ags att dra debatten om att "vi måste våga ta debatten!" några varv till tyckte Stina Dabrowski igår i Agenda. Exakt vad vi ska debattera blev jag inte riktigt klok på eftersom Stina inte riktigt ville tala ur skägget. Något om att många människor i det här landet "inte vågar debattera invandring" därför att det finns många andra som inte håller med dem och säger emot? Ett vagt och slirigt resonemang. Vågar inte Stina ta debatten om debatten? Eller är hon, som Mattias Hagberg skriver, ett exempel på hur alltfler, ofta välmenande medelklassliberaler som Dabrowski, omedvetet påverkats av de högerradikala idéer som puttrar i vår samhällsdebatt? För den som påstår att debatten om invandring inte förs i Sverige, eller regelmässigt tystas med utrop om "rasism", har en del att bevisa. För några veckor sedan tog till exempel Uppdrag Granskning upp invandrarverkets uberklantiga och kostsamma hantering av tillfälliga asylboenden. Jag hörde ingen skälla granskarna för rasister efter det.

 

 

    Men det är mycket möjligt att beskyllningar om rasism överanvänds. Själv har jag många gånger blivit skälld för kommunist och än värre saker av politiska motståndare som inte haft goda argument i sak. Hade jag sett varje debatt som spårat ur och slutat i fula ord som ett försök från någon "åsiktselit" att tysta mig så hade jag nog suttit på hispan.

 

 

    Samtidigt är det också ett faktum att det finns mycket rasism i Sverige. Kanske det inte automatiskt behöver vara så att alla anklagelser är grundlösa bara för att de inte faller den som beskylls på läppen? En del personer är inte värda att debattera med och förtjänar att bli kallade fula ord:

 

 

 

 

    Någonstans får man känslan av att Stina Dabrowski och de som argumenterar som henne antingen missat den ständiga, kritiska, "mustiga" och ibland skrämmande diskussion om rasism och invandring som rasar både på nätet och i traditionella massmedia, som t.ex. Expressens ledarsida. Eller så är de helt enkelt missnöjda med hur den debatten avlöper och vill - som alla dåliga förlorare - ändra reglerna under spelets gång. Mattias Hagberg är inne på det spåret:

 

    "Men vad var det egentligen dessa fyra skribenter sa? Vad var kärnan i deras budskap?

    Jo, alla fyra ansåg, i yttrandefrihetens namn, att en massa djupt engagerade människor borde vara tysta för att de ”tycker” för mycket.

    Samtidigt efterlyste alla fyra mer debatt. De sa att alla de människor som faktiskt är kritiska till invandring, till radikalfeminism, till föreställningar om Sverige som ett klassamhälle, måste få komma fram. Men, påpekade till exempel Stina Lundberg Dabrowski, inte för att hon själv är kritisk till invandring, utan för att själva debattklimatet behövde det.

    Det finns något märkligt och motsägelsefullt över Stina Lundberg Dabrowskis, Elisabet Höglunds, Marcus Birros och Bengt Ohlssons resonemang. Varför underkänner de vissa ämnen, ståndpunkter och debatter, men inte andra? Varför råkar det vara just människor som är radikalfeminister, antirasister, queera och socialister som skall hålla inne med sina åsikter, och inte andra? Varför underkänner de själva debatten, i stället för att ta debatten?"

 

***

 

    Jag passar på att vara mer konkret än Stina Dabrowski: Jag tycker att vi måste våga ta debatten i en fråga som berör invandringen till Sverige, men som är lika viktiga för oss infödda svenskar.

 

 

    Det gäller arbetslösheten. Vi måste våga ta debatten om den massarbetslöshet som bitit sig fast i det svenska samhället alltsedan 90-talets dagar och som enligt finansminster Anders Borg bara kommer att fortsätta öka de närmaste åren. Det ligger en våt och kvävande konsensusfilt över den svenska ekonomiska politikens övergripande mål - inflationsbekämpning till priset av massarbetslöshet. Den politiskt korrekta sjuklövern i riksdagen, från sossarna till sverigedemokraterna, vägrar att säga högt det alla egentligen vet: att så länge det övergripande målet för den ekonomiska politiken är inflationsbekämpning med hjälp av så kallad "jämviktsarbetslöshet", så länge staten inte satsar mycket pengar på att nyanställa i den offentliga sektorn, så kommer vi att ha massarbetslöshet. En massarbetslöshet som drabbar invandrare hårdast, men också lågutbildade, äldre och sjuka infödda svenskar.

 

 

    Så, handsken är kastad. Jag utmanar Stina Dabrowksi att våga ta debatten om den svenska ekonomiska politiken. Vågar hon utmana det mäktiga politisk-ekonomisk-massmediala etablissemanget? Hon riskerar att löpa gatlopp och hånas som vänstern - den enda oppositionella rösten i denna fråga - hånats de senaste 20 åren.

 

 

    Efter sju års borgerlig regim finns det många angelägna debatter att ta:

 

 

 

 

    Vilka debatter vi prioriterar framför andra - för det handlar alltid om att prioritera, tro inget annat - säger en hel del om vår position i samhällsdebatten och inte minst, vilken samhällsklass vi företräder. När svenskarna själva får ange vilka politiska frågor de tycker är viktigast hamnar invandring och flyktingpolitik långt ner på listan. Enligt Novus här på elfte plats. Ändå stöts och blöts den ständigt i den offentliga debatten? Kanske det är så att en liten men högljudd främlingsfientlig opinion är väldigt duktig på att föra in sin egen hjärtefråga i debatten på andra, enligt svenskarna viktigare frågors bekostnad?

 

 

    Idag ska Publicistklubben, där Dabrowski är ordförande, diskutera om vi ska våga (vägra) ta debatten. Jag kan tänka mig vad Ali Esbati, Åsa Linderborg och Janne Josefsson kommer att säga. Men undrar just vad Jasenko Selimovics position blir? Vi måste våga vägra ta debatten om den rasism som många invandrare möter i Sverige eftersom vi svenskar inte gillar att höra det?

 

 

    Här är iallafall en som tar debatten och det med schvung! Om du ska läsa en artikel om rasism, islam och etnoporr i år så ska du läsa Glenn Greenwalds vitglödgande uppgörelse med Sam Harris, en företrädare för vad som brukar kallas "New atheism". Mer sån debatt tack!

 

 

    Uppdatering: Janne Josefsson gick till några mustiga personangrepp på Ali Esbati och Åsa Linderborg. Den vanliga rutinen som varje folkpartist hemfaller till när hen börjar förlora en debatt i sakfrågan: "vänsterextremister, totalitära, Berlinmuren, du pratar skit...". Lite hittepå om vad personer sagt och tycker. Så tydligen är det bara rasist vi inte får säga. Alla skällsord som Janne Josefsson vill använda är tillåtna. Det sätter onekligen debatten i ett nytt perspektiv.

 

 

    Uppdatering 2: "Vad är det egentligen som inte får sägas? Vad det är som ännu inte sagts i debatten, efter att en partiledare kollektivt pekat ut en stor del av Sveriges befolkning som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”, när företrädare för Avpixlat, landets största sajt för anonymt näthat, bjuds in för att diskutera anonymt näthat, när järnrörsbeväpnade riksdagspolitiker kallar stockholmare för ”babbor” och hånskrattande konstaterar att ”med vår politik blir det inga fler såna”, när en migrationsminister delar in befolkningen i goda vita och onda icke-vita, och när en justitieminister inte ser några problem med att landets medborgare stoppas på gator och torg utifrån sin hudfärg.

Vad är det då som ännu inte har sagts?"

Gellert Tamas knäcker.

 

 

AB 1, DN 1, SvD 1,