På ett sätt är det logiskt att den partistyrelse - med Lars Ohly i toppen - som totalt misslyckats med att staka ut en vinnande strategi för vänsterpartiet under de gångna åren nu också avslår det mest omdiskuterade förslaget om organisatorisk förnyelse: det delade partiledarskapet. Man kan väl inte begära att gamla hundar ska lära sig nya tricks. Så nu är det upp till kongressen och partiets medlemmar, som lyft den här frågan, att visa var skåpet ska stå.


Men det betyder inte att jag inte retar mig på de betonghäckar som reser ragg så fort organisatoriska förändringar diskuteras. Uppenbarligen trivs de bra med att ligga runt fem procent och skvalpa. ”Vi har en fungerande organisation”, tycker Anki Ahlsten, diskret partisekretetare. Det slående med debatten kring partiledarskapet är i mina ögon en viss arrogans från de som tycker att allt ska förbli vid det gamla. Argumentationen är på en sorgligt låg nivå även från höga politiker som Ohly och Rosanna Dinamarca. Rosanna har till exempel bemödat sig med att måla upp en bild av hur delat ledarskap fungerat i miljöpartiet ("kvinnofälla") som inte stämmer. Som nu senast Åsa Romssons starka insatser sedan hon blev vald till kvinnligt språkrör för (mp) visat. Dessutom har hon levererat några fula slag under bältet på Jonas Sjöstedt som hon borde ha hållit sig för god för. Birger Schlaug har flera gånger på sin blogg påpekat att Rosannas argumentation är rörig och felaktig:


"Rossana skrev i en tidigare debattartikel i Expressen att de enda kvinnliga språkrören "som haft en framträdande roll" varit Maria Wetterstrand och Åsa Domeij. Vilket i så fall också skulle vara två stycken. Det vill säga lika många som de män som man, enligt Rossana, minns. Vilket väl i så fall talar mot hennes egen tes.

Fast nu är det förstås ändå bättre. Åsa Domeij var aldrig språkrör. Man minns henne ändå. Lysande. Hon syntes mest kring valet 1988. Man behöver nämligen inte vara språkrör för att synas om man är kompetent i både sakfrågor och i kommunikation. Vilket ju bland annat Rossana Dinamarca själv är.

Delat språkrörskap är således inte alls problem på det sätt som Dinamarca hävdar. Jag kan nog med fog påpeka att hennes analys bygger på den, helt rimliga, tesen om könsmaktsordning. Men hon söker svar som passar in i modellen. Precis som man sökte tolka observationer på den tiden man utgick från att Jorden var platt. Det är aldrig bra att låta svar präglas av dogmer. Könsmaktsordningen behöver inte konstlade medel för att bekräftas."


Lyckligtvis tror jag ändå att vänsterpartiet är moget för ett delat ledarskap. Tillsammans med miljöpartiet är (v) det parti i svensk politik som är bäst lämpat för en sådan modell. Den ger ett effektivare ledarskap som orkar och hinner med mer. Det ger väljarna en bredare och mer representativ bild av partiet - större träffytor helt enkelt. Det innebär att maktpyramiden plattas till och att de kommande partiledarna inte kommer att kunna utöva oproportionerligt stort inflytande. Det innebär en möjlighet att bygga ett mer helgjutet lag som kompletterar varandras styrkor och svagheter - för ingen kan vara bra på allt.


Argumenten för ett delat ledarskap är många och jag har skrivit om saken här. Motargumenten är svaga och självmotsägande. Partistyrelsens betonghäckar litar så mycket på sin makt att de inte ens anser sig behöva argumentera redigt för sin sak. De förtjänar en näsknäpp på kongressen och det behövs uppenbarligen nytt blod även i PS.

Bloggat: Krassman, Jonas Sjöstedt, Human Labrat,

SvD 1, DN 1, 2, 3, AB 1, Exp 1,