Fler går vilse i den libyska öknen
S
vDs ledarskribenters vånda har förmodligen stigit i takt med varje revolution i arabvärlden de senaste veckorna som USA, EU och vår egen Carl Bildt vägrat stödja. Var tar alla liberalkonservativa frihetshjältar vägen när det verkligen gäller, när blod flyter på gatorna i Tunis, Kairo och Tripoli? Hur svårt är valet mellan ett förtryckt folk som reser sig, och deras diktator? Svårt, mycket svårt för stora delar av svensk och europeisk borgerlighet, tydligen.Lyckligtvis så hittade SvD till slut någon annan att peka finger mot. Så även Expressen. Det hårdföra gardet i Latinamerika - Fidel Castro, Hugo Chavez och Daniel Ortega, har producerat en hel del förvirrat bludder de senaste dagarna, som man kastar sig över med illa dold skadeglädje.
Att Fidel Castro, som ännu inte kommit över järnridån fall, inte har mer vett i skallen var väl väntat. I en spretig krönika i partiorganet Granma målar han upp en rosig bild av Libyen och anklagar massmedia för att bedriva en kolossal lögnkampanj, men glömmer att nämna att Khadaffi medvetet gjort Libyen till ett av världens få återstående svarta mediahål. Han skriver visserligen att man i i ansiktena på de som protesterar på gatorna i Benghazi kan se "verklig indignation", men varför är folk i detta välmående land så indignerade? Castro blir svaret skyldig. Han vill väl inte kasta sten i glashus, gud förbjude att kubanerna skulle komma på tanken att kräva samma sak som libyerna.Mer oväntat och oroande än Castros ökenvandring är att politiker som hittills verkat hyfsat inom de demokratiska ramarna - för både Chavez och Ortega har ju faktiskt kommit till makten i fria val som godkänts av internationella observatörer - uttrycker direkt stöd för diktatorn, som Ortega, eller ett mer reserverat stöd med förbehåll, som Chavez.
De gamla revolutionärerna i latinamerika kommer nog att få anledning att ångra sina självmål framöver. Men även den europeiska vänstern har fått ett libyskt huvudbry. Khadaffi har grävt ner sig i sin bunker i Tripoli och tänker inte flytta på sig. Det kan bli ett långt och blodigt inbördeskrig. Motståndsrörelsen har folkviljan i ryggen, men Khadaffi har de tyngsta vapnen. En libysk människorättsgrupp uppskattar att 6000 människor redan dödats. Men inga siffror är säkra i dagsläget. Nu ber motståndsrörelsen om militär hjälp för att slå ut Khadaffis legosoldater. Ska vårt svar till dem bli ett blankt nej? Khadaffi kan med sina oljepengar hyra in utländska trupper och köpa militär utrutstning av Vitryssland, men demokratirörelsen får klara sig med de vapen de lyckas plundra ur Khadaffis vapengömmor? Jag delar invändningarna mot en amerikansk militäraktion, som förmodligen bara skulle förvärra läget och ge Khadaffi en pr-boost han inte förtjänar. Men en intervention under FN-flagg, eller av den afrikanska unionen? Och/eller vapenexport till oppositionen som jämnar ut spelplanen?
AB 1, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SvD 1, 2, 3,
Hugo Chavez har tidigare velat bygga antiimperialistiska allianser mellan de mest disparata länder som bara förenas av en enda sak: motståndet mot det amerikanska världsherraväldet. Förmodligen är det de antiimperialistiska glasögonen som gör att de tre latinamerikanska ledarna får så svårt att se situationen i Libyen från det libyska folkets synvinkel. Khadaffi är fiendens fiende, alltså blir han någon slags allierad. Nu var det visserligen ett bra tag sedan Khadaffi var USAs fiende. Tvärtom har han omfamnats av västvärlden på senare år och omorienterat sitt lands utrikespolitik radikalt för att bli mer aptitlig i en ny världsordning med USA som enda återstående supermakt. Att amerikanerna nu börjar vapenskramla och fundera på en militär intervention handlar nog mindre om motvilja mot Khadaffi än oro för vad som ska hända med de libyska oljefälten vid ett utdraget inbördeskrig.
De gamla revolutionärerna i latinamerika kommer nog att få anledning att ångra sina självmål framöver. Men även den europeiska vänstern har fått ett libyskt huvudbry. Khadaffi har grävt ner sig i sin bunker i Tripoli och tänker inte flytta på sig. Det kan bli ett långt och blodigt inbördeskrig. Motståndsrörelsen har folkviljan i ryggen, men Khadaffi har de tyngsta vapnen. En libysk människorättsgrupp uppskattar att 6000 människor redan dödats. Men inga siffror är säkra i dagsläget. Nu ber motståndsrörelsen om militär hjälp för att slå ut Khadaffis legosoldater. Ska vårt svar till dem bli ett blankt nej? Khadaffi kan med sina oljepengar hyra in utländska trupper och köpa militär utrutstning av Vitryssland, men demokratirörelsen får klara sig med de vapen de lyckas plundra ur Khadaffis vapengömmor? Jag delar invändningarna mot en amerikansk militäraktion, som förmodligen bara skulle förvärra läget och ge Khadaffi en pr-boost han inte förtjänar. Men en intervention under FN-flagg, eller av den afrikanska unionen? Och/eller vapenexport till oppositionen som jämnar ut spelplanen?
Tyvärr så är det svårt att se någon fredlig lösning på den här konflikten - Khadaffi var uppenbarligen väl förberedd på den dag när hans folk äntligen skulle resa sig och kasta av sig oket. Hans verkar vara den brända jordens taktik; får inte han styra Libyen så ska ingen göra det. Frågan är hur mycket våld omvärlden kan tåla innan den reagerar? Och hur undviker vi att USA och NATO med sin blodiga signatur svärtar ner hela demokratirörelsen i arabvärlden?
AB 1, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SvD 1, 2, 3,
