E

1. Hur många dödades av israelerna vid attacken? Den allmänt cirkulerade siffran, nio döda, verkar komma från israeliska myndigheter så vi kan nog kallt räkna med att det är lögn och förbannad dikt som det mesta som kommit från det hållet den senaste veckan.  Ytterligare sex personer uppges fortfarande vara saknade, och kan antas vara vara mördade de också. Passagerare på Mavi Marmara har berättat att de sett människor kastas överbord, vilket skulle förklara saken.

Men trots att siffran nio dödade säkerligen är felaktig har den rapporterats utan brasklappar eller betänkligheter av alla stora nyhetsmedia.

2. Passagerare på Mavi Marmara har uppgett att de konfiskerade en lista med framträdande turkiska deltagare från de två tillfångatagna israeliska soldaterna (som sedan släpptes så att de skulle kunna få sjukvård). Israelerna förnekar att en sådan lista existerar. Var det en dödslista, vilket passagerarna själva menar?

I brist på solida bevis så kan man såklart inte rakt av anta att det faktiskt rörde sig om en dödslista. Men å andra sidan: att listan överhuvudtaget inte diskuterats i svenska media, med några få undantag, är intressant. Samma media som papegojar dumpropaganda om "50 Al-Qaidakrigare", eller var det "legosoldater med pengar i byxorna", censurerar uppgifter som rapporterats av journalistkollegor från andra länder. Bör Israels propagandaministerium väga tyngre i svenska massmediers bevakning än Al-Jazeeras reportrar och de ögonvittnen som befann sig på plats?

3. Uppnådde Israel sitt mål med stormningen? I alla kommentarer utgås det ifrån att "något gick fruktansvärt fel". De mer borgerligt lagda sliter sitt hår i förtvivlan när de tänker på hur detta ska påverka Israels anseende. Prioriteringarna är kristallklara. Men alternativet: att Israel faktiskt ville ha en våldsam konfrontation, övervägs  överhuvudtaget inte. Varför? Jag har inte sett någon solid argumentering för att det uppnådda resultatet inte var det önskade, däremot en massa verklighetsfrämmande antaganden.

Vi har utrikesminister Liebermans uttalande från dagen innan bordning om att skeppen skulle stoppas "till varje pris". Uppenbarligen var inte människoliv ett för högt pris, och vem hade väl trott det?

Den israeliska regeringen sammanträdde i en hel veckan innan attacken för att diskutera hur hjälpsändningarna skulle stoppas. Om de hade önskat en annan utgång än blodspillan, varför valde de en nattlig attack? Det fanns andra alternativ. Tidigare båtar har rammats och stoppats med mindre våld. Och varför var det så viktigt att angripa också pressen ombord?

Den som tror att den högerextrema klick som nu styr israelisk politik rent allmänt känner en motvilja mot att döda har uppenbarligen glömt det mordiska anfallet på Gaza 2008 som kostade 1400 palestinier livet.

Den som antar att landet - åtminstone - ryggar inför att döda andra länders medborgare har inte informerat sig tillräckligt om vilken behandling som möter internationella fredaktivister i de ockuperade områdena. Jag har gett några exempel. Eller ta den israeliska attacken på fartyget USS Liberty 1967, då 34 amerikanska besättningsmän dödades. Om inte amerikanska soldater går säkra, vem gör det? (På bilden fredsaktivisten Rachel Corrie, överkörd av israelisk bulldoozer).

Kommentatorer i massmedia och våra politiker verkar automatiskt förutsätta att inget land vill riskera sitt anseende och en kritikstorm från dem själva genom att agera med massivt militärt övervåld. Men behöver Israel frukta utländska massmedia? De som utan att blinka upplåter etervågorna till den israeliska propagandamaskinen i efterdyningarna av massakern? USA är det enda land de egentligen behöver som allierad, och amerikanska massmedia och politiker snubblar över sina egna fötter i sin iver att släta över och sprida dimridåer.

Om man vågar tänka tanken att massakern på hjälpkonvojen faktiskt kan ha varit planerad blir den intressanta frågan: Vad har Israel vunnit på att även denna gång agera som man brukar, alltså med massivt övervåld?

Förutom det uppenbara, att man bevarat blockaden mot Gaza obruten, så framstår Israel återigen som ett land som inte ryggar för något. Man är mobbaren i skolan som först sparkar dig i magen och sedan hånar dig för att du gråter och säger till klasskamraterna att det var du som började, fast alla vet att det det inte är sant.

Israelerna har bankat på stora stridstrumman ett tag och ett anfall mot Iran verkar rycka närmare. Kanske var detta en krigsövning, eller kanske ville man  sända en signal till iranierna om exakt hur långt man är beredda att gå?

Om man ser Israel genom den lins som den officiella propagandan håller upp, en fredsälskande, civiliserad stat, "mellanösterns enda demokrati", så blir detta aggressiva beteende obegripligt. Men om man lyssnar på vad de israeliska politikerna säger till sin hemmapublik faller bitarna på plats. Moshe Dayan, tidigare försvarsminister, menade att Israel måste vara en "galen hund, för farlig för att bråka med". Så när ett kärnvapenbestyckat Israel låter sina skjutglada soldater gå lös på en konvoj med hjälparbetare och fredsaktivister kanske de sänder precis den signal de vill sända?

På hemmaplan verkar den israeliska opinionen berusad av stridslust. Vapenskrammel har sin lockelse, åtminstone kortsiktigt. Samtidigt som den israeliska propagandan trummas ut i alla kanaler så förföljs journalister och människorättsaktivister. Det är en logisk följd av det israeliska apartheidsystemet och det dagliga förtrycket som dess ockuperade undersåtar lever under. Vilken skurkstat kan i längden tolerera kritik och granskning? De inre motsättningarna sliter sönder en sådan konstruktion och fascism står för dörren. Attacken häromdan på Haneen Zoabi, i det israeliska parlamentet Knesset, visar ett land som snabbt är på väg utför. (Zoabi straffas nu för sitt mod och en Facebookgrupp med 100000 medlemmar kräver hennes avrättning.)

4. Och slutligen, en stilla undran över våra svenska israeladvokater: hur långt är de egentligen beredda att gå i sitt stöverslickeri och sitt ursäktande?

Om gränsen inte dras vid att försvara en massaker på en hjälpkonvoj, var går den då? Hur skulle det låta om Israel atombombade Gaza, en idé som tidigare nämnde utrikesminster Lieberman verkar känna en viss sympati för? Skulle det vara förståeligt eftersom det finns "terrorister" där? Skulle man visa bilder på vapen ihopsamlade ur de brända ruinerna? Skulle vi få höra att palestinierna minsann var antisemiter? Skulle det fortsätta att pratas om hur våldsinriktade Hamas var, medan liken fortfarande rykte i Gaza?

Bloggat: Motbilder, Ali Esbati, Approximationer,

intressant.se