacka ja som inte vill bära hela bördan själv. För låt oss vara ärliga; att vara ledare för vänsterpartiet är inte ett lätt jobb, även om det säkert har sina roliga stunder. Massmediala gatlopp förekommer, och många skamgrepp från motståndare. Det kan vara värt att ha Birger Schlaugs påpekande i minnet: vare sig han själv eller Maria Wetterstrand - miljöpartiets två populäraste rör - hade någonsin ställt upp på att vara ensamma partiledare, med allt det skulle innebära. Ibland är det bästa ledarna inte de som står längst fram i kön och mest ivrigt vill bli valda.


Sedan återkommer ett vanligt argument: detta att kvinnor i ett delat ledarskap överskuggas av män. Det är för mig en förolämpning mot kvinnor. Vilken man hade överskuggat Gudrun Schyman? Vem skulle trycka Rossana Valeria eller Ulla Andersson in i skuggorna? Maria Wetterstrand har väl varit miljöpartiets starkaste rör någonsin. Men inte heller Eva Goes var någon blyg viol. Och miljöpartiets dåvarande språkrör överskuggades väl om något av outsidern Åsa Domeij? Det finns en uppgivenhet i detta ständiga hänvisande till kvinnors förutbestämda underordning. Jag har väldigt svårt att se hur en ledarskapsmodell där kvinnor framöver garanteras (minst) en ledarpost kan innebära dålig jämställdhetspolitik. Och jag inbillar mig att vänsterpartiet är lite vassare på det där med jämställdhet än de övriga partierna, vilket borde göra oss till de bäst lämpade att ro en modell med delat ledarskap i land. Naturligtvis kan en sån förändring gå fel, men det kan man väl säga om alla processer som involverar människor! Det är bra att vi diskuterar igenom saken ordentligt nu i god tid så att så många minor som möjligt kan röjas. Men låt oss diskutera förslaget på sina egna meriter, och inte som ett slagträ i kampanjer för eller emot den eller den kandidaten!


(För övrigt tycker jag att det är intressant att det aldrig hänvisas till die Linke, det framgångsrika tyska vänsterpartiet, när det diskuteras delat partiledarskap, utan bara till miljöpartiet!)