Obama vacklar om sjukvårdsreform - kan man nånsin lita på en liberal?
Det var nog fler än jag, som i vanliga fall ser mig som en inbiten realist när det gäller politik, och speciellt då amerikansk sådan, som lät sig förföras av Barack Obama. Vi hoppades på något nytt efter 8 år av vansinne och krigshets under Bushregimen. Nya, varmare vindar från världens mäktigaste land, som skulle tina upp den midvinterkalla politiska debatten även här i Europa. En afroamerikan, som beskrivits som ovanligt proggressiv (vänster) för att vara amerikansk toppolitiker, i rollen som världens mäktigaste man. Kanske - kanske - kanske skulle han inte bara sväljas hel av Washingtons politiska maskineri och spottas ut som en slätstruken högerliberal a la Bill Clinton.
Sedan dess har det runnit vatten under broarna. Kriget i Afghanistan har eskalerat. Bombräderna i Pakistan fortsätter. Det är fortfarande oklart om någon av Bush-regimens superskurkar kommer att åtalas för maktmissbruket, den folkrättstridiga tortyren av krigsfångar, manipulerandet av information för att rättfärdiga Irak-kriget. Wall Street har roffat åt sig många många miljarder av skattebetalarnas pengar, och gratulerat sig själva med nya astronomiska bonusar och fallskärmar. Fackföreningsrörelsens förhoppningar om att den nya liberala majoriteten i Washington skulle rösta för ett lagförslag som gör det lättare att bilda fackklubbar verkar vara på väg att grusas. Efter många svek och halvmesyrer börjar USAs proggressiva, de som bar fram Obama till presidentposten, mullra.
Just nu utkämpas en politisk batalj i USA som med rätt stor säkerhet kommer att bli avgörande för Barack Obama. Hans parti, demokraterna, har en reformering av det amerikanska sjukvårdssystemet som sin viktigaste profilfråga. Det är lätt att förstå. USA har, till skillnad från övriga industrialiserade välfärdsstater, ett privat sjukvårdssystem där medborgarna tvingas köpa sjukvårdsföräkringar av privata försäkringsbolag, istället för att som i exempelvis Sverige, staten garanterar alla medborgare rätt till sjukvård. De enda som täcks av en statlig försäkring i USA är de som det privata systemet inte vill ha; riskgruppen äldre och de allra fattigaste (alltså de som skulle ligga ett privat försäkringssystem alltför mycket till last). 47 miljoner amerikaner har ingen sjukvårdsförsäkring alls.
Resultatet av att överlåta det grundläggande mänskliga behovet av sjukvård till marknadskrafterna är en riktigt skräckhistoria. Förutom det omänskliga i att en så pass stor andel amerikaner helt saknar sjukvårdsförsäkring och alltså faktiskt riskerar att dö utan vård om de blir sjuka, så är systemet ett gigantiskt ekonomiskt slöseri. USA spenderar 16 procent av sin BNP på sjukvård. Det är ungefär en tredjedel mer, upp till dubbelt så mycket som jämförbara länder, som exempelvis Sverige med vår offentliga, skattefinaniserade sjukvård. WHO rankar det amerikanska sjukvårdsystemet på 37:e plats i världen, efter Costa Rica men innan Slovenien. Smaka på den; världens rikaste land har alltså en sjukvård som ligger på samma nivå som några av världens fattigare bananrepubliker. Att sedan de privata sjukförsäkringsföretagen gör sitt bästa för att förhindra att människor med svåra sjukdomstillstånd ens kommer in i systemet (de kostar för mycket) och letar varje ursäkt för att kasta ut redan betalande kunder om de blir sjuka, är droppen som får bägaren att svämma över för många amerikanare.
I de flesta andra länder skulle den här situationen vara så uppenbart ologisk och inhuman att politikerna skulle känna sig tvingade att göra något. Exempelvis införa ett system där staten erbjuder alla medborgare en sjukvårdsförsäkring. Men USA är inte som alla andra länder. Obama uttalade sig tidigare i sin politiska karriär för ett så kallat "single-payer"-system. Alltså en offentlig sjukvårdsförsäkring för alla. Men har med tiden tvingats backa från detta med hänvisning till att det inte anses realistiskt att i ett slag avskaffa hela den penningstarka privata sjukförsäkringsbranschen. Istället utlovade han en reform med en "public option", en möjlighet för medborgarna att själva om de så ville välja bort de privata föräkringsbolagen och köpa in sig i en offentlig försäkring. En offentlig försäkring skulle, var argumentet, tvinga de privata försäkringsbolagen att sänka sina avgifter. De senaste veckorna verkar Obama och demokraterna vara beredda att backa även på den punkten.
Under några veckor av intensivt kampanjande från den amerikanska dårpippihögern har Obama jämförts med Hitler, rykten om "dödspaneler" som ska skicka alla improduktiva medborgare till avrättning har florerat och länder med offentlig sjukvård, som Storbritannien och Kanada, har beskrivits som misär och elände.
Ett lågvattenmärke (men knappast det lägsta) satte en högerskribent i tidningen Investment Business Daily, när han menade att Stephen Hawkins, den briljante fysikern med ett paralyserande handikapp, aldrig hade överlevt om han bott i Storbritannien:
"People such as scientist Stephen Hawking wouldn't have a chance in the UK, where the National Health Service would say the life of this brilliant man, because of his physical handicaps, is essentially worthless."
Detta gjorde många, inte minst Hawkins själva något förbryllade, eftersom han levt hela sitt liv i Storbritannien; han påpekade i ett svar;
"I wouldn't be here today if it were not for the NHS. I have received a large amount of high-quality treatment without which I would not have survived."
Farsartat och tragikomiskt, javisst. Men det säger också något om hur den konservativa högern arbetar. Eftersom fakta och verklighet aldrig står på högerns sida får man arbeta med andra metoder för att stoppa samhällsförbättringar; lögner, rykten och smutskastningskampanjer. Det tragiska är att många av de människor som protesterar mot en sjukvårdsreform i USA själva är lågavlönade och lågutbildade, och alltså i högsta grad skulle tjäna på ett systemskifte och en offentlig sjukvård.
De kommande veckorna kommer att visa om de amerikanska liberalerna har den ryggrad och den politiska övertygelse som krävs för att återigen vrida tillbaks debatten till sakfrågorna. Man har folkopinionen på sin sida, man har majoriteten i parlamentet och man har en president i Vita Huset som drev sjukvårdsreform som en av sina viktigaste valfrågor. Om demokraterna och Obama kapitulerar i denna strid mot de rika privata försäkringsföretagens lobbiyster och den vansinnga skräckpropagandan från den yttre högerflanken får vi återigen anledning att fråga oss; kan man någonsin kan lita på en liberal?