(v):s utrikespolitik - en framgång i Libyen!
Ä
ntligen gick så ridån ner för Muammar Khadaffi. Kungarnas konung. Afrikas Lejon. Mellanösterns galne hund. Just nu på flykt undan sitt eget folk, och konsekvenserna av sin egen galenskap.Till sist visade det sig vara just så som vi sagt, vi som försvarat FN-resolution 1973 - som gav omvärlden mandat att skydda den libyska civilbefolkningen från Khadaffiregimens brutala attacker. Det libyska folket hatade sin diktator och var berett att resa sig upp och bryta sina kedjor, om bara den militära spelplanen utjämnades. Khadaffi hade ju haft 42 år på sig att förbereda sig på att slå ner ett folkligt uppror: genom inhyrda legosoldater och inköpta tunga vapen hade han förmodligen med rent våld kunnat klamra sig fast vid makten trots att de flesta libyer helst skulle se honom dingla från en galge. När trupperna från Misrata och bergen i väst nådde Tripoli mötte de inte mycket motstånd, stadens arbetarförorter hade redan rest sig i uppror mot Khadaffis förband och välkomnade sina allierade. Men om inte FN lyckats komma överens om en insats i mars, när diktatorns pansartrupper stod på tröskeln till Benghazi - upprorets hjärta - så hade det aldrig kommit någon hjälp till huvudstaden. Vi skulle idag istället för att diskutera den osäkerhet inför framtiden som varje revolution för med sig, frågat oss varför vi än en gång stod passivt vid sidan av och såg på en massaker som hade kunnat förhindras.
Det är såklart för tidigt för att säga något med säkerhet om var Libyen kommer att gå. Klart det finns frågetecken att räta ut. Khadaffis totalitära diktatur har skapat ett samhälle utan tydliga politiska alternativ, de tilläts aldrig formera sig. En väpnad konflikt mellan bröder lämnar ärr efter sig, som kan vara svåra att läka, och ibland flammar upp i nya öppna sår igen. Men det nationella övergångsrådet har hittills kommit med rätt signaler: man lovar ett snabbt (men inte för snabbt!) val till en konstituerande församling som ska ge Libyen en grundlag. Sedan allmänna val. Då blir det upp till libyerna att utkämpa den fortsatta kampen om landets framtid, för sociala reformer för rättvisa, om kontrollen över landets rika oljeresurser, med de vassaste vapnen av alla: politiska diskussioner och folklig organisering! Men det krävdes en väpnad kamp för att nå hit, vilket verkar ha förskräckt många frasradikala revolutionärer som vanligtvis brukar insistera på att vänstern i Sverige måste klamra sig fast vid parollen om revolution! Deras recept för Libyen har varit att revolutionärerna genast måste lägga ner vapnen och börja förhandla med diktatorn, som insisterat på att han inte avgår, ja att han inte kan avgå eftersom han inte ens har någon formell position. Broder ledaren var som vilken libyer som helst, bara mer älskad. (Libyerna älskade att kyssa hans bild, meddelade han i ett av sina sista tal.)
Kravet på förhandlingar med Khadaffiregimen har för övrigt förenat de NATO-kritiska antiimperialisterna med NATO, enligt Gilbert Achar. Han menar att västalliansen hela tiden försökt pressa rebellerna till samtal och kompromisser, för att därmed kunna rädda så mycket som möjligt av den gamla regimens struktur.
Jag är glad åt att jag inte är i deras skor idag, de som protesterat utan att tänka efter. Men mest är jag lättad över att Khadaffis vågspel misslyckades. Regionens återstående folkförtryckare kan nu se vad de riskerar om de sätter in tungt artilleri, flygvapen och legosoldater mot civilbefolkningen. Men ett tag såg det ut som att den libyska diktatorn skulle lyckas dränka demokratirörelsen i blod. Det hade blivit ett farligt prejudikat: hade han lyckats hade fler följt efter.
Där menar jag att de som protesterat högljutt mot FN-interventionen drunknat i situationens komplexitet. De har inte kunnat hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Inte sett Libyens givna plats bland de andra regionala upproren och vilken demoraliserande effekt en massaker hade fått för demokratirörelsen över hela Nordafrika. Inte förstått att det som skiljde den libyska situationen från Egypten och Tunisien inte var revolutionärernas ideologi, utan regimens beredvillighet att bruka naket militärt övervåld. Inte greppat att man kan vara skeptisk mot NATOs och västs planer för Libyen framöver, och samtidigt stödja revolutionärerna helhjärtat. Istället har de mekaniskt överfört erfarenheterna från USAs krig mot Irak på en helt ny situation - fast västvärlden och NATO inte haft trupper på marken och inte varit pådrivande, utan snarare släpat efter i händelseutvecklingen.
Det som borde ha varit det radikala alternativet till NATO-insatsen - att ge rebellerna möjlighet att beväpna sig, när vi (västvärlden) nu sålt tunga vapen till Khadaffi, avhånades t.ex. i Flamman som "dårskap", och "ett säkert sätt att få en blodig och utdragen konflikt". I själva verket blev det de rebeller i Misrata och västra Libyen som utrustats med franska vapen som relativt snabbt förmådde rycka fram mot Tripoli och röka ut Khadaffi. Just Flamman har spelat en betydande men inte särskilt inspirerad roll för att formulera vänsterpartiets interna motstånd mot FN-resolutionen och Sveriges deltagande med Gripenplan. Talande nog så torkade redaktionens sympati med rebellerna, mätt i spaltutrymme, ut totalt så fort NATO kom med i spelet. Då upphörde plötsligt den libyska kampen för frihet att entusiasmera - inte bara Flamman utan många fler inom den radikala vänstern.
Jag är glad åt att vänsterpartiets utrikespolitik bestäms på annat håll, även om jag tycker att kursen svajat lite under trycket. Och visst har det varit tröttsamt att i de interna debatterna bli kallad "bombvänster", anhängare till "humanitär imperialism", och "folkpartist" av personer som oftast inte ens brytt sig om att sätta sig in i frågan ordentligt. Man får ha förståelse för att utrikespolitik är svårt. Men om det gång efter annan trampas på samma minor - från det kalla krigets dagar, via ex-Jugoslavien, fram till Libyen 2011 - så kanske det är dags att fråga sig om den doktrinärt antimperialistiska kartan är att lita på i alla väder?
Det kan vara värt att minnas hur det lät här hemma när den arabiska våren inleddes: en borgerlighet som snubblade över sina egna fötter och inte visste om de skulle stödja kraven på demokrati eller försvara de diktatorer man såg som garanter för "stabilitet" och västerländska affärsintressen. Carl Bildts famösa uttalande om att "det inte handlar om att stödja den ena eller andra sidan" i Libyen förföljer honom förhoppningsvis till döddagar. Nu vet vi varför han var orolig, det handlade om högst personliga (olje)intressen. Sedan dess har många kappor vänts efter vindarna och EUs och USAs höger försöker nu utmåla sig som demokratirörelsens såtaste vänner. Vi vet att de inte är det och vi vet varför.
Vänstern måste fortsätta stödja demokratiseringen i regionen konsekvent, utan att gå vilse i den libyska öknen eller låta stridsröken skymma sikten. Vänsterpartiets verklighetsnära utrikespolitik firade den här gången en framgång, med sitt stöd till resolution 1973. Låt oss fortsätta på den inslagna vägen, och lämna de utrikespolitiska dogmerna åt sektvänsters stalinister och maoister och såklart den ständigt pladdrande Hugo Chavez.
Bloggat: Kilden och Åsman, Jonas Sjöstedt, Röda Malmö,
DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, AB 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1,
Intervju med Gilbert Achar
