Gapet mellan de politiska blocken i Sverige sägs vara rekordstort. Dagens Sifo-mätning bekräftar till synes detta. De rödgröna - S, V och MP - slår knockout på de blåblåa - M, FP, KD och C. Ibland sägs avståndet mellan blocken krympa något, ibland ökar det. Men de rödgröna partierna behåller alltid ett stabilt övertag gentemot Reinfeldts illa omtyckta allians. I Aftonbladet United Minds senaste var gapet "större än någonsin". Jag är ledsen om jag pissar på någons glädjeparad men ta inte ut valsegern i förskott! Avståndet mellan de politiska blocken är i själva verket minimalt. Valrörelsen 2014 kommer att bli en riktig rysare. Media bygger upp en bild av verkligheten som inte stämmer. Naturligtvis så handlar det om SD. 

 

 

    I DN häromdagen kunde vi får en gångs skull läsa en klargörande genomgång av hur Sverige styrs. Även om det är svårt att tro det när man lyssnar på partiledardebatter, där statsminister Reinfeldt föraktfullt fnyser åt "de fyra oppositionspartierna", så ingår i verkligheten fem partier i hans politiska högerblock: allianspartierna backas upp av SD i riksdagen i nio av tio omröstningar där partiet har en möjlighet att vara utslagsgivande mellan höger- och vänsterblocket. Nio av tio!. Detta är värt ett diagram (hämtat härifrån): 

 

 

 

    SD omnämns ibland som "vågmästare" och "tungan på vågen" i riksdagen, eftersom varken alliansen eller de rödgröna har egen majoritet. Men är det verkligen rätt etikett på ett parti som alltid - nästan - utnyttjar sina röster till att gynna regeringsblocket? Var VPK "vågmästare" under alla de år då de med sina mandat i riksdagen röstade fram en socialdemokratisk statsminister och sedan allra oftast stödde hans politik? Jag är gammal nog att minnas den tiden. Då talades det kort och gott om ett socialistiskt block och ett borgerligt. VPK betraktades som en måne som snurrade runt socialdemokratin. Att den månen skulle bryta sig loss och flyga över till de borgerliga var inte realistiskt. Lika orealistiskt är det att SD, i själ och hjärta höger, skulle bryta sig ur alliansens gravitationsfält och snurra över till vänstern. Bevis: under den gångna mandatperioden har det partiet inte på något sätt fått genomslag för det som sägs vara dess profilfråga - flyktingpolitiken. Vare sig alliansen eller de rödgröna har varit beredda att gå partiet till mötes där. De ställningstaganden som SD gjort i riksdagen denna mandatperiod kan alltså inte ursäktas med att de är komromisser som gjorts i utbyte mot genomslag i profilfrågan. Partiet har röstat i enlighet med dess övertygelse. Då har det blivit, som Jonas Sjöstedt sade på v-kongressen nyligen, skattesänkningar åt storföretag, åt redan snorrika banker. Det har blivit ett femte jobbskatteavdrag, något som en majoritet av väljarna INTE vill ha.

 

 

    Alliansen och SD har tillsammans skapat stora underskott i den svenska statens kassakista genom att dela ut skattesänkningar till redan rika människor och företag. Skillnaden alliansen och SD emellan är inte den ekonomiska politiken: högern vill alltid försvaga statens inkomster och omfördela mindre pengar skattevägen från rik till fattig. Skillnaden är vilka man gör till syndabockar när resultatet av högerpolitiken slår igenom och välfärden måste skäras ner, när sjukvården och skolan havererar. I alliansens värld är det arbetslösa och sjuka som utmålats som latmaskar och fuskare. SD skyller hellre på invandrare. En smaksak. 

 

 

    Det är svårt att förstå varför media envisas med att utmåla en bild av verkligheten som inte stämmer. Är de rädda för att reta upp allianspolitikerna? Inget block vill kopplas ihop med SD i media, även om Reinfeldt såklart gärna tackar för stödröstandet i riksdagen. Eftersom inget block vill kännas dem vid så läggs de bekvämt nog i en egen spalt, framställs som ett tredje block i svensk politik. Men det är inkonsekvent. Om man ska vara noga så finns idag inte heller ett rödgrönt block bestående av tre partier. S och MP är förlovade men V får inte ens komma på bröllopsfesten. Det gör V till lika mycket - eller lika litet - av en frispelare som SD. I konsekvensens namn så borde massmedia då utnämna vänsterpartiet till ett fjärde block i svensk politik. De politiska skillnaderna mellan V och S-MP är betydligt större än mellan SD och alliansen på de flesta områden. Synen på privatiseringarna är kanske den vidaste avgrunden men även skatter och ekonomisk politik skiljer sig radikalt. Det kanske helt enkelt är dags att sluta skriva om två tydliga politiska block som står mot varandra, när Stefan Löfvén flörtar så skamlöst med två av allianspartierna och drömmer om blocköverskridande regerande efter 2014? 

 

 

    Kanske avgjordes striden om var SD skulle placeras 2011, då Håkan Juholt och Lars Ohly, till att börja med också MPs språkrör men de vek ner sig snabbt - markerade mot SVTs Agendaredaktion att de inte ville placeras på samma sida i debattstudion som regeringens stödparti och för detta fick ta emot fantastiskt mycket skit från såväl alliansens som SDs partiledare och nätsoldater. Men är det inte konstigt att alliansen och SD engagerade sig så hårt för att vinna den kraftmätningen, vilket de till slut gjorde? Om det bara rörde sig om "barnsligheter", med Jan Björklunds och Jimmie Åkessons ord, så kan man ju undra varför? Jo, alliansen vann att de slipper klumpas ihop med sitt stödparti, det ser inte bra ut, med tanke på vad SD är för ett gäng. Men de stora vinnarna blev SD, som av Agendaredaktionen (och övrig svensk massmedia) placerades  precis där de vill befinna sig: mitt i svensk politik, som opposition till både rödgröna och allians, med möjlighet att plocka väljare av bägge. Trots att de alltså stödjer det ena blocket i nio blockskiljande omröstningar av tio. Det är ett illusionstrick som inte går av för hackor och för SDs del har det under denna mandatperiod inneburit en opinionsbonanza: det enda parti på högerkanten som kunnat vinna över tidigare rödgröna väljare i några märkbara mängder, även om de plockat mest från borgerligheten. Det gör dem viktiga för Fredrik Reinfeldt om han vill vinna valet 2014.

 

 

    Konsekvensen av massmedias slarviga beskrivning av det politiska läget kan alltså mycket väl bli att Fredrik Reinfeldts impopulära gäng får möjlighet att regera sönder Sverige i ytterligare fyra år efter höstens val, om tillräckligt många tidigare socialdemokratiskt lutande väljare kan luras att tro att en röst på Åkesson INTE är en röst på Reinfeldt. Enligt alla mätningar jag sett är det nästan dött lopp mellan S-V-MP och M- FP-C-KD-SD.

 

 

    Störst roll spelar naturligtvis vilka politiska frågor som kommer att diskuteras i valrörelsen. Men man ska inte underskatta symbolikens betydelse. Hur vi beskriver verkligheten i ord och bilder påverkar vårt sätt att tänka. 

 

 

 SvD 1, 2, 3, 4, AB 1, 2,