Vänsterpress, interntidningen damp ner i brevlådan igår. Jag ser att debattens vågor går höga om kriget i Afghanistan. Nu när miljöpartiet svängt i frågan, och även framskjutna opinionsbildare på borgerliga morgondrakar börjat tvivla, så känns det som att det borde finnas förutsättningar för en mer konstruktiv diskussion om hur Sverige bäst kan göra en insats för fred och mänskliga rättigheter i det misshandlade Afghanistan. Debatten har ju annars rätt slentrianmässigt snöat in på om ett motstånd mot svenskt deltagande i USAs krigförande med automatik betyder stöd för talibanska syrattacker på afghanska kvinnor. Som krigsmotståndarna länge påpekat går utvecklingen i Afghanistan åt helt fel håll. Den USA-stödda marionettregimen är genomkorrumperad, valfuskar, knarkhandlar, begår övergrepp mot civilbefolkningen och driver varje dag fler afghaner i armarna på talibanerna. Afghanska feminster menar att läget för kvinnor i landet aldrig varit värre. Dessutom är USA på väg att förlora kriget, och förbereder en massiv upptrappning med 40000 nya soldater som ska skickas in i ett krig som inte ens de militära befälhavarna själva verkar kunna förklara.

Den här verkligheten nämner inte Staffan Norberg, Södertäljde, i ett inlägg som mest blir en lång selektiv rabbling av vad han ser som vänsterpartiets tillkortakommanden, rent allmänt. Vad jag förstår så ska vänstern stödja USAs krig i Afghanistan för att man tidigare kritiserat USA i andra sammanhang, och man vill ju inte misstänkas för att ta ställning mot världens enda återstående supermakts krigande på principiella grunder. Det håller inte Staffan Norberg. Överhuvudtaget känns det inte särskilt sjysst att hela tiden diskutera aktuella politiska ställningstaganden med nån slags kalla-krigsraster som ska placera in meningsmotståndare i gammelkommunisternas skara och putsa på den egna hjälteglorian. Kriget i Afghanistan är inte en okomplicerad fråga, det finns goda och mindre goda argument för olika ställninsgtaganden. En garanterat o-kommunististisk frihetlig socialist (som jag) som aldrig deltagit i några interna skyttegravskrig måste också tillåtas ha en åsikt utan att för den sakens skull stämplas ut med den ena eller andra förringande etiketten eller nedsättande resonemanget om mina dunkla bevekelsegrunder.

Mer upplyftande var det att läsa en insändare från en partimedlem i Uppsala, som föreslår att vänsterpartiet ska verka för en skatterabatt på rättviseprodukter, och en skattebefrielse för varor som producerats i arbetarstyrda företag. Helt rätt och riktigt! Det är dags att vänsterpartiet återigen tar tar i diskussionen om ekonomisk demokrati, en alternativ modell till dagens superkapitalism. Den var levande och aktuell ett tag, inte minst när den globaliseringskritiska rörelsen var stark. Idag verkar vänstern se sitt ekonomiska uppdrag mer som att leverera en rättvisare fördelningspolitik än sossarna. Det är bra, men inte tillräckligt. Kärnan i socialismen, det begreppet från början betydde, är att avskaffa det kapitalistiska fåmannavälde som håller ekonomin i ett strupgrepp. Så länge som det består kommer politiken bara att vara "the shadow cast over society by big business", som den amerikanske filosofen John Dewey påpekade. Vänsterns politiska och ekonomiska vision måste handla om att flytta makten till de som arbetar och berörs av besluten. En demokrati värd namnet, och en frihetlig vision så god som någon.

Men man ska inte stanna vid att trixa med skattesatser. Den svenska staten äger fortfarande, trots vår borgerliga regering, stora och viktiga företag. Kommuner och landsting är stora arbetsgivare och driver många olika slags verksamheter. Det är dags att börja föra en konkret diskussion om hur vi ska kunna demokratisera de delar av ekonomin som vi direkt kontrollerar, genom vårt gemensamma ägande. Modeller för arbetarstyre bör prövas. Självklart kommer det att få högern att gå i taket. Men den diskussionen borde vänstern välkomna. En utmärkt pedagogisk chans att visa på vilka som egentligen är rädda för demokrati, och vilka som välkomnar den.