Israels krig mot sanningen
R
eportrar utan gränser rapporterar att åtminstone 60 av de som kidnappades och hölls avskärmade från omvärlden av Israel var journalister. Oklart hur många av dessa som skadats och dödats, eller hur många som kvarhålls. Uppgifter om minst en mördad journalist har cirkulerat är bekräftade.Vi vet sedan tidigare att Israel inte har några problem med att göra journalister till måltavlor.
Reportrar utan gränser berättar på sin hemsida att åtminstone 46 reportrar beskjutits när de försökt rapportera om Israels ockupatation och krigföring, i de flesta fallen kan det bevisas att beskjutningen kommit från israeliskt håll. Ofta har journalisterna varit klart identifierade som sådana och hållit ett avstånd till den konflikt de försökt bevaka. Självklart har inget verkligt ansvar utkrävts av de skjutande soldaterna.Organisationen konstaterar att läget för pressfriheten aldrig varit sämre i Israel än nu. Landet rankas i Pressfrihetsindex på plats 161 för de ockuperade territorierna, och 93 för resten av Israel. Det placerar Israel på en jumboplats under såna yttrandefrihetens oaser som Vitryssland och Egypten, men 14 placeringar bättre än Nordkorea. Grattis! (Sverige rankas som nummer 5.)
Man nämner dussintals fall där journalister verksamma i Israel arresterats, misshandlats, hotats, fått sin rörelsefrihet begränsad, deporterats, och bestulits på sina pass och pressleg.
Vid anfallet på Mavi Marmara och Frihetsflottan såg Israel till att störa ut alla kommunikationer så att de närvarande journalisterna inte skulle kunna meddela omvärlden vad som hände. I efterhand förstördes kameror och datorer med bevismaterial, och de kidnappade hölls isolerade från omvärlden.
Anledningen är uppenbar: skapa ett informationsvakuum i vilket Israels propagandaapparat kan inleda sitt PR-Blietzkrieg och levevera en förljugen version av händelseförloppet. Propagandakriget livsviktigt är Israel som är beroende av omvärldens tysta acceptans för att kunna fortsätta sin olagliga ockupation, sin rasistiska apartheidpolitik och sitt slaktande av försvarslösa civila.
Även om PR-blitzen den här gången verkar ha kört fast - fakta talar alltför mycket mot propagandan - så har den åtminstone gett landets ständiga försvarare och stövelslickare något att klamra sig fast vid. Hjälpkonvojen lastad med mat, rullstolar, byggmaterial och papper till skolbäcker blev hastigt och lustigt till en armada av Al-Qaida-krigare, beväpnade till tänderna med livsfarliga vapen som rakhyvlar och vattenslangar. Inte ens Israel var korkad nog att försöka lura i omvärlden detta innan katastrofen var ett faktum.
Andra offer i Israels krig mot sanningen är de internationella hjälparbetare och fredsaktivister som är på
plats i de palestinska områdena. Samtidigt med massakern på medelhavet sköts en ung amerikanska, Emelie Henochowitz, med tårgasgranat i ansiktet, vilket resulterade i att hon förlorar ett öga. Samma metoder har Israel använt förr: Tristan Anderson, en annan amerikan, sköts också med en tårgasgranat i huvudet, vilket ledde till livshotande skador. Listan på attackerade fredsaktivister kan göras lång. Det skepp som nu är på väg mot Gaza, MS Rachel Corrie, har fått sitt namn efter en ung amerikansk hjälparbetare som med berått mod krossades till döds av en israelisk bullbozer när hon försökte stoppa de illegala rivningarna av palestinska bostäder.
Det sägs att sanningen är krigets första offer. Och i fallet Israel är det dubbelt sant. Inte bara när landet brutalt attackerar den fria pressen i sitt arbete. Man har också en armé av nyttiga idioter som papegojar även den mest absurda propagandan och begår våldtäkt på både sanningen och Israels offer. Vilken annan skurkstat gratuleras av så många internationella medlöpare?
Bloggat: Motbilder, Paolo Pisoffi, Ung Vänster, Krassman, Röda Malmö, Scaber Nestor,
Läs även andra bloggares åsikter om Ship to Gaza, Israel, propagandakrig, Reportrar utan gränser, Tristan Anderson, Rachel Corrie
AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9,
