Förnedrings-TV lockar tittare. Det har hela tiden varit den bärande pelaren i TV4s Idol. Och jag ska erkänna att jag suttit där framför TVn och skrockat jag med. Folk verkar ju liksom be om det. Människor som sjunger lika dåligt som jag, eller sämre (!) ställer sig frivilligt framför en cynisk jury och TV-kameror och ber om att bli sågade längs med fotknölarna. För mig har Idols enda poäng varit de regionala uttagningarna, blandningen av kufar, attention whores och en och annan musikalisk talang som glittrar till.

Men ofta fastnar skrattet i vrångstrupen. För många deltagare är uppenbart drömmen om att bli Idol på blodigt allvar. Många gråter förtvivlat när de inte lyfts upp bland de utvalda. En del paralyseras framför kameran. Andra uppvisar närmast psykosliknande beteenden. Dessa människors förnedring kablas såklart ut på bästa TV-tid för vårt höga nöjes skull. Gårdagens Idol-sändning var en orgie i tårar och sorg. En sadistisk jury gjorde sitt bästa för att få deltagarna att känna sig värdelösa och maktlösa med olika manipulativa knep. Motiveringen? "De måste lära sig att klara pressen". En av de som tog avslaget hårdast var 16-åriga Durna som grät ett Niagarafall av tårar. Vilket säkerligen gjorde juryn nöjd och belåten med tanke på att deras mål var att "knäcka henne".

Vad säger den här sortens förnedrings-TV om vårt samhälle? Vad säger det om hur unga människor mår? Är det verkligen så hårt att vara ung idag att den enda vägen framåt går genom TV4s spottstock, hånad och kritiserad av Anders och Laila Bagge och Andreas Carlsson och med hetsiga kameror ända upp i röven som girigt spelar in varenda tår, varenda utskällning och varenda psykbryt? Är det kanske dags att börja fundera vilket budskap dagens ungdomar växer upp med, om hur man beter sig människor emellan?