ramtiden blev inte som vi hade tänkt, skrev jag i ett tidigare inlägg. Vi fick knäckebröd och vatten istället för de utopier och visioner som tidigare generationer föreställde sig när de tänkte framåt mot 2000-talet.

   

 

    En av ekonomins förgrundsgestalter, den av socialdemokrater, socialliberaler och en del socialister så omhuldade John Maynard Keynes, förutsåg en värld där hans barnbarn inte skulle behöva konfronteras med det knapphetsproblem - tvånget att hushålla med bristfälliga ekonomiska resurser - som varit mänsklighetens gissel under alla årtusenden. Istället skulle vi ställas inför ett annat dilemma: vi som sociala och produktiva varelser mår bra av att aktivera oss och utföra ett arbete, även om vi inte hunsas till det av skriande ekonomiskt tvång. Att hitta en mening och struktur i en ny värld där vi inte tvingas slava för brödfödan. Jag tror också Marx har varit inne på liknande tankar. 

 

 

    Det uråldriga ekonomiska dilemmat skulle vara löst, menade Keynes, eftersom tillväxten vid det här laget skulle mångdubblat värdet av produktionen. Detta skulle ge ett överflöd. Han tänkte sig att en normal arbetsdag skulle vara tre timmar, femton timmars arbetsvecka totalt! Drog man bara ut utvecklingslinjerna från Keynes tid och framåt och tänkte sig att inget oförutsett skulle inträffa och att resultatet av den ekonomiska tillväxten skulle komma alla till del i samma utsträckning som hittills så var det nog inte en orealistisk tanke. Men nåt hände på vägen som ställde till det. Kanske detta?: